ronny ambjörnsson – och i dennes efterföljd mats Franzén – har lyft fram tanken på ett ”skötsamhetsprojekt” inom den socialdemokrat- iska arbetarrörelsen. Franzén och framför allt Björn Horgby har vidare lyft fram att det är frågan om ett begrepp konstruerat av den socialdemokratiska arbetarrörelsen, ett vi, de skötsamma, mot dom, de egensinniga arbetarna, konstituerat inom ramen för ”det skötsamma projektet”.79 ett exempel på hur detta uppfattats såväl inom den so- cialdemokratiska arbetarrörelsen som utom den senare kan hämtas från Fackföreningsrörelsen, lO-tidningen vars redaktör var Sigfrid Hansson, bror till Per albin Hansson. i ett referat från Dagens Nyheter ifrån april 1931 framhålls att tidningen skrivit att fackföreningarna ”inte bara bevakat sina materiella intressen” utan även gett ”hållning och självförtroende åt arbetarna.” med denna självkänsla har ”följt nya fordringar på värdighet, skötsamhet och disciplin.” även om förfat- taren i Fackföreningsrörelsen drar slutsatsen att Dagens Nyheter med sin
78 Schüllerqvist, 1992, s 15; linderborg, 2001, s 330-353.
79 ambjörnsson, 1988, s 71-112; mats Franzén, ”egensinne och skötsam- het i svensk arbetarkultur”, Arkiv: För studier i arbetarrörelsens historia, 1991:48-49, s 5, 11f, 15ff; Horgby, 1993; Hilson, 2006,s 249f.
artikel väl snarast ”önskar ett återfall till de gamla, ur såväl ordnings- som social synpunkt beklagansvärda förhållandena”, är det tydligt att det är värden som den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen står bakom.80 Billing och Stigendal har på ett mycket koncist sätt fångat upp ”det skötsamma projektets” innebörder och dess betydelse för den svenska socialdemokratiska arbetarrörelsen. även Billing och Stigendal sätter ”egensinnet” i relation till ”skötsamheten”, men visar tydligt på det senares koppling till ”vi” och det förras koppling till ”dem” i ”det skötsamma projektet”:
Skötsamheten innebar således en strävan uppåt efter respektabilitet [i det borgerliga samhällets ögon] och inbegrep visserligen självdisciplin, men var inte liktydigt med att arbetarklassen som hel- het disciplinerades uppifrån. Skötsamma arbetare undkom tvärtom disciplinering uppifrån och fick därmed möjlighet att själv disciplinera klassens mindre skötsamma. […] Skötsamhetens sociala kategori ställdes i centrum och knöts till arbetar- rörelsens gemenskap som en slags inträdesbiljett. egensinnighet pekades ut som skötsamhetens motsats. […] Skötsamma arbetare förenades genom klädsel, uppförande, klasstillhörighet och politiska målsättningar, men också genom olikheterna till å ena sidan egensinniga arbetare och å andra sidan borgarklassen.81
Förutom skötsamhetsprojektet fanns dessutom ett samförstånd- sprojekt. Samförståndsprojektet utgjorde en integrerad del av den folkhemstanke som under mellankrigstiden förespråkades inom delar av den politiska och fackliga socialdemokratiska arbetarrörelsen. i många avseenden måste skötsamhets- och samförståndsprojekten ses som nära sammankopplade och överlappande med varandra. men det är även rimligt att tala om förändrad kulturell karta. med projekt avses här försök att rita om den kulturella kartan. Sådana projekt får vidare avgörande betydelse för såväl språkspel som byggda miljöer. det senare kan sägas leda till tre analytiska ingångar i denna avhan-
80 Fackföreningsrörelsen, 1931:16, s 406. 81 Billing & Stigendal, 1994, s 153, 155.
dling; 1) att den socialdemokratiska arbetarrörelsen kan sägas utgöra ett institutionellt maktcentrum (eller kanske snarare flera olika men sinsemellan överlappande institutionella maktcentra, där åtminstone SaP och lO kan ses som två sådana med stundtals motstridiga intres- sen); 2) att skötsamhets- och samförståndsprojekten kan sägas utgöra centrala delprojekt av avgörande betydelse för konstruktionen av den mellankrigstida socialdemokratins officiella kulturella karta; samt 3) att dessa båda projekt får konsekvenser för var de olika delarna av den socialdemokratiska arbetarrörelsen drar det politiska våldets gränser i mellankrigstidens Sverige.
