Karlskrona 1905 - 1908
Hösten 1905 fick Sjöberg ett nytt jobb på den några år gamla arbetar- och nykterhetstidningen Blekinge Folkblad (numera Sydöstran) i Karlskrona. Han bröt upp från sin barndoms stad och flyttade till Trossö, den största av de öar örlogs-staden är byggd på. Med sig på flytten från en militärstad till en annan, från ett socialistiskt tryckeri till ett annat, hade han sin (ovigda) hustru Sigrid. Paret höll ihop resten av Sjöbergs liv, och hann få tre barn tillsammans. Samtliga odöpta.
Faktorn, arbetsledaren på Blekinge Folkblads tryckeri, var en annan Ystad-typograf, August E. Andersson. Han hade liksom Sjöberg tillhört den socialistiska ungdoms-klubben och typografungdoms-klubben. Kanske var det han som ordnade det nya jobbet åt sin kamrat, som en ren väntjänst, eller med delvis politiska motiv.
För det pågick en dragkamp i Blekinges arbetarvärld, där den kanske viktigaste konflikten gällde Blekinge Folkblads politiska inriktning. Tidningens redaktör sedan något år var Carl G. Schröder. Denne fritänkare (tänk missioner ande ateist) och rabulist hade sparkats från Stockholms arbetare kommun efter att ha hotat polis en med olagliga förstamaj demonstrationer. Att Schröder fick redaktörs tjänsten för den ganska försiktiga bleking ska arbetar rörelsens enda tidning ska ha berott på att han var ensam helnykterist bland de sökande. Det var heller inget drömjobb. De många nystart ade folk bladen drogs ofta med usel ekonomi och kroniska konflikter kring politisk linje, rediger ing och innehåll.
Att både redaktör och tryckerifaktor tillhörde arbetar-rörelsens yttersta vänster innebar en öppning för Blekinges ungsocialister. Tidigare hade ungsocialismens inflytande inskränkt sig till ett par ungdomsklubbar i landskapets västra delar. Under Schröders och Anderssons ledning började även Karlskronas loja ungsocialister gaska upp sig, och klubben gick hastigt framåt. Man arrangerade stormiga offentliga möten med stor tillströmning. Dess medlemmar blev invalda i styrelserna för ortens arbetar- och nykterhets-föreningar. Ett eget kafé, Kafé Enighet, startades vid Hoglands Park, runt hörnet från Folkets hus.
skandalen »gula faran«
När Sjöberg anlände till Karlskrona senhösten 1905 såg det alltså ut att arta sig till en riktig agitationshärd. Men på bara några veckor vände utvecklingen. Den utlösande faktorn var att Schröder och Andersson i hemlighet låtit trycka upp och sprida den hyperrevolutionära tillfällighets tidningen Gula faran. Tidningen gavs ut av grannstaden Kalmars socialistiska ungdomsklubb, med en framsida där bilder på fyra borgerliga högdjur, däribland kung Oscar ii, rubrik-satts med »fyra konungar i tjuvsamhället«.
För att försäkra sig om att ingen missförstod riktningen signerades artikeln med mottot »Dolken i köttet«.
»Gula faran« gjorde skandal och debatterades flitigt i riks pressen. Se på de socialistiska barbarerna! ropade borgar pressen. Hjalmar Branting måste ta avstånd från tid-ningen i en riksdagsdebatt. Bengt Lidforss i Arbetet menade att nu var tiden inne för socialdemokratin att en gång för alla skaka »lössen ur den röda fanan«.
Och de skakades ut ur Blekinge Folkblad. Den mer moderata del en av Blekinges arbetarrörelse hade redan tid-igare kritiserat Schröder för hur han redigerade tidningen.
