Skola de socialistiska arbetarna fortsätta striden för allmän rösträtt?
Rösträttsfrågans lösning! hade arbetarrörelsen skrivit på sina fanor och krävt i sina mötesresolutioner sedan socialdemokratins första stapplande steg på svensk mark. Men lösningen lät vänta på sig, och efter ett par decennier av rösträttskamp var det mer än en som tvivlade på den parlamentariska vägens framkomlighet. Det var dessa arbetande män och kvinnor, uteslutna från eller med be-gränsad rösträtt, som lockades av ungsocialismen.
Och helt fel fick inte parlamentarismens kritiker. Det skulle dröja till 1917-18 års revolutionära situation innan rösträttsfrågan fick sin lösning.
Sedan nu rösträttsfrågan blivit löst i proportionalismens tecken, ser Sverges arbetare framför sig sitt fuskvärk, som kostat åratals arbete och tusentals kronor, och nu äro de väl belåtna. Nu skall väl äntligen arbetarna i det här landet få någon tid över från rösträttskampen att använda på sig själva. Det är ju så mycket vi ligga efter i här hemma och det gäller nu att bedriva ett bildnings- och upplysnings arbete om socialism och vetenskap så intensivt, att vi taga den skada igen, som tio års försummelse på grund av rösträtts-kampen förorsakat.
Så tänkte jag i mitt stilla sinne härom dagen, men strax efter får jag se i »Social-Demokraten« att jag tagit fel eller också är icke redaktionen riktigt vettig. Den ledande arbetare tidningen skriver nämligen:
»Ur hela den långa kampen går arbetarklassens parti fram med de klara linjerna – obundet för fortsatt arbete på framtidens aktion för rösträttens utbyggnad.«
Rösträtten är en rätt, som varje folk bör äga, men även om det nu är så, bör man väl ändå se till, att man icke vågar mera på densammas erövrande än vad den är värd. Sverges arbetare äro i stånd, att på ett mycket enklare sätt, än det de hittills använt, erövra såväl denna rätt som alla andra. Men då gäller det att ändra taktik.
I ett par tiotal år har nu rösträttsfrågan fortsatt att vara aktuell bland Sveriges arbetare och, vad värre är, kostat dem mycket pängar och den mästa av deras fritid eller åtmin-stone mötestid. Man har från regeringshåll under denna tid lagt den ena bördan efter den andra på folket, utan att detta folk rört ett finger för att skaka av sig det nya, tryckande oket. Ty folket har väntat – Sverges arbetare ha väntat på det förlösande ordet, som skulle ställa dem en garde mot reger ing och makt. Men arbetarnas företrädare och råd-givare ha icke uttalat det förlösande ordet, utan tvärtom sagt: »Det går inte – vi måste skaffa oss rättvisa på ’laglig’, på parlamentarisk väg«. Och så har rösträttsstriden fort-satts med de gamla, slöa vapnen, som ingenting duga till, utan endast draga ut på tiden.
Medan arbetarna således »gått till kamp mot väder kvarn -ar«, men låtit draken- regeringen- kapitalismen frossa i fred och ro på orättvisornas fortbestånd, har det ena bandet efter det andra dragits fastare och fastare kring rösträtts kämparnas- arbetarnas lemmar och kroppar. Och då arbetarna någon gång märkt, att banden skurit för hårt in i deras kött och där-för visat ansatser till att spränga fjättrarna, då har man strax från regeringshåll lovat »guld och gröna skogar«, givit löfte om »allmän rösträtt« med mera.
Vi fingo 90 dagars värnplikt istället för 38 och detta kändes hårt för arbetarna, men då lovade regering och riks dag den »allmänna rösträtten« som »ersättning«...
Men vi fingo icke vår rätt – icke ens som »ersättning«!
Så kom den senaste ökningen av värnpliktstiden – från 90 dagar till halv- och helår – och åter lovades den all män na rösträtten som »ersättning«...
Men de som lovade voro gemena lögnare och vi fingo icke det, som var vår ursprungliga rätt och som ersättning för vår uppoffring.
Banden, som nu skurit sig djupt in i våra lemmar, för-orsaka icke desamma smärtor, som då de voro nya, och därför gå vi fram i vår gamla strid mot väderkvarnar och an vända oss gladeligt av de gamla rostiga och slöa vapnen och vi strida vår strid i blindo, ty vi försumma vår egen uppfostran, vår egen utveckling.
