Vid sidan om arbetarrörelsen var nykterhetsrörelsen den folk rörelse som växte snabbast kring sekelskiftet 1900. Ofta gick de två i takt, men förhållandet komplicerades dels av att en inte obetydlig flygel av arbetar rörelsen månade om sin rätt att dricka vad de ville, dels av att skillnader i klass och politisk åskådning återverkade på hur man ansåg att nykterhetsarbetet borde bedrivas. Ett resultat blev att arbet-arna 1896 bildade den egna Nykterhetsorden Verdandi (nov).
I Karlskrona fanns två verdandiloger: nov 110 Eken och 39 Hjälten. Den förra verkar ha dominerats av den ungsocialistiska ungdomen när Sjöberg anlände till staden. Det är tveksamt om han själv var medlem, eller nykterist. Artikeln nedan är den enda där han behandlar alkoholfrågan.
Det händer ganska ofta, att man får höra talas om, huru den ena eller andra nykterhetskorporationen ställer sig bland motståndarne till socialdemokratin. Man kan icke vara så radikal, som dessa socialdemokrater äro, menar man, och följden däraf blir, att två, hvar för sig stora afdelningar inom de för framåtskridande kämp ande samman slutningarne, gå hvar sin väg, understundom bekämp ande hvarandra, än-dock de faktiskt arbeta för samma måls ernående.
Socialdemokratin vill försöka omdana samhället så, att de individer, som skola lefva i detsamma, icke ständigt böra lida af att se och veta sig själfva eller sina medmänniskor vara neddragna i armod och elände, utan lefva lyckligt i ett lyck-ligt samhälle. Och då de arbeta för detta, måste väl hvar och en inse, att socialdemokratin också kommit till insikt om,
att ett sådant lyckligt samhälle icke kan bildas af supiga och bränvins indränkta medborgare. Men det är ju tydligt att icke alla kunna arbeta på samma sätt, utan hvar och en, som vill arbeta för ett godt, måste tillåtas att arbeta på det sätt han har lust och fallenhet för.
Alltså sträfvar socialdemokratin för att se ett nyktert släkte, men det är därför icke alls säkert att hvarje social-demokrat står inskrifven i någon nykterhetsloge, ty han kan ju anse det lämpligare att arbeta på ett annat sätt – att använda all sin tid på agitation för det rent socialistiska.
Hufvudsumman är emellertid att socialdemokratin och dess anhängare aldrig bekämpar den absoluta nykterheten, utan snarare tvärtom.
Nykterhetsfolket däremot anse sig i de flesta fall icke ha det ringaste med socialdemokratin att göra. De söka då hällre samarbeta med en del folk från samhällets höjder, hvilka, under påstående att de vilja ifra för nykterhet, draga nykterhetskämparne från sina egentliga kamratkretsar och låta dem få den stora nåden att umgås med »bättre folk«.
Sedan är det omöjligt att vara med på allianser med det slags folk, som kallar sig socialdemokrater, ty då skulle man ju stöta sig med de fina herrarne i nykterhetsnämden och dylika inrättningar.
Ingen värklig nykterist tror väl, att det värkar godt i längd en, att mottaga en del pängar årligen af städernas myndig heter, som dessa erhållit genom att sälja bränvin, och med dessa medel arbeta för nykterhet bland massorna.
Visst icke!...
Men tager man däremot i betraktande, att ju fastare mark socialdemokratin vinner i ett samhälle, detta samhälles djup-are lager mer och mer omdanas och förädlas, så kommer man ovilkorligen till den slutsats, att ett samarbete mellan social-demokrat erna och nykterhetsfolket är den säkraste grundval för ett planmässigt och i längden vinstgifvande nykterhets-arbete.
Socialdemokraterna böra än tydligare än hittills arbeta för nykterhet i dess största utsträckning och nykterhets folket af alla slag böra lära sig inse, att deras ärligaste strids kamrater äro just socialdemokraterna. Ett värkligt sam arbete blir följden af förståelse härutinnan, och hvarje sundt tänkande människa förstår väl, att den ena af dessa rörelser, utan den andra, rakt ingenting kan vinna. Ty att tänka sig ett nytt sam-hälle, hvar i medborgarne till största delen bestode af sådana, som helt eller delvis äro slafvar under rusdrycks begäret, är rena van vettet, och att åstad komma ett helt nyktert folk i vårt nu var an de kapitalist samhälle är lika otänkbart, då vi ju veta, att höga vederbörande resonnera som så, att »folket måste supa, annars blir det brist i både stats- och stadskassorna«.
W. F. Sj-g. (Blekinge Folkblad 6/3 1906)
Döden
1905 var inte bara året för unionsupplösningen. Det var också året då det ryska folket genomförde sitt första allvarliga revolutionsförsök.
Den svenska arbetarpressen följde revoltens utveckling och tsar dömets blodiga hämnd på arbetare och demokrater. För att undkomma repressionen flydde många ryska socialister till Sverige, där de svenska kamraterna gjorde vad de kunde för att bereda dem hjälp och politisk asyl. Ungsocialisterna, särskilt Hinke Bergegren, intog en framträd-ande roll i arbetet. I Karlskrona använde Sjöberg sin ställning som vikarierande redaktör till att publicera en serie artiklar om Ryssland av signaturen »Didrik Stigman«, bakom vilken den av polisen efter-sökte Albert Jensen dolde sig. Här en artikel i ämnet av Sjöberg själv.
under de mest skräckinjagande förhållanden man kan tänka sig ha en hel del af de olyckliga offren för ett godtyckligt zarvälde undsluppit genom flykt till Sverige i dessa dagar.
Det är Rysslands frihetsälskande män, som rädda sig und an sitt lands skjutande, hängande och pryglande bödlar genom flykt till »frihetens stamort på jorden«, där de tänka sig kun-na stankun-na tills lugkun-nare tider inträda i deras hemland. De älska sitt land lika mycket som vi älska vårt, men framför allt älska de sina medmänniskor, och det är för denna sin kärlek till alla, som de invigt sitt lif åt frihetsrörelsen och därigenom blifvit misshagliga de regerande i Ryssland.
Om de stannade kvar i dessa, det blodiga hämnandets dagar, så veta vi fullväl hvilket öde som väntat dem... Pina och död... Fängelser och ransakningshäkten genljuda af rysans-värda skrik och snyftningar från män och kvinnor, som
aftvingas bekännelser, om de ha några sådana att göra eller ej, och sedan forslas de till en blodig massa sönderpiskade offren till galgen, där de hängas, utan att någon tager hänsyn till om de äro oskyldiga. Kvinnorna utlämnas åt skändande, djuriska kosacker att behandlas af dessa efter godtfinnande, och det är lätt att tänka sig hvilka helvetiska kval dessa stack-ars människor få lida.
Uppriktigt och ärligt ha de sagt barbariet sin mening, sagt att de fordra att bli behandlade som människor, djärft och entusiastiskt ha de handlat, då handlingens stund kom, försökande frigöra de släpande massorna från det omänskliga förtryck som öfvats och straffande dem, som med våldsmakt sökte undertrycka frihets rörelsen...
Och med stolt och högburen panna ha många af dessa frihetshjältar gått till galgen, vetande att de dogo för en ärlig och rättvis sak, vetande att de skulle följas af tu-senden liktänkande och vetande att de icke arbetat för-gäfves, utan att segern en dag skall hemföras af frihetens och rättvisans förkämpar...
Och denna dag skall komma!... Denna dag, då zarväl-dets blodiga, af kulor och bajonetter stödda tron skall störta samman som ett korthus, dragande med sig hela det bestående, orättvisa, förruttnade samhällets inrättningar och förordningar... Och röken och spillrorna skola dölja de afskyvärda asen af förtryckare och bödlar och proletär-kvinnors skändare!...
Solen skall då titta in i grottekvarnarne till de sedan barndomen där inne släpande bleka och lungsiktiga proletär -erna och färga deras kinder och gifva deras ögon glans, för-kunnande dem, att nu är frihetstimman slagen, då äfven de skola få lite af den friska luften och lifvets glädje. Och den pryglade och utsvultne bonden skall i lugn och ro få plöja sin jord och själf bli delaktig af skörden. Och kvinnor na skola vara fria från öfvervåld och brutala famntag af lider-liga »ädlingar« och kapitalister!...
Men ännu återstå många strider innan dess, och dessa flyktingar, som f. n. sökt en fristad i Sverige, skola kanske först behöfva låta sina lif på frihetskampens altare, innan en ljusning inträder. De ämna icke förbli overksamma, utan så snart det går för sig skola de återvända till Ryssland och deltaga i agitationen för en ny resning...
Innan detta låter sig göra behöfva de emellertid hjälp af sina svenska bröder, ty de äga ingenting, och för den skull vilja vi vädja till hvarje svensk man och kvinna med »hjärta i bröstet« att offra några ören till dessa våra gäster. Det hjälper icke, att man säger man ingenting har att ge bort, ty vi veta att hvarje människa någon gång kastar bort pängar, om också endast några ören, på onyttiga saker. Skänk därför i det stället en skärf åt dessa olyckliga och ni komma att ha ersättning därför i medvetandet om att ha gjort en verkligt stor och god gärning...
Det behöfver icke tvunget vara kronor, utan ören äro äfven välkomna hos dessa våra gäster, som sakna icke allenast bröd för dagen, utan äfven hemland och vänner och släkt!...
Ungdomsklubbarne och Arbetarekommunen i Stock-holm, socialdemokrater och ungsocialister ha, som sig bör, i broderlig förening räckt de landsflyktiga en hjälp-sam hand... Låtom oss icke vara sämre i landsorten, utan tänka på, att »många bäckar små göra en stor å«!...
En dag skall kanske råhetens och öfvervåldets mara i ännu högre grad än nu anfäkta våra »högdjur« till hetsjakt på proletariatet, och då är skönt att veta att vi ha bröder på insidan Bottniska viken och Östersjön!
W. F. Sj-g. (Blekinge Folkblad 13/3 1906)