Massupplagor av billig, kittlande underhållningslitteratur väckte oro på flera håll i det svenska samhället. Såväl religiösa grupper som Socialdemokratiska ungdomsförbundet bedrev kampanjer mot den »smutslitteratur« som fördärvade ungdomen, särskilt den kroppsarbetande. Ungsocialisterna skrek sällan med i sedlig-hetskören, inte minst eftersom deras egna tidningar och häften ofta räknades till smutslitteraturen.
»Feodora« var en roman av »Viktor von Falk« (Otto Hässler).
Hässler skrev/översatte en mängd böcker med rafflande titlar som
»Greta eller den förälskade borgmästardottern« och »Zigenarbarnet eller ett furste hus hemligheter«.
Nu tro ni att det skall bli en rafflande kriminal- eller rövar-roman, då rubriken härovan förutsätter något sådant, med stöld av prästens papper och en skön kvinna och kärlek och detektiver. Men så skall det icke bli. Nej då, det här är en mycket enkel och vardaglig historia, men som jag just därför och emedan sedliga och religiösa och ungdemokrater dessa dagar just så innerligt fördömma böcker à la »Feodora«, eder egen älskade »Feodora«, här vill tala om.
Ett par, kanske trenne gånger, hade jag ute på gatan mött en man på omkring 35 år. Han hade något sådant där märk-värdigt över sig, som gör att man funderar en stund på vad sysselsättning en sådan kan ha eller vad andas barn han kan vara. Kroppen var något »satt«, men huvudet var form-ligen »nersatt« i kroppen och något fetare till synes än
bålen. Små, plirande ögon glimtade till, då han såg på mig, men han skyggade strax med blicken, då jag såg forskande på honom.
– Dåligt samvete, tänkte jag.
Läpparna föreföllo »lösaktiga« och mäst vana vid ett sockersött leende och ansiktet i sin helhet var det mäst ut-tryckslösa jag sett. Av hakan syntes ingenting, men under den skägglösa, helfeta hakan syntes en vit liggande krage och svart halsduk. Kläderna voro i övrigt snygga och på huvudet hade han svart, mjuk filthatt, vilken var mycket noggrant formad, precis som då biträdet i herrekiperings-affären räcker oss en sådan.
– Vad var det för en? tänkte jag.
Naturligtvis glömde jag snart bort såväl mannen som hans utseende, men jag mins, att en morgon, då jag nyss vaknat, kom jag plötsligt att tänka på honom, och då före-föll han mig att vara läsarpräst...
Så hände det samma dag, att jag befann mig inne i en bokbindares affär, och då öppnas dörren och – vem tror ni kommer in?... Jo, han, läsarprästen...
Jag drog mig instinktivt åt sidan och detta tog väl bok-bindaren som en vink, att expediera den sistkomne före mig, ty han vände sig mot denne:
– Vad får det vara?
Hela ansiktet förändrades med samma hos läsar prästen.
Han föll in i sin roll som en gammal vand. Ögonen strål-ade och det feta ansiktet lyste och sken och munnen drogs till ett sliskigt leende, då han inställsamt och socker sött frågade:
– Jag undrar, vad det kan kosta, att få inbundna de här predikningarna?
– De’ e’ kyrkoherde Grens provpredikningar, sa’ bok-bind aren, sedan han öppnat paketet och granskat dess innehåll.
– Ja.
Så fick han reda på priset och bestämde sig för bindningen och så sneglade han misstroget på mig och så på bok bind aren och så ville han visst gå. Men då säger bokbindaren:
– Herrns »Feodora« är färdig.
Blodet strömmar ut i skinnet på läsarprästen och ögonen vidgas, som hölle han på att kväljas av något för stort i hals en.
Han vacklar bort till disken igen och anstränger sig att återfå det söta leendet över de sliskiga läpparna och så tager han mot
»Feodora« och betalar och vill ha den väl insvept i papper.
Då får han ögonen på mitt oförställda hånleende och rusar ut och hemkommen fråssar den i fullkomligt celibat levande mannen på »Feodora«. Han försakar »köttets lustar« och håller sig till de andliga utsvävningarna. Och så påstå människorna, att då de såva, sitter han försänkt i bokliga studier för att söka livets vishet och ljusa vägar för människobarnen att vandra på, så att de icke må falla i
»den lede frestarens« garn och slutligen hamna i hälvete.
Och då läsarprästen noga studerat »Feodora« och genom kyrkoherde Grens provpredikningar styrkt sig som vältalare, då går han ut bland fåren att bereda dem för himmelen. Men kvinnorna och särskilt de unga, bereda han för sin stegrade lusta på det erotiska området...