under loppet av ett par årtionden hade SaP gått ifrån att vara politisk utmanare till att alltsedan riksdagsvalet 1917 vara ett reellt alternativ som statsbärande parti. under denna tidsperiod kom de reformistiska delarna inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen att inta en cen- tralistisk maktposition inom SaP medan de mer radikala delarna läm- nade partiet för att utgöra utmanare på den ideologiska vänsterkanten inom svensk politik.82 under loppet av 1920-talet lanserades folkhem- stanken under ledning av Per albin Hansson utifrån reformistiska ut- gångspunkter där SaP kom att målas fram som ett folkparti snarare än ett arbetarparti. tanken på SaP som ett ”folkparti” hade förespråkats av Hjalmar Branting redan 1895. Vid partikongressen 1911 antogs formellt uppfattningen att socialdemokratin var en samlande politisk kraft för allt ”småfolk”. det senare bekräftades återigen i 1919 års ”göteborgsprogram”.83 i den bemärkelsen byggde således 1920-talets folkhemstanke på en sedan länge etablerad inställning inom SaP. en annan av hörnpelarna i folkhemstanken var att konflikter i första hand skulle kunna lösas med hjälp av kompromisser. det senare var en utgångspunkt som efter riksdagsvalet 1932 och krisuppgörelsen 1933 kom att utgöra ett avgörande inslag i den socialdemokratiskt förda politiken. Kompromisstanken var inte heller den någonting nytt utan hade vuxit fram i mötet mellan arbetarpart och arbetsgivarpart under slutet av 1800- och början av 1900-talet. men i folkhemstanken kom
82 Karl molin, ”Partistrid och partiansvar: en studie i socialdemokratisk försvarsdebatt”, Klaus misgeld, Karl molin & Klas Åmark (red), Social-
demokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, 1989, s 311-329.
denna kompromissanda att inta en central position, något som på sikt skulle komma att utvecklas till det som kallats ”den svenska modellen”. Kompromisstanken stod även att finna bland tongivande medlemmar inom arbetsgivarorganisationerna.84 inte heller folkhemsbegreppet som sådant var egentligen någonting nytt utan en del av det föregående år- hundradets nationalromantiska vurm. det var vidare också en metafor som använts av den svenska högern, något som Per albin Hanssons interna kritiker inom socialdemokratin var mycket måna om att påpe- ka.85 Folkhemstanken kan således betraktas som ett utmanande språk- spel, vilket den reformistiska kretsen kring Per albin Hansson under loppet av det sena 1920-talet avsåg att göra till en del av den svenska socialdemokratins byggda värld.86
det var också långtifrån alla inom SaP och lO som i det sena 1920- och det tidiga 1930-talet ville se en socialdemokratisk politik präglad av kompromissanda i mötet med arbetarrörelsens politiska motstån- dare. av den orsaken möttes också folkhemstanken av en hård intern kritik. SaP präglades vid denna tid av inre motsättningar. ledarg- estalterna Branting och Thorson hade båda dött, och några självklara arvtagare fanns inte. Valet av den tillförordnade partiledaren Per albin Hansson var inte heller utan sina kritiker. den nye partiledarens ställn- ing var inte heller särskilt stark. i partistyrelsen fick han dessutom i ar- thur engberg och zeth Höglund två mycket ihärdiga kritiker. engberg var chefredaktör för Socialdemokraten, traditionellt betraktad som partiets huvudorgan. resultatet var att engberg konsekvent vägrade ta in Hanssons bidrag i tidningen. den tillförordnade partiledaren var således utestängd från den ledande socialdemokratiska tidningen och fick av den orsaken vända sig till arbetartidningar på andra håll i landet för att få sina alster i tryck.87 efter att ha valts till partiledare vid partikongressen 1928, trots fortsatt internt motstånd, kunde Han- sson med större emfas förespråka folkhemstanken. Hanssons folkhem-
84 Peter Billing, mikael Stigendal, & lars Olsson, ”’malmö – vår stad’: Om socialdemokratisk lokalpolitik”, Klaus misgeld, Karl molin & Klas Åmark (red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, 1989, s 122-128.
85 Patrik Hall, Den svenskaste historien: Nationalism i Sverige under sex se-
kler, 2000, s 257-262; linderborg, 2001, s 13, 265-271, 353-356.