Schröder, som under ett drygt halvår hade sjungit ut mot kapitalister och präster, liberaler och militärer, hade sakta
men säkert eroderat tidningens prenumeranttalen. Särskilt stack hans antireligiösa artiklar i ögonen på de som själva var troende, eller som inte ville försvåra organisations- och valarbetet bland Blekinges många religiösa arbetare. Gula faran var helt enkelt ursäkten man hade väntat på.
Både Schröder och Andersson fick sparken våren 1906.
Schröder flyttade till Helsingborg och startade en egen vecko tidning under ungsocialistisk flagg, Nya Folkviljan.
Andersson hamnade på nystartade Värmlands Folkblad, för att några år senare emigrera till Amerika (och på vägen överleva Titanics förlisning!).
Wilhelm Sjöberg blev kvar både i Karlskrona och på tidningen. Han verkar inte ha varit inblandad i Gula faran- affären (hans namn förekommer inte i de brev om tidningen som Schröder skrev till Brand-redaktören C. J. Björklund på trettiotalet). Tur för Sjöberg som precis hade sluppit undan arbetslös heten. Dubbelt tur eftersom han just blivit far för första gången. Som för att visa att det inte handlade om åsiktsförföljelse gav dessutom tidningsstyrelsen honom Anderssons gamla jobb som faktor på tryckeriet - och för-troendet att fungera som vikarierande redaktör i väntan på att en ersättare kunde utses.
socialdemokratisk redaktör
Redaktörssysslan innebar att Sjöberg publicerade en strid ström av artiklar under våren 1906. Förutom ledare skrev han krönikor under signaturen »Wilfred Schober«. De är tydligt inspirerade av de Johan Pihlman skrev i Aurora, krönikor som Sjöberg måste ha satt för tryckning åtskilliga gånger. De följer en formel: en kommentar om vädret, en (lokal-)politisk iakttagelse, och en avslutande mer eller mindre välfunnen lustighet. Pihlmans speciella blandning av lokaljournalistisk, jakt på rättsrötor, plumpa skämt och hyperradikala ordvändningar transplanterades så till Blekinge. I sina ledare och krönikor diskuterar Sjöberg
både högt och lågt. Han avhandlar revolutionen och det ryska exemplet 1905, han varnar för att liberalerna är falska arbetar vänner, han jämför hur olika rika och fattiga behandlas i Karlskrona och annorstädes.
Sjöberg hade lärt sig läxan av Schröders öde, och var betydligt försiktigare än sin föregångare. Han manade till enighet mellan »de gamla« och »de unga«, mellan social demokratin och ungsocialisterna. Han försökte visa hur den ungsocialistiska kritiken mot partiledningens ensidiga riksdags fokus var en tillgång för rörelsen. Men han såg sam tidigt till att ungsocialisten Albert Jensen, som höll sig undan ett fängelsestraff, fick publicera en artikel serie om situationen i Ryssland under pseudo-nymen »Didrik Stigman«.
Att vara försiktigare än Schröder visade sig dock inte vara försiktigt nog. Folkbladet drabbas av ett tryckfrihetsåtal under Sjöbergs korta tid som redaktör, efter att ha beskrivit hur en polis i Lyckeby strax utanför Karlskrona levde rövare med ortens arbetarbefolkning. Sjöberg drogs också in i en hätsk tidningspolemik om sin, enligt ortens borgerliga blad, »råa ton«. Han menade att det knappast kunde anses rått att kalla en spade för en spade (eller en utsugare för ut-sugare). Om arbetarna inte gillade hans ton så skulle de nog veta att säga till om det, utan hjälp av höger redaktörerna.
Det verkar de inte ha gjort. Däremot fick han inte förtroendet att tillträda som ordinarie redaktör för Blekinge Folkblad. I stället rekryterade tidningsstyrelsen J. A. Henricsson, redaktör för Sundsvalls Nya Samhället.
