I denna avhandling är begreppet norm centralt.36 Jag undersöker vilka språk-normer som kommer till uttryck i juridiklärarnas textkommentarer och vilka olika normsystem som då aktualiseras.
Norm är ett komplext begrepp. Berge (1990:27) beskriver en norm som en ”konvensjonelt etablert egenskap som både er konstituert som et slags sosio-kognitivt skjema og som genererer atferd etter visse kriterier som er fastsatt og bestemt av et praksisskjema”. Berge ansluter sig till en modell hos Sundby 1974 enligt vilken ”fastsatte normer” är konstruerade för att ha preskriptiv funktion, konstruerade av en instans som har befogenhet till det.
Normer är socialt konstituerade och skapar därmed (liksom andra former av sociala åtaganden) ramar som både underlättar och begränsar handlandet för de personer som ingår i det sociala sammanhang där normerna är styran-de. Oestreicher (2000:36) beskriver normer som ”ett filter, en inlärd kon-trollmekanism för väntat resp. icke-väntat beteende”. Normer har funktionen att reducera komplexitet (Baier & Svensson 2009:176). Även Berge (1990:30) pekar på den förenkling som normer bidrar till:
36
Normbegreppet i vidare bemärkelse har en central plats i juridiken men utgör ett alltför komplext ämne för att rymmas inom ramen för denna avhandling. Nils Kristian Sundby (1974:184–185) menar att ”mange distinksjoner som bare vagt formuleres innenfor f.eks. moralfilosofi og organisasjonssosiologi, kommer klart og skarpt frem i jusen”. Rättsnormer utgör system av normer, i ett förgrenat nätverk.
Normer er […] forenklingssystem som gjör at aktörene unngår en rekke valg-situasjoner og i valgsituasjonene fritar aktörene for en rekke valgmuligheter. Liksom normer i allmänhet kan också språknormer ses som en form av för-enklingssystem.
Språkriktighetsboken (s. 20) fastslår att det endast är personer som inte behärskar svenska fullt ut (barn och andra inlärare) som gör sig skyldiga till normbrott som är ogrammatiska och ”helt enkelt felaktiga”. De slarvfel som infödda modersmålstalare begår liksom ”påtagligt avvikande” dialektala drag ses i Språkriktighetsboken som okontroversiella. När språkkänsla och grammatik hos språkbrukare med fullgod kompetens skiljer sig åt är det enligt denna handbok inte meningsfullt att uttala sig i termer av rätt och fel.37
Vad som är korrekt styrs ytterst av ”den samlade sociala acceptansen hos språkbrukarna” (s. 21).
Det blir utifrån dessa resonemang tydligt att korrekt och icke korrekt inte är helt liktydigt med rätt och fel. Korrekthet rör exempelvis specifika normer i särskilda sammanhang. En reservation ges dock (ibid.):
Det hindrar inte att beteckningarna fel och felaktig i allmänt språkbruk ibland utsträcks till att även innefatta brott mot socialt mycket allmänt omfattade normer, särskilt när dessa finns explicit formulerade av språkvårdare, trots att dessa brott inte kan betraktas som ogrammatiska i egentlig mening. Så sker någon gång även i denna bok.
När språknormer ses som grundade i det socialt accepterade bruket blir språkkänsla en viktig faktor i normfrågor. Margareta Westman (1984:240) beskriver språkkänsla som språkbrukares uppfattning ”om vad som är rätt och vad som är fel, eller om vad som går an och vad som icke går an”. Hon gör det viktiga påpekandet att det finns skillnader mellan den ideala normen, den norm som man anser att man följer och den norm som man faktiskt föl-jer. Westman lyfter fram det faktum att det som vi uppfattar som standard-norm finns kodifierat i olika hög grad. Ords stavning och böjning anges i Svenska Akademiens ordlista, och det är rimligt att i enlighet med Westman anta att ”uppgifterna där accepteras som norm i de allra flesta fall” (a.a. s. 242). Det finns dock ingen total överensstämmelse mellan den kodifierade normen för stavning eller morfologi och det som blivit hävdvunnen norm i det offentliga språkbruket.
Jag menar i likhet med Westman att problemen är större när det gäller språkets syntax. Det finns en kärna av regler som oftast är oomstridd, men uppsättningen av regler har vad Westman beskriver som en periferi som är ”ganska luddig” (ibid.). Det som är allra svårast att hantera är ordens seman-tik och användningsregler i vidare bemärkelse. Sådana regler är kopplade till
37
Lars Melin (2007:187) tillfogar en intressant passus efter att ha konstaterat att det finns en gedigen teoretisk grund för språkvårdsarbete i Sverige: ”Det är bara en liten pusselbit som saknas: ingen vet riktigt vad det är för fel på ett fel.”
institutionella normer, och varje språkbrukare och varje skribent som vill att den språkliga kommunikationen skall fungera måste vara medveten om des-sa ofta tyst traderade normer.38
Avhandlingen Studentsvenska innehåller normkommenterande delar som författaren beskriver som ”punktstudier av den praktiska normtillämpningen i ett par valda frågor” (Lindberg 1973:27). Ebba Lindberg (a.a. s. 261) refe-rerar Gleasons (1965:493) uppfattning att ”[s]pråknormerarna förr förväxla-de […] tillfälliga normer med universell logik”. Hon menar att förväxla-de stilistiska kommentarerna i hennes material oftast är traditionsstyrda: ”Dock kan sägas att när stilartsargument åberopas, sker det ganska ofta för att konservera ett gammalt språkbruk, mera sällan för att främja ett nytt och bekvämt.” (Lind-berg 1973:257).
I Språkrätt resonerar Ulf Teleman (1979) kring språknormer i skolan och i samhället. Han urskiljer tre typer av fel: normlucka, normkonflikt och ma-skineriet strejkar. Teleman är kritisk till inslag i lärares sätt att bemöta språk-fel som elever gör sig skyldiga till. Han gör antagandet att lärare i sitt ”rätt-ningsbeteende” tenderar att uppmärksamma lätt beskrivna fel i stället för fel ”som är mycket besvärligare att beskriva och där analysen inte finns prefab-ricerad i elementära grammatiker” (a.a. s. 153). Teleman kommer fram till att om utgångspunkten är ”behovet av språk som tankeinstrument, är de fles-ta brott mot den offentliga språknormen ofarliga” (s. 143). Till bilden av språknormernas funktion hör enligt Teleman (s. 151) att tillägnandet av den offentliga normen i skolan skapar inlärd irritation. ”Läraren blir med nöd-vändighet den inlärda irritationens hemliga agent.”.
Det finns skiftande uppfattningar om vilken inställning till avvikelser från språknormer som lärare bör inta. Det är inte självklart vad som bäst gagnar elevers och studenters språkutveckling. Frågan är också vilken roll språkfel spelar när läsningen av en text inte är förknippad med lärarrollen. Joseph M. Williams (1981) argumenterar i en artikel om felens fenomenologi för att läsare faktiskt förbiser många språkfel vid läsning som inte har som syfte att lokalisera fel. Vi hittar fel där vi förväntar oss att hitta dem – t.ex. i student-texter – men inte där vi inte förväntar oss dem, exempelvis i vetenskapliga artiklar av Joseph Williams. Han gör ett påpekande som sätter i fråga skriv-lärares textgranskningsmetoder:
In short, if we read any text the way we read freshman essays, we will find many of the same kind of errors we routinely expect to find and therefore do find. But if we could read those student essays unreflexively, if we could make the ordinary kind of contract with those texts that we make with other kinds of texts, then we could find many fewer errors. (a.a. s. 159)
38
Freed & Broadhead (1987:157) påpekar att institutionella normer inte behöver vara forma-liserade eller kodifierade, inte nedtecknade, utan de kan vara resultatet av traditioner eller vanemässigt beteende.
I sitt skrivande är de nya juridikstudenterna i min studie på väg mot ett mål-språk. Karaktären hos sådant skrivande kan belysas av resonemang kring fel i texter. Løkensgard Hoel (2001:113–114) för ett resonemang om felens funktion i skrivutvecklingen:
Responsgivning kräver en genomtänkt syn på vad som ska uppfattas som fel i skriftliga arbeten och vad som orsakar sådana fel eller misstag. Traditionellt har man betraktat negativa avvikelser från olika normer – som genrekrav, satsbyggnad, ordval, ordbruk, rättskrivning – som symptom på att eleverna saknar något, att de har en dåligt utvecklad språk- och textkompetens. Men fel kan också betraktas som ett nödvändigt stadium i elevernas språkutveck-ling och som en information om hur den enskilda eleven går tillväga för att tillägna sig den skriftspråkliga kompetensen. Fel kan alltså vara ”själens spe-gel”. Försök att överskrida gränserna för det som man redan kan leder ofta till att man begår fel eller att resultatet till en början blir bristfälligt. Men sådana försök är en av de viktigaste förutsättningarna för lärande. Den här typen av ”utvecklingsfel” representerar en utvidgning av elevens skrivkompetens och kan betraktas som ett uttryck för mognad och framgång.
Hoels resonemang kring fel är kopplat till skolelever, men de synsätt på av-vikelser från normer som hon för fram kan till väsentlig del appliceras även på studenter. Också nybörjarstudenter gör fel som beror på att de överskrider gränserna för det som de redan kan.