I Stockholm anslöt sig Sjöberg till den ungsocialistiska klubben på Kungsholmen. Bland medlemmar återfanns bland andra den fram-tida författaren Maj Hirdman, vars roman Anna Holberg (1921) ger en föga smickrande bild av kvinnors villkor i rörelsen.
Icke en gång, utan hundrade gånger har jag läst i klubb referat och hört kamrater tala om, huru omöjliga kvinnor na äro och huru oförstående de visa sig gentemot den revolution ära social ismens idéer. Och beklagligtvis kan man inte alldeles påstå motsatsen, fast många och vackra undantag finnas.
Men ett lika kraftigt påstående vill jag göra, som jag genom egen erfarenhet såväl som genom samtal med våra mest bereste agitatorer kommit underfund med. Och detta är, att vi skulle ha minst lika många kvinnor som män med i rörelsen, om männen beflitade sig därom. Kommer emeller tid en kvinna på ett möte, så tänka först åtminstone hälvten av de närvarande männen på att göra hennes när-mare bekantskap för att idka flirt eller kurtis. Och jag är övertygad om, att de flesta veta lika väl som jag, att männen på tu man hand med kvinnan aldrig tala ett enda ord om rörelsen, dess mål och medel, utan endast flirta och jollra.
Så en dag har hon och han begapat och förgapat sig i varandra, och då är åtminstone hon, om inte även han, för lorade för rörelsen och dess idéer.
Hur annorlunda skulle det inte vara, om männen aldrig talade med de kvinnliga medlemmarna om annat än rör elsen och vad därtill hör, sökte få kvinnorna att tänka
och entusias meras för våra vackra mål och stödde och ledde dem? Hur annorlunda skulle det inte vara, då varje man lät bli att i kvinnan se blott en individ av motsatta könet, utan i stället i henne såg en blivande jäm bördig kamrat? Och hur annorlunda skulle inte kärleken bli mellan en sådan kvinnlig kamrat och en man ur våra led, som först be trakt-ade henne som kamrat och sedan som kvinna, då de en dag funno sig äga sympatier och förståelse för varandra?
Vi måste söka att först bekämpa oss själva och vårt blod, innan vi gå ut och döma och häckla andras gärningar. Vi måste lära oss själva och kvinnorna, att vår samvaro har högre och varaktigare njutningar än de, som komma i sinnes rusiga famntag. Vi måste rena, höja och förädla sam-varon mellan man och kvinna, så att tankarna lugnt och kallt kunna reda ut nya livsmöjligheter och nya medel till dess mål.
Inte behöva vi därför gå ikring med böjda huvuden eller sänkta blickar eller under ack! och o! och ve!? Nej, visst inte!
Högre bäres aldrig ett huvud, djärvare forskar aldrig blick-en ut i livet och gladare klingar aldrig ett ord eller ett skratt, än då idealisten kommer. Då är livet ingen halvhet, ingen tomhet, intet äckel, ty då tänka vi, då strida vi. Möjligen bemäktigas vi någon gång av bitter smärta över allt fult och styggt och eländigt, men detta försvinner i strid ens hetta, ty livet är striden.
Tag kvinnorna med och behandla dem som kamrater, så har du övervunnit dig själv och världen.
Wilhelm Sjöberg. (Nya Folkviljan 24/9 1910)
Stockholmsbrev
Efter Stockholmsflytten förblev Sjöberg Nya Folkviljan trogen. Det var även fortsättningsvis dit han skickade sina manus, bland annat sina återkommande »Stockholmsbrev«. Schröders tidning hade ambitionen att vara en rikstäckande veckotidning, och under en period höll man sig med en egen Stockholmsredaktion. Den skött es av spexaren- revolutionären-entreprenören Hilmer Wallentin från hans lägenhet på Vegagatan, i samma trappuppgång som familjen Sjöberg bodde. De blev goda vänner, och det var på Hilmer Wallentins förlag Sjöbergs roman Jesuskultens offer publicerades.
Den ungsocialistiska litteraturen är nagel i ögat på allt borgar-pack, men först och sist på de s. k. myndighets personerna.
Och detta inte utan anledning, ty så hänsynslöst som den svenska revolutionära litteraturen river ner altare och avgudar, troner och institutioner, präster och monarker, måste de maktägande vara blinda, ja, dödfödda, om de inte skulle rasa, gripa till vapen och slå ner, där det går för sig.
