Proletärer i talarstolen
Av en annons i Sjöbergs roman Jesuskultens offer framgår det att han arbetade med en roman förlagd till den ungsocialistiska miljön.
Kanske utgör skissen nedan ett förarbete. Hur som helst så visar den tillsammans med den posthumt publicerade »På mitt första klubb-möte« hur ett sammanträde i en ungdomsklubb kunde se ut. Notera särskilt den givna plats dikten och sången har.
Det kan givas klubbmöten, som fullständigt taga oss ur den vanliga alldagliga stämningen och försätta oss i ett tillstånd, där vårt andliga icke känner till de förslavade kroppsliga höljena. Klubbmötena bliva sådana, då man märker att var och en av de tillstädeskomna lägger sig vinning om att göra sitt bästa, dels för att förstå och uppmuntra det som säges och göres av andra kamrater, och dels för att själva draga sitt strå till stacken.
Vi vänta oss icke så mycket av varandra, ty alla veta vi ju att vi äro proletärer med proletärmöjligheter, men just därför begära vi häller icke så mycket av varandra, utan äro glada åt det anspråkslösaste, bara det gives av glädje och till glädje.
*
En ung man bestiger talarestolen... Håret är struket till baka och lämnar en hög, bred och något fårad panna fri, varunder rulla ett par stora blå ögon. De irra och flyga ett slag över det 50-tal ungdomar, som äro församlade, men så lägga sig
tvänne djupa, mörka veck över dem, blicken blir fastare och munnen börjar tala.
Han håller ett litterärt föredrag, tolkande en realistisk författares värk. Orden och satserna komma något osäkert till en början, det blir lite djärva hopp hit och dit, rösten sänkes och höjes utan någon begriplig anledning och han tyckes ha lust att stiga ner från tribunen. Då får hans blick fäste ett par sekunder på mig och han uppfattar min all-varliga blick och mitt inträsserade utseende som en eggelse, som en uppmuntran. Bröstet skjutes fram, huvudet kastas tillbaka, och nu kommo orden flytande, medan en viss säker het tycks komma över honom.
Medan han fortsätter sitt föredrag tänker jag på proletär-ernas underliga liv, på samhällets underliga tillvägagångs-sätt mot de arbetande och försakande: Denne unge man, som nu står i talarstolen och gör så gott han kan för att upp-bygga och förströ sina kamrater, han är en av dem, som, om ödet är onådigt, snart nog icke räknas som människa, icke räknas som medborgare; han blev i går varnad för lösdriveri!
Varför?
Ja, säg det, den som kan.
Han är inte arbetslös, saknar inte bostad, betlar icke och är en präktig och intelligent ung man.
Underligt!
Ja, men han är ungsocialist, om det kan betyda något.
Så tänkte jag och något mera, och då jag åter kom i be-rör ing med värkligheten hade den unge mannen slut på sitt före drag, fick en stormande applåd och gick ner i salen bland kamraterna.
En flicka sjöng ett par muntra låtar och tre eller fyra manliga kamrater deklamerade, bland annat Frödings
»Skalden Wennerbom«, som fick en konstnärlig fram-ställning: natur en tolkades som hade man sett den med egna ögon och hört med öron, susningen i träden, fåglar-nas kvitter, insekterfåglar-nas surr. Och så såg man Wennerbom
full och salig tills han somnade av ibland gräs och doftan-de blommor.
Men det bästa kom till sist, då en kamrat framsade Viktor Hugos »Den skyldige«. Denna dikt är något av det mest realistiska man kan tänka sig: En ung man står anklag-ad för att ha anlagt mordbrand, därvid ett stort bibliotek med väldiga bokskatter har brunnit ner. Han erkänner sitt brott, och då domaren är en bildad man, som vet böckers och vetandes värde, håller denne ett ljungande strafftal för den brottslige. Domaren nämner alla de stora tänkarna och skalderna vid namn, antikens, medeltidens, renässansens och nutidens andliga hjältar, nämner deras stora värk, vilka lågo förvarade i detta bibliotek för en efter vetande törst-ande allmänhet. Nu är allt detta sköna, stora och oersättliga förstört och han frågar slutligen vredgad, hur den skyldige kunde göra detta.