86 Jmf Hall, 2000, s 260f. 87 molin, 1989, s 324f.
sideologi utgjorde med andra ord som redan påpekats ovan ett ganska så utmanande språkspel inom ramen den officiella kulturella kartan i den socialdemokratiska arbetarrörelsens byggda värld.88 molin skriver att den åtminstone delvis framfördes i ”polemiska ordalag, och att det är uppenbart att den var en utmaning mot flera ledande partivänner.”89 dessa motsättningar inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen träder vidare fram i tydlig dager i anslutning till den för avhandlingen avgörande frågan om det kollektivt utövade våldets gränser inom poli- tiken. molin skriver således att arten ”av den motsättning som fanns i partiet vid 1930-talets början framträdde klart i den debatt som dödsskjutningarna av demonstrerande arbetare i Ådalen i maj 1931 gav upphov till.”90 många medlemmar inom SaP och lO ansåg att de in- träffade våldsamheterna i Ådalen var att betrakta som ett ”massmord” på ”fredliga arbetare”. Vid ett tjugotal arbetarmöten runtom i landet anklagades såväl militären som arbetsgivarna för det utövade våldet. inte minst anklagades SaF för att medvetet ha provocerat fram våldet i ett försök att ”komma åt” den fackliga rörelsen. att demonstranter da- gen innan dödsskjutningarna hade utövat ett kollektivt våld gentemot strejkbrytare i Ådalen beaktades inte nämnvärt i denna tolkning av händelserna. mot denna inom arbetarrörelsen utbredda hållning intog Per albin Hansson en medlande ståndpunkt. Han lade i sina uttalan- den lika mycket ansvaret på kommunisternas våldsagitation som på högerns ofördragsamhet och arbetsgivarnas sätt att hantera arbetskonf- likten i Ådalen. Hansson menade att det var den ohejdat konfrontativa attityd som var förhärskande såväl till vänster som till höger om social- demokratin som i grund och botten orsakade våldet i Ådalen.91
det är således tydligt att Hansson genom att peka ut de politiska motståndarna utanför socialdemokratin som ofördragsamma på så sätt underströk betydelsen av folkhemsandans kompromissvilja. men det är samtidigt klart att detta på långa vägar inte skedde utan en hård intern kritik från Hanssons motståndare inom den socialdemokratsiska arbe- tarrörelsen.92 ernst Wigforss uttryckte bland annat åsikten att det som
88 Hall, 2000, s 260f.
89 molin, 1989, s 324; Schüllerqvist, 1992, s 75-102, 202ff. 90 molin, 1989, s 325. Se även: Johannson, 2001; Johansson, 2002. 91 molin, 1989, s 324f; Schüllerqvist, 1992, s 129-165; Johansson, 2001;
linderborg, 2001, s 347ff, Johansson, 2002.
hänt i Ådalen i grund och botten avspeglade olika rättsuppfattningar, där arbetarrörelsen hade en och borgerligheten en annan. Wigforss menade att den rättsuppfattning, med utgångspunkt i principen om arbetets frihet, som borgerligheten förfäktade med hjälp av lagstift- ning – klasslagar såsom Åkarpslagen – inte var någonting mer absolut i moraliskt hänseende än den av arbetarna hävdade rättsuppfattningen, med utgångspunkt i principen om solidaritet.93
mot detta hävdade Per albin Hansson med eftertryck att ”brott mot gällande lag alltid måste fördömas”.94 Kritiken från kretsen kring Per albin Hansson gentemot Wigforss uppfattning kom att hårdna. rickard Sandler kallade det hela för ”kvasifilosofiska utläggningar” och avfärdade med detta argument i den politiska endräktens namn alla Wigforss argument för möjligheten av en inom arbetarklassen förekommande föreställning om ett moraliskt försvarbart våld.95 i Fackföreningsrörelsen undrade Henning Thylin om arbetarrörelsen en- ligt Wigforss mening skulle:
slå in på en annan väg än den hittills vandrat? i så fall – avses misshandel av strejkbrytarna? den frågan kan ingen slingra sig undan genom att hänvisa till att arbetarvärldens rättsåskådn- ing gentemot strejkbryteriet är en annan än den borgerliga världens.96
Vad Ådalshändelserna således visar är att det i tidigt 1930-tal fanns en tydligt uttalad ambivalens inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen kring var gränserna gick för det moraliskt försvarbara våldet inom politiken.
denna ambivalens var inte heller något nytt. den går även att skönja inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen under de båda orosåren 1917-18. Samtidigt som reformismen alltmer hade kommit att etableras inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen vid denna tidpunkt innebar
linderborg, 2001, s 347ff, Johansson, 2002.
93 Wigforss, 1980, volym 1, s 58ff; Wigforss, 1980, volym 8, s 285f; Schüllerqvist, 1992, s 140; molin, 1989, s 324f.
94 molin, 1989, s 325.
95 molin, 1989, s 325; Schüllerqvist, 1992, s 140f. 96 Fackföