i kampen mellan kapital och arbete, som ständigt an befall es och lovordas av patentsocialdemokraterna och framför allt av förtroendemän och pampar inom samma leder, kan nog vara härlig och smaklig att se till, men den är bitter att smaka på. Och detta beror huvud-sakligast därpå, att det endast är på arbetaresidan, som human iteten förekommer, men aldrig (åtminstone högst sällan) på arbets givare- och kapitalist sidan. Ty vore det båda part erna kärt, att striden icke ginge till ytterlig heter och icke finge beröra utom stående, såsom kapitalist-ens kunder eller ägendom och arbet arnas hustrur och barn, då all heder och rättfärdighet åt de humanitära sträv andena inom arbetarnas strider mot kapitalister och arbets köpare. Så är det emellertid icke.
Arbetarna lämna icke sitt arbete, förrän de långt förut under rättat arbetsgivaren därom. Och innan de gå, se de först till att alla arbetsgivarens ägodelar, materialier och färd iga varor samt maskiner och redskap äro väl skyddade och bevarade. Dessutom giva de arbetsgivarna tillräcklig kraft, att han må slippa själv mata och rengöra kreatur en, sopa och tömma orenligheter samt under hålla det, som skulle kunna skadas, om det icke hade ständig vård. Sedan säga de till, att de vilja ha 2 öre mera i timmen som ersätt ning för det svettiga arbete, de utföra för kapital ist en. Gå där efter hem och lägga sig och se dag efter dag, vecka efter vecka, ja, månad efter månad gå utan annat resultat av »striden«, än att hustrun och barnen se allt mera undernärda och sjukliga
ut, hemmet så småningom derang eras och tillvaron blir allt odrägligare och humör et bittert.
Arbetsgivarens humanitära stridstaktik, då!? Ja, vad skall han väl göra? Fängsla och till tvångsarbete i sina fabriker döma arbetarna direkt, det har han inte makt eller rätt till, och således är det icke beroende av hans humanitet, att så icke sker. Att med pänningar eller mat underhålla de sträjk-andes familjer är honom ju omöjligt, ty det strider ju mot vanligt sunt förnuft, enär i så fall han ovillkorligen skulle komma till korta i längden. Och att betala hyrorna för de sträjkandes bostäder skulle väl aldrig falla honom in, utan vräker han tvärtom ut de sträjkande, som varit så enfaldiga att flytta in i hans arbetarbostäder. Vi kunna ju till och med säga, att han icke vräker ut familjerna på bar backe för att skada dem, icke för att se dem frysa och bli sjuka, utan endast för att på detta sätt söka få dem att återgå till arbetet.
Men hans humanitära stridstaktik få vi allt se förgäves efter.
Se vi så efter, huru pass human kapitalisten är, då arbet arna slagna och förkrossade önska ny underhand-ling för arbet ets upptagande, så få vi ytterligare bevis på, att kapital ist en är den lömskaste och hämndfullaste av alla tänkbara fiender. Först och främst önskar han, som villkor för att under handling skall komma till stånd, att vissa arbetare genast återupp taga arbetet, medan andra (de misshagliga) ytterligare skola svältas en tid. Nu har han fått igång sin fabrik igen med hjälp av de hyggligaste och beskedligaste arbetarna, och nu bestämmer han själv villkoren för såväl dessa som de ännu sysslolösa. Lönen skall minskas med 2 öre pr timma i stället för höjas med 2 öre, som arbetarna begärt; arbetstiden skall ökas från 10 ½ timma om dagen till 11 timmar, för att veckolönen skall bli lika stor som före nedpressningen; de in-natura- förmåner, som förut exist erat, såsom fabriks prod ukt ers erhållande till tillvärkningspris eller materialavfalls erhåll ande gratis med mera dylikt, skola borttagas. Och
på så sätt hämnas kapitalisten svår lig en på den slagne fienden, arbetaren, i stället för att han borde tänka på den från arbetarnas sida ådagalagda skon sam heten och human iteten vid stridens uppblossande, då båda parterna voro stridsdugliga.
Och under arbetsro och fred visar arbetsgivaren häller icke någon humanitet mot sina arbetare, så t. ex.
ha arbet arna måst tvinga fram olycksfallsförsäkringen mot arbets köparnes vilja; de förbandslådor, som nu mera skola finnas på alla arbets plats er, ha arbetarna måst tvinga sig till; inträff ar sjukdomsfall, som bevisligen förorsakats av det arbete, den sjuke utfört, så skola vi väl aldrig se en kapital ist såsom ersättning lämna den sjuke den honom under vanliga omständig heter tillkommande av lön ing en, fast kapitalist en så väl vet, att arbetaren och hans fam ilj behöva mat, även då sjukdom inträffar.
Nej, humanitet och hänsynsfullhet finnes uteslutande hos den svagare parten, arbetarna, men det är också just denna arbetarnas malplacerade samvetsömhet och hänsyns-fullhet som gör dem till den svagare parten.
Då de så hänsynslöst utpressade arbetarna lära sig betala med samma mynt tillbaka, då bliva de den starkaste, den segrande parten. En arbetsnedläggelse skall icke arbets-givaren ha en aning om, förrän den redan är ett faktum.
Ingen skonsamhet bör visas, utan bör allt lämnas i det skick det är vid arbetsnedläggelsen, och får så arbetsgivaren välja mellan att bevilja fordringarna eller se sina maskiner stå stilla eller »gå varmt«, välja mellan att bevilja arbetarna den lilla förmån de begära eller själv få fodra och göra rent hos kreaturen och dylikt.
