Vilka moraliska egenskaper människorna skola betrakta som de högsta måste naturligtvis också bli beroende av de konkreta livsförhållandena. […] det moderna borgerskapet har ju varit den förnämsta bäraren av denna rent formella frihets- och rättfärdighetskänsla. den träder ofta i skarpaste motsättning till den moderne lönear- betarens krav på reell rättvisa. Vid de konflikter, som striden mellan kapital och arbete alstrar, har man det allra bästa tillfälle att iakttaga de moraliska omdömenas samband med klassförhål- landen. Borgarens hänförelse för ”arbetets frihet” och avsky för ”fackföreningstyranni ” kan endast jämföras med arbetarnas förakt för ”strejkbryta- ren”, vilken gjort sig skyldig till ett brott mot det sociala moralbud, som på grund av arbetarens ekonomiska läge blivit hans högsta, solidariteten. ernst Wigforss, Skrifter i urval, volym i, 1980, s 59f.
Vägen från konflikter till kompromisser på den svenska arbets- marknaden ter sig i den historieskrivning som tagit utgångspunkten i ”den svenska modellen” som ganska rättfram till sin karaktär. de första kollektivavtalen kom på 1890-talet. de viktigaste motparterna, landsorganisationen (lO) på arbetarsidan och en rad olika både lokalt och nationellt grundade organisationer på arbetsgivarsidan, Centrala arbetsgivarföreningen (Ca), allmänna arbetsgivarförening (aaF), Verkstadsföreningen (VF) och Svenska arbetsgivarföreningen (SaF), bildades alla under åren kring sekelskiftet.112 Följden av denna mobili- sering var en samtidigt tilltagande polarisering mellan arbetarpart och arbetsgivarpart samt en ökande konfliktnivå på arbetsmarknaden. en huvudmotsättning mellan dessa kollektivt interagerande aktörer på ar- betsmarknaden var frågan om ”arbetets frihet” kontra frågan om ”den
fria föreningsrätten”. arbetarpartens krav på rätten att fritt få organi- sera sig fackligt, den så kallade ”fria föreningsrätten”, ställdes som en huvudstridsfråga gentemot arbetsgivarpartens krav på rätten att fritt få anställa och avskeda arbetskraft, den så kallade ”arbetets frihet”. Åren 1903 och 1905 ledde lokala strejker till massiva lockouter iscensatta av arbetsgivarna. År 1903 ledde således en strejk av åtta gjutare till att närmare 15 000 arbetare lockoutades i fyra veckor innan konflikten avblåstes. två år senare, 1905, ledde på liknande sätt ett antal lokala strejker till att närmare 18 000 arbetare lockoutades av VF i en arbets- konflikt som skulle komma att pågå i nära fem månader. det ingångna verkstadsavtal som den lika bittra som långdragna konflikten 1905 trots allt slutligen ledde fram till kom i många avseenden att vara en uppgörelse i kompromissviljans tecken. alla arbetares rätt att fritt och okränkt delta i arbetet liksom föreningsrätten skulle enlig avtalet ”hållas i ömsesidig helgd”.113 avtalet ifråga gällde visserligen endast verkstadsindustrin. men i den så kallade decemberkompromissen det följande året mellan lO och SaF, där den förra erkände arbetsgivarnas rätt att ”leda och fördela arbetet” och de senare erkände arbetarnas rätt att ”inträda i fackförbund”, kom tanken på föreningsrätt och kollektiv- avtal att bli den gemensamma utgångspunkten i interaktionen mellan de viktigaste parterna på arbetsmarknaden.114
i detta perspektiv utgör verkstadsavtalet 1905 och decemberkompro- missen 1906 viktiga hörnstenar på vägen från konflikter till kompro- misser mellan parterna på den svenska arbetsmarknaden. nycander skriver att dessa båda avtal tillsammans skapade en rättsordning på arbetsmarknaden, ett regelverk mellan arbetsgivare och fackföreningar som kom att bli bestående. under de första åren av det nya seklet hade arbetarpartens och arbetsgivarpartens respektive organisationer i mötet med varandra och i de kompromissuppgörelser dessa konflikter lett fram till kommit att etablera en rättsordning på arbetsmarknaden som i det stora hela kom att gälla fram till 1970-talet.115 men de medel arbetsmarknadens parter använt för att i mobilisering ställa krav gen-
