Av juridikstudenterna på termin 1 har drygt hälften inte tidigare läst någon kurs på högskolenivå. Det innebär att deras inskolning i juridiskt språk i hög grad också är en inskolning i ett vetenskapligt förhållningssätt. Normförmed-ling om vetenskaplighet sker på ett indirekt sätt när lärarna markerar formu-leringar som inte överensstämmer med det önskade förhållningssättet. En mening som avslutar avsnittet Inledning i en text från termin 1 (PM 2, det första poängsatta) föranleder flera kommentarer. Jag har fällt in lärarens kommentarer för att visa vilka uttryck som avses:
Förutom det här [LK: uttr] tycker jag [LK: ton] att det är juridiskt intressant
att se i vad mån domstolar införlivar prejudikat i sin praxis. LK: hmm… du
Lärarens kommentar ton lyfter fram en stilistisk aspekt, och därigenom för-medlas också insikter i vad ett vetenskapligt förhållningssätt innebär. Det är inte lämpligt att hänvisa till vad jag tycker. Även vikten av terminologisk stringens lyfts fram. I erövrandet av kunskaper i ett akademiskt ämne är till-ägnandet av begrepp och termer av grundläggande betydelse. Terminologins roll i ett vetenskapligt sammanhang handlar inte bara om förståelsen av be-grepp utan gäller också identitet och tillhörighet: ”Många gånger är det just genom användandet av en specifik terminologi som man kan visa sin tillhö-righet till en speciell vetenskaplig grupp eller skolbildning.” (Närvänen 1999:76).
I handboken Att skriva juridik inleds ett avsnitt om ”ordet och frasen” med ett moment om termkännedom, vilket är ett uttryck för terminologins betydelse i ett fackspråk. I uppsatshandledningen Konsten att skriva och tala (Uddman & Gustavsson 2007:42) belyses användningen av facktermer:
Den goda facktermen har den egenskapen att den är precis och väldefinierad, vilket innebär att den ger den invigde en exakt och innehållsrik men samtidigt mycket kortfattad information. Så länge man vänder sig till fackfolk är den ett arbetsbesparande uttrycksmedel både för skrivare och läsare.
Varje vetenskaplig disciplin har sin terminologi, mer eller mindre skild från allmänspråket. Juridikstudenterna behöver bland annat uppmärksamma ord där innebörden skiljer sig från den allmänspråkliga, termer med ålderdomlig prägel som kräver särskild inlärning och otidsenliga uttryck som skall und-vikas (Trosborg 1997:13–15).
För alla studenter är kunskap om nya ord och begrepp och träning i att använda dem på ett medvetet sätt ett grundläggande inslag i tillägnandet av en ny språklig kompetens. I vetenskapliga sammanhang är det viktigt att termer används på ett entydigt sätt, och ökad precision i användningen av begrepp är ett centralt inslag i vetenskaplig inskolning. Juridikstudenterna skall utgå från tänkta läsare på samma kunskapsnivå som de själva, vilket i praktiken innebär att de skall beakta både kurskamraternas förkunskaper på det område som uppsatsen behandlar och lärarens kunskap om vedertagna begrepp i ämnet. Begrepp måste användas på det sätt som läraren som repre-sentant för disciplinen förväntar sig. Det är inte lämpligt att en student stipu-lerar en egen begreppsanvändning: ”Vidare har jag valt att använda mig av begreppet fel som en samlingsterm för dröjsmål och fel i varan.” [T2/110]. Lärarens kommentar är ”olämpligt. Hellre ’avtalsbrott’ el. dyl.”. Studenten behöver förstå att självständighet, som är något önskvärt, inte innebär att försöka skapa egna begreppsvarianter. I slutkommentaren sätts begreppsan-vändningen in i ett läsarperspektiv. Läraren pekar på hur det invanda bruket ser ut:
LK: Var noga med begreppsanvändningen. Läsaren skall inte behöva tolka
om vedertagna begrepp, såsom objektivt/subjektivt och fel. Det gör analysen onödigt svårgenomträngd. [T2/110/slutk.]
I studenters användning av termer och begrepp ryms en spänning mellan utbildningens krav på att studenterna skall behärska de termer som de an-vänder och det gradvisa tillägnande som studenterna genomgår. ”Var noga med att du förstår olika termers innebörd” är en uppmaning i en slutkom-mentar till ett pm från termin 1 [T1/3/128]. Komslutkom-mentaren kan fungera som ett nyttigt observandum för studenten i den process som tillägnandet av ter-mer innebär.
Läsning av kurslitteratur är naturligtvis ett viktigt inslag i studenternas terminologiska inskolning. För en del nya studenter utgör språket i litteratu-ren ett hinder för förståelsen:
Svårt språk i stor del av kurslitteraturen. Pga detta svårt att tillgodogöra sig viss del av litteraturen. [EnT103/k82/137]
I användningen av juridiska termer behöver studenterna pröva sig fram. Vid ett RTG-möte exemplifierar en lärare med termerna positivt respektive nega-tivt förbud, och den medansvariga läraren berömmer studenterna för att de har börjat använda begreppen: ”Bra att man har varit lite djärv och prö-vat.”151
I handboken Att skriva juridik (s. 41) anvisas en väg till ökad termkänne-dom: Det är genom att läsa, skriva och tala som studenterna kan utveckla ”ett redigt och korrekt bruk av facktermer”. Författarna pekar på några term-relaterade problem för nya studenter (ibid.):
I början av studietiden är det inte ovanligt att även enkla juridiska termer som besluta, talan, grund, ogilla, fastställa, bifalla används osäkert eller felaktigt. Man ser också en del exempel på att studenter oreflekterat tar ord och fraser ur källmaterialet och lyfter in dem i PM utan att vara på det klara med den rätta innebörden eller det sammanhang som krävs.
Det perspektiv på ordanvändningen som här framträder är den vana juristens. De nämnda juridiska termerna är inte uppenbart ”enkla” när en student möter dem i början av utbildningen, och en viss osäkerhet i användningen framstår därför som rimlig. Att ”ta ord och fraser ur källmaterialet” behöver inte vara en oreflekterad handling utan utgör ett led i den process som det innebär att bli ”på det klara med den rätta innebörden” av olika juridiska ord och ut-tryck. Ett led i tillägnandet av språkbruket i ett nytt sammanhang kan vara att man i någon bemärkelse ”lånar” ord och fraser från en etablerad vokabulär. Detta faktum medför dock inte att plagiat är acceptabelt. Tillägnandet – ap-proprieringen – måste ske på ett medvetet sätt och med respekt för reglerna i det vetenskapliga hantverket.
För juridikstudenterna är precision i begreppsanvändningen av särskilt stor betydelse. I en slutkommentar till ett pm på termin 1 påpekar läraren en
151
students oprecisa och därmed felaktiga användning av ordformen grund-lagen:
LK: Ge akt på juridisk begreppsanvändning: ex. ”grundlagen”, då det som
känt finns fyra grundlagar i Sverige osv. [T1/3/156/slutk.]152
I texten har läraren markerat ordet grundlagen på fyra av de sex ställen där det förekommer. Här styrs studenten från en mer allmän – och vag – använd-ning av ordet till en användanvänd-ning som baseras på fackmannens specialiserade kunskap.153
Till tillägnandet av nya ord och begrepp hör att förstå den innebörd som ett ord har i den praktikgemenskap där det skall användas. Ibland uppmärk-sammar juridiklärarna tydligt studenterna på att det kan finnas skillnader i innebörd:
Demokrati har förmodligen de flesta hört talas om och många vet även dess innebörd LK: den juridiska el. statsvetenskapliga innebörden skiljer sig ofta
från den allmänna uppfattningen av ett begrepps innebörd. [JIK II/3/451] Att kunna ett ord inbegriper alltså mer än att känna till den lexikala betydel-sen. För juridikstudenterna utgör lärarnas kommentarer ett led i utvecklandet av förståelsen av ordbetydelser och ordkonnotationer. Med varje nytt kurs-avsnitt följer nya termer som studenterna skall tillägna sig och använda på vedertaget sätt. En bestämning som används på ett för läraren okänt sätt re-sulterar i ett felaktigt begrepp: ”De rena förmögenhetsbrott som”, LK: okänt uttryck [T2/218].154 Studenternas ordförråd både breddas och specialiseras: ”man stadgar en lag”, LK: stiftar [T1/3/228].
I en slutkommentar, med totalt 225 ord, förmedlar läraren språkmönster på ett detaljerat sätt till en T2-student (ämnet är avtalsrätt):
Märk:
1. Det heter inte: ”God tro från någon.” utan att: ”någon är i god tro” alterna-tivt: ”någons goda tro”.
2. Inte: ”avsändaren av accepten” utan hellre: ”acceptens avsändare”
3. Ordet ”acceptant” är liktydigt med ”acceptens avsändare”, men du skriver som om det vore tvärtom. [T2/75/slutk.]
152
Intressant att notera är att även en professor i juridik kan använda ordet grundlagen i sin-gularis: ”hur grundlagen, vanliga lagar och andra författningar tillämpas, och hur rättspraxis, förarbeten och doktrin åberopas för att tolka lagens innebörd” (Cameron 2005:14).
153
Swales (1990:26) berör frågan om relationen mellan den specialiserade språkanvändningen i en diskursgemenskap och språkanvändningen i dess omgivning: ”This specialization may involve using lexical items known to the wider speech communities in special and technical ways”.
154
Den snarlika termen ”ren förmögenhetsskada” förekommer, vilket kan förklara studentens uttryck.
Den språkliga osäkerheten hos nya studenter yttrar sig bland annat i en an-vändning av ord och termer som är nästan rätt, som när en student använder ordet underförordnat vilket ändras av läraren till underordnat [T2/275]. Att ordvalet bara blir nästan rätt kan ha sin grund i en allmän osäkerhet:
LK: Ordvalet är ofta osäkert och lutar ibland mot att välja närliggande, men i
sammanhanget mindre lämpliga ord. [T2/144/slutk.]
I en del formuleringar blir det särskilt tydligt att studenten prövar sig fram i språket:
kan riksdagen misstroendeförklara regeringen LK: syftning – uttr. / ”rikta en
misstroendeförkl mot” [T1/3/78]
Studenten har behov av en verbkonstruktion till substantivet misstroendeför-klaring, men verkar inte behärska den konstruktion som läraren anvisar. När en student skriver ”det offentliga trycket” [T1/3/255] är det ett försök att införliva användningen av begreppet ”offentligt tryck” som studenten har lärt sig att ha med i källförteckningen. Lärarens kommentar är uttr. Ingen upplysning ges om vad som är begreppets vedertagna form. Även under-strykningen i följande mening – hos en T2-student – gäller ett uttryck som kan sägas vara nästan rätt: ”För att en arbetsgivare skall kunna tilldelas cipalt ansvar” [LK: uttr., T2/279]. Det är oklart om både tilldelas och prin-cipalt är i sammanhanget olämpliga ord och i så fall varför. Lite senare i texten stryks ”principalt ansvar” under, utan kommentar. Ytterligare lite senare skriver läraren som en sakupplysning ”principalansvar” i kanten, vil-ket tyder på att det är den vedertagna term som studenten borde använda. Vilket ord som är lämpligt i stället för angivare i följande exempel får stu-denten inte något råd om: ”Anbudet har för sin angivare bindande verkan” [LK: ordv., T2/216].
Även ett uttryck som ”demokratins rekvisit” framstår som ett led i studen-tens utprövande av ett nytt språkbruk [T1/3/255]. Begreppet rekvisit är grundläggande i juridisk metod och när det är dags för PM 3 på första termi-nen har begreppet aktualiserats för studenterna under några månader. I ett pm som handlar om rättsstaten och demokratin kan det förefalla naturligt att använda ett grundläggande juridiskt begrepp i samband med resonemang kring demokratibegreppet. Läraren sätter dock frågetecken för uttrycket ”demokratins rekvisit” och visar därmed att det inte är acceptabelt att använ-da begreppet rekvisit i överförd bemärkelse.
En bristande behärskning av den vokabulär som används kan yttra sig i sammanblandning av begrepp: ”folksuveränitetsprincipen som kodades av den nya RF” [LK: ordv. (kodifierades), T1/2/218]. Förväxling av begrepp kan ställa till problem även några terminer in på utbildningen. En student på termin 4 som använder ordet straffstadgar får följande korrigering: ”straff-stadganden! (stadgar finns i föreningar)” [T4/10].
Uttryckssätt som inte träffar helt rätt beror ibland på vad som ser ut som en önskan att variera språket. I ett pm som handlar om ”aktiv respektive passiv identifikation” använder en student på några ställen uttrycket ”passiv identifiering” [T2/197]. Första gången uttrycket dyker upp är lärarens kom-mentar ordv., vilken inte ger någon anvisning om att en annan ordvariant utgör den korrekta termen. Dock ger läraren lite senare följande upplysning: ”identifiering identifikation”.
En kombination av språklig osäkerhet hos studenten och lärarens ambi-tion att kommentera ord och uttryck som avviker från det förväntade leder till markering av ord som läraren menar inte finns. Ordet regelansvaret för-anleder en kommentar: ”ordv (ordet finns inte såvitt jag vet!)” [T1/2/21].155
Lärares markeringar kan också gälla studenternas bristande precision i användningen av ord som inte på ett tydligt sätt framstår som termer men som har karaktären av fasta (idiomatiska) uttryck. Det läraren i följande ex-empel ger kommentaren ordval kan vara en sammanblandning av två snarli-ka ord, avskriva och frånskriva: ”En nackdel med att barnet avskrivs ansvar” [T2/107]. Bakom skribentens val av ord kan ligga det innehållsligt närlig-gande uttrycket ”avskriva en skuld”.
