»Taktikfrågor« gick som följetong i Nya Folkviljan och är Sjöbergs längsta sammanhängande artikel om ungsocialismens program. Somt framstår kanske som naivt, men den ger en bild av hur en radikal arbetare kunde föreställa sig revolutionen innan revolutionen.
1. den sociala generalstrejken och dess följder Medan den klarseende ungdomen bland socialismens an-hängare dagligen ser bevis på, att parlamentarismen som kampmedel för erövrandet av samhället är ett dåligt medel, ett omöjligt och värkningslöst kampmedel, så fortsätta de äldre, vilka också kalla sig »socialdemokrater«, med samma gamla, utnötta vapen dag efter dag. Och lika långt, som man var kommen då jag var litet barn, lika långt är man i dag och knappt så långt ens. Ty visserligen sitta nu, men inte då, några arbetarerepresentanter i parlamentet, och visserligen finnas nu en del förbättringar, ett och annat allmänskligt område, men så ha vi i stället fått inskränkt frihet och rörelse i allt.
T. ex. yttrandefriheten, som numera är så pass kringskuren, att den helt änkelt är en parodi på frihet.
Socialdemokraterna vilja emellertid rakt icke höra talas om något effektivare kampmedel, ty de ha blivit gamla och svikit eller glömt sina ungdomsideal, och därför ställa de sig dels oförstående och dels fånigt och envist spörjande inför social-ismens radikala anhängares nya och tidsenliga kampmedel, den sociala generalsträjken.
Där oförståndet finnes kan förlåtas, men dessvärre är hos just dem, man skulle vänta det största inträsse av, en massa,
som icke vilja förstå, utan de där slå kring sig med fraser och dumheter för att dölja sin illvilja mot det nya och dess för-kämpar.
Så har man allmänt tagit sig för bland socialdemokraterna ute i landet att söka avväpna generalsträjksanhängarna med det fåniga slagordet: »Hur vill ni det skall gå dagen efter revo-lutionen?« eller något i den stilen. Och dock är denna fråga lika lätt besvarad, men också lika svårförklarad, som t. ex. den-na: »Hur tänka herrar demokrater sig samhället dagen efter erövrandet av makten?«
Ty medan generalsträjksanhängarna strida för arbetets frihet (arbetarnas övertagande av produktionen och sam färd-seln) och mot all övermakt, så gälla social demo krat er nas kamp erövrandet av makten i samhället. Således är det maktlystnad, som ligger bakom social demokratin, men fri hets längtan bak-om den revolutionära social ismen (ung social ismen).
Socialdemokratin visar denna sin maktlystnad på mer än ett sätt, men ett av de tydligaste är väl, då partiet helt änkelt uraktlåter arbetarnas upplysning om vad de mena med social-demokrati och endast söker inrullera [sic] flera och flera i sitt parti. Och på detta sätt skaffa demokraterna ett stort parti, som endast duger i valtider, men vilket icke har förstånd om det mål, som den värkliga socialismen strävar mot, nämligen arbetarnas frigörelse ur allt herravälde (även socialdemokra-tiskt, vilket är det mäst tyranniska jag känner).
Den revolutionära socialismens anhängare däremot, som sätta generalsträjken som sitt främsta kampmedel, lägga all sin kraft på agitation och upplysning om den sociala general-sträjken och på att få arbetarna klarseende och övertygade om det nuvarande samhällets ruttenhet och fullständiga oförmåga att göra mänskligheten lycklig. Och så pass förut-seende är man, att man icke bygger på hela proletär massans ovilkorliga förståelse och medvärkan, utan stöder sig på t. o. m. en liten, men intelligent minoritets enhet liga och entusiastiska uppträdande. Och då den dag en är kommen,
att man ser den allmänna meningen bland proletariatets intelligens vara för generalsträjken, så etabler as densamma.
All sådan producering, som är ett behov för dagen, inställ-es. All kommunikation å järnvägar och ångbåtar stoppas.
Post-, telegraf- och telefonsamfärdsel likaså. Men endast å enstaka, viktiga platser, under det arbetet landet runt vid fabriker och byggnader fortsättes som vanligt.