113 Schiller, 1967, s 24f; tidman, 1998, s 28. 114 Schiller, 1967, s 39-42.
115 Svante nycander, Makten över arbetsmarknaden: Ett perspektiv på Sveri-
temot varandra, vilket lett fram dessa kompromisser, hade även i andra avseenden haft viktiga följder menar nycander. arbetarpart respektive arbetsgivarpart hade i och med detta inte bara kommit att erkänna var- andra som de huvudsakliga företrädarna på arbetsmarknaden, de hade även kommit att etablera den rad av olika stridsåtgärder som utifrån denna avhandlings begreppsapparat kan sägas utgöra former inom arbetskonfliktens repertoar.116 Kompromissviljan mellan aktörerna på arbetsmarknaden ska enligt min mening inte heller överdrivas. de både tidsperioderna 1908-1917 och 1925-1932 innebar tvärtom intensifierade konflikter, vilka inte minst utspelades på arbetsmarkna- den.117 Helt klart är att återkommande sekvenser mobilisering utav de respektive interagerande parterna på arbetsmarknaden under dessa år ledde fram till en tilltagande polarisering dem emellan, och i dess spår följde ett inte obetydligt inslag i repertoarens former och uttryck av såväl småskaligt som storskaligt kollektivt utövat våld.
under båda dessa perioder fortsatte både frågan om föreningsrät- ten och ”arbetets frihet” att orsaka konflikter mellan arbetarpart och arbetsgivarpart. Föreningsrätten erkändes av både lO och SaF. men det förekom att enskilda arbetsgivare inte erkände denna vilket i sin tur ledde till fortsatta föreningsrättsstrider. Sundell har till exempel visat att det så sent som 1935 förekom sådana föreningsrättsliga strider i malmös omnejd, med kollektivt utövat våld i form av stenkastning och skottlossning.118 men även om det fortfarande förekom sådana föreningsrättsliga strider på lokalnivån var tveklöst så att den allvarli- gaste konflikthärden mellan parterna på arbetsmarknaden efter 1905 och 1906 års avtal var frågan om ”arbetets frihet”. den huvudsakliga anledningen till att denna fråga var så principiellt viktig för båda parter kan tydligast klarläggas vid en närmare betraktelse av de stridsåtgärder som stod till förfogande i händelse av konflikt. arbetarsidans strids- åtgärder bestod av strejk, blockad och bojkott. detta medan arbetsgi- varsidans stridsåtgärder bestod av lockout, avsked och strejkbryteri.119
116 nycander, 2002, s 21-26.
117 österberg, andersson, Hultman, Johansson & Johansson, 2002, 28ff; Johansson, 2002, s 103-141.
118 Sundell, 1997.
119 ingvar Flink, Strejkbryteriet och arbetets frihet: En studie av svensk arbets-
under perioden 1905-1909 kom arbetsgivarparten mycket framgångs- rikt att använda lockoutvapnet i form av återkommande storlockouter. Förutom lockouterna 1903 och 1905 kom det massiva användandet av lockoutvapnet under storkonflikten 1909 att visa på hur arbetsgi- varparten mycket framgångsrikt kunde använda storlockouten som huvudsaklig stridsåtgärd. under 1909 åts konflikt var som mest nära 300 000 arbetare lockoutade.120 Konflikten blev också en betydande framgång för SaF och ett svidande nederlag för lO som i dess efter- följd förlorade uppemot hälften av sina medlemmar. men samtidigt var sådana storlockouter stundtals ett kostsamt sätt att föra striden på. i ett läge då det stora flertalet arbetare var fackligt organiserade var det mer kostnadseffektivt att begränsa arbetskonflikten till enskilda företag och anskaffa så kallat ”arbetsvilliga arbetare”, det vill säga strejkbrytare, för att i största möjliga utsträckning upprätthålla produktionen. På så sätt begränsades de ekonomiska skadeverkningarna till enskilda