Jag var med på den sista spårvagnen, som passerade Hagalinjen från Norra Bantorget till Odenplan, i tisdags natt kl. 12. Från Odenplan måste jag fortsätta till fots, ty vagnen skulle gå »hem«. Och detsamma fick kamrer B.
göra, ty han bor lite längre ut.
– Imorgon får kamrern gå hela vägen till kontoret, ty spårvägsfolket stoppa säkert i natt.
– Ja, det kan inte hjälpas. Alla andra få också gå.
– Kan så vara, men det kännes väl hårdast för dem, som äro korpulenta? Och väl vanda?
– Åh! Ingen fara!
Jag funderade en stund.
– Men, hur tror kamrern det kommer att gå med maten?
– Jag har allt, vad jag vill önska mig för styvt en månad och sedan har jag för vårt behov det nödigaste för en månad till.
– Men sådant, som endast håller sig för dagen? Det kommer nog att saknas?
– Ingen fara! Ingen fara! Det mästa kan undvaras utan saknad och mjölk t. ex. kan man alltid skaffa?
– Tror ni det?! Nej, det går inte!
– Åhjo! Vi hämta från Mjölkdroppen...
– Åh fan!
– Johomensan! Det har ingen fara med sig. Och snart måste arbetarna återgå till arbete, ty annars svälta de ihjäl!
Ha ha ha!
– Jaså! Tror ni det! Då känner ni arbetarna dåligt. Vi ha medel, som ni inte ana.
– Samhället får inte skadas! Det måste skyddas!
– Vad menar kamrern?
– Jo, vatten och ljus och renhållning måste vi ha. Det har ju för övrigt sträjkstyrelsen låvat.
– Vi strunta i både samhälle och styrelse och renhåll-ning, om vi se att det dröjer för länge. Tror ni kanske, att vi gått ut i strid för ro skull, så bedrager ni er storligen. Nej, allvar är det, bittert allvar. Och medlen bekymrar oss föga, då magen är tom.
– Ni är ju anarkist!
– Det förstå kamrern så lite, liksom de flästa av era gelikar, men jag skall säga er, vad jag är, om ni vill veta det.
– Nå?
– Jo, jag är en av dem, som samhället aldrig tager hän-syn till, utom då det gäller mina skyldigheter. Rättigheter har jag inga och har aldrig haft... Jag är en av dem, som månadsvis varje år få leva på sämre och mindre mat, än edra hundar och kattor; får bo uslare än kreaturen och känna mig som en avskydd främling i samhället... Jag är en av dem, för vilka lagen är skriven och fängelserna byggda; en av dem, som tullarna drabba och skatterna dräpa; en av dem, som ingen ting betyda i samhället, bara en arbetare!... Men nu, då samhället befinner sig i fara, vill ni att jag skall skydda och omhulda detta samhälle, som jag hatar!... Men jag säger: aldrig, aldrig, aldrig!...
– Rysligt!
– Ingen fara! Kamrer!
Wilfred Schober. (Brand 14/8 1909)
Hunger
Sjöberg fick snart arbete vid tryckerier i Norrtälje och Stockholm, men hans hälsotillstånd verkar ha hindrat honom från att behålla tjänsterna någon längre tid. Det speglar sig i hans texter. Det är arbets-lösheten snarare än arbetet som skildras. Inte bara den materiella nöden, utan också den moraliska förnedring som kommer sig av att jämt behöva vända på slantarna, att skämmas över trasiga kläder, att se andra leva loppan.
Nu är det åter natt, och åter lider jag de hemskaste hungerkval – kroppsligen och andligen. Men de kroppsliga smärt orna försvinna för själens lidande och grubbel, ty tanken räcker icke till.
Jag har sökt dämpa själslidandet genom att ströva omkring i parker och omgivningar, genom att studera bildhuggeri och målarkonst, genom att skriva och läsa och föra ett instängt, ensamt liv. Men alla försök äro omöjliga, ty tanken cirkulerar ständigt och oafbrutet kring detsamma, plågar och förrycker och gör allt arbete omöjligt.
Så fort jag kommer ut på gatan, känner jag mig som en utstött, som en osynlig, den ingen observerar och ingen kan observera, som en som inte funnes till. Jag ville le mot någon, nicka åt någon, trycka en hand, sak samma vilkens. Men alla glida de förbi, utan att låtsas om min hunger, utan att se mina bedjande ögon eller höra stönandet ur mitt bröst.
Det är ju inte underligt att den kraftige mannen där borta har en kvinna vid sin sida, som med strålande ögon visar honom sin dyrkan och med sin smidiga kropps vaggande
mot hans delgiver honom sin värme och gör honom stolt och stark. Kanske är det häller inte märkvärdigt, att den nyss från skolan gångne gossen troget vallar en välväxt flickunge gata upp och gata ned. Men det ängslar mig att se den struttande, gamle gubben smyga sin darrande hand uppåt det svällande barmhöljet hos en ung kvinna.
Alla ha de vänner att tala med, se på och le mot, men jag har ingen, ingen. Jag har suttit på ett säte i timtal och väntat att någon skulle känna igen mig, väntat att få se någon från min hembygd, längtat och längtat. Och ju längre det lider mot natten, ju mera bitter blir jag och ju mera sjunker mitt livsmod.
Nu ser jag att allt, till och med vänskapen, regleras av det förbannade guldet. Ty flera vänner än jag hade, då mitt hem var som ett värdshus för dem, kan ingen önska sig. Tvärt över gatan kommo de och räckte sin varma hand och ögon en logo mot mig medan huvudena nickade uppmuntrande och vän-ligt. Allt vad jag gjorde var gott och mitt värk togs emot med glädje, ty det kostade ju intet.
Kunde man inte gömt en smula av vänligheten tills jag be-hövde den? Kan ingen se, huru jag tyst tigger om ett igenkän-nande? Kan ingen tänka sig, att man en dag kan vara där jag nu är och då skulle förtvivla, om han kände som jag?
Men jag vill inte grumla er glädje, snart domnar mitt trötta tankevärk och då drömmer jag om en vän, som aldrig glöm-mer mig. Jag känner hennes fasta handtryckning och hennes heta andedräkt på min kind och jag blir lugn igen efter alla våldsamma stormar, då min hand sakta glider över hennes vackra, krusiga hår och lägger sig till ro kring hennes hals. Den vänskapen blir varmare och starkare, ju fattigare jag blir och ju svagare jag är och den varar tills – jag vaknar.
Bäst för den hungrande att sova och drömma och aldrig vakna.
Wilfred Schober. (Nya Folkviljan 6/8 1910)