Men härvid kunna vi på förhand vara förvissade om, att en dylik sträjk icke blir långvarig, ja, i flesta fall icke dags-gammal. Ty arbetsgivaren driver icke sin rörelse för sitt nöjes skull, utan för att pressa fram så stora inkomster som möjligt, och en dylik oförutsedd arbetsnedläggelse, än här
och än där, skall göra honom villrådig och osäker och föra segern hem för arbetarna.
Tänk och handla själva, kamrater, och bry er icke om
»ledning« och »förtroendemän« och »Vatikanorder«!
Det är icke stora kassor, som numera göra er starka och mogna till kamp, utan det är viljor som stål och osviklig solidaritet samt hänsynslöshet.
W. S. (Nya Folkviljan 10/9 1910)
De håna oss...
Fuktig och kall sveper vinden fram mellan husraderna och isande köldkårar smyga sig in genom kläderna, vittnande om att hösten är kommen med sitt varsel till än svårare väder och tider för fattigman.
Klockan är fyra på morgonen och jag går sakta fram längs kajen mellan Norrbro och Vasabron för att se, vad som rör sig vid denna tid på dygnet. Ett par arbetare stå med met-spö i händ erna och stirra ner i strömmen och en gammal kvinna kommer dragande förbi guldkrogen Rosenbad med en gammal tom barnvagn, på väg ned mot tidningskvarteret i Klara, där hon skall hämta morgon tidningen till utdelning och försäljning. Hon lunkar trött bakefter vagnen, ty sömn en har antagligen inte varit tillräcklig, sedan hon klockan halv ett på natten kom från diskningen å ölkafeet. Vid Central-palatsets hörn möter hon en annan kvinna och båda försvinna i en av gränderna i Klara.
På Vasabron gör en ung man »på stället marsch« och slår de trasiga skorna i bron så hårt han förmår för att söka få igång blodet. Hans grönskiftande överrock hänger över honom som en säck och visar tydligt, att han därunder var-ken har rock eller väst och kanske inte ens någon skjorta.
Huvudet och axlarna kuta framåt och armarna äro ett gott stycke nerborrade i fickorna och han söker trycka sig sam-man till ett helt så gott han kan. Fisket i strömmen tycks vara det han inträsserar sig för, men ofta sneglar han till Klara kyrktorns klocka för att se, om ej ännu tiden är inne för »femkafeernas« öppnande.
– Ni längtar efter en värmande kaffetår, kan jag förstå, säger jag till honom, då jag kommer fram till honom på bron.
– Ja, säger han nästan ljudlöst och ser misstänksamt på min ännu rätt hyggliga kostym. Men då han finner den-samma ha flera fläckar och ser att byxen är trasig nertill, viskar han något djärvare: – Och så någon som betalar den! varefter han försöker le med de blåa läpparna.
Jag trevar i västfickan och finner min kassa bestå av 40 öre, varav jag räcker honom tjugofemöringen, och så frågar jag, för att ha något att säga:
– Ni har inte havt logi i natt?
– Inte i natt och inte på länge.
– Har ni intet arbete?
– Jag har havt, med det är slut. Blir väl bättre snart.
– Det står så många lägenheter tomma... börjar jag.
– Hånar herrn? avbryter han.
– Nej, tusan! Men det är ju löjligt! Ja, det är löjligt!
Morjens! nickar jag och går ner mot Riddarholmen.
Jag hade kommit in i den oundvikliga tankeriktningen, som födes då man ser hundratals bostäder stå lediga och så veta att stackars fattiga människor gå skälvande av köld gata upp och gata ned, natt efter natt. Somliga ha tio rum i staden och fem eller sex på landet, och så ha dessa icke en skrubb att krypa in i, icke något att vila sitt huvud mot och knappast trasor på kroppen att skyla sig med.
Längs Riddarholmskajen kommer jag fram till riks-bankshuset och går över Riksbron just då klockan i Klara slår tre kvart till fem. Vid hörnet av Drottninggatan stannar jag ett ögonblick och ser mig omkring, och strax smyger en lång, skäggig man fram längs husraderna mot hörnet, där jag står. Hälsande säger han:
– Jag har gått runt hela Stockholm sju gånger i natt för att hålla mig vaken och varm, och nu är jag så hungrig.
Hjälp mig med en slant?...
Han hade fått arbete, men hade sin familj långt borta och måste sända hem det mesta av sin förtjänst, och lyckades icke få ihop till en månads hyra i förskott. Så hade han bott på ungkarlshotell, när han hade pängar, och när han inga hade, så måste han gå brandvakt. Nu var det endast onsdag, och förrän fredag kväll fick han ingen avlöning. Och ingen kände han och ingen fanns, som kunde hjälpa.
– Fan vet hur det går! sa’ han till sist. Dom hänger ut mat i fönsterna för att reta aptiten, men det är bara hån, ty man får ingenting, fast det svider i magen. Och man skulle kunna äta rått kött, ja, vad som hälst.
Med mina femton öre i sin hårt sammanslutna hand såg jag honom glida ner i Jacobsgatan, och då jag vid klockor-nas femslag stod på utkik vid kaféet, höll han handen lika hårt sluten om slantarna, där han smög in genom den låga dörren.
På dagen såg jag honom stå och stryka fönsterramar i ett nybygge, och då nickade han och lyfte på hatten.
Hur länge skall han månne stå ut med sin promenad sju gånger runt Stockholm om nätterna och nio timmars arbete om dagarna?... Kanske skall insikten om samhällets hån mot de fattiga sätta hans sinne i svallning och bringa honom dit, där så många andra fattiga hamnat. Men veder-gällningen kommer en dag, då massorna förstå, att de hånas under sin svält med fyllda bodar och magasin och att hundra tals bostäder stå tomma, då de vandra hemlösa kring.
Wilfred Schober. (Nya Folkviljan 17/9 1910)