Nu söka de samhällsbevarande medelst sträjkbrytare- eller militärhjälp sätta i gång den stoppade samfärdseln och produk-tionen och lyckas kanske också delvis, men följden härav bli endast den, att arbetarna på än vidsträckt are områd en och i ännu större skala nedlägga arbetet. Samhällslivet dör så små-ningom ut och efter en relativt kort tid måste staten kapitulera inför arbetarna och arbet arna framlägga sina fredsvilkor.
Det första och största av dessa vilkor är arbetarnas över-tagande och drivande av produktionen och samfärdseln. Och sedan staten tillerkänt arbetarna rätten till detta övertagande, så återstår för arbetarna ingenting annat att göra, än att inom varje industrigren utse en befullmäktigad, som samarbeta med övriga arbetsgrenars befullmäktigade.
I och med arbetarnas övertagande av allt arbete för egen räkning kommer all klasskillnad att av sig själv upphöra, enär nu ingen blir annat än arbetare, han må sitta som den expedierande på kontoret eller gå, som de flesta, vid det grövre arbetet. Nu äga de alla sin »rörelse« gemensamt och måste alla fullgöra sitt arbete på bästa sätt, att icke oegent-ligheter må uppstå, ty sådana skulle genast upptäckas och den försumlige sättas ur värksamhet på detta område och förflyttas till ett mindre ansvarsfullt.
Således kommer intet att upphöra fungera: post männen, från brevbäraren till direktören, skola fullgöra sina sysslor alldeles som förr och posten gå sin vanliga gång; järnvägs-männen, från banvakten och bromsaren till trafikchefen, komma att arbeta precis lika fullkomligt och plikttroget som före revolutionen och våra gods-, person- och snälltåg att gå
med samma precision och punktlighet som nu; snickarna på en liten värkstad komma att gå i sitt arbete som vanligt och deras gamle mästare kommer att arbeta med eller leda affären, som förr, i allas inträsse och på det mäst vinstgivande eller rättare sagt på det mäst givande sätt; och sammaledes inom alla arbetsgrenar, små och stora.
Man har härvidlag sökt göra den invändningen från social-demokratiskt håll, att arbetarna icke skulle vara i stånd att så där i en handvändning övertaga affärsledarnas platser och sysselsättningar, men jag vill för det första göra detta påstå-ende stridigt, ty jag känner arbetare inom alla branscher och på alla sorters värkstäder, vilka var för sig lika väl skulle kunna vara ledare av ett affärsföretag som de äro arbetare och för det andra är det knappast troligt att de gamla arbetsledarna och cheferna skulle lämna sina plats er, utan hällre stanna kvar i ett bekant och kanske älskat arbete, än gå över till annan värk-samhet. Och arbeta måste varje frisk människa, som icke är abnorm, för att känna sig lycklig i livet.
Således är arbetet tills vidare ordnat och nästa reform, som kommer omedelbart, blir att centralisera arbetet, så att alla småvärkstäder indragas och övergå i stordrift, vari genom arbetsledarnas antal kan betydligt inskränkas och producer-ingen forceras och förstoras. Därefter kunna viktig are spörs-mål i det nydanade samhället med lätthet ordnas.
Statskyrkan och prästerna slopas och prästernas arbete med mantalsskrivning och statistik överflyttas på borgmästare-ämbetet, vilket ämbete för övrigt kommer att omfatta allt som rör staden eller kommunen. Skrivarne i dessa ämbeten bli likställda med arbetarna och deras arbets ledare är borg-mästaren.
Militarismen slopas och med detta steg följer att hundra-tusentals nya krafter komma de producerande arbetarna till hjälp och således blir militären nyttiga samhälls medborgare, från att ha varit parasiter, som endast konsumerat och icke producerat. I militarismens spår följer också alla komitéer,
som nu äro nödvändiga för att svenska folkets pängar skall kunna lätt och gesvint bortkastas på militära leksaker.
