Gå ut och prediken vårt evangelium!
Första maj 1911 blev den sista Sjöberg upplevde. Han gick bort i juni, offer för det hjärtfel som hade plågat honom i nästan tio års tid.
Det blir oroligt i varje proletärsinne, då mörkret synes få vika för ljuset, då kölden tinas upp av den allt högre stigande solen, då marken mjuknar och tegarna lösas upp och då saven sjuder under trädens bark och skjuter sväll-ande knoppar – då våren kommer och maj åter är här...
Ruskiga höststormar, rasande och mördande vinter, och slaskig, disig eftervinter med arbetslöshet och svält i skötet, kuvar känslorna, som rista och skaka proletär-sinnena, men då vårsolen åter tänder liv i allt i naturen, flammar åter den kuv ade oron upp, liksom finge den nytt liv och ny kraft... Då gå de unga, modiga själarna till kamp för sina ideal...
Men det finnes så många människor, så många själar, som gå och bära på unga, härliga tankar, dem de aldrig få ur sig. De ha känt hur det ångar och kokar och spräng-er, de ha känt hur det trycker och pressar och kuvar. De känna att måttet för länge sedan är rågat av förtryck och itvingat elände. Men de förmå inte lätta sin ungkrafts tankar, de ha inte mod, inte kraft att komma igång.
De gå där vår ut och vår in med krökta ryggar och sänkta huvuden och känna med sig, att om de icke för-söka resa sig, så bli de alltid lika krokiga. I deras själar brinna längtan och lust till dådfulla handlingar och de
känna huru deras hjärnor hålla på att förbrinna, men de komma ej längre än till suckar och åtrå.
De känna huru ett villt och oförsonligt hat glöder och ras ar i deras hjärtan över alla de oförrätter, som århund-radens guldstinna vampyrer och hyenor i människo skepnad låtit gå ut över deras fattiga fäder och bröder i hålorna och i grottekvarnarna.
De känna en stormande längtan mot ljuset och friheten, en stormande längtan att knäcka vingsenorna på de ljus-skygga uvar, som veta att mörkret söver till ro och slöhet, där ljuset skulle höja och väcka.
Och deras hat och längtan flammade väl också upp en dag i skyhög, förtärande och renande låga, om blott någon styrkte deras tankar och längtan och hat. De skulle nog veta var deras rätta plats var i striden och vilka de kraftig aste vapnen voro. De skulle komma i hundrade och tusental från skogar och öde marker, från kojor och gränd er och grotte-kvarnar... Om blott den tändande gnist an kom!...
– – –
Nu är vårens tid, nu är ungdomens tid, nu är åter maj här!... Låt oss gå ut, vi alla, som ha mod och kraft att handla och värka, låt oss gå ut till våra suckande och längtande bröder och säga dem, att deras tankar äro riktiga och deras hat berättigat. Låt oss gå ut nu i ljusningens och förhopp-ningens tid och söka få dem att räta på ryggarna och lyfta blicken från marken – att från jordbunden träldom blicka uppåt och framåt mot ljusare och lyckligare tid...
Låt oss gå ut bland de unga själarna med de djärva, här-liga tankarna och bliva den tändande gnista, den friska fläkt, som skall komma bålet, förtryckets och orätt visornas bål, att brinna och flamma högt mot det blå firmamentet... Låt oss gå ut bland dem, som en gång varit med i ung domens strid, men dragit sig undan, och peka på vårt stora, härliga mål:
hela mänsklighetens frigörelse ur andligt och lekamligt för-tryck – låt oss visa dem våra blanka, härdade vapen i striden:
solidaritet och hänsynslös, själv uppoffrande försakelse och offervillighet...
Då skola vi taga med oss de unga, som brinna och längta, och de, som fått ryggarna krökta och hoppet kuvat av vinterköld och svält... Då skola vi hjälpa dem att återfå sitt hopp och mod och kraft till kamp för det sanna och rätta, hjälpa dem att lyfta sig själva och rädda sina efterkommande ur den annars alluppslukande kapitalist-drakens våld...