Undergivet och trött kommer svaret från den brottslige:
»Jag kan inte läsa!«
– – –
Dödstystnad härskade i den lilla ljusa salen. Ingen kom sig för att applådera och ingen ville ha mera »underhåll-ning«. Ordföranden frågade ingenting mera, utan upplöste sammankomsten med ett tack till alla; men jag märkte att hans röst var grumlig och att något skymde för mina ögon...
Wilfred Schober. (Nya Folkviljan 17/12 1910)
Stockholmsbrev
Gud är god och samhället är härligt. Prästerna äro liksom gud och läkarna som samhället.
Prästerna se till att inte människorna lida nöd och läkarna se till att inte den »offentliga« dödsorsaken bli svält eller umbäranden. Vad sedan människorna lida av och vad de dö utav, betyder ej så mycket.
Svälter en människa och lider nöd, så säga prästerna att den lidande fört ett utsvävande och vårdslöst liv. Dör en människa av svält och nöd, säger läkaren att den döde fallit för rus eller kikhosta.
Inte kunna prästerna ge alla svältande bröd och inte kunna läkarna skriva den värkliga dödsorsaken på varje attest. Då skulle ju inte samhället vara något samhälle.
De fattiga människorna äro till för samhällets skull och inte samhället för människornas skull.
I flesta fall.
Häromdagen dog här ett litet barn. Kikhosta, sa’ läkaren.
Av svält, säger jag. Och nöd av alla slag.
Då åtta människor bo i samma rum, natt och dag, sakna bränsle i dessa ruskiga dagar och nätter och inte ha en bröd-bit i huset och inte ha haft något på långa tider, utan det man möjligen tiggt sig till, kan man då påstå att dödsorsaken är kikhosta?! Nej, då är dödsorsaken svält och umbäranden och köld!...
Vi stå så högt, så högt, ropar samhället, att hela den civiliserade världen tittar upp på oss. Och det måste man värkligen medge. Samhället står på en så hög nivå, att det
icke ser, huru samhällsmedlemmarna lida nöd och dö av svält och köld nere i sina unkna kyffen, icke ser huru präster och läkare ljuga i kapp för att skyla eländet och icke ser huru allt kommer att upplösas i de hemskaste hungerrevolter en snar dag.
*
Jag var inne i en brödbod en dag i veckan och då talade biträdet där om för en kund, att massor av bröd blev över för varje dag. Tvänne stora korgar hade den dagen blivit kvar och så var det ständigt i dessa dagar...
Stora korgar bröd stå utan konsumenter – men människor hungra och svälta!
Härliga samhälle!
*
I de stora, värmeslukande kyrkorna eldas på hela dagen för att prästen och ett tjog käringar skola träffas en timma på dagen under bön och sång till gud att ge de fattiga bröd och sång till gud för att prisa hans godhet – men människorna svälta och frysa i sina oeldade kyffen!
Gud är god!
*
Huvudstadens renhållning visar sig i år bli mycket billig.
Gud ske lov!
Ty snömassorna bli borta och sådant sparar in tiotusentals kronor.
Dessa tiotusentals kronor skulle annars lindrat mången arbetares nöd i dessa dagar, om snön kommit.
Kommer inte det ena eländet, så kommer det andra.
Beklagligtvis!
*
Riksdagen är »folkets röst« och denna röst skall snart låta höra sig. Socialdemokraterna skola vända upp och ned på samhället för att skaffa bröd åt de svältande och värme åt de frysande...
Tror någon det?
Wilfred Schober. (Nya Folkviljan 25/2 1911)
Sjukhusstudier
Våren 1911 drabbades Sjöberg av en blindtarmsinflammation, och hamnade på sjukhus. Han tecknade ner sina erfarenheter i en serie artiklar. Nedan de två första delarna. I de följande börjar han repa sig fysiskt, och tar i tur och ordning sig an klassorättvisan, religions hyckleriet och militarismen från sjukhus salens horisont.