Låt det nu vara slut!... Gör för en gångs skull en strategisk beräkning och vi, alla Sverges arbetare, skola snart vara över-ens om, att vårt gamla stridssätt och vår gamla erövrings-lusta varit vansinniga och tidsödande.
Först och främst: Om vi bortse från att rösträtten är en rätt som vi borde ha, är densammas erövrande värkligen värd så mycket, som den redan kostat oss? Nej, så är den inte.
Ty det är visserligen tämligen antagligt, att vi skulle få en ansenlig samling representanter i parlamentet, genom all-män rösträtt, men om det arbete, dessa där skulle komma att utföra, veta vi ingenting. Icke den ringaste förutsättning finnes, att ett parlament, som också bestode av uteslutande socialdemokrater, skulle skaffa oss den efterlängtade ideal-staten med rätt åt alla och orätt åt ingen. Utan tvärtom visar vår egen och all historisk erfarenhet höra [sic] på, att de radikala elementena bland ett folk efter hand konserv-eras och bli lojala – särskilt då de givas tid och tillfälle att umgås med all grevlig och kunglig härlighet och isynnerhet om de bli oberoende och slippa kröka ryggen under hårt och svettigt arbete.
Det blir sannerligen aldrig några parlamentariska lyck-sökare, som komma att vara orsaken till arbetarnas idealstat
– den stat, där arbetarna själva äga det som produceras och där således alla måste arbeta –, ty för att vara med om, att taga detta steg fullt ut, fordras det hat och de känslor, som endast den värklige löneslaven känner mot samhället och det liv, som bjudes honom i samhället. För att kunna vara med om, att störta det bestående tjuvsamhället, fordras först och främst att icke ha något att förlora med detsammas fall. Men detta är just vad en riksdagsman har. Han förlorar en förtroendepost, en inbringande befattning, en sysselsätt-ning utan svett och smuts och krokig rygg och valkig näve!...
Han förlorar utsikten av befordran till komité och utskotts-ledamot med ständig »sysselsättning« mot god »lön«
och han förlorar utsikten att en dag bli kallad in i någon tvetydigt sammansatt ministär med åtföljande titel av stats-råd med mera!... Kanske skulle han slutligen blivit rent av landshövding eller domänintendent eller generaldirektör...
Tror ni, Sverges socialistiska arbetare, att dessa herrar riks-dags män med dessa utsikter i bakfickan skulle vilja utbyta all denna härlighet mot ett arbetarnas idealsamhälle, där herr riksdagsmannen skulle nödgas återgå till näringarna?...
Aldrig!...
Reformatorer i riksdagen äro alla »frisinnade« och
»liberaler«, så till sådant värv behöva vi icke missbruka våra socialistiska förmågor – och mera utöver vad dessa
»frisinnade« göra, komma aldrig herrar parlament- social-demokrater att uträtta. Vi förstöra vår tid onödigtvis, om vi fortsätta med rösträttskampen, som medel att ernå ideal-samhället. Vi förhala tiden för ett lyckligare samhällsskicks införande genom att tro på och arbeta för den allmänna rösträtten. Alla de präktiga f. d. revolutionära socialister, som nu äro välbeställda riksdagsmän med »lojala känslor«
och »humana strävanden«, de skulle gjort den svältande, frysande, släpande mänskligheten tusen gånger mera värda tjänster genom att predika den revolutionära socialismen för de oförstående av våra bröder och systrar, än vad de nu
göra med sitt baksluga schakrande om det som är bäst eller sämst eller därmittemellan, schakrande om våra livs inträss-en med våra födda fiinträss-ender – blodskapitalisterna.
När den socialistiske arbetaren förstår det slags humbug, som driver sitt lagskyddade spel i parlamenten – när den socialistiske arbetaren förstår, att varje ny socialist i riks-dag en är ett slag i ansiktet på våra barn, som skola ärva vårt hälvetiska elände, – när de socialistiska arbetarna över hela landet som en man lärt sig förstå, att frigörelsen icke skall komma genom den parlamentariska taktiken – då skola de slå in på en annan väg.
»Den sociala generalsträjken« är det vapen, den taktik, som skall slå upp portarna på vid gavel för proletariatets inmarsch i en mänsklig tillvaro – de vanlottades och för-krymptas och pinades inträde i det samhälle, där de åter skola få andas, åter få räta på ryggarna och åter få äta sig mätta. Där skall icke livsfrågan vara brödet utan kulturen – icke klasshat, utan broderskärlek.