Med ordets makt och de skrivna och tryckta sanningar-nas och maningarsanningar-nas makt vilja vi gå ut och väcka, styrka och för kampen entusiasmera... Ingen av oss är mindre och ingen är större, än att han kan bära sitt träd till bålet, slå ett slag för vårt sköna mål och så sin sådd där tvivlet och mörkret härska...
Låt oss vara med alla, där den nerbrytande och för-ödande vårstormen rasar, där ungdomens och frihetens vårflod väller fram och där den eggande och ljus bådande vårsolen lyser och ler... Vår är striden och försakelsen och vedermödorna – men segern skall också bli vår, och sommarens värme och blommor och frukt... Om vi blott veta vår plats i striden för sanning, frihet och förbröd-ning, om vi blott arbeta med kraft och övertygelse...
Det finnes så många själar, som gå och bära på unga tankar,
så många som vilja, men aldrig förmå lätta sin ungkrafts tankar... [sic]
De hava ej mod, det saknas dem kraft att resa sig ur sin dvala. –
Var viss – om de en gång vaknade till – nog fingo de mod att tala!...
Det finnes så många förkrympte män, som aldrig få ryggarna räta,
men i vars själar längtan och lust till liv och fullkomning fräta...
Det finnes så många, som sucka och trå efter frihet ur bindande bojor. – Det krävdes en storm, som sopade bort det unkna ur trälarnas kojor!...
Wilhelm Sjöberg.
(Nya Folkviljan 29/4 1911)
Stockholmsbrev
Skall det bli öppen strid inom byggnadsfacket, så vore det väl rent av underligt, om inte detta facks arbetare skulle en gång för alla visa arbetsgivarnas hutlöshet hem på ett sätt, som de i all sin krävstinnhet skulle minnas efter år fram åt. Byggnadsarbetarna ha i allmänhet 25 à 30 procent högre timpänning, än andra facks utövare, och för detta få de ständ igt lida. Men ingen betänker, att de sedan få gå arbets lösa 5 à 6 månader pr år. Först och främst kunna de inte arbeta under vintern och sedan äro de olika yrkena så beroende av varandra, att mycket ofta inträffa till fälliga arbetslöshets perioder på dagar och veckor, då det ena eller andra facket får vänta på att ett annat fack skall hinna undan med sitt arbete. Och härtill kommer den tredje omständig-heten, att rägnväder mitt under arbetssäsong ofta hindrar dessa arbet are att hembära full veckoavlöning.
Allt som allt, kunna vi lugnt påstå, att byggnads arbet arna knappast ha årsinkomst jämförlig med andra fackarbetare.
Men det oaktat ha nu arbetsgivarna panna att pocka på en nedsättning av dessa arbetares löner med icke [mindre] än 12 à 15 procent, vilka villkor de därtill i sin hänsynslöshet fordra att få fastställa för en period av 5 år framåt.
Redan från 1 april ha också arbetsgivarna börjat utbetala endast den av dem föreslagna mindre timpänningen, och arbetarna ha lugnt tagit emot denna reducerade lön under hopp om bättre tider – ett tillvägagångssätt, som är mycket klokt, enligt min synpunkt, men vilket totalt förvirrat herrar arbetsgivare och byggmästarebasar. De inställde alla
underhandlingar med arbetarna, under förvissning om, att arbetarna endast kunde besvara ett sådant hutlöst slag i ansiktet – som löneminskningen – med ögonblicklig sträjk.
Och genom en sådan sträjk trodde så arbetsgivarna, att de skulle få behålla den allmänna opinionen på sin sida. Men de bedraga sig svårligen.
Nu ha de ställt till med ett »osäkerhetstillstånd«, som för dem är allt annat än angenämt, men vilket av arbet-arna borde bibehållas för framtiden: de »för bannade arbetarna« ha inte gått ut i sträjk, utan fortsätta att arbeta för den mindre betalningen, varmed de dock icke sagt, att de anse denna betalning som rimlig eller antaglig.
Således ha byggnads arbetarna icke mera något avtal med sina arbets givare, men arbeta ändå – så länge de ha lust att gå för den lilla ersättning de få. Vad som därefter sker, är det som skrämmer arbetsgivarna och som gör att dessa nu kalla detta det tillstånd, de själva framskapat, för ett
»osäkerhetstillstånd«.