Sedan alla onödiga inrättningar på detta sätt slopats och dess personaler övergått i producenternas tjänst, blir även rikets regering och övriga styrande onödiga, varefter kommun ernas i landet gemensamma inträssen avgöras av delegerade, som sammanträda en eller flera gånger om året.
Nu är det nya samhället i full värksamhet, utan att ha behövt stoppas, och snart försvinna alla gamla oegentligheter som av sig själva.
Pänningen indrages totalt och all handel sker genom byte på det sätt, att den som arbetar erhåller kvitto på sitt arbete och på detta kvitto kommer i besittning av allt vad han behöver för att kunna leva ett bekymmerfritt liv. Arbetets produkter lämnas stora och lämpliga magasin, där var och en kan avhämta vad han behöver mot uppvisande av kvitto att han arbetar och således förtjänar att leva. Och på detta sätt erhålles allt, kläder, bostad, husgeråd och födoämnen.
Vad har nu mänskligheten vunnit?
Jo, rikedom är omöjlig att förskaffa sig och fattigdom kan omöjligen finnas till. Alla människor måste arbeta, vadan produceringen blivit större och således billigare, vilket gör att alla få tillräckligt av allt. Kraften hos det arbetande folk et blir icke missbrukad, ty alla se till att allt går riktigt och ordent-ligt. Utsugare och ockrare kunna icke exist era, även om de finge frihet, därtill, ty det finns icke mera något elände, ingen nöd, och det är detta som gör till varon nu för tid en möjlig för dessa mänsklighetens schakaler. Superiet avtager och upphör av sig själv, enär orsakerna till det samma upphört att finnas.
Fängelser och häkten kunna saklöst indragas, ty endast sådana brottslingar, som icke äro ansvar iga för sina handlingar, utan göra brott av anlag, sjuklighet, komma därefter att finnas till.
Skulle brott emeller tid begås ändå av ett eller annat slag, så tager medborgarna hand om en dylik individ på ett sätt, som för all framtid gör denne till en hederlig man. Och de, som
göra brott av sjuklighet, kleptomani, pyromaner och dylika, komma att omhänd er tagas av samhället och interneras på tvångssjukhus för lämplig vård.
Den nya samhällsbyggnaden är tagen i bruk och efter hand fullbordas den med sten på sten tills full kom lig het ens tinnar resa sig högt mot solen. Klasshatet har avlösts av broders-kärleken och människorna gå fram i gemensam kamp mot naturens vidrigheter och för kultur och liv.
11. religionen en privatsak och statskyrkans avskaffande
Det finnes väl knappast något vackrare drag av en ny rörelses anhängare, än att förklara för privatsak sådant, som kan anses allt för ömtåligt att röra vid hos medmänniskorna.
Och denna gloria skulle även omstrålat socialdemokraterna och dess anhängare med anledning av den socialdemokratis-ka programpunkten »Religionen förklaras för privatsak«, om denna programpunkt varit ärligt menad och om samma partis arbete i övriga frågor och fall gått ut i en riktning, som varit konsekvent med denna i religionsfrågan.
Men så är icke fallet.
Borde det t. ex. icke anses vara lika mycket en privatsak, om jag är socialdemokrat eller jag icke är en social demokrat?
Borde icke varje arbetare lämnas i fred och ro för vår social-istiska agitation, liksom han enligt ovannämnda program-punkt lämnas i fred för antireligiös agitation?
Jo, logiskt och konsekvent borde han det.
Den, som vill försöka påstå, att det är orätt vi göra, då vi bearbeta våra i religiöst mörker vandrande klassbröders och systrars intelligens- och förståndsgåvor för att visa dem religion ens vansinne, råhet och försoffning, den kan väl aldrig vara med om att försöka omvända en icke socialist eller en guling till socialismen?!... Ty gör han detta, så är han inkon-sekvent och ologisk, enär det för den enskilde individen är lika mycket befogat, att ha sin syn på sociala före teelser för sig
själv, som det kan vara att ha religiösa spörs mål och intryck som privatsak.
Men då nu förhållandet är så, att socialdemokratiska parti-et och dess anhängare aldrig lämna frihparti-et för socialpolitisk åskådning, utan med alla till buds stående medel: utätning, blockering, förtryck och först och sist tvångs anslutning, tvinga arbetarna in i sitt parti (ett social politiskt parti!), då borde i konsekvens härmed herrar socialdemokrater icke tala så storartat om sin tolerans för oliktänkande, ty denna tolerans är endast ett yttre prål, en falsk mant el, varunder hätskhetens och förföljelsens blod iga svärd och gissel- och pinoredskap lysa fram för den skarpsynte.
Ett demokratiskt parti kunde naturligtvis icke komma med endast tolerans och eftergifter i sitt program och därför ha dessa jesuiter och politiska giftblandare rört samman sin religiösa ståndpunkt med frasen »statskyrkans avskaff ande«.
Och detta är tydligen gjort för att icke stöta bort alla de tusen-den, som kommit till klarhet om att religionen, och särskilt den kristna, är en löjlighet och dumhet och därför åtminstone fordra att ett demokratiskt parti skall arbeta för religions-tvångets avskaffande genom avsättande av statskyrkan.
Men så rättvist detta »statskyrkans avskaffande« kan synas oss, vilka icke tåla något slags tvång, utan arbeta för mänsklighetens fullständiga frigörelse, lika orättvist är det av socialdemokraterna, att fordra »statskyrkans avskaff ande«.
Ty de där själva i åratal tillstädit och utövat tvångsanslutning till socialdemokratin, de kunna, logiskt sett, icke ha någon moralisk rätt att fordra frihet från statskyrkan – åtminstone böra de tala tyst om »tvånget«...
Den illa gör, han...
Se vi sedan till, huru socialdemokraterna arbeta för den del av programpunkten, som talar om »statskyrkans avskaff ande«, så skola vi finna dessa herrar och fruar demo krater så löjliga, att vi få en allt annat än hög tanke om deras förståndsgåvor.
För det första använda sig herrar och fruar socialdemokrater
vid alla möjliga tillfällen av stats kyrkan genom dess tjänare, prästerna, såsom vid ingående av äkten skap, då barn bli födda och då någon avlider och skall begravas. För det andra deltaga socialdemokraterna i prästval och uppmanas i sina parti-tidningar att deltaga, såsom om det vore något av största vikt, i stället för att de borde demon strativt visa att de avhölle sig från dylikt emed an de ansåge prästerna och statskyrkan onöd iga. Ty skola icke socialdemokraterna genom hand-ling visa, att de kunna undvara statskyrkan och de lismande prästerna, då kunna de också saklöst stryka program punkten »stats kyrkans avskaffande«.
Nyligen var jag i tillfälle att höra dispyten mellan en social-istisk redaktör och en arbetare, angående ett prästval, som då stod på dagordningen i den lilla staden Ystad. Av tvänne fram-förda prästkandidater ville redaktören förorda den, vilken var känd som den argaste socialisthataren och som den mäst chauvinistiske och svartsjälade av de båda »mörkmännen«.
Ty han ansåg, att bästa sättet att avskaffa statskyrkan och prästväldet, vore att få desamma så hatade och avskydda som möjligt. Och detta hat och denna avsky skulle komma lättare, om de finge en despot och tyrann till präst, än om de finge en beskedlig och försiktig sådan.
Det var ju logiskt resonnerat!
Men vad tror Ni den socialdemokratiske arbetaren sade?
Jo, han påstod, att det var det »onaturligaste« och »barock-aste« prat han hört. Det vore väl så tydligt som allt i världen, att man borde taga den snällaste man kunde få tag i, och inte den »leaste fanen« som fans att välja på. Han ansåg därtill i hårda och förebrående ord, att redak tören gjorde illa mot stad ens arbetareklass, då han framförde sin förnuftiga mening, ty »får ni den prästen, så blir det svårt för våra barn i skolan«.