1. vid dödens port
Febern var hög och värmen kändes den sjuke besvärande och nästan förlamande då han av sina vänner lyftades från sängen därhemma och lades på den i rummet väntande sjukbåren för att forslas till sjukhuset. Bårens kur slogs upp och spändes över den sjuke, så lyftades båren av starka arm ar och den sjuke kände att man kryssade mellan dörrarna och strax efter kände han den kalla vinterluften sila in gen om det tunna, svarta tyget i bårens kur.
Han guppade upp och ner under gatutransporten och guppandet och febern i förening sövde honom till en stilla slummer, som höll hans tankar fångna och ovärksamma.
Plötsligt vaknar han och slår upp ögonen. Han hör smäll-ande steg, liksom ginge någon över ett källarvalv belagt med stenplattor, och så ser han genom kurens tunna, svarta väv lyktor eller andra ljus glida förbi sig. Då märker han på gupp andet att han bäres fram och på ljusen vid sidor na och smäll andet vid trampet att han bäres fram genom en smal, stenlagd gång.
En underlig känsla genomilar hans kropp och slutligen blir hans feberheta hjärna värksam och han får för sig att
han är död och bäres genom en kyrka eller ett kapell eller gravvalv eller dylikt. Och så... vad var det?...
Jo, riktigt! Det är tonerna från en orgel... Först komma de sakta och dämpat glidande in till honom i båren, men för varje sekund bli de mera starka, fulla och brusande. Han hör nu tydligt melodin till »Så går en dag ifrån vår tid«
och kan till och med höra att några röster söka sjunga med, men överröstas av orgelns mjuka, men kraftiga toner.
Det är intet tvivel mera. Han minnes att han varit svårt sjuk och havt mycket ont och nu är han död... Men så under ligt att han ändå kan höra och se, höra orgeltonerna och se ljusen glida förbi... Och så försöker han sluta ögon-en och glömma bort alltsamman. Det kunde ju vara roligt att veta hur det var efter döden, om det skulle bli en total förintelse eller om något slags liv skulle finnas efter detta jordiska, som egentligen aldrig havt annat än besvärligheter att bjuda på. Nyfikenhet och vetgirighet hade alltid varit starkare hos honom än fruktan för dödens ovisshet.
Nu känner han att bärarna stiga utför en trappa och så gå de framåt några steg igen, för att i nästa sekund åter börja nedstigandet. Då hör han alldeles inpå sig, tydligt och klart, orden till den bekanta sången »I glädje och smärta du är mig så kär«, sjungen av några kvinnoröster och ackom-pagn erad av orgel. Bärarna gå förbi de sjungande och sång-en tystnar strax efter, bårsång-en sättes ner och dsång-en svarta kursång-en drages undan...
Den sjuke ser sig omkring och så tycks hans tankar klarna. Han befinner sig i en liten sal med mycket ljus. En hög julgran tilldrager sig första inträsset med sina många brinnande vita ljus och grannlåtsprydda grenar. Den liksom är den förste som säger den sjuke något, och ett stilla leende drager över det bleka ansiktet på båren. Så ser han ett långt, vitt bord med äppel- och kakskålar, vilket tydlig are än något annat säger honom, att det måste vara levande människor som dväljas här och ej döda.
Några ljusklädda kvinnor med vackra ögon böja sig över honom och åter ler han, ty han är glad åt allt vackert. Nu vet han, att han befinner sig på ett sjukhus och han kommer ihåg att han skall opereras.
Den sjuke blir avklädd sina egna kläder och iförd sjukhus-ets skjorta, varefter kvinnorna lyfta honom upp i en hög, mjuk och vit säng, varifrån han får utsikt över den lilla salen.
Vid ena långsidan finnas tre stora fönster och mellan tvänne av dessa står en säng rätt utåt golvet. Andra lång sidan upptages av en dörr, en vit kakelugn med värme ledning och tvänne rundbord samt en lavoar. Varje kortvägg är besatt med tre sängar, vilka stå rätt utåt golvet. Och så granen och det stora, vita bordet.