Men just detta tillstånd borde arbetarna söka att bi-be hålla, ty i fortsättningen knäcka de därmed ryggen på arbets givarnes brutala och om humanitetsbegrepp oförstående organisation. De böra fordra lönernas bi-be hållande i sin förutvarande storlek, men absolut neka att gå med på fastbindande av avtalet på viss tid. Bli de så lockoutade, ge de efter för arbetsgivarnas villkor, så långt möjligt är, och återgå i arbetet. Detta är då en »exceptionell nödfalls åtgärd i ett tvångsläge«, som bör rättas så snart som möjligt, men under tiden likvideras genom sabotage. Skulle arbetarna däre mot icke bli lock-outade, så ha de uppnått det högsta man kan önska sig f. n. av en uppgörelse med arbetsgivarna, ty arbetarna äro då obundna, och kunna när som hälst slå ett segervisst slag för sin sak.
Dock är det förutnämnda alternativet – att arbetarna bli utkörda – det mest troliga, och till dess de få sina villkor
erkända eller till dess de återgå i arbete för att sabotera, till dess böra de åtaga sig allt arbete själva och på så sätt dels rädda sin egen existens och dels söka göra arbetsgivarna överflödiga som mellanhänder och utsugare.
Detta senare är en länk i den kooperativa idéen, vilken med lyckligt resultat försökts på ett par platser här i Sverge under lockouttider. Men det är därtill ett steg mot målet:
arbetarnas övertagande av produktionen, byggnadsvärk-samheten och samfärdseln.
Bättre att försaka något för tillfället, än att klavbinda sig för fem långa år framåt. Och här gäller det icke endast huvudstadens byggnadsarbetare, utan hela landets, ty alla dragas med i händelse av lockout.
Wilfred Schober.
p. s.
Pänningen är bliven så billig och ränteinsatserna så låga, att en livlig byggnadsvärksamhet är att förvänta under detta och närmaste år. På detta bygga naturligtvis byggmästarna, när de vilja ha arbetarna att binda sig för femårigt avtal med liten lön.
Det skulle bli tider med stora magar och ständiga groggar för utsugarna-arbetsgivarna, medan arbetarna skulle ha att draga åt svångremmarna och svära under fem år.
Bind eder inte fast, kamrater!... Ty i dessa år är bra att ha frihet – ingen vet vad fem år kunna bära i sitt sköte, men jag har aningar.
d. s.
(Nya Folkviljan 6/5 1911)
Ur Stockholmsbrev
Så låtom oss nu svära en svensk-svensk ed på, att hädan-efter inte spicka en endaste norsk sill och att inte taga på våra ben en utländsk mollskinsbyxtrasa. Ty beakta väl, vad den »svenska veckans« män gjort för oss proletärer och för uteslutande oss proletärer. Blågula flaggor i tusental och dekorationer och musik och tal och allt annat.
Den »svenska veckan« har till syfte att söka förmå alla svenskar att köpa svenska apelsiner och svenska bananer och svenska dadlar samt andra svenska varor, och inte köpa dem från kontinenten, rivieran eller orienten. Och den, som inte köper riktigt svensk-svenska varor, han är helt enkelt ingen god fosterlandsvän, utan, på sätt och vis, en förrädare.
Även andra länders folk böra så småningom lära sig, att uteslutande köpa svenska varor – varigenom de visst inte bli ansedda som mindre goda fosterlandsvänner! – ty de svenska industrialisterna överträffa betydligt alla andra länd ers i – pris, åtminstone. Och går det icke på annat sätt att få svensk industri introducerad på utländsk marknad, så går det väl genom att sända ett par pansarbåtar av F-typen, bemannade med svenska kadetter och löjtnanter i rätt nedstigande led från hjältar av vår storhetstid (se svensk historia!).
Men egentligen gäller, som sagt, den »svenska veckan«
oss proletärer, ty de, som arrangera denna svenska vecka, de kunna absolut icke avvara utländska alster och moder och seder o. d. De »luncha« och »dinera« och »supera« efter fransk matsedel och serveras den av franska kockar lagade maten av franska kypare... De ge alla blågula i det svenska
bärvinet och dricka »renskt« och »champagne«, varpå de röka en »havanna« och dricka en kopp »mocka« eller
»java« med »benediktinerlikör« eller »chatreuse« från Frankrike, o. s. v.