Vid kvinnornas kafferep talar man om honom och då finn es ingen som är så god som han, så änkel och flärdfri och oegennyttig och ren... Och vilken väldig insats han gjort för att bekämpa smutslitteraturen... Ack ja!... Åt en sådan man skulle man kunna skänka sin dotter, ja, varför inte sig själv...
Sic transit gloria mundi!...
Wilfred Schober. (Nya Folkviljan 15/5 1909)
En hoppets sång
Då jag sjunger en gång, vill jag sjunga en sång, som till hjärtat skall gå, som skall tänkas uppå.
Det är sången om trälande kvinnor och män, som ha mistat allt hopp, att bli män’skor igen;
det är sången om dem, som i grottekvarnen gå, det är sången om dem, som ej lyckan skall nå...
De sitt liv levat fram under hugg, under slag, under nöd, under köld, under svält varje dag.
De en gång voro unga och starka, som vi, och dem hoppet stod bi och det levde de i, men en dag hade oket böjt ryggarna ner, så de sågo ej mer, huru solen den ler...
Då försvann allt det hopp, som uppburit dess kropp, som gett benen dess märg, som gett livet dess färg.
Då de miste sin tro, att som gamla få bo uti lugn, uti frid, uti lycka och ro.
Deras kärlek är släckt, deras hat är nu väckt och ur blödande sår ständigt näring det får...
Det är slavfogdens piska och hånande ord, som gjort män’skor till djur uti söder och nord...
Dock kan ljuset en dag stråla fram så ett tag, att de trälandes lag slå ett nödvärnets slag, att ur grändernas djup och ur grottor och hål komma trälar och tända ett ränsande bål.
Och på bålet skall då varje fogde så rå sina löner utfå med en ränta uppå;
då skall tusenårs träldom och möda och nöd gäldas åter med blodvåg så röd...
Då skall pänningemän få arbeta igen;
kanske ryggarna rätas på trälarna än, kanske åter gå opp detta trälarnas hopp, som så mången gett mod under tidernas lopp...
Wilfred Schober.
(Nya Folkviljan 22/5 1909)
Skona dem ej!...
Tungt är det ok, som du nu får bära, arbetarkvinna, arbetarman,
tungt är du prässad, ditt bröd de beskära – pänningmän värka på vatten och land.
När vill du vakna, till kamp dig bereda, kämpa mot orättens tryckande hand?
När vill du söka din ställning förbättra, avskudda träldomens fjättrar och band?...
Har du ej länge nog legat i dvala, blir du ej trött av att pinas var dag?
Har icke tron uppå godlöften svalnat, är du ej redo att slå nu ett slag?...
Nu har din godtro dig kommit på skam, offer du blivit för rikmännens lögner;
lagar här byggas, som sätta en damm för vad du önskat förvärkligat länge..
Dithän har nu din frihetskamp fört dig, framtidens väg dig väl då synes klar:
Kämpa du må, för dig själv bana väg, visa att ännu du viljekraft har...
Sök att sätta mod i den arbetarskara, som tryckes ner utav »ledarnes« lag, sök att din rätt och din frihet försvara, så skall det komma en ljusare dag...
Vill man förmena oss rätten att vara människor, längtande framåt till ljus, då kunna vi också vilddjur förbliva tills vi det gamla har slagit i grus!...
Vilddjuren väga ej medlen i kampen, skona ej någon, som går dem emot, vilddjuren vänta sig ingen förskoning, krossa ock skonlöst med kloväpnad fot!...
Wilfred Schober.
(Nya Folkviljan 29/5 1909)
»Arbetets ära«
Nu har kung Gustav gått i Trelleborgs hamn och grävt och borrat och schaktat jord och kranat pålar hela hösten och vintern och våren. Han har inte legat på latsidan just, ty den nya hamnen för kontinentalroutens ångfärja är stilig och och vittnar om mycket arbete och ospard möda. Men nu är den äntligen färdig och kung Gustav har heder av sitt arbete och därför skall han också nu, utom den lön han åtnjutit för sitt arbete, ha en extra glädje och uppmuntran, i det han får sammanträffa med och trycka de valkiga händerna på de arbetare, som på den tyska sidan, i Sassnitz, ha gjort ett liknande arbete för ångfärjan. Det blir även några utfärder för de idoga arbetarna och så nu finare middag och lite gott vin och en del tal om »arbetets ära« m. m.
Det är den store tyske »resekajser«, herr Wilhelm, som i Sassnitz gått och arbetat i sitt anletets svett nu ett helt år eller mera, för att kunna bli färdig med ångfärjehamnen samtidigt som den svenske kungen fick Trelleborgshamnen klar. Och det har lyckats även honom. Men det är nog ingen som sett dessa män gå vid det våta och snuskiga arbetet i ur och skur med förfrusna och valkiga händer. Det är kanske ingen som anar vad dessa män genomgått av faror och slit och umbäranden, innan de hunnit så långt med detta väldiga och för de båda landen viktiga arbete.