Wilhelm Sjöberg. (Nya Folkviljan 6/3 1909)
Kriget
Ofta är kriget ett hot vid horisonten, och värnpliktens vedermödor den personliga katastrof som behandlas. Här är ett undantag, en kortnovell där Sjöberg frammanar de fasor som gömmer sig bakom nationers ära och rikens säkerhet. Det vore fel att säga att han vill åstadkomma en realistisk skildring; snarare frossar han i rysliga detaljer på ett sätt som för tankarna till skräckgenren.
Så vacker, så härligt idyllisk och hemtrevlig den lilla staden såg ut före kriget, så vederstyggligt hemsk var anblicken av den-samma dagen efter stormningen och plundringen. Trupperna slogo läger utanför staden och dit ut drogs allt det vackra och fina, värdefulla och dyrbara, som den lilla staden ägt.
Soldaterna hade trängt in i vartenda hus och tagit allt av värde och sedan de tagit det de ville ha, slogo de sönder återstoden och tände på här och där.
Genom gatorna stormar fram en trupp kavalleri på väg ut till lägret. En stor, ljushårig dragon har en kvinna häng ande tvärs över sadelbommen. Hennes stora, fladdrande hår har snärjt sig in i ryttarens sporre och det rycker och drar i den vackra pannan så att blodet sipprar sakta fram. Men den rusige dragonen ser endast kvinnans välformade kropp, den svällande, vita barmen, som blottats vid batalj en, den smärta midjan och de runda höfterna. Hans ögon lysa av van sinnets glöd, då en vind fattar kvinnans lätta kjol och blottar tvänne väl rundade vader i genomskinliga strumpor, och han fattar tag i kjolen, drar den upp och tjut ande av fröjd sätter han sporrarna kraftigt i hästens buk...
Och vilt i trav bär det i väg ut till lägret...
Längre bort rider en annan kvinnorövare. Han har lagt ena armen om flickans liv och håller henne upprätt och hårt sluten in till sig. Men hans »kvinna« är ett barn endast – de korta kjolarna dölja icke de smala benen och kroppen är smal och outvecklad och slank... Men i krig – herre gud!
– där ta’r man allt över en bank – kvinnan, flickan, barnet...
Där inne i det vackra, vita huset, där bodde borgmästaren och hans familj... Nu var gubben hängd i porten med huvudet nedåt och äldsta dottern hängde med blödande hårfäste över den store dragonens sadelbom... Båda sönerna hade stupat vid stadens försvar och inne i den stora familjesängen låg frun, naken och med avskurna bröst, skändad av en hel flock råa, segerdruckna soldater...
Borgmästarinnan hade alltid svärmat för det militära och det var henne och några andra kvinnor, som staden egentligen hade att tacka för, att den var befästad och hade blivit för svarad och därför skövlad efter segern... Hon hade suttit i försvars komitéer och försvarsföreningar och anordnat basar er och tiggt in pängar till skjutövningar och låtit båda sönerna bli officerare...
Nu låg hon här, som en gräsligt, gräsligt hemsk bild av krigets och militarismens vansinne och råa härjningar.
Och ute på kyrkogården vid torget låg den gamle prästen på knä, omfamnande sin hustrus gravsten... Men han levde icke mera – hans huvud var fläkt mitt itu... Lite längre bort låg en ung kvinna, som i förskräckelse fött ett barn för tid-igt och vid sin mans grav satt en kvinna och ropade hans namn, medan vansinnets hemska eld lyste ur ögonen och hesa skratt avlöstes av oartikulerade ljud.
En gosse, som legat gömd i en källare, rusade ut genom stadsporten för att komma från det gräsliga där inne, men i stadsporten stötte han häftigt mot något och föll tillbaka... Då han reste sig såg han, att det var en sporre han stött emot och sporren var hans fars och hans far var hängd i stads porten av
fienden... Gossen stirrade länge på faderns lik, men så bör j ade han plötsligt skratta och tog en ryttarsabel från marken och stötte den genom faderns mage... sen skratt ade han åter mot den hängde, som varit stadens kommendant, och så rus ade han tillbaka in i staden och skrek och hoppade...
Men ute i fiendens läger var fäst och rus... Där lågo kvinnor i siden och spetsar tillsammans med rusiga och skrålande soldater, som den ene efter den andre smekte de värnlösa... Där ute voro alla begärelser och lustars tyglar lös-släppta... Där ute steg en ånga mot skyn av smuts och rus och vällust – det var krigets osunda ångor... Men döljande eländet föll mörkret över jorden och ångorna svepte ut över nejden med päst i sina spår...
Wilfred Schober. (Döden åt militarismen 1909)