Här i Stockholm händer det dagligen att en pösig gross-handlare eller annan bracka, då han rusig och djärv kommer från något värdshus, stannar framför en av denna litteraturs utbjudare och hånande och övermodigt gapar: »buse«
eller »pöbel« eller »pack«. Men hans ordförråd räcker sällan längre och drunknar oftast i litteraturutbjudarens kraftiga: »Brand och Nya Folkviljan!«, »Ljusets fiender och Fri kärlek av Hinke Bergegren!«, »Anarkismens moral och Fria tankar!« Och så skrattar den oförvägne ungsocialisten rakt i ansiktet på borgaren, som dryper av.
På senaste tiden har också polisen börjat gå bröstgänges till väga mot dessa tidningsdistributörer och litteratur-spridare. Men de äro svåra att komma åt, ty de företaga sig ingenting »olagligt«, och därför får polisens handräckning åt borgarpacket en allt annat än lysande prägel. Så anhölls den energiske distributören Hilmer Wallentin en kväll, då han i Kungsträdgården utbjöd revolutionär litteratur.
Kommissarie Westling yrkade ansvar å honom inför polis-domstolen för oljud, men vår kamrat vederlade detta genom en kraftig och saklig skrivelse. Han kunde häller icke dömas för oljud, men straff skulle han ha, och så dömde polismästare Ingeström honom för förargelseväckande beteende, trots det att åklagaren ej därom gjort yrkande, och Wallentin således ej var i stånd att försvara sig mot detta sanningslösa påstående.
»Förargelseväckande beteende« är något mycket tänjbart, men säkert är, att vår kamrat inför vanlig domstol skulle blivit frikänd. Polisdomaren gör emellertid som han vill, men nog borde han åtala och dömma för »förargelseväckande beteende« och »förorsakande av folksamling« varje gång
»vaktparaden« går och varje gång militären drager fram med »flygande fanor och klingande spel« och varje gång
»kungen kommer«, andra händelser att förtiga.
– – –
Men även andra ha förfärligt ont av våra tidningar och broschyrer. I det »stolta« Folkets hus vid Barnhusgatan, där arbetarna stöta samman varje kväll i hundratal, har under all tid hittills vår litteratur utbjudits och köpts.
Arbetarna gå dit dels för att bevista möten, dels för att träffa vänner och meningsfränder och dels för att köpa veckans tidningar och broschyrer. Och det faller ju alldeles av sig själv, att distributörerna för de olika tryckalstren här möta med sina nyheter i den stora, rymliga hallen.
Nu är det emellertid slut. Först utvisades distributörerna ur hallen och i dagarna har man tagit från dem de skåp,
vari de förvarade sina tidningar och böcker, och för vilka de betalade ålagd hyra. Icke ens erbjudandet att betala fyrdubbla hyresbeloppet för dessa skåp kunde beveka den pampiga kassören i Folkets hus (han, som själv innehar den lönande cigarraffären i hallen!). Bort skulle den ungsocial-istiska litteraturen.
Denne herre torde dock kunna minnas, hur det gått med många andra arbetarnas företag, då tvedräkt och split fått insteg i de skaror, vilkas enighet och samvärkan måste till för att debet och kredit skall gå ihop. Mången gång ha då patentdemokraterna och deras tidningar sökt inbilla arbetarna att det varit de »bråkiga ungsocialisterna« som störtat företagen, men här kan väl var och en se, såvida han inte är obotlig idiot, att det är den övermagen [sic] kassören och de andra patentdemokraterna, som bära skulden, om vi en dag få bevittna en krasch.
Möjligen har handlingen sin orsak däri, att kassören skall få sälja allt själv genom sin cigarraffär i hallen, men detta förbättrar inte saken, ty ett tryckalster skall utbjudas till varje man och kvinna för att det skall få sin rätta spridning, och icke ligga instoppat på en hylla i en cigarraffär, där det aldrig blir observerat av någon. Och således gör icke kassörens affär samma nytta som våra energiska distributörer.
Det är därför att hoppas, att Stockholms arbetare skola lägga in sin kraftigaste gensaga mot detta utslag av förtryck mot det fria ordets spridning. Vilja vi frihet och sanning och rättvisa, så skola vi väl även se till, att i våra egna handlingar finnas något av dessa egenskaper. Och det här omtalade vore värkligen allt för stort offer åt de nya avgudarna i Folkets hus, huru långt än arbetarnas förgudning av pamparna sträcker sig.
Wilhelm Sjöberg. (Nya Folkviljan 15/10 1910)