företag.121 med ”arbetets frihet” avsåg arbetsgivarna inte bara deras egen rätt att anställa och avskeda vem de ville, utan även arbetarens rätt att fritt söka arbete, det senare även på konfliktdrabbade arbetsplatser, det vill säga strejkbryteri.122 För arbetarparten framstod därmed bekämpandet av det organiserade strejkbryteriet som en av de viktigaste frågorna i den fackliga kampen. redan i anslutning till decemberkompromissen 1906 hade lO ensidigt deklarerat att en vägran från arbetare att arbeta tillsammans med strejkbrytare inte skulle anses vara ett avtalsbrott. Frågan var av en så överordnad principiell vikt att det inte tycktes fin- nas något utrymme för kompromisser. istället präglades frågan av åter- kommande konflikter. Stundtals var dessa utpräglat våldsamma. det kollektivt utövade våld som präglade konflikterna på arbetsmarknaden
120 nycander,
121 Schiller, 1967, s 29. a. e. Herou, chef för en av arbetsgivarparten under 1910-, 20, och 30-talen organiserad och finansierad strejkbry- tarorganisation, skriver angående detta att: ”i längden är det också bäst för arbetsgivarna att söka möta en strejk med denna metod, som ofta är effektivare och i det långa loppet billigare än de vittutseende och vanskliga sympatistriderna”, skriver Herou angående det fördelaktiga för arbetsgivarparten att använda strejkbryteri istället för storlockouter. Herou, 1930, s 7.
under mellankrigstiden var direkt kopplat till strejkbryteriet.123 även ordet ”strejkbrytare” som sådant utgjorde en del av kampen i mötet mellan parterna. medan arbetsgivarparten företrädesvis använde ”ar- betsvillig” var ”strejkbrytare” arbetarpartens huvudsakliga begrepp. Flink menar att ordet strejkbrytare från början var det allmänt ved- ertagna begreppet för båda parterna, men att arbetsgivarparten med tiden började föredra ”arbetsvillig” då ”strejkbrytare” som begrepp började få en alltför negativt laddad innebörd.124 Flink menar man analytiskt bör föredra ordet strejkbrytare. detta begrepp har visserli- gen en tydlig källkritisk tendens, konstaterar Flink, men menar att det ändå är att föredra eftersom det trots allt avspeglar vad som faktiskt av- ses, arbetare som bryter en pågående strejk genom att ta eller fortsätta anställning vid en konfliktdrabbad verksamhet. Flink avfärdar med samma argument den analytiska användningen av begreppet ”arbets- villig”, eftersom de strejkande arbetarna inte alls kan sägas vara ovilliga att arbeta, bara inte under en pågående arbetskonflikt.125 Klart är att såväl ”strejkbrytare” som ”arbetsvillig” handlar om begrepp vilka i allra högsta grad var omstridda sådana under den aktuella tidsperioden. Begreppen är en del av språkspelen i den kulturella kampen mellan respektive part i arbetskonflikten. ”Svartfötter”, ”brochar”, ”gulingar”, ”skabb”, och ”förrädare” är bara några exempel på vad strejkbrytare systematiskt kallades i arbetarpressen för att understryka det sociala utanförskapet.126
ett sätt för arbetsgivarparten att motarbeta rekryteringen av arbe- tare till socialistiska fackföreningar var att aktivt försöka förmå oor- ganiserade arbetare att ansluta sig till opolitiska eller antisocialistiska föreningen. i ett läge då långt ifrån alla arbetare var organiserade i socialistiska fackföreningar framstod detta som ett viktigt motmedel för såväl arbetsgivare som arbetare vilka inte bekände sig till den socia- listiska läran. av denna orsak fanns det länge en mängd olika fackliga organisationer vilka inte alls var socialistiska eller var ett direkt medel
123 nycander, 2002, s 24.