Således är det uteslutande för vår fägnad man gjort allt besvär i dessa dagar, och som tack härför böra vi vara goda patrioter och hädanefter inte beställa våra torpedjagare i Frankrike och inte våra kanoner i Essen...
För vår skull gör sig också överklassen allt besvär med den s. k. majblomman, vilken i dessa dagar tvingas på oss av överklassarna... Sedan våra barn, genom underhaltig föda, underhaltig beklädnad och underhaltiga bostäder blivit svaga och sjuka, skola de vårdas på sjukhus för de medel, som vi skramlat samman genom köp av majblommor. Och detta vackra värk våga nu en hel del ondsinta människor kalla humbug. Vilket kan göra en sjuk, om man inte är det förut... I konsekvens härmed ha också de beskedliga och rättänkande socialdemokraterna i år sålt demonstrations-märken och majblommor i skön förening. Och det gick bra.
Till och med många »bättre« människor köpte majblom-mor av dem – men demonstrationsmärkena gingo dåligt...
Till nästa år säljas nog endast majblommor och eventuellt biljetter till medborgarfästen på Skansen.
Wilfred Schober. (Nya Folkviljan 13/5 1911)
Tack vare vår nöd...
Aktiebolaget Stockholms Pant-A.-B. utdelar av fjorårets vinst 20 kr. pr aktie åt sina delägare.
– – –
Det var en kall morgon i november, då jag gående gatan fram mötte en knappast till medelåldern hunnen man, vilken bar ett stort bolster hopkramat i famnen. Han låtsades inte se till varken höger eller vänster, utan tittade rakt fram, som om ingen mer än han funnits ute eller inom synhåll. Inte hade jag med hans bolster att göra, men jag anade varthän det skulle bäras och ville ha visshet. Och så följde jag med.
Då han kom ut från lånekontoret, tilltalade jag honom och gick vid hans sida samt bad honom slutligen gå in med på ett kafé och värma sig med en kopp kaffe, vilket han efter en stunds betänkande gjorde. Och så berättade han om anledningen till sin morgonvandring med sängbolstret i famn, vilket var en så vanlig berättelse om arbetslöshet och svält och köld, att jag inte här skall upprepa hans ord.
Det, som mest grep mig, var hans bekymmer om, vad han nu skulle köpa för dessa kronor. Bränsle var nödvändigt att anskaffa, men lika nödvändigt var det att köpa mat, och han kunde inte få kronorna att räcka. Jag hjälpte honom att kalkylera ett slag och så fingo vi slutligen ihop ett av honom antagligt förslag, varpå han gick hem och jag fortsatte min vandring.
– – –
På eftervintern är nöden störst – alla möjligheter äro uttömda – alla besparingar och alla låneutvägar slut. Då ha
de blåfrusna, tunnklädda stackarna ingenting att luta sitt huvud mot under natten och ingenting att stilla sin hunger med på dagarna och ingenting att välja mellan på kvällen, utom stöld och självmord. Men självbevarelsedriften är stark hos särskillt de unga, och döden synes så svår...
Då stå tvänne unga kvinnor i en portgång, spejande och viskande. Den ena har varit en trappa upp och sökt en anställ ning, vilken hon dock icke fått. Men då hon skulle gå, hade hon i tamburen stuckit handen ner i en damkapp-ficka och där funnit portmonä, som hon nu hade i handen.
Skulle de behålla den?! Ja, det är nödvändigt, ty magen svider och huvudet är tomt och det svartnar för ögonen.
Då tittar hon i portmonän – den är tom!
– Gå upp och ta’ kappan! säger den andra. Vi måste ha mat!– Nej! Gå du!
– Ja, det gör jag! Vi måste ha mat och kaffe!
Och så vandrade hon sakta upp för trappan och sökte platsen och tog den i tamburen hängande damkappan med sig. I trappan tog hon den på sig och så skyndade hon till pantbanken, där hon blev räddad från svält den dagen och kanske från självmord i Strömmen.