Henricsson kom rekommenderad från partiledningen, och satt själv i parti styrelsen. Beslutet kom knappast som en överraskning. Ett av skälen till att göra sig av med Schröder hade varit att ge tidningen en redaktionell prägel som bättre svarade mot partiets politiska linje, och man hoppades få tidningen erkänd som officiellt parti-organ. I en kort artikel, »Nu gå vi!«, önskade Sjöberg
sin efterträdare lycka till med uppdraget. Företrädaren Schröder återgav det i Nya Folkviljan som att Sjöberg
»fått sparken«, i en artikel där han skadeglatt beskrev den oreda som inträtt hos hans gamla arbetsgivare.
Sparken fick nu Sjöberg knappast. Han återgick till sina faktors sysslor, men fortsatte att skriva sporadiskt i tid-ningen. Det var heller inte värre än att han fick hoppa in som vikarie när Henricsson reste bort i oktober 1906.
Under detta korta vikariat inträffade de då riks bekanta händelserna kring en antimilitaristisk demonstration i Helsingborg, som slutade med flera fängelsestraff. Sjöberg skrev en artikel i vilken han solidariserade sig med den anti-militaristiska (händelsevis ungsocialistiska) ungdomen, och fördömde Helsingborgspolisens agerande. Artikeln kritiserades av de borgerliga bladen i Blekinge, Sjöberg försvarade sig tappert – men det blev hans sista vikariat.
Sjöbergs insatser som skribent i Blekinge Folkblad in-skränkte sig därefter till allmänt hållna artiklar, bok anmäl-ningar och teaterrecensioner. Kanske var det under intryck av de många teaterbesöken han skrev lantarbetardramat Slafvarne på Molokstorp, tryckt på Blekinge Folkblads tryckeri vintern 1907. Boken blev med tiden en smärre succé på folkrörelsernas amatörscener, men fick en tämligen kall-sinnig recension av signaturen »Egil« i Blekinge Folkblad.
Det kan ses som ett tecken på en samvetsgrann recensent som inte höll arbetskamrater om ryggen. Det kan också ses som ett tecken på en förestående kollaps i förhållandet mellan redaktör Henricsson och hans tryckerifaktor, som i det lilla och grälsjuka speglade krisen i förhållandet mellan socialdemokratin och ungsocialisterna. En första antydan om att förhållandet mellan tidningsföreningen och dess faktor börjat försämras är det brev Henricsson i december 1906 skriver till partisekreteraren: »Vi är f.n. i tvivel om huruvida vår faktor har väl mycket folk på tryckeriet. Han har hittils (sic) haft rätt sköta om den saken, men tycks vara
allt för frikostig i det fallet«, och ber om sakupplysningar om hur mycket tryckeripersonal man egentligen behöver för en tidning av Blekinge Folkblads storlek.
sjöberg i karlskronas arbetarrörelse
Sjöberg verkar ha varit uppskattad i Karlskronas arbetar-värld. Han förekommer flitigt i Typografklubbens proto-koll. Typograferna tillhörde Karlskronas mer konservativa fackföreningar, och medlemmarna lockades knappast av Sjöbergs radikala åsikter. Fackklubben tillhörde de äldre, skråliknande yrkesföreningar som tvekade inför att knyta organisatoriska band till den socialistiska arbetarrörelsen.
De hade flera gånger röstat ner förslag om anslutning till Karlskrona arbetarekommun. Däremot vann Sjöbergs fack-liga åsikter gensvar. Han valdes som ett av två ombud till Typografförbundets kongress 1907 – trots att han i egen-skap av faktor egentligen var en arbetsgivare, arbetar ägt tryckeri eller ej. När klubben firade sitt tjugoårs jubileum 1907 var det Sjöberg som fick äran att hålla festtalet.
Det var ett tal bland många. Under åren 1906 – 1908 höll Sjöberg åtskilliga föredrag och festtal på fackföreningars och ungdomsklubbens möten. Han var, som nämnts, inte något unikum bland ungsocialister. De deltog med liv och lust i arbetarrörelsens olika grenar, och innehade ofta förtroende poster i fackföreningar, nykterhets loger och kooperativa föreningar.
