Sommaren 1908 pågick en stor arbetsmarknadskonflikt i Sveriges hamnar. När arbetsgivarna i Malmö hämtade strejkbrytare från England beslutade sig tre unga arbetare för att försöka skrämma bort de arbetsvilliga. Med dynamit. En strejkbrytare dog, och de tre ansvariga, Anton Nilsson, Algot Rosberg och Alfred Stern, visade sig tillhöra Malmös ungsocialister.
Två av »Amaltheamännen« dömdes till döden, senare omvand-lat till livstids straffarbete. En omfattande solidaritetsrörelse uppstod kring de tre attentatsmännen. En av regeringen Edén-Brantings första åtgärder vid det demokratiska genombrottet 1917 blev att be nåda dem. Precis efter dådet var det få som stod på deras sida.
I dessa dagar, då dumheten, förmätenheten, hämndlystnaden och våldet göra gemensam sak, struntande i allt annat, för att moraliskt och ekonomiskt avrätta en av den revolutionära ungdomens dugligaste och mest arbetssamme män, kan det kanske vara välgörande för dem det vederbör att höra, det vi övriga anhängare av den revolutionära socialismen visst icke tänka lägga armarna i kors, sedan ni möjligen lyckats stena honom.
Man har kanske tänkt sig, att om blott redaktör Schröder bleve inburad eller på annat sätt oskadliggjord, så skulle den revolutionära socialismens stiliga tidningsorgan i Malmö dö sotdöden i brist på näring?!... Men tro inte det, ni dårar, avundsmän och fiender.
Vilket förstånd de män besitta, som äro satta som väktare och ordningens upprätthållare, kan man göra sig en
föreställning om, då man ser dem dagligen rota och gräva i alla möjliga vinklar och vrår och skräphögar för att finna en anled ning att lägga beslag på vår kamrats person. Ty flämtade också aldrig så matt ännu en den ringaste ljusglimt i deras förståndskamrar, skulle de vänta att väcka björn som sover, tills de försett sig med tillräckliga vapen.
Nu skrattar allt Sverige åt hantlangarna... Det Sverige som har lite förstånd kvar, förstås!... Men inte de med de stora pösmagarna, de som gå havande med dumheten. Och inte herrar socialdemokrater, som inte kunna med blida ögon se, huru det ljus, som de kastat ut i en besvärlig stund, lyser över hela Skandinavien, in i de mörkaste kyffen. Och inte de våldsmän själva, ty de gråta och plågas svårligen över sina dumheter, som de icke bli visare av, utan fastmer dum-mare och hänsynslösare för varje dag.
*
Agitationen från den revolutionära ungdomens sida har kanske en och annan gång slappnat till något, men då ha alltid ni, herrar domare, polismästare, länsmän och drängar, sörjt för att något nytt, hänsynslöst och brutalt inträffat i detta samhälle, fullt av orättvisor och elände, och strax har agitationen tagit ny fart, nya skaror ha slutit sig under våra röda fanor och våra vapen ha härdats och taktiken skärpts. Och just nu tyckes man vara betänkt på att hjälpa vår agitation framåt några steg.
Två präktiga kamrater skola slaktas av samhällets drängar...
Vad de gjort? Du tror kanske att de sökt döda kungen eller hans ministrar eller Branting?... Nej!... Eller kanske du tror, att de skändat kvinnor och misshandlat djur?... Nej!...
De älskade sina bröder och systrar, sina kamrater och deras hustrur och barn... De kunde icke se dem svälta och lida nöd, därför att utländskt slödder togo deras arbete från dem och därmed deras förtjänst; och så körde de i väg inkräktarne till sitt land igen...
Och nu säga människorna att det var dumt gjort och lagen säger att de skola slaktas. Ty då de skrämde engels-männen på flykten, råkade de döda en stackare, och nu står det i lagen: »liv för liv«. Men engelsmän stå högt i kurs, särskilt de »dubbelt så bra«, och därför skall två svenska medborgare dödas för en engelsk.
Det var en ovanlig händelse för att vara i Sverige, ty i vanliga fall behövs en hel krigshär till att rensa våra kuster från utlänningarnes härjningar. Men det var ett farligt sätt, ty vad skulle vi sedan ha hela vår krigshär, hela vår flotta till.
Nej, de måste anses som förbrytare och slaktas.
Att se sin levnadsafton försvinna så milt och vackert som * solen sjunker en stilla höstkväll då löven falla, se, det är aldrig proletären förunnat. Dör proletären sotdöden är det merendels under hungerns och eländets alla fasor – en lång djävulskt pina under anhörigas gråt.
En hastig död under maskinernas krossande jättekraft med musik av rassel och gnissel och dånande slag, det är bättre för den fattige proletären, ty att vara fattig och frisk är svårt, men fattig och sjuk är – djävulskt hemskt.
Med våra modärna slaktredskap går det lätt att skiljas från världens ondska... Har man handlat rättvist och av kärlek till sina bröder och systrar, så dör man lugn och nöjd, ty man vet att kamraterna skola fortsätta där man slutat och föra saken till seger. Man vet att i folkets hjärtan skall resas en ärestod, så stor och vacker att ingen tid kan förstöra den. Och folkets barn skola ropa till den röda solen om hämnd och i aftonens stilla frid, då solen sänder sina sista strålar över en vrång och vanställd värld, skola slaktarne känna sig fega och fly till gömslena av rädsla.
Då ha folkets barn slutat dagens slit för bröd och då är hämndens timma slagen.
Wilfred Schober. (Nya Folkviljan 10/10 1908)