Efter brytningen med socialdemokratin var det i Nya Folkviljan som Sjöberg huvudsakligen kom att publicera sig. Den ungsocial-istiska veckotidningen hade startats av Carl G. Schröder när han fick sparken från Blekinge Folkblad, och fick snabbt stor spridning.
När Sjöberg på vårkanten 1908 påbörjade sitt medarbetarskap var det med en allegorisk förstamajbetraktelse. Den är på många sätt typisk för sin genre. Den tidiga arbetarlitteratur en var ofta en känslosam historia, med mytologiska bilder och stora gester. Hela naturen lånade sig åt klasskampens drama och själva solen skulle nog stråla lite mer klart i den hägrande frihetens rike.
Såg du, då vårfloden kom, huru det spände och bräckte och knakade och fräste, huru skummet yrde kring stenar och lossnade isblock?!... Såg du, huru den mäktiga vår flod-en reste sig högre och högre för varje timma och huru dflod-en ryckte med sig allt som kom i dess väg, utom det bergfasta, det som allt vilar på, det som aldrig kan rubbas!
Hörde du, huru den larmade och sjöng, då den kom, vår-floden?!... Det var jubel och lek, fast en våldsam och yster lek. Hörde du, huru det som varit hade, det gamla, det is-kalla, det som så när hade segrat över livet, vrålade och tjöt, då vårfloden kom?!... Först ett oroligt brus, en känning av det anryckande unga, så ett dovt brakande bland splittrade massor av isblock, då det blivit visshet att det unga tänkte vräka undan det gamla, tänkte rycka med sig, upplösa det, förena det med sig. Sedan vrålade och dundrade det gamla ju längre det bar i väg utför strömmen starkare och starkare
och ännu vid havet, det stora, väldiga, gnydde och pep det, ty nu fanns det visshet – det var blivet för gammalt.
Men du hörde nog, huru vårflodens larm och stojande sång smälte samman med de unga lekfulla böljornas musik och det blev en härlig ballad, en smäktande romans, en mäktigt gripande symfoni.
Tänkte du något, då du såg den härliga vårfloden, kommande från skogar och ängar och fält, där livet gror?...
Tänkte du över, att den var nödvändig, att den måste komma, om inte livet skulle vara slut?... Solen smälter snön och isen, som ligger över fälten och ängarna, som binder bäckarna, som kyler den födande jorden. Livet gror och alstrar medan solen smälter isen och vårfloden går till storms mot det gamla.
Det unga skjuter på och vill fram och det fins intet som kan häjda, ty det är av naturen. Det gamla rives upp och föres undan och går in i det nya som en del, en länk, ty det har varit och är slut; det är naturens gång, det är en nöd-vändighet.
– – –
Jag har stått i skogsbrynet och sett huru den unga våren ville bryta fram, sett huru den kämpade sin kamp under dag arna i ljuset. Men då mörkret föll över skogen tog det gamla, förödande, iskalla igen, vad det under dagen för -lorat. Det gamla sökte behålla sin makt, fast det visste att dag en snart skulle randas, då det unga livgivande toge i med kraft och vräkte undan det som stod hindrande i vägen.
Och jag såg huru det gamla förintades och rann bort mellan tuvor och stenar, och sippor och gullvivor nickade mot mig ur fuktig mossa.
Jag har vandrat över ängar och fält och sett huru striden striddes mellan gammal vinter och nyvaknad vår. Sett huru den förslöande och försoffande ålderdomen måste ge vika för ungdomens obändiga kraft och naturnödvändiga fram-stormande. Det var en doft ur jorden som berusade mig, ett
porlande och lekande liv till bäckarna som drog mig med att se huru slutet skulle bli, huru ungdomen segrade över det gamla.
Jag har stått vid strömmen, då vårfloden kom, då det syntes oundvikligt för det gamla att ryckas med. Jag var icke där uppe, högt över striden, på spången, där andra stod, utan jag var med där nere, där floden gick fram. Jag gick med till storms mot det gamla, ty jag var gripen av den mäkt iga idé, som föddes vid vårflodens larm och brus. Idéen om ett kommande bättre, som endast kunde alstras av den unga våren, då det gamla förintades och rycktes med.
Förödande var vårfloden, men den lämnade efter sig ett vackert arbete, en ljus och glad tid, då människobarnen sökte och fann varandra i innerlig kärlek. Den sprängde de gamla banden, som envist hållit livet borta och tågat hand i hand med döden och stillaståendet och förintelsen.