Att bestämma omfattningen av det ungsocialistiska inflytandet i arbetarrörelsen är inte helt lätt. Det grund-ligaste försöket är förmodligen Bernt Schillers kartläggning i Storstrejken 1909. Förhistoria och orsaker (1967). Här kan det ungsocialistiska inflytandet i arbetarpressen få fungera som en illustration. Förutom att dess två tidningar Brand och Nya Folkviljan spreds i tiotusentals exemplar hittar vi den tidigare Brand-redaktören Albert Jensen som redaktörs-sekreterare på Landskrona-Posten, och Axel Danielssons
gamle träto broder (tillika f.d. Brand-redaktören) Nils Wessel som redaktör både för Typograf-Tidningen och för det socialdemokratiska partiets veckotidning Folkbladet.
I Ystad satt den redan nämnde Johan Pihlman som redak-tör för Aurora. Redakredak-tör för den kooperativa rörelsens Kooperatören var en ungsocialist från Köping, Martin Sundell. På Östergötlands Folkblad arbetade den för ett anti-militaristiskt upprop dömde journalisten Olov Sundström, och strax efter att Schröder hade avpolletterats i Karlskrona valdes den unge studenten och ungsocialisten Gottfrid Ljungdal till redaktör för Lysekil-Kuriren.
’Godt nog åt arbetare’?
Hur man handskas med statens medel.
Hälsovårdsnämden bör ingripa.
Vintern 1905 anställdes Sjöberg som typograf på Blekinge Folkblads tryckeri i Karlskrona. Under Carl G. Schröders redaktörskap skrev han ett antal artiklar och kortnoveller för tidningen. Här en artikel om »missförhåll and en vid flottan«, en vanlig rubrik i karlskrona-pressen.
Vi läste härom dagen en kungörelse om en auktion, som skall hållas å Stumholmen i Karlskrona om torsdag. Det var förvaltningsdirektionen vid flottans station härstädes, som utbjöd till allmänheten följande varor:
Omkring 5000 kg sådor och dammjöl, sammanblandade, af-komst hufvudsakligen efter mjölmalning; omkring 900 kg bröd grus; 516 kg bröd, torrt, grusat och möglat; 650 kg bruna bönor, fukt skadade; 2650 kg fläsk, salt, härsket; 157 kg frukt, torkad, fukt skadad; 2475 kg kött, salt, unket; 10,5 kg ost, ej magasinerings gild; 38 kg potatis, torkad, fuktskadad, samt 666 kg margarin, talgig till smak och lukt.
Naturligtvis är kursiveringen af kvalitén gjord af oss, ty det skulle ju icke vara någon affär för försäljaren, att särskilt framhålla varornas beskaffenhet i ett sådant här fall.
Som man af ofvanstående finner, har den eller de, som göra inköp för statens räkning, icke förmått att ens när-melsevis göra beräkning på huru mycket, som på en gång kan uppköpas för att ha utsikt att hålla sig friskt. Och då ju det är helt lätt att förstå, att varorna kosta betydligt mera
vid inköp (friska), än hvad vid en sådan här försäljning (då varorna är skämda) kan för desamma erhållas, så begriper man, hvilken väldig förlust staten (vi skattdragande med-borgare) gör, därför att icke de, som äro satta att förvalta, hafva de erforderliga begrepp och kunskaper, hvilka fordras för att sköta en dylik syssla.
Och saken förbättras värkligen icke däraf, att detta icke är första gången, som dylika försäljningar af skämda varor äger rum.
Tänker man så närmare på saken, så måste man ovilkor-ligen fråga sig »till hvad tror försäljaren att dylika varor kunna användas?«.
Skadat bröd och frukt är det ju möjligt att man kan gifva svin till föda, men icke tro vi att detta går för sig med ex-empelvis härsket fläsk eller unket, salt kött eller illaluktande, talgig margarin. Nej, hvarken svin eller andra djur förtära dylika skämda varor. Nå, men man köper dem väl icke för att bränna upp dem eller för att gräfva ned dem i jorden?!
