Ett av Sjöbergs käraste motiv var hur värnpliktstiden slog unga arbetares liv i spillror. Skissen »Ett offer« är ett tidigt exempel.
Dystert och nästan hemskt höres de små böljornas skvalp mot kajens stenmur... Det är som sökte de locka och draga till sig och som hviskade och mumlade de om mörka tiders mörka gärningar... Stundom höres det dock som dämp ade skratt och kvinnojoller och skön, öfvernaturlig musik... Strömkarlen spelar kanske och slår sin harpas mest för troll ande strängar och vattnets nymfer breda måhända ut sina sköna armar, där de låta sina förtrollande gestalter glida öfver de små böljorna under strömkarlens dämpade musik...
– – –
Jag vet inte hvad det är, men det är något märkvärdigt, som håller mig kvar här nere vid kajen i den sena oktober-kvällen... Här har jag suttit länge, i timmar, och stirrat ned i det oroliga vattnet... Jag vill glömma lifvet och människor-na, såsom de glömt mig, men jämt komma de åter, de kära minnena och vännerna... Och vattnet lockar mig och ser så fridfullt ut... Kanske skulle jag där kunna finna lugn och ro... Finna hvad lifvet förnekat mig...
Men... borde jag inte först... hämnas?!... Hämnas på dem, som gjort mig så här olycklig?!... Jo, men hvem var det, som förstörde mitt unga lif?...
För sex månader sedan hade jag en präktig plats och en god inkomst, var afhållen af mina många vänner och gladde mig öfver att kunna försörja min gamla mor samt att jag om ett år
skulle få kalla den flicka jag älskade så innerligt för min... Så kom värnplikten, och jag måste ut, som alla de andra, men det syntes mig icke svårt. Jag hade ju mina besparingar, och om jag delade dem med min gamla mor, så skulle ingen af oss behöfva lida någon nöd under den tid jag skulle ligga ute. Visserligen var det fyra månader, men det skulle nog gå... Så kom kvar-hållandet i tjänst några dagar för att riket skulle vara väl skyd-dat under de ofredens dagar, som tycktes vara i annalkande...
Min vikarie måste sluta vikariatet, emedan han till den förut bestämda tiden måste mottaga den plats han antagit... Och antagligen hade han, som fick min präktiga anställning, ljugit och talat illa om mig inför min principal, ty jag hade vid hem-komsten icke mera någon plats – icke mera den inkomst, på hvilken jag och mor skulle lefva...
Men, det finnes väl andra, som behöfver en ordentlig ung man, tänkte jag, och så började jakten... jakten efter arbete...
kampen för brödet... Har du varit där någon gång?... Nog tyckte jag det var många, som skulle kunna haft anställ-ning för mig, men inte någon!... »Jaså, ni fick slut vid värn-plikten!?« sade de tjocka gubbarne och sågo spotskt på mig. »Nej, här finnes ingen plats för er!«...
Då förstod jag det icke, men sedan, då jag beklagade mig en dag för en vän, upplyste han mig om att de flesta, som fingo afsked med värnplikten som skäl, icke voro i sina principalers smak... Så tänker nog de om dig, som du sökt plats hos.
Ingenting lyckades och jag blef dyster och sluten och drog mig undan i ensamheten... Mor... det var det värsta...
Det var detta som gjorde att jag om nätterna icke kunde sofva, utan bet i läpparne, så att det sved och borrade ansikt-et i kudden och stönade... gråten höll på att kvälja mig...
det kändes så tjockt i halsen... så tjockt... och ett pipande, hväs ande ljud kom undertryckt ur den torra strupen... Mor, som jag lofvat att försörja under hennes återstående dagar, hade åter måst börja arbeta... arbeta med det värsta som väl
finnes... tvättning... Genomvåt och ruskig och frusen såg jag henne komma hem om kvällen och om natten, då jag låg vaken, hörde jag hennes med handen dämpade hosta...
Jag skulle naturligtvis icke höra att hon återfått sin gamla hosta, som nästan försvunnit under den tid hon fått hvila...
Men jag hörde... Oh, hvad jag led!...
Och så sade man att min Anna gick i sällskap med... ja...
det var kanske inte sant... men jag skref till henne... och...
och nu var det slut... slut för alltid...
Förbannelse!... Förbannelse öfver dig... öfver er... öfver...
ja... hvem var det... hvem?!... Men det gör ju detsamma nu...
Nu skall man icke mera behöfva förebrå mig att jag icke vill arbeta... Jag vet nog hvar jag är ur vägen... sedan kunna de ha sitt arbete... jag skall icke besvära mera... Men ändå...
Hur skönt var det icke då... ung och frisk och glad och hela lifvet log emot mig... Och alla mina vänner och hon, som jag höll så mycket af, den enda flicka jag skänkt en blick, och mor... m-i-n m-o-r...
– – –
Vänta lite... jag kommer... Kom, kom, kom, sjöngo de små böljorna, och det porlade och droppade och plask-ade och det var som om strömkarlen slog på sin harpa och vackra röster manade den sorgsne att komma ned till sig...
Och det söfde och domnade den ansträngda hjärnan och han, den sorgsne, bredde ut sina armar, som ville han famna något, och ljudlöst gled han ned... endast ett sakta plask-ande och de små böljorna ringde sitt bing-bång-bing-bång och strömkarlens musik blef tung och dyster och sorgsen och nymferna sjöngo mildt och klagande... Men män ni -skorna däruppe knöto sina händer mot mördarsamhället och hård are tryckte de hvarandras händer, som behöfde de hvarandra i en hård kamp...
Kampen mot militarismen!...
W. F. Sj–g. (Blekinge Folkblad 23/1 1906)