Generella föreskrifter SNFS 1994:

Naturvårdsverkets föreskrifter SNFS 1994:7 syftar till att genomföra avloppsdirek- tivets minimikrav i svensk rätt. Av 9 kap. 5 § miljöbalken framgår att Naturvårds- verket inte har bemyndigande att införa strängare krav än vad som följer av direk- tivet. Samtidigt anger SNFS 1994:7 anger en lägstanivåer för krav. En förutsättning vid tillståndsprövning enligt miljöbalken och utgångspunkten när det gäller till- lämpning av föreskrifterna är dock att det i ett enskilt fall många gånger kan vara motiverat att ställa längre gående reningskrav än vad som följer av SNFS 1994:7. För avloppsvatten från tätbebyggelse med fler än 10 000 anslutna personekvivalen- ter som släpps ut i havs- och kustvattenområdet från norska gränsen till och med Norrtälje kommun, gäller enligt SNFS 1994:7 begränsningsvärden (riktvärden) för kväve. Högsta koncentration för totalkväve som årsmedelvärden enligt föreskrif- terna är 10 mg/l (mer än 100 000 pe) och 15 mg/l (10 000–100 000 pe). Som alter-

nativ till kraven på högsta koncentration finns krav i form av minst 70 % kvävere- duktion som årsmedelvärde (varvid så kallad retention får inräknas).

SNFS 1994:7 reglerar inte utsläpp av fosfor, eftersom utsläppsnivåerna i direktivet ligger på en sådan nivå att Sverige redan uppfyller dessa krav med marginal. Ef- tersom Naturvårdsverket inte kan föreskriva strängare krav än vad som följer av direktivet, har utsläpp av fosfor inte reglerats i SNFS 1994:7.

I 9 kap. 5 § miljöbalken och 47 § FMH finns ett bemyndigande för Naturvårdsver- ket att meddela närmare föreskrifter om vilka försiktighetsmått som ska gälla vid rening av avloppsvatten från tätbebyggelse. 24 kap. 1 § miljöbalken reglerar ”till- stånds rättskraft”. Rättskraften innebär att lagakraftvunna tillståndsdomar och till- ståndsbeslut gäller enligt paragrafen ”mot alla”, såvitt avser frågor som har prövats i domen eller beslutet. Rättskraften gäller enligt lagen om införande av miljöbalken också äldre tillståndsbeslut enligt t.ex. miljöskyddslagen. Till följd av bland annat 9 kap. 5 § miljöbalken kan dock rättskraften inskränkas och ett tillstånd begränsas eller förenas med ändrade eller nya villkor, eller återkallas och fortsatt verksamhet förbjudas.

Till en början rådde det osäkerhet om kur kraven på kväverening i direktivet skulle tolkas. Vilka områden skulle klassas som känsliga områden? Hur skulle retention inräknas för verksamheter som ligger i inlandet? EU kommissionen hade erinringar på den redovisning som Sverige gjorde 1998. I en rapport från februari 2001 av EU kommissionen menade man att Sverige bara hade 34 avloppsreningsverk med kvä- verening och ifrågasatte retention. Sverige hävdade dock senare samma år sin re- dovisning att man hade 81 avloppsreningsverk med kväverening.

B 1.8.8.1 DOMEN MOT SVERIGE

Kommissionens preliminära bedömning var att närmare hälften av reningsverken i Sverige saknade den kväverening som direktivet ställer. År 2002 skickade kom- missionen en så kallad formell underrättelse till Sverige om att Sverige inte upp- fyllt skyldigheten enligt artikel 5 i avloppsdirektivet och meddelade att dessa krav skulle ha uppfyllts senast den 31 december 1998. Sverige ansåg dock att man till stor del uppfyllde direktivet, eftersom Sverige inte ansåg att det var nödvändigt med kväverening av det vatten som släpps ut norr om Norrtälje (till vatten som inte är känsligt med avseende på kväve). Sverige ansåg inte heller att det var nödvän- digt med kväverening från ett antal tätorter belägna i södra eller mellersta Sverige, eftersom det sker en retention innan det renade vattnet når det känsliga området. På det sättet bidrar inte dessa utsläpp till övergödning av det känsliga området. Kom- missionen ansåg dock att Sveriges tolkningar behöver ha stöd i vetenskapliga undersökningar.

Sverige blev 2007 stämt av kommissionen för att vi inte infört kväverening i den utsträckning som de ansåg att direktivet kräver. Sverige erkände att 34 reningsverk

som kommissionen väckt talan om inte uppfyllde kraven i direktivet, men bestred i övrigt kommissionens talan. Domen från EG-domstolen i oktober 2009 innebar att de reningsverk som släpper ut avloppsvatten norr om Norrtälje kommun inte behö- ver ha kväverening enligt direktivet. Domen innebar också att Sveriges syn på retention var befogad. Domen innebar initialt att de 34 reningsverken i södra och mellersta Sverige som Sverige medgivit inte ansågs uppfylla direktivet. Denna siffra har dock justerats ned då retentionsuppgifterna korrigerats under senare år med S-HYPE.

B 1.8.8.1 SVERIGES SYN PÅ KVÄVERENING FÖRE DOMEN

Sverige tolkade initialt direktivet som att endast de reningsverk som släpper ut avloppsvatten direkt till det känsliga området eller till ett avrinningsområde till det känsliga området omfattas av krav på kväverening enligt direktivet. De reningsverk som släpper ut avloppsvatten norr om Norrtälje kommun ansåg Sverige inte omfat- tas, eftersom vattenområdet norr om Norrtälje kommun inte klassificerats som känsligt område. I samband med att kommissionen uppmärksammade Sveriges brister i uppfyllandet av direktivet, fick Sverige revidera sin syn på kvävereningen något. Sverige började då tillämpa direktivet, och därmed också föreskrifterna, på så sätt att om mängden kväve från tätorten som når det känsliga området understeg 20 ton så krävdes inte särskild kväverening. I denna beräkning inkluderades endast den mängd kväve som reduceras vid det primära och sekundära reningssteget samt retentionen för den specifika tätorten.

För det fall mer kväve än 20 ton nådde kusten krävdes full utbyggnad av kvävere- ning, det vill säga införande av tertiär rening, vid reningsverket så att halten under- steg 10 respektive 15 mg/l alternativt en reduktion av kväve på 70 procent uppnåd- des.

B 1.8.8.2 SVERIGES SYN PÅ KVÄVERENING EFTER DOMEN

Med anledning av domen har Naturvårdsverket ändrat sin syn på tolkningen av direktivet. I domen kan man läsa att ett indirekt kväveutsläpp i känsliga vatten endast medför en skyldighet att minska kvävehalten om mer än 30 procent av det kväve som finns i avloppsvattnet från tätbebyggelsen når de känsliga vattnen. Dessutom får man lägga ihop kvävereduktionen vid reningsverket och den natur- liga retentionen för att avgöra om miniminivån för kvävereducering klaras.

Ändringen innebär att för det fall den sammanlagda reduktionen vid reningsverket, alla reningssteg inkluderade, och retentionen av det kväve som når det känsliga området tillsammans överskrider 70 procents reduktion av tätortens belastning så krävs inte någon ytterligare kväverening. Självklart kan man även fortsättningsvis klara kraven i direktivet genom att rena avloppsvattnet så att en utgående halt på 10 alternativt 15 mg/l uppnås.

B 1.8.9 Drivkrafter och utmaningar enligt verksamhetsutövarna