Det finnes något här i samhället, som kallas fattigt folk.
De få värkligen icke ha några pretentioner på, att den föda, de skola lifnära sig med, skall vara frisk och långt mindre smaklig.
Att de fattigas föda i en mängd fall utgöres af sådana ämnen, som t. o. m. de nära nog allätande svinen skulle förs-må, veta vi väl alla. De tvingas på grund af sin fattigdom att tillhandla sig sådana varor, som äro skämda och skadade, emedan dylika varor ju alltid betinga ett lägre pris än friska.
Följden häraf blir naturligtvis i främsta rummet den, att de, som nödgas förtära sådana födoämnen, bli sjuka.
Icke alltid så, att de omedelbart insjukna, utan händer det stundom, och detta kanske i de flesta fall, att de långsamt men säkert förslappas och försvagas, till dess att ingen mot-ståndskraft finnes hos dem mera. Sedan komma de ound-vikliga följderna i rask fart efter hvarandra, och det är icke alltid att död en hastigt kommer som en befriare, utan få de
sjuka många gånger utstå förfärliga lidanden. Dessutom är det visst icke omöjligt, att smittosamma sjukdomar kunna uppstå och spridas genom förtärandet af skämda födo-ämnen.
Då vi ute bland fattigt folk i staden förhörde oss, huru-vida man brukade förtära de varor, som såldes vid dylika auktioner som skämda, upplystes vi om, att så värkligen var för hållandet. Man berättade, att det händt vid auktions-tillfällen, då ingen fått köpa mindre än 50 kg, att fattiga familjer slagit sig till sammans om ett rop för att slippa mellan händer. Det finnes också de, som gått från hus till hus, där vänner bo, och bjudit ut af inropade 50 kg, därige-nom kanske förtjänande en slant.
Underligt förefaller det oss, att skämda och till människo-föda således odugliga matvaror kunna få salu bjudas till allmän heten. Ty naturligtvis finnes i Karlskrona, såväl som i andra rikets städer, s. k. hälsovårdsnämd. I andra städer om händer tager hälsovårdspolisen genast, så fort den får vetskap om tillvaron af dylika skämda födoämnen, desam-ma och föranstaltar om dess öfvergjutande med foto gén och nedgräfning eller uppbränning. De, som vågat göra försök att salubjuda skämda varor, ådömas stora böter.
Gäller icke en liknande stadga för Karlskrona?
Eller har icke hälsovårdsnämden observerat att flottans förvaltningsdirektion utbjuder skämda varor?
Kanske hälsovårdsnämden låtsas icke se dylika brott, då flottans förvaltningsdirektion gör sig därtill skyldig?
Icke veta vi, men nog förefaller det märkvärdigt, att man »nådens« år 1905 i en svensk stad kan få opåtalt tillsalu bjuda matvaror, som man vet äro skämda och till människoföda odugliga samt därför hälsovådliga!
Det är en skamlighet utan like att bjuda ut sådana mat-varor åt Karlskrona fattiga arbetare och vi såge hälst att hälso vårds nämden redan före auktionen på tjänligt sätt totalt omöjliggjorde det utbjudna att ätas eller att den
åtmin stone, och det anse vi oss ha rätt att fordra, noga tillser att upp köparne icke i sin tur mångla ut det till människo-föda.
Att öfverklassen i Karlskrona anser dylikt godt nog åt Karlskrona arbetare är dock ingen anledning för dessa att tiga och äta, och de handlande, som möjligen komma att salubjuda dessa artiklar i sina affärer skola vi nog veta att lämpligen rekommendera.
Vi protestera och fordra att hälsovårdsnämden gör sin plikt.
W. F. S–g. (Blekinge Folkblad 12/12 1905)