124 Flink, 1978, s 12f. Se även: Slakteri och Charkuteriarbetaren, 1913:6, s 3.
125 Flink, 1978, s 12f. 126 Flink, 1978, s 13.
i kampen mot dessa. Flink skiljer mellan vad han kallar konkurrensor- ganisationer och strejkbrytarorganisationer. en konkurrentorganisation var en facklig organisation utanför lO. det fanns både socialistiska och icke-socialistiska sådana. SaC är ett exempel på en socialistisk sådan, men det fanns även konkurrensorganisationer grundade utifrån liberala, konservativa, eller religiösa bevekelsegrunder.en strejkbrytar- organisation är en aktör på arbetsmarknaden med beredskap att förse arbetsgivare på konfliktdrabbade arbetsplatser med beredvillig arbets- kraft. medan en konkurrensorganisation bedrev detta arbete genom att tävla med lO om att organisera så många arbetare som möjligt under de egna fanorna, bedrev en strejkbrytarorganisation detta arbete genom strejkbryteri, med det uttalade målet att minska strejkens effektivitet som stridsåtgärd. Flink menar att de båda formerna av organisation inte nödvändigtvis ska ses som varandras motsatser, en och samma aktör kan med andra ord mycket väl vara både konkurrentorganisation och strejkbrytarorganisation. den avgörande skillnaden mellan mer och mindre organiserat strejkbryteri var att det senare vidtas först då strejk brutit ut medan det senare förra var planerat i förväg i händelse av en arbetskonflikt.127 den mindre organiserade strejkbrytarvärvning- en var sannolikt ganska vanligt förekommande. Sådana strejkbrytare värvades ofta lokalt på orten eller från närmast omgivande orter och landsbygd. tidningsannonser och/eller utsända strejkbrytarvärvare ver- kar ha varit de vanligaste sätten att rekrytera sådana strejkbrytare.128 För den fackligt organiserade socialdemokratiskt arbetarrörelsen fram- stod det mer utpräglat organiserade strejkbryteriet som ett av de allvar- ligaste hoten från arbetsgivarparten i den stundtals rätt bittra princip- striden kring ”arbetets frihet”. i en artikel från 1921 i lO-tidningen Fackföreningsrörelsen, skriver dess redaktör, Sigfrid Hansson, angående det organiserade strejkbryteriet:
Strejkbryteriet har ju alltid på det hållet ansetts vara en av de vackraste av de medborgerliga dyg- derna. det värsta patrask har höjts till skyarna, blott det ställt sig till arbetsgivarnas förfogande, 127 Flink, 1978, s 17f
när det gällt att bekämpa organiserade arbetares strävanden att förbättra sin ställning. Vilken kär- leksfull omvårdnad erhöllo icke det tyska avskrap, som importerades under bagerikonflikterna i göteborg och Stockholm 1902 och 1912! Hur kurtiserades icke det kriminella strejkbrytarslöd- der, som inskeppades från england under striden vid de svenska hamnarna år 1908! Vilka hjältar voro icke de bortskämda överklassynglingar, som på sin tid uppträdde som samhällshjälpare, då renhållningsarbetarna i Stockholm kämpade sin hårda kamp för drägliga arbetsvillkor, eller som i skydd av husarsablar ställde sig till en hänsynslös arbetsgivares förfogande under den beryktade strejken vid arlövs vagnfabrik!129
till skillnad från tillfällesstrejkbrytaren framstod de med arbetsgivar- nas goda minne organiserade yrkesstrejkbrytarna som någonting yt- terst farligt och som måste bekämpas med fackföreningsrörelsens alla till buds stående medel.130 i en artikel från 1931, återigen angående strejkbryteriet i Sverige, skriver Sigfrid Hansson att det finns fyra hu- vudsakliga typer av strejkbrytare. För det första finns en ursprunglig typ, det är den arbetare som inte kunnat ”frigöra sig från ett gammalt förhållningssätt rörande förhållandet mellan arbetaren och arbetsgiva- ren” – det vill säga det patriarkaliska systemet. Bevekelsegrunden för denna typ är ofta religiösa eller har andra idealistiska utgångspunkter. det är tydligt att Hansson har en viss förståelse för denna vad han kallar ”utdöende typ” av strejkbrytare. det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets konkurrentorganisationer hade i många fall också sådana inte minst religiösa bevekelsegrunder. 131 För det andra finns en typ som vägrar uppträda solidariskt med sina arbetskamrater, det senare i avsikt att ställa sig in hos arbetsgivaren för att bli favoriserad av denne. det handlar om den ”osympatiske, krypande, lismande och okamratlige individen, som uppträder här och var och som väl alltid kommer att finnas”. Hansson menar att detta dessbättre utgör en få-
129 Fackföreningsrörelsen, 1921:1, s 2. 130 Fackföreningsrörelsen, 1931:25, s 621-628. 131 Fackföreningsrörelsen, 1931:25, s 624f.
