Tidsbild
Våren 1910 höll Hinke Bergegren föredraget »Kärlek utan barn«.
I föredraget tipsade han arbetarkvinnor om hur och varför de borde använda preventivmedel. Han drog tusentals åhörare, men också ett par åtal varav ett ledde till ett fängelsestraff.
Det nya agitationsfältet omfamnades entusiastiskt av många ungsocialister, däribland Wilhelm Sjöberg.
Januari har varit sträng. Intet arbete, intet bröd, intet bränsle.
Familjen Andersson är nära att omkomma av nöd och elände.
Mannen är murare och hustrun tvättar kläder åt de rika. De bo i en vindslägenhet på ett rum med en liten skrubb, längst ut i den stora stadens ytterkant. Deras rum är mycket brist fälligt och kallt, men det skulle de inte klaga över för egen räkning, ty de äro så vana vid drag och köld och fukt. Deras lille 8-årige son, Gustav, är emellertid deras ständiga bekymmer, under-närd och sjuklig som han är. Han behövde bättre föda och mera värme, om han skulle kunna utveckla sig normalt.
Då han kom från skolan på dagarna var han oftast sjuk och överansträngd och klagade ständigt över huvudvärk. Han hade ett gott huvud, efter vad man kunde bedöma så här tidigt, och de stackars fattiga föräldrarna ängslas och gråta, då de inte ha någon mat att ge honom till hemkonsten från skolan. Han klagar ständigt över en brännande känsla i magen och trött-het i benen och så huvudvärken.
Och barnen därute i kvarteren dö denna svåra vinter som flugor.
Isen skall huggas från gatorna och härvid har Andersson fått * arbete. Han har därför två kronor om dagen, och till dess detta arbete tager slut, är det ju alltid så mycket att familjen inte alldeles svälter ihjäl.
Men en kväll, då fadern kommer hem, finner han sin hustru häjdlöst gråtande vid gossens bädd. Hon vet icke vad som fattas den lille, men han fryser och huttrar under det hans lilla huvud bränner som en ugn. Modern hade på eftermiddagen skickat honom till en faster, som var kläd-mäklerska och sålde begagnade klädespersedlar, för att höra efter, om hon möjligen hade en gammal ylletröja att ge gossen. Han behövde den för att icke frysa, då han gick i skolan. Faster hade emellertid inte haft någon ylletröja och gossen kom hem stelfrusen, skälvande i hela den lilla kroppen och talande som om han varit rusig. Nu ligger han i sängen och fantiserar att han är i skolan och rabblar upp något han läst:
– – – hedningarna, som icke ha lagen – – – hedningarna, som icke ha lagen – – – låt barnen komma till mig – – –
Föräldrarna stirra på gossen och på varandra. Vad kan fattas honom, varför pratar han så där? Kan han ha blivit biten av en galen hund? Kanske han har ätit eller druckit något gift igt?
Grannhustrun Lundkvist, som tillfrågas, säger att det är lung-inflammation, ty hennes man dog av liknande sjukdom.
Fadern störtar ut för att hämta en läkare och kommer om en stund hem i sällskap med en sådan. Denne undersöker lille Gustav, skriver därefter ett recept. Då han mönstrat rummet med ett par ögonkast och tänker gå, säger modern:
– Vad är det som fattas honom, doktorn?
– Han har lunginflammation, svarar läkaren kort. Är ni inskriven på understödskontoret?
– Nej, doktorn, svarar modern, vi stodo oss gott, så länge det inte var vinter. Men nu ha vi ingenting.
– Det var illa, mycket illa, säger doktorn.
Och han går, sedan han lovat komma igen.
Av grannhustrun lånar Andersson litet ved för att få varmt och så hämtas medicinen hem för lånade slantar och det sista familjen ägde. Sedan man eldat yrar inte den lille gossen mera.
Det är alldeles som hade värmen sövt honom. Föräldrarna bli lugnare och tro han blivit bättre, men dagen därpå stå de som förstenade, då läkaren skakar på huvudet med en min, som visar att allt hopp är ute.
Under loppet av de närmaste fem dagarne sker ingen förändring. Gustav ligger som i en dvala på sin bädd och föräldrarna äro stelfrusna, ty de hade måst gå till pant-banken med sina sista sängkläder för att kunna köpa medicin och de ha nu ingenting att svepa sig i, då de ömsom vila sig efter vakandet vid sjukbädden. Blåsten tränger in genom väggar och fönster och mannens två kronor om dagen räcka endast till maten och lämna intet över till ved. Det, som lånats av grannar och arbets kamrater, skall ju också återbetalas av den lilla inkomsten, ty ingen har något att undvara.
– – –
Tröttheten har segrat över vakandet och då Andersson på morgonen vaknar och går fram till gossens bädd, så ligger den lille stel och kall. Han har lämnat kölden och plågorna och hungern, vilket han tycks ha varit medveten om, ty det lilla vita ansiktet ser ut som ett lyckligt barns, då barnet fått sin önskan uppfylld.
Livet kämpar för livet även i ett proletärbarn, ett litet blekt, sjukt, undernärt proletärbarn. Så kommer den stora mattigheten [sic] en dag och undergivet och leende lägger det sig ner till vila från allt elände det varit med om.
Låt dem vara ofödda, ni tänkande kamrater!
Wilfred Schober. (Nya Folkviljan 13/8 1910)
Sabotaget
Storstrejksförlusten innebar ett hårt slag för fackföreningsrörelsen.
Många fackligt aktiva svartlistades eller tvingades emigrera. Hela lokalavdelningar gick under, och förbunden blödde medlemmar.
En ungsocialistiskt dominerad skara fackföreningsfolk menade att förlusten berodde på en felaktig facklig strategi och det nära bandet till socialdemokratin.
1910 grundade de därför den syndikalistiska Sverges Arbetares Centralorganisation (sac). Den nya organisationen fick ett ljumt bemöt ande av Bergegren i Brand (»påvar utan kyrka« ska han ha sagt) men välkomnades av Nya Folkviljans Schröder. Även Sjöberg verkar ha varit entusiastisk – även om han aldrig lämnade Typografförbundet för den nya organisationen. De följande två artiklarna var inlägg i den breda debatt om fackets framtid som pågick inte bara inom sac, utan även i ett krisande lo.
Att i hemlighet skada en fiende, som icke kan besegras i öppen strid, kalla de franska syndikalisterna för att utöva sabotage.
När denna krigsmetod bekantgjorts för de svenska arbetar-na någon gång i föredrag såväl som skrift, har den föredrags-hållande eller den ansvarige utgivaren av skriften varje gång dömts till hårda straff, enär det ansetts brottsligt att framhålla denna nya stridsmetod. Men anses nu detta brottsligt, huru mycket mera brottsligt är det icke då att utöva sabotaget!
Just i dessa dagar har emellertid offentliggjorts, vad arbet-arna länge vetat och vad undertecknad i ett par artiklar förut påpekat, nämligen att de svenska arbets givarna sedan långt tillbaka utövat sabotaget mot sina arbetare.
Alla arbetsgivare ha s. k. »svarta listor«, där varje miss-haglig arbetare prickats, och då en sådan arbetare söker någon anställning, så får han helt enkelt till svar, att det inte finns någon anställning för honom. Härtill ha nu arbets-givarna fog at en ny taktik, den falska betygssedeln, å vilken finnas sats er, ord och streck, som endast kunna tydas av arbetsgivarna, och vilka pricka arbetaren som den där icke bör antagas av någon arbetsgivare.
Då man så betänker, vilka orsaker det är, som gör en arbet are misshaglig i principalens ögon, så må man sanner-ligen fråga: Är icke detta brottslig handling?
Om jag icke bugar mig till golvet för yngste kontors-grabb en, eller om jag svarar rakt på sak, utan några krum-bukter eller slingringar, eller om jag förklarar det vita vara vitt, då princip al en eller någon hans närmaste påstår det vara svart, ja, då har jag strax »pricken«, och skall straffas på förutnämda lömska sätt. Först får jag sämre arbete, såväl av obehagligare art som mindre givande, och sedan kastas jag kring likt något man inte har plats för och inte vet var man skall göra av. Säger jag till om det orätta häri, så har jag strax »sparken«, men i de flesta fall går jag självmant, då platsen synes mig obehaglig och motbjudande.
Nu får jag ett betyg, vari principalen icke vågar skriva att jag är oduglig till arbete eller påstå att jag fört ett mindre hed rande liv i mitt arbete, ty detta skulle kunna tillbakavisas av alla kamrat erna, utan vari han i stället skriver att arbets-prestationen varit »god« och uppförandet »hedrande«
eller något dylikt. Detta »god« och »hedrande« har emeller tid en annan betydelse inför herrar arbetsgivare än inför vanligt sunt förnuft, och sedan arbetsgivaren tolkat
»god« till »dålig« och »hedrande« till »ohederligt«, så säger han att jag icke får något arbete hos honom.
Därmed blir jag permanent arbetslös och efter någon tid varnad för lösdriveri. Nästa gång åker jag till Svartsjö och en
»misshaglig« är oskadliggjord, ty »du, som träder här in, lämna allt hopp ute«.
Men det får inte bli så, kamrater runt kring i Sverge!
Låt oss spänna våra andliga och kroppsliga krafter till det yttersta och ta’ ett tag just nu, som visar kapitalisterna att vi icke tänka med lugn böja oss under ok och hugg och slag!
Vi stupa kanske vid nappataget en och annan, men vad mera! Är det icke skönare att ha fallit, då man ville befria sig själv och kamraterna ur djävulskt slaveri och förtryck, än att stupa i detta förtryck under suckar och jämmer och aldrig ha tagit ett tag för att befria sig?!
Jo, förvisso!
Är inte samhället starkt nog eller villigt att skydda det skydd as bör, så låt oss själva se till, vad som kan göras för att hindra bojornas fastsmidande kring våra händer.
Därefter är det för sent!
W. S. (Nya Folkviljan 27/8 1910)