Alla sängar äro upptagna och alla patienter se belåtna och nyfikna ut. Det är hälgdagsafton klockan åtta och de sjuka ha fått sitt kvällsmål och antagligen lite extra förplägning av den livliga översköterskan med de vackra blå ögonen.
Nu tåga trenne unga män in i salen och rakt på den sist-komnes säng. De äro klädda i långa, vita rockar och se bleka och allvarliga ut.
Det är underläkarne vid kirurgiska avdelningen.
11. en svår operation
Som nämndes i förra artikeln voro de tre doktorerna unga män. Den långe, ljuse är Sverges yngste legitimerade läkare, 26 år; den svarte, vilken är renrakad som en skådespelare, är vid pass 28 år gammal; och den egentlige underläkaren, en ljuslagd skåning med blida drag, är nog ej över 30 år.
Denne sistnämnde fattade om underarmen på den nyss anlände sjuke och räknade pulsslagen, varefter han tog »luren« och lyssnade på hjärtats rörelser. Pulsen gjorde 100 slag i minuten i den mest oregelbundna takt och hjärt at dunkade som kolven på en gammal fotogénmotor, stundom tre á fyra slag i rask takt och stundom endast ett slag på ett par sekunder.
Underläkaren skakade på huvudet och med delade under sök ningens resultat till de båda assisterande kamrat-er na. Där eftkamrat-er vidtog fastställandet av diagnos en ellkamrat-er konstat er andet av sjukdomen, vilken visst inte var den sjuk-es svåra hjärtfel, utan inflammation i blind tarmens bihang (Appendix).
Hela magen var öm, men särskilt smärtsam var berör andet av högra sidans undre del, just där Appendix är be läg en.
– Ja, en operation på blindtarmen är alldeles nöd vänd-ig, sade underläkaren till den sjuke, ty bihanget är skarpt angripet.
Den sjuke nickade.
– Men ni får vara riktigt duktig då, fortsatte doktorn, ty en bedövning är omöjlig på grund av det svåra hjärtfelet och Ni får således vara vaken under operationen.
– Det blir väl snart? frågade patienten med matt stämma.
Då log doktorn uppmuntrande och sade:
– Ja, vi ska’ strax ta’ i lag med den.
De båda assisterande läkarne lyssnade på den sjukes hjärta och kände på hans puls och underläkaren gav översköterskan några order:
– En insprutning digalén och så morfin. Jag ringer så snart vi äro färdiga.
Alla tre avlägsnade sig, och då de passerade korridoren, där en kvinnlig vän till den sjuke väntade, sade under läk ar en till henne:
– Ja, han måste opereras och utsikterna att han skall gå igenom operationen äro mycket ringa; det måste Ni bereda Er på.
Inne hos den sjuke voro emellertid förberedelserna till operationen i full gång. En av eleverna höll på att raka bort håret å magens undre parti och kring könsdelarna, medan undersköterskan å vänstra låret gjorde tvänne insprutningar:
digalén för att lugna hjärtat och morfin för att lindra plågorna och ge ro.
Så ringer det i lokaltelefonen och strax efter inkomma sjukhusets bårbärare. Patienten lyftes på båren och så bär det åter i väg genom de stenlagda korridorer, vilka för en stund sedan passerades och föreföllo så ändlöst långa och hemska.
Operationssalen är inte stor (antagligen finnas flera) och har endast ett bord, varpå den sjuke lyftes upp. En kudde lägges under hans huvud, emedan han skall ligga vaken, och så talar översköterskan med honom om allt möjligt, om hans hjärta och hans magra kropp och om operationen.
Hon tror inte det skall bli så svårt, om det blott finns lugn och viljekraft. Patienten beder att inte bli bunden och det lovar hon honom, om han vill visa sig riktigt hård.
