Lager II – allmänvetenskaplig norm

I den typologi som jag konstruerar här avser lager II de språknormer som tillkommer i ett vetenskapligt sammanhang. Behärskandet av vetenskapliga skrivmönster förutsätter en gedigen skriftspråkskompetens, vilket annorlun-da uttryckt innebär att lager II förutsätter och bygger viannorlun-dare på normerna i det första lagret. Lager I utgörs av språkriktighetsnormer som är brett till-lämpliga, medan de språkriktighetsnormer som tillkommer i lager II är såda-na som främst är specifika för vetenskapliga sammanhang. I lager II till-kommer också textnormer som är knutna till allmänvetenskapliga genrer. Textnormer varierar dock ofta mellan olika discipliner eller institutioner och hör då hemma i lager III.

För studenter som vill ha råd i sitt skrivande finns det en hel rad uppsats-handböcker att tillgå. För att få en bild av vilka språknormer som brukar aktualiseras har jag gått igenom åtta handböcker, varav de flesta vänder sig till studenter i allmänhet.246 Flertalet författare har en humanistisk eller sam-hällsvetenskaplig tillhörighet, och handböckerna återspeglar främst text-mönster i dessa discipliner, där en stor del av studenternas texter skrivs på svenska. För att se den faktiska bredden i akademiska textideal behöver man

245

Begreppet standardnorm används med några olika innebörder. Av de innebörder som Josephson (2004a:50–51) lägger i begreppet standard är det särskilt två som aktualiseras i fråga om den allmänspråkliga norm som framkommer i juridikutbildningen: Standardnormen är en kodifierad norm och standardspråket utgör en högprestigevarietet.

246

Jag har gått igenom följande uppsatshandböcker: Från tanke till text. En språkhandbok för

uppsatsskrivande studenter (Arne Jarrick & Olle Josephson 1996), Skrivhandledning för examensarbeten och rapporter (Sven Hartman 2003), Språkvetenskapliga uppsatser (Per

Lagerholm 2005), Studentens skrivhandbok (Kristina Schött m.fl. 2007), Textens hantverk.

Om retorik och skrivande (Inger Lindstedt 2002), Uppsatsens mystik – om konsten att skriva uppsats och examensarbete (red. Mia Maria Rosenqvist & Maria Andrén 2006), Uppsats-handbok. Hur du lyckas med din uppsats (Ann-Marie Ekengren & Jonas Hinnfors 2006) och Uppsatshandboken. Råd och regler för utformningen av examensarbeten och vetenskapliga uppsatser (Siv Strömquist 2006a).

också beakta mönstren i de ämnen där engelskan dominerar, men den aspek-ten berör jag inte i avhandlingen.

I Uppsatshandboken (Strömquist 2006a:10) talas uttryckligen om två oli-ka regelsystem som boken utgår från. De två systemen överensstämmer med lager I och II:

De regler och rekommendationer som presenteras i denna handbok grundar sig dels på allmänspråkets skrivregler så som de dokumenteras i Svenska språknämndens Svenska skrivregler (2000), dels på sedvanliga regler för det vetenskapliga skrivandet framtagna i samarbete med representanter för de olika språkvetenskapliga institutionerna.

I uppsatshandböckerna behandlas ämnet språklig korrekthet. Genomgången av handböcker pekar på en central normkälla för lager I; i alla de handböcker som jag undersökt hänvisas till Svenska skrivregler.247 Eva Hagström har i avhandlingen Meningar om uppsatsskrivande i högskolan (2005) undersökt uppsatshandledningar (uppsatshandböcker). Hon konstaterar att i de tjugo uppsatshandledningar som hon har gått igenom gäller de tydligaste och mest generella reglerna språkriktighet. Hon utläser ur de studerade handledning-arna det samstämmiga budskapet att ”en uppsats ska vara skriven på korrekt svenska” (a.a. s. 53). I Vetenskaplig metod (Ejvegård 2003:167) förs språk-riktighet fram som en oundgänglig del i vetenskaplighet:

En vetenskaplig forskares främsta verktyg är språket. Ingen forskning bedrivs utanför ett språk. De vetenskapliga rapporterna, uppsatserna och böckerna är skrivna på något språk. Det första tecknet på vetenskaplighet är därför språk-riktighet i allt: grammatik, ordval, stavning, interpunktion och avstavning. Hagström (2005:59) påpekar att uppsatshandledningarnas förmedlande av tydliga och samstämmiga regler för språkriktighet blir möjligt på grund av att språkets regler förändras långsamt.