Här ha vi således ett färskt och tydligt och bevisbart exempel på, huru socialdemokraterna rakt icke äro några demo krater, utan med munnen och i sitt program. I värklig-heten, här mitt ibland oss, gå de kring som vanliga lism ande
borgarbrackor, de där så gärna tolerera allt av samhällets galenskaper och elände, blott för att icke bli ansedda som något farligt, utan som fullt tillförlitliga och laglydiga med-borgare, som så gärna, så gärna, ställa sig till förfogande vid stadsfullmäktige- och andra kommunala val.
Nedärvt slavblod!...
Nej, proletärer! Så slippa vi aldrig från prästväldets sug ande armar! Så taga vi aldrig bort den djävulska institution, som i århundraden försoffat och hållit tillbaka all utveckling! Så motarbeta vi icke en vantro, som kostat millioner människor livet, tusenden förståndet, och än i dag kastar vetenskapsmän och andra sanningssägare i fängelse!
Vi måste av alla krafter och med alla till buds stående medel bekämpa den religiösa vidskepelsen i alla dess former och huru den än framträder!
Övertyga kvinnan före äktenskapet om religionens absurd-itet och befläckelse av ett rent äktenskap – och förena Eder sedan i samvetsäktenskap med henne. Döp sedan icke Edra barn, så är det tämligen antagligt att de aldrig önska bli konfirmerade.
Och därefter ha vi strax ett antireligiöst släkte med ett ljust och ogrumlat sinne – ett släkte, som vet, att den himmel människorna ha att vänta, skall skapas av dem själva här på jorden.
Genom broderskapet – men icke genom jesuskulten.
111. den antimilitaristiska agitationen
Då socialdemokraterna påstå, att de, genom inskränkning av militärbudgeten, vilja värka för avväpning, så göra de som en trädgårdsmästare, vilken tog bort en handfull ogräs varje dag och hade att göra med ogräset, så länge han levde, och först på sina sista dagar kom på det klara med, att om han tagit bort allt på en dag, så hade han lätt kunnat utrota ogräset.
Socialdemokraterna äro mera än de revolutionära social-isterna beroende av att militarismen försvinner så fort som
möjligt. Ty de bygga, som vi veta, hela sitt hopp på, att genom en rad av motioner i riksdagen tillägna sig makten i sam hället och om de därvid ha militärmassan mot sig, så nyttar det nog ingenting till, att de ha majoritet i riksdagen för sina motioner.
Men något man vill söka taga bort eller omintetgöra brukar man inte omhulda och tillgodose på alla vis, ty tager man bort felen och förgyller lite här och var, så räcker eländet endast längre.
Socialdemokraternas småborgerlighet framträder därför just i denna fråga särdeles starkt och samtidigt visa de arbet arna, att det icke är socialdemokratin, som skall förlossa arbetarna ur kapitalisternas inferno, ty hade social demokraterna velat borttaga den landet och arbetarna utsugande militarismen, så hade icke samma herrar förordat och tagit plats i en militär civil kommission. Denna civil kommission har nämligen en-dast till mål, att avhjälpa de mäst i ögonen fallande gräslig-heterna inom den råhetens institution, som benämnes militarismen. Och tagas brutaliteterna bort och de största svagheterna bli avhjälpta, så får denna nutids farsot lätt sken av en ofarlig sjukdom och blir således icke utrotad.
Socialdemokraterna hjälpa således redan nu och t. o. m.
i en sådan sak som denna det bestående samhället – hjälpa farsoten-militarismen att ytterligare breda ut sig och sprida förödelse.
Vi ungsocialister inse emellertid fullväl, att skall något nytt och bättre samhälle än det nuvarande en gång komma till stånd, så måste vi först och främst söka taga bort sådana barbar iets barbarer, som militarismen, ty med denna kvarlåtenskap från ett utdömt samhälle, skulle det nya taga sig ut och värka vidrigt som en rusig man på ett arbetar-möte eller något dylikt.
Vi ungsocialister inse det barocka och vidriga i, att mitt ibland oss, i vårt »civiliserade« samhälle, finnas av sam häll
Vi ungsocialister inse det barocka och vidriga i, att mitt ibland oss, i vårt »civiliserade« samhälle, finnas av sam häll