– – –
Nu gå åter slavarna i sitt dagliga arbete och av de små lönerna göras varje vecka avdrag, vilka bäras till pantlåne-kontoret för att återlösa de under svältperioden pantsatta varorna. Och så vandra de fram och tillbaka beständigt.
Men Aktiebolaget Stockholms Pant-A.-B. utdelar av fjorårets vinst 20 kr. pr aktie åt sina delägare. Och delägarna säga:
– Ett gott år!
Wilhelm Sjöberg. (Nya Folkviljan 13/5 1911)
Stockholmsbrev
Majdagar äro studentdagar. Inte endast i Upsala och Lund, utan även här i huvudstaden.
Man ser de unga komma i grupper eller parvis, strål-ande och glada över det bevis de fått på sitt vet an de – sin förstånds nivå. Och det är ju ett faktum, att en student-mössa än i dag betyder lika mycket – om inte än mera!
– som värklig och mogen kunskap hos den, som är utan denna »mogenhetssymbol«. Ty mogenhets examen miss-förstås alltid – och så innerligt gärna i detta borger liga samhälle! – till att vara en slags mätare för mäns sociala ståndpunkt, d. v. s. ett bevis för att den unge mannen är kommen från en ekonomiskt välsituerad klass.
Visserligen börjar små undantag från denna regel göra sig synliga, i det en och annan begåvad yngling ur fattigmans-hem hjälpes fram till studentexamen – men dessa undantag bestyrka endast regeln, att det måste pängar till, för att en intelligens skall bli synlig, skall få utveckla sig och finna en sysselsättning. Så har det ju dock alltid varit och jag tänker inte med det skrivna tala om en nyhet för denna tidnings läsare, men jag har gjort dessa reflektioner under påvärkan av de senaste dagarnas många vita mössor å våra gator och å våra restauranger och kaféer.
Stundom gör jag en titt in på ett morgonkafé – ett sådant, som öppnas klockan 5 på morgonen – och då får jag se mycket, vilket man annars aldrig har en aning om.
På dessa kaféer komma nämligen alla »nattfåglar« in för att styrka sig med en kopp kaffe, en smörgås eller ett
glas öl – dit komma de bleke, trötte männen i trasor, som icke kunnat skaffa sig nattlogi, men nu på morgonsidan lyckats »få ihop« till en värmande kopp kaffe – dit komma arbetare på väg till sitt arbete för att få något till livs, innan dagens slit börjar – men dit komma först och främst alla de unga män och kvinnor, vilka under natten hängivit sig åt njutningar och utsvävningar (somliga för att förtjäna pängar och andra för att bli av med sina eller andras ägodelar). De komma för att söka stimulera domnande själs- och kroppskrafter eller för att dölja sig undan människors blickar i den allt mera tilltagande dagern.
Tre studenter väsnas och stoja vid ett hörnbord. De ha supit hela natten, så länge det fanns något att få, varefter de jagat kvinnor och tröttat ut sig. Nu hänga deras huvuden och tungorna ha tröttnat på att pladdra kvickheter och fraser. Men de få vänta på sin smörgåsbricka och bli otåliga, varför de en och annan gång angripa kvinnan, som sköter serveringen. Hon har antagligen tjänstgjort till klockan 12 eller 1 på natten och är således icke utvilad nu klockan 5 på morgonen, vilket gör att hennes gång och rörelser icke äro så spänstiga eller raska.
På väggen hänger en stor solfjäder i äkta kinesiska färger, vilken tilldrager sig den ene studentens uppmärk samhet.
Han tager ner den och slår den ut i hela sin storlek och viftar på kamraterna, just då serveringsflickan kommer.
– Är den inte vacker! säger flickan.
– Fy fan! skriker ynglingen. De’ va’ de råaste färger jag sett!
De andra båda ynglingarna vakna till och alla tre skratta högt och skrikande.
En tidig solstråle faller in genom fönsterrutan och rakt på solfjädern, som liksom skiner upp och demonstrerar
En tidig solstråle faller in genom fönsterrutan och rakt på solfjädern, som liksom skiner upp och demonstrerar