I syfte att fånga uttalade och outtalade normer gör Frøydis Hertzberg (1995) en genomgång av norska handledningar i vetenskapligt skrivande. Hennes slutsats blir att handledningarna inte behandlar språklig stil i någon större utsträckning, med ett undantag: De ger råd om vad som är bra språk. Hon för fram den intressanta synpunkten att råden däremot inte kan sägas ha så mycket med vetenskapligt skrivande att göra, eftersom de till förväxling liknar ”anerkjente filologråd i sin alminnelighet”. Handledningarna ”gir heller ikke grunnlag for å snakke om fagkulturelle forskjeller” (a.a. s. 202).

Hertzbergs analys av språkråden i de norska skrivhandledningarna över-ensstämmer med min bild av innehållet i många uppsatshandböcker, den bild som även Hagström för fram. De språkråd som Hertzberg urskiljer kan kopplas till lager I, ”i sin alminnelighet”.

247

Konkretionen i uppsatshandböckerna varierar mycket. I normer som har tydligt stöd i

Svenska skrivregler ges klart besked: Särskrivning ska undvikas. Skriv räkneord med siffror

Även Hagström, som är pedagog, karakteriserar många av de språkfrågor som behandlas i uppsatshandledningarna som allmänna (a.a. s. 54–55):

stavning och ordbildning användning av fasta uttryck grammatiska regler248

hur förkortningar skrivs och används hur olika skiljetecken skrivs och används hur meningar, stycken och avsnitt konstrueras

Förutom att återge allmänspråkets skrivregler ger uppsatshandböckerna en bild av vilken ny språkkompetens som studenter behöver erövra. Hagström (a.a. s. 69) har noterat följande huvudinnehåll i handböckernas skrivregler:

Dessa regler handlar primärt om sådant som rör vetenskapligt skrivande: ve-tenskaplig stil, referenser, informationssökning, disposition och forsknings-etiska principer. Utöver dessa vetenskapligt relaterade regler utgör språk-riktighet ett betydande inslag.

I de uppsatshandledningar som Hagström har undersökt råder samstämmig-het om vikten av att skriva på ett vetenskapligt språk (a.a. s. 53). De allmän-vetenskapliga regler som nämns i uppsatshandledningarna urskiljer jag som normlager II. Normlagret kan sammanfattningsvis sägas innehålla normer för formalia, textstruktur och stil.

Den rika floran av skrivhandböcker för studenter ger olika typer av språk-liga råd. Råden presenteras sällan på ett analytiskt sätt. Hagström (a.a. s. 69) lyfter fram en sådan brist i de uppsatshandledningar som hon undersökt:

Jag saknar resonemang om varifrån reglerna kommer och vilken funktion de har i vetenskapligt skrivande. Reglerna framställs som neutrala och i princip omöjliga att frångå eller förändra, som något som bara finns.

De skrivråd och språknormer som förmedlas i de skrivhandböcker som jag gått igenom överensstämmer i stort. I praktiken är dock variationen i språk-liga normideal hos olika ämnen och lärare förmodligen större än vad inne-hållet i uppsatshandböckerna ger intryck av.249

Uppsatshandboken är tillkommen i ett språkvetenskapligt sammanhang, men de regler och rekommendationer som presenteras i handboken framstår som ”sedvanliga regler för det vetenskapliga skrivandet” (s. 10) snarare än specifikt språkvetenskapliga skrivregler. Det finns i handböckerna en sam-stämmighet – och en form av intertextualitet där en handbok hänvisar till en

248

Här tar Hagström upp subjektsregeln och satsradning.

249

Språklig rättning av studenttexter görs troligen inte överallt inom universitetet med samma noggrannhet som i det ämne jag hör hemma i, nordiska språk, och i det ämne vars undervis-ningspraktik jag studerar, juridik.

annan – i presentationen av centrala karakteristika i akademiskt språk. Fyra huvudteman framkommer, beskrivna mer eller mindre enhetligt:

precision: precist språk, klart och tydligt, rent, sakligt, formalitet, specifikation koncentration: kort, koncist, innehållspackning

organisation: strukturerat, logisk helhet, överskådlighet begriplighet

Dessa fyra honnörsord röner troligen en bred acceptans inom den akademis-ka världen.250 Det är dock ganska abstrakta begrepp som behöver konkretise-ras för att kunna knytas till specifika språkdrag. Konkretisering – exempelvis av vad precist språk innebär – kan ske i skrivhandledningen i ett specifikt ämnessammanhang. De språkriktighets- och textnormer som formuleras genom en sådan konkretisering kopplar jag till lager III i min modell.

Utifrån sin undersökning kan Hagström (a.a. s. 59) konstatera vissa skill-nader i de regler för vetenskapligt språk som presenteras i handledningarna, men dessa kommenteras sällan:

Vetenskaplig stil handlar om att skriva korrekt, men med tillägget att korrekt betyder något särskilt i en vetenskaplig text och att detta särskilda kan vara olika i olika traditioner. Olikheter mellan traditioner blir synliga vid en jäm-förelse mellan flera handledningar men endast i några fall tas olikheterna upp till diskussion i handledningarna.

I flera handböcker berörs vetenskaplig stil utifrån frågan om det opersonliga är ett ideal.251 Det ges skiftande råd om användningen av ordet jag, och det pågår till synes en förändring av normen:

Nu finns det inga skäl att vara så rädd för jag. (Jarrick & Josephson 1996: Från tanke till text)

Skriv i jag-form om det är naturligt! (Hartman 2003: Skrivhandledning för examensarbeten och rapporter)

Det går alltså utmärkt att skriva i jag-form. (Lagerholm 2005: Språkveten-skapliga uppsatser)

250

Ask (2007:16) definierar akademiskt skrivande genom att ange en rad krav: ”språklig klarhet, vetenskaplig genomskinlighet, objektivitet, kritisk-analytisk kompetens, analys, akribi och anpassning till rådande skriftspråksnormer”.

251

Dahl (2004:295) som har undersökt forskningsartiklar i olika ämnen pekar på att skillnader i hur kunskap konstrueras leder till skillnader i användning av personliga pronomen: ”In contrast to the medical texts, which report findings existing – to some extent at least – outside the text, the findings in linguistics and economics are constructed through the argumentation inside the text. This implies that both of these author profiles are forced to be visible in the text, e.g. through personal pronouns as well as locational and rhetorical metatext.” (Se även Breivega m.fl. 2002 och Breivega 2003.) Gunnarsson (2003:45–46) kan konstatera att bruket av jag i medicinska forskningsartiklar minskar under 1900-talet (medan vi används i större utsträckning). Genrekonventionerna i den medicinska artikelgenren blir allt starkare, vilket yttrar sig i en ökad likformighet vad gäller exempelvis bruket av rubriker och retorisk organi-sering av introduktioner.

Skillnader i språk- och textideal mellan olika vetenskapliga discipliner utgör en grund för att tala om ett tredje normlager. Det finns dock ingen absolut gräns mellan vad som utgör allmänvetenskapliga språk- och textnormer och vad som är disciplinspecifikt. Ivani m.fl. (2000:62) pekar på hur akademis-ka lärare akademis-kan ge oliakademis-ka motivering och räckvidd åt normer – med betoning av dem som absoluta, specifika eller funktionella:

Some present conventions as absolute values of the academic community as a whole – comments such as ’Don’t use ”in my view” in academic work’. Others present conventions as determined by disciplinary or departmental culture – comments such as ’In history we don’t…’. Yet others present conventions as determined by ’neutral’ functional considerations – comments such as ’A new para would be helpful here’.

Den uppfattning om språklig korrekthet som kan kopplas till lager II innebär vanligtvis en mer allmänt formulerad norm om att texter skall utformas så att vetenskaplighetens särmärken förverkligas. Normen kan också uttryckas med detaljerade språkliga krav, som i handledningen Konsten att skriva och tala (Uddman & Gustavsson 2007:38–39) från Statsvetenskapliga institutio-nen i Lund:252

I en vetenskaplig uppsats bör meningarna normalt vara fullständiga. Varje mening bör alltså innehålla minst en fullständig huvudsats med subjekt och predikat. [---] Sådana s.k. satsradningar bör undvikas. [---] Den språkliga symmetrin gör att samordningen blir både mer lättläst och mer estetiskt tillta-lande för läsaren. Brott mot huvudreglerna för samordningar är dock mycket vanliga

I handledningen kommenteras språkexempel som innehåller brott mot olika regler, och det anges hur texten bör se ut i stället.