Nog ha de fått en liten lön för sitt arbete, men, herre gud, den har ju använts för att kunna utföra nästa dags arbete; ty om de icke längre fingo någon mat och lite dricka, så blev det sannerligen dåligt arbete de utförde nästa dag. Och
det som inte gått till mat har fått användas till hyran och litet slarvor att ha på kroppen; ty att arbetarna ligga ute om nätterna tycker inte polisen om och lika ogärna ser den att man kommer naken på gatorna.
Således kan man ju knappast tala om att de båda duktiga arbetarna Gustav och Wilhelm, ha havt någon lön för sitt arbete, utan snarare må man säga att arbetsköparna under-hållit deras kroppar under den tid de använt kropparna för sitt slit. Men nu kommer en liten belöning åt de idoga arbetets män, proletärerna, slavarna, de som genom åratals slit skapat sitt fädernesland Sverge ett friskt pulserande hjärta, varifrån skall utgå en ström av liv och kraft över kontinenten, bärande vittne om vårt kära gamla Sverges framåt skridande i kulturellt hänseende.
Trelleborgs stad har anslagit en rätt stor summa, för att de, som utfört arbetet, skola få en glad stund samman med de tyska arbetarbröderna och sedan betalar svenska staten (= vi) och tyska d:o (= de tyska skattdragarna) det övriga.
Och programmet blir ungefär som här nedan, vilka arrange-manger vi hoppas de båda landens arbetare äro belåtna med:
Den 6 juli på morgonen sammanträffa konung Gustaf och kejsar Wilhelm åtföljda av sviter, i Sassnitz. Konungen anländer på en svensk pansarbåt, antagligen Oscar II, och kejsaren på Hohenzollern. Kejsaren ger här lunch, vid vilken den officiella invigningsakten kommer att äga rum. Därefter avgår kejsar-fartyget samt den svenska pansarbåten med de båda monarkerna till Trelleborg, där konungen ger middag ombord på pansar båten för kejsaren samt en utvald samling svenska och tyska gäster. För övrigt inbjudna gives av svenska staten middag ombord på ång-färjan Drottning Viktoria. På aftonen anordnar Trelleborgs stad en kollation för de svenska och tyska gästerna.
Nu kanske någon illasinnad arbetare kommer och säger, att det inte äro dessa båda herrar, kung Gustav och kejsar Wilhelm, och inte heller dessas »utvalda samling svenska och tyska gäster«, som utfört arbetet härvidlag (grävt hamnarna
Trelleborg och Sassnitz och byggt ångfärjan »Drottning Viktoria«). Men detta är naturligtvis i så fall en gemen lögn, ty inte tror väl någon (förståndig!) människa, att Trelleborgs stadsfullmäktige, som själv sett vem som utfört arbetet vid därvarande hamn, ha anslagit av stadens pängar till en fäst för sådana, som icke utfördt arbetet?!...
Åhnej!...
Och inte tror väl något att svenska staten (vi!) ger middag för andra än de, som förtjänat en sådan, nämligen grovarbetare vid Trelleborgs hamnbygge.
Åhnej!...
Och varen övertygade om, I klentrogne, att om icke kung Gustav värkligen ansåg sig och »den utvalda samlingen svenska och tyska gäster« ha förtjänat denna uppmuntran för sitt arbete, så skulle han häller aldrig tagit emot dessa äro betygelser och denna mat och dryck. Det är han för finkänslig till... Nej, i så fall hade han gått hem och låtit de där utfört arbetet i Trelleborg, taga en lusttur till Sassnitz med pansarbåten, för att se, huru de tyska arbetarna utfört sitt jobb.
Nu är det emellertid som det är, och då kung Gustav gästar Trelleborg den 6 juli, få vi hoppas att honom må tillkomma all den heder och ära, han förtjänar för detta sitt stora värk.
Och desslikes ock kejsar Wilhelm, ty vi »arbetets söner«
ha ju egentligen hela världen till »fosterland« och därför är han vår broder och vi må trycka hans valkiga näve och tänka på det väldiga arbete han nedlagt vid Sassnitzhamnen.
Måtte nu bara inte de båda »bröderna« genom sitt våta och ruskiga arbete ha ådragit sig reumatisk värk eller annat otyg, så hälsa vi dem med ett:
Hedra den, som hedras bör!...
Väl bekomme!... Skål!...
Wilhelm Sjöberg. (Nya Folkviljan 12/6 1909)