Underläkaren och den svarte sitta framför var sin lavoar och tvätta de nakna armarna, medan de livligt samtala om någon kollegas utnämning. Assisterande »systern« står mörk och kall framför den sjuke. Hon är iklädd gummi-handskar som räcka till armbågen och håller på med buk-skinnets desinfektion, vilket tillgår så, att hon med en stor pänsel bestryker huden med jod.
Denna desinfektion förorsakar patienten de första smärt-or na och han biter tänderna samman. Det svider och bränner, som hade man hällt ut svavelsyra eller något dylikt, men pa-tienten förstår, att detta endast är en liten för bered else och resignerar med en suck. Värmen är emeller tid stark i rummet och svetten flyter från hans panna och över sköt er skan torkar med en duk och fläktar sakta över hans panna medan hon fortsätter att tala för att förströ.
Nu äro doktorerna färdiga och ställa sig på var sin sida om bordet. De ha stora vaxduksförkläden för sig och uppträda lugnt och säkert, vilket inger patienten mod och förtröstan.
Så börjar »lokalbedövningen«, vilken består i en massa starka insprutningar under bukskinnet. Varje instrument som stickes in kännes alldeles som om en grov kniv gjort ett tumslångt snitt i buken och förorsakar en våldsam, hysterisk
smärta, vilken kommer den sjuke att ge ifrån sig långa stön-anden, följda av lika långa suckar och stora svettdroppar.
– Det är bara bedövningen, tröstar systern och torkar svetten.
Sedan går det »raskt« undan, medan sekunderna före-falla patienten som minuter eller längre, och stönanden och suckar och tandagnisslan följa omedelbart efter varandra.
Underläkaren ber den sjuke låta bli att »skära tänder« och översköterskan drager sin hand till sig, emedan patienten kramat den för hårt under smärtorna. Men undersköter-skan, som håller patientens vänstra hand, säger åt honom att ta’ ett tag i hennes händer.
Buken är uppsprättad och drages åt sidorna, magsäcken skäres upp så långt, som behöves för att komma åt blind-tarmens bihang, och så får underläkaren tag i »eländet«, håller den medan den ombindes intill den tarm den genom skär, varefter bihanget brännes av med en vitglöd-gad platinalancett.
Smärtorna ha nu nått sin kulmen och med hopbitna tänder och bedjande ögon vänder den sjuke sig mot översköterskan, där han mötes av ett deltagande leende och ett par strål ande ögon. Då passar underläkaren på att framför den lidande patientens ögon hålla den bortopererade tarmändan.
– Se en sådan ful en, säger han.
Den var styvt en decimeter lång, sprucken, svart alltigenom och gröngul i ena ändan. Och vid åsynen av det fula bihanget resignerar åter den opererade mannen, varefter hoplappandet går lugnt. Sakta klagar han över en brännande känsla i mag-gropen och en dito törst och får ett glas vattenblandat vin.
Detta var trösten för alla plågor och han viskar matt:
– Så skönt!
– Så där ja! ropar underläkaren. Nu är det gjort!
Ett leende och ett knappt hörbart »tack« från den sjuke besvaras av doktorn med en handtryckning och en pulstagning. Därefter bäres patienten åter genom de långa
korridor erna, vars svala luft fullständigt återger honom kuraget, och så lägges han åter på sin bädd.
Den unga kvinnan, som väntat ett sorgebudskap, är krit-vit om kinden, då hon går fram till bädden. Men hon åter-får snart sin färg, då den sjuke sakta trycker hennes hand och med ett matt leende säger att allt är bra och att hon lugnt kan gå hem.
Hela natten sitter »systern« vid den oroligt slumrande patientens sida och doktorn gör flera besök under natten.
Wilfred Schober. (Nya Folkviljan 4/3, 11/3 1911)
Drömmen
Fragment
Frodiga, gröna bokskogar omgärda de väldiga sädesfält-ens guldgula massor och på ett och annat ställe lyser en
Frodiga, gröna bokskogar omgärda de väldiga sädesfält-ens guldgula massor och på ett och annat ställe lyser en