I en slutkommentar [T1/3/128] ger en lärare studenten rådet att tänka på ”att använda eget ordval”. Kommentaren speglar det faktum att en students språkliga arbete handlar om att göra sitt språk vetenskapligt och att göra det vetenskapliga språket till sitt eget. Samtidigt får studentens språkanvändning inte präglas av personligt färgade konnotationer.
Juridiska termer på latin förekommer inte i så stor utsträckning i student-texterna från det första året av utbildningen. Latinet finns dock i termfloran, och det kan naturligtvis vara extra svårt att förstå och memorera begrepp där innebörden i ordleden är svår att genomskåda:
lex posterior-principen, LK: nej / lex superior [T1/3/207]
I följande samtal vid ett handledningsmöte som äger rum några månader in på termin 1 verkar läraren förutsätta att studenten är förtrogen med begreppet de lege ferenda.156
S: Du tycker att jag ska gå närmare in på 2:12, 13.
L: Var går gränsen? Varför just där? För ett de lege ferenda-resonemang. S: Förlåt?157
155
Ordet regelansvar ”finns” dock, bland annat i texter från Finansinspektionen (”om regel-ansvar i nämnda föreskrifter”) och från KFS, arbetsgivarorganisationen/branschorganisation för kommunnära företag (ordet används som avsnittsrubrik i ”normalinstruktion för ansvars-fördelning i arbetsmiljöfrågor”). Även ordet rättsmoraliskt som läraren anser vara ett ”nytt ord” [T2/25] har använts tidigare (bland annat i en motion till riksdagen av Lars Leijonborg m.fl. 1997, angående prop. om personuppgiftslag).
156
Begreppet de lege ferenda innebär resonemang kring en möjlig (alternativ) utformning av en lag, till skillnad från de lege lata, gällande rätt.
157
Av det korta utdraget framgår att studenten ännu inte tillägnat sig begreppet de lege ferenda som är centralt för inriktningen i ett juridiskt resonemang. I handledningssamtalet finns inte tid för läraren att följa upp studentens und-ran. En annan T1-student använder begreppet i sitt pm. Av lärarens kom-mentar framgår inte om det är begreppet i sig eller konstruktionssättet som föranleder kommentaren:
Detta för att sedan analysera synpunkter de lege ferenda om förhållandet mel-lan LK: uttr? [T1/3/118]
En student utreder i sitt första poängsatta pm två begrepp på latin – ratio decidendi och obiter dicta – och översätter dem till svenska med hjälp av någon icke angiven ordbok. Studenten har uppenbara problem i sina resone-mang kring begreppen, och läraren ger följande kommentar:
LK: Källa? i Juridikens termer är förklaringen helt annorlunda! [T1/2/38]
Lärarkommentaren ger ingen tydlig hjälp i studentens process att förstå be-greppen men lyfter fram två inslag som är centrala i studenternas inskolning i juridisk metod. Det ena är att källa måste anges. Det andra är att ordförklar-ingar måste hämtas och förstås inom en juridisk ram. Exemplet nedan visar vikten av att uttryck och fraser konstrueras på ett vedertaget sätt:
Det innebär att rättigheten som garanteras är en av de som enligt RF 2:12 1 st. (om det tolkas e contrario) inte får begränsas. [T1/3/205]
Lärarens överstrykning förefaller innebära att begreppet e contrario enligt den gängse normen inte skall konstrueras med fraser som den strukna. In-formationen i frasen ”om det tolkas” får betraktas som överflödig för en jurist. Studentens sätt att använda begreppet verkar dock inte innebära något innehållsligt fel.
Det är ibland oklart vilken kunskap om innebörden i latinska uttryck som juridikstudenterna skall förvänta sig hos läsaren. En T2-lärare lämnar formu-leringen ”pacta sunt servanda (avtal skall hållas)” utan kommentar [T2/369], medan en annan lärare ger kommentaren ”tautologi” (läraren sätter också in ett tankstreck före det latinska uttrycket):
Avtal skall hållas ”pacta sunt servanda”. LK: ! / ”tautologi” [T2/33]
Användningen av juridiska termer på latin berörs inte i Att skriva juridik. I ett avsnitt med rubriken ”Utländska ord och modeord” formuleras ett allmänt förhållningssätt (s. 51): ”Ord på främmande språk bör inte användas om det i svenskan finns användbara motsvarigheter.”