– – –
De som stodo på spången, där uppe, över striden, voro icke alla anhängare av det gamla, men intogo en avvaktande hållning för att se hur det gick. De trodde och menade och runkade på sina huvud, men det hade varit bättre om de hjälpt till att ge väg för vårfloden, ty den tog med sig mycket och förstörde mycket, som icke varit nödvändigt. De kunde varit med där nere, där vårfloden gick fram, så skulle strid en blivit mindre hårdnackad och bitter. De gamla, kalla och oförstående isblocken, som ändå skulle upplösas och gå med i detta nya, det unga, kunde lösgjorts med en mildare hand än den stormiga vårflodens. De kunde glidit in i det ungas famn och gjort vårfloden fylligare och starkare, men därigenom mindre våldsam och hård.
Res icke barrikader och fördämningar mot vårfloden, ty den tar dem med storm och arbetet är onödigt.
Det är endast dårarna, som bygga broar av is om vårarna.
Wilfred Schober. (Nya Folkviljan 2/5 1908)
Från Blekinge
Hinke Bergegren och Carl G. Schröder uteslöts på den socialdemokra-tiska partikongressen 1908. Det blev slutpunkt för en två år lång strid inom landets arbetarekommuner. Nu inriktade sig ungsocialisterna i stället på att få fackföreningar och kommuner att lämna partiet. I Karlskrona slutade Sjöberg att besöka kommunens möten, och schism-en med dschism-en tidigare arbetsgivarschism-en Blekinge Folkblad var total.
Karlshamn, midsommar.
I red. Schröders försvarstal vid partikongressen, vilket var in-fört i Nya Folkviljan den 20 juni, upptäckte jag bland annat att Bl. Folkblads platsredaktör i Karlshamn, hr Ingvars son, haft ordet vid ovanberörda kongress och därvid sökt förringa det arbete red. Schröder nedlade under sin vistelse i Blekinge till arbetarerörelsens fromma, ja t. o. m. påstått att red. Schröders arbete »varit till skada, och det därefter varit omöjligt att uppnå något därnere (i Blekinge)«.
Då jag händelsevis var anställd i Karlskrona den största delen av den tid red. S. var i Bl. Folkblads redaktion, så är jag i stånd att upplysa var och en, som vill veta det, att red.
Ingvarsson ljög så grannt som möjligtvis kan ljugas, då han gjorde detta påstående. Och jag kan säga detta så mycket säkrare, som jag icke varit ur Blekinge sedan dess, utan varit anställd än här och där inom dess gränser.
Angående arten och halten av red. S. agitationsarbete i Blekinge, kan ju omöjligen hr Ingvarsson bilda sig någon före ställning om densamma, enär han icke var i Blekinge den tiden. Om följderna av en agitation peka hit eller dit, så
är det nog lika omöjligt för hr Ingvarsson som någon annan att däraf göra slutsatser om organisationens halt. Ty om nu organisations arbetet på en plats visar sig svårt för hr I., så bevisar detta icke att den för bered ande agitationen varit av dålig beskaffenhet, utan fastmer att den radikale och o rädde agitatorn vunnit befolk ningen för de fullt äkta och ärliga sträv anden, som den revolutionära social ismen har på sitt program. Att då inte en efter följare, vilken svikit just detta program, som han förut erkänt, lyckas organisera på den andres grundval är väl icke att förvåna sig över.
Dock är icke så förhållandet, åtminstone icke i den utsträck ning man skulle kunnat vänta. Utan även i fråga om påståendet att »ingenting kunnat göras« ljuger hr Ingvarsson medvetet och fräckt.
Efter den Schröderska agitationen i Blekinge, strax efter det han lämnat oss och således allt för tidigt för att hrr Ingvarssons och Henricssons väl avlönade agitation skulle kunna ha burit någon frukt, organiserades den ena kåren efter den andra bland arbetarna. Särskillt år 1907, året efter red. Schröders av-resa, vann organisationen sådan anslutning, att det hart när var svårt att hålla samman det en gång vunna.
Flera tusen arbetare ha vunnits för de olika fack för en ing-arna efter det red. Schröder lämnade Blekinge och således är hr Ingvarssons påstående att »därefter har det varit omöjligt att uppnå något« en ren och medveten lögn.
Min övertygelse är, att det just är hr Schröder, som varit den banbrytande agitatorn i Blekinge. Han var den som sprängde fördomarne och gjorde den första bräckan, om sedan andra renhuggit och polerat, så är det ändå han som lagt grunden till vårt nu ståtliga bygge.
Blygs, hr Ingvarsson, att göra så simpel kurtis för en plats i partistyrelsen!
Jag återkommer angående denne herre i nästa nummer.
Fredrik Friman. (Nya Folkviljan 27/6 1908)