talig typ inom den svenska arbetarvärlden.132 För det tredje finns en typ som vuxit upp i en annan klassmässig bakgrund än arbetarklassen, och som av den orsaken inte känner någon solidaritet med den senare. dessa menar Hansson ofta blir strejkbrytare av ren okunnighet, eller av en uttalad längtan efter att lämna livet på landsbygden genom att uppträda som strejkbrytare med målet att på så sätt bli en del av den industriella arbetsmarknaden. Hansson menar att denna typ inte utgör någon egentlig fara i det långa loppet, det senare eftersom dessa allt som oftast med tiden blir klassmedvetna och därmed upphör med sitt agerande.133 För det fjärde finns den så kallade yrkesstrejkbrytaren, den farligaste typen. det är dessa individer som med berått mod förråder den arbetarklass de kommer ifrån för egen vinnings skull. i motsats till de tre andra typerna agerar detta farligare slags strejkbrytare genom organiserad strejkbrytarverksamhet. ”dessa yrkesstrejkbrytare, […] ligga så att säga i beredskap, […] då arbetsgivarna önska deras tjänster i striden med arbetarorganisationerna.”134
de oorganiserades förening i Stockholm är ett exempel på en sådan strejkbrytarorganisation som mot betalning tillhandahöll arbetsgivare strejkbrytare i händelse av konflikter på arbetsmarknaden. Föreningen bedrev bland annat en egen arbetsförmedling med namnet arbetsby- rån för oorganiserade. denna byrå hade grundats under storkonflikten 1909 för att förse arbetsgivarparten och då inte minst Stockholms stad med strejkbrytare. Byråns föreståndare hette anders edvin Herou. dess verksamhet går att följa i de av Herou författade verksamhets- berättelserna för åren 1909-1931 och en av Herou författad historik över arbetsbyrån från 1930. ett av arbetsbyråns mål var enligt Herou att i filantropisk anda hjälpa arbetslösa i nöd. detta gjordes på flera olika sätt, bland annat genom att dela ut mat och pengar, samt att ge reshjälp. ett annat mål var att noga välja de arbetare som anmälde sitt inträde i de oorganiserades förening för att ”genom samvetsgrann ledning och undervisning söka bilda en förstklassig arbetarstam af nyktert, dugligt och fackkunnigt folk samt tillhandahålla dessa åt
132 Fackföreningsrörelsen, 1931:25, s 625. 133 Fackföreningsrörelsen, 1931:25, s 625f. 134 Fackföreningsrörelsen, 1931:25, s 626ff.
arbetsgifvare”.135 arbetsbyråns verksamhet understöddes av arbetsgi- vare genom årsavgifter och bidrag.136 det finns vidare i den av Herou författade historiken inga uppgifter om att några arbeten förmedlades till arbetsplatser som inte på något sätt var indragna i arbetskonflikter. tvärtom anges uppgiften uttryckligen vara att förse konfliktdrabbade arbetsplatser med oorganiserade arbetare. det hela var alltså frågan om en slags arbetsförmedling för strejkbrytare.137
arbetarrörelsen måste ”bekämpas med makt på sitt eget område”, skriver Herou i sin historik över arbetsbyrån för oorganiserades verk- samhet. ”eller med andra ord: arbetsvilliga måste finnas, då arbetet nedlägges, och mod och medel måste mobiliseras, som gör det möjligt för enskilde fria män att trotsa klassfanatismen.”138 Byrån skickade enligt egen utsago strejkbrytare över hela Sverige, och i åtminstone ett par fall även till Finland. Stockholm, göteborg, malmö, norrköping, Sundsvall och Halmstad är några av de orter dit arbetsbyrån ska ha sänt strejkbrytare. Vid flera tillfällen skickade således den Stockholms- baserade byrån strejkbrytare till arbetskonflikter i malmöområdet. det är därför inte särskilt förvånande när Herou i verksamhetsberättelsen för 1928 uppger att byrån under detta år sänt strejkbrytare till a. W. nilsons fabriker.139 arbetsbyrån tycks ha haft sin storhetstid på 1910- och 1920-talen. i vart fall sträcker sig inte verksamhetsberättelserna längre fram än till året 1931. detta år ska byrån enligt Herou bland annat ha sänt strejkbrytare till de av konfrontativt våld präglade ar- betskonflikterna i Ådalen och Halmstad, varefter av allt att döma både föreningen och arbetsbyrån av källäget att döma verkar ha upphört med sin verksamhet.140
135 a. e. Herou, Arbetsordning för Arbetsbyrån för oorganiserade, 1911; Flink, 1978, s 57.
136 Herou, 1913. nycander uppger exempelvis att VF under en period stod bakom byrån och stödde denna ekonomiskt. nycander, 2002, s 49; Flink, 1978, s 54-60.
137 Flink, 1978, s 54-60; Herou, 1911; a. e. Herou, En kort historik over
Arbetsbyråns för oorganiserade verksamhet åren 1909-1929, 1930, s 3-20.
138 Herou, 1930, s 19f. 139 Herou, 1929, s 2.
140 a. e. Herou, En kort resumé over Arbetsbyråns verksamhet under år 1931, 1932; Flink, 1978, s 54-60.
något som återkommande träder fram i såväl historiken som verksam- hetsberättelserna över arbetsbyrån för oorganiserade är det våld som Herou uppger att strejkbrytarna utsattes för ifrån den fackliga arbe- tarrörelsens sida.141 ett belysande exempel kan hämtas från år 1916 då byrån hade åtagit sig att förse arbetsgivarparten med strejkbrytare i samband med en strejk inom byggnadsämnesindustrin i Skåne. när tåget från Stockholm rullade in på malmö station fann de ombord- varande strejkbrytarna under ledning av Herou att de var väntade. mängder av malmöarbetare hade samlats vid perrongen för att ge dem ett långtifrån välvilligt mottagande. detta trots att arbetsgivarpartens representant hade försäkrat att inga oroligheter var att vänta och att företaget skulle tillhandahålla ordningsmän för att säkerställa strejk- brytarnas beskydd från alla former och uttryck av kollektivt utförda aktioner från arbetarpartens sida.142
där mottogs vi av många hundra demonstranter, vilka med skrän och tjut sökte skilja mig från mitt folk. Bolagets ordningsmän, som enligt avtal skulle möta oss, behagade med undantag av en man att lysa med sin frånvaro. då kalabaliken ökades, fick jag tag i en poliskommissarie, som välvilligt hjälpte mig och tillsammans med tre poliskonstaplar fattade posto vid en bro i närhe- ten av järnvägsstationen, där vi under fortsatta
141 För mångfaldiga exempel, se: a. e. Herou, Berättelse öfver Arbetsbyrån
för oorganiserade verksamhet för år 1911, 1912; a. e. Herou, Berättelse öfver Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet för år 1914, 1915; a. e.
Herou, Berättelse öfver Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet för år
1916, 1917; a. e. Herou, Berättelse öfver Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet för år 1919, 1920; Berättelse över Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet för år 1920, 1921; a. e. Herou, Vilja till arbete: Några ord om Arbetsbyrån för oorganiserade, dess verksamhet under år 1921 och dess uppgifter i samhället, 1922; a. e. Herou, Vilja till arbete: Några ord om Arbetsbyrån för oorganiserade, dess verksamhet under år 1922 och dess upp- gifter i samhället, 1923; a. e. Herou, En samhällelig institution: Några ord om Arbetsbyrån för oorganiserade, dess verksamhet under 1923 och dess uppgifter i samhället, 1924; a. e. Herou, Vilja till arbete: Några ord om Arbetsbyrån för oorganiserade, dess verksamhet under år 1927 och dess uppgifter i samhället, 1928; Berättelse över Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet för år 1928, 1929;Herou, 1930, a. e. Herou, En kort resumé over Arbetsbyråns verksamhet under år 1931, 1932.
demonstrationer från folkmassan försökte fram- plocka våra arbetsvilliga ur den larmande hopen.