en ansenlig andel av kulturforskningen har tenderat att fokusera på kulturellt motstånd, menar Sewell, det vill säga att ta utgångspunkten i de aktörer som motsätter sig kulturell maktutövning. detta medan förhållandevis lite forskning ägnas åt de dominerande aktörer som utövar kulturell makt. Sewell menar att det är viktigt att komma ihåg att en stor del av alla kulturella interaktioner är koncentrerade kring institutionella maktcentra – media, organisationer, företag, stater för att bara nämna ett par sådana. institutionella maktcentra tenderar att vara storskaliga, resursstarka, och centralistiska, vilket på det hela taget gör dem till synnerligen inflytelserika kulturella aktörer. Sewell hävdar att det finns goda skäl för den kulturanalytiska forskningen att ägna så- dana institutionella maktcentra åtminstone lika mycket uppmärksam-
70 lüdtke, 1986, s 88. 71 Sewell, 2005, s 168-174.
het som aktörer vilka utövar kulturellt motstånd.72 det är sällan socialt interagerande aktörer – hur mäktiga institutionella maktcentra det än må vara frågan om – lyckas åstadkomma något som skulle kunna beskrivas som utpräglad kulturell koherens. inte heller behövs detta, eftersom kulturell maktutövning lika mycket handlar om att exkludera som att inkludera:
The typical cultural strategy of dominant ac- tors and institutions is not so much to establish uniformity as it is to organize difference. They are constantly engaged in efforts not only to normalize or homogenize but also to hierarchize, encapsulate, exclude, criminalize, hegemonize, or marginalize practices and populations that di- verge from the sanctioned ideal. By such means, authoritative actors attempt, with varying degrees of success, to impose a certain coherence onto the field of cultural practice.73
det som kan uppnås genom organisering av skillnader människor emellan ger långt ifrån någonting kulturellt välintegrerat i bred be- märkelse. men enligt Sewell skapar det ändå ett visst mått av kulturell koherens.
[W]hen authoritative actors distinguish between high and low cultural practices or between those of the majority ethnicity and minorities or be- tween the legal and the criminal or the normal and the abnormal, they bring widely varying practices into semiotic relationship – that is, into definition in terms of contrast with one another. authoritative cultural action, launched from the centres of power, has the effect of turning what otherwise might be a babble of cultural voices into a semiotically and politically ordered field of differences.74
72 Sewell, 2005, s 172. 73 Sewell, 2005, s 172. 74 Sewell, 2005, s 172f.
detta fält av olikheter skapar en sorts officiella kulturella kartor, menar Sewell. i den byggda värld som omger all social interaktion och dess kulturella praktiker finns en rad sådana delvis överlappande och mer eller mindre motstridiga officiella kulturella kartor vilka tillsammans utgör kulturell koherens.75 Sådana officiella kulturella kartor kan i sin tur både kritiseras och motarbetas av de aktörer som marginaliseras av dem. men för att utöva motstånd måste aktörerna på ett eller annat sätt förhålla sig till dessa institutionella maktcentra, och i detta finns ett indirekt erkännande av deras kulturella dominans. utövare av och motståndare till kulturell makt kan således sägas vara inbegripna i ett dialektiskt spel gentemot varandra. det är vidare ett spel där aktörerna genom gränsdragningar faktiskt ger varandra ett visst mått av kulturell koherens. Sewell menar således att kulturella konflikter, långtifrån att visa på frånvaron av kulturell koherens, som så ofta ha betonats i kulturanalytiska studier av motstånd, tvärtom kan sägas ha effekten att både förenkla och förtydliga de kulturella kartorna. Vad mer är an- vänds organisering av skillnader även av aktörer vilka utövar kulturellt motstånd.76 även sådana grupper “work to create and sustain cultural coherence among their own adherers”, menar Sewell, “and they do so by many of the same strategies – hierachization, encapsulation, ex- clusion and the like – that the authorities use.”77 utifrån ett sådant perspektiv blir ”arbetarkultur” något som uppstår i det flerpolära spän- ningsfält som utgörs av interaktionen mellan aktörer som utövar och motsätter sig kulturell makt.
det Sewell lyfter fram i sin diskussion av det institutionella maktcen- trets kulturella maktutövning är en analytisk ingång som går i linje med det lüdtke lyfte fram i sin initierade diskussion av ”egensinnet”. dess vardagsnära politik står i motsats till den institutionella politikens of- ficiella kulturella kartor. det är vidare ett resonemang som med fördel kan föras över i en diskussion kring det sätt på vilket ”egensinne” och ”skötsamhet” som idealtypiska har kommit att användas i den svenska arbetarhistoriska forskningen. ett argument i denna avhandling är att den tendensiösa glidning som finns i ”skötsamheten” som idealtyp är
75 Sewell, 2005, s 173. 76 Sewell, 2005, s 173. 77 Sewell, 2005, s 173.
ett resultat av att begreppet i sig är en del av ett institutionellt makt- centras officiella kulturella karta – i detta fall den politiska och fackliga socialdemokratiska arbetarrörelsens. det var en officiell kulturell karta som var stadd i avgörande förändring under 1920- och 30-talen. det senare allteftersom SaP gått från att ha varit en politisk utmanare till att i allt högre grad bli en del av det politiska etablissemanget i Sverige. denna förändring kom att intensifieras på 1920- och 30-talen efter det att SaP för första gången i och med valet 1917 kommit i politisk maktställning, något som blev en återkommande realitet i under lop- pet av 1920-talets minoritetsparlamentarism, och som slutligen kom att fastslås i och med den avgörande segern för SaP i 1932 års val och 1933 års krisuppgörelse.78 argumentet här är att denna avgörande förändring av den socialdemokratiska arbetarrörelsens politiska makt- ställning även medförde genomgripande förändringar av dess officiella kulturella karta, och därmed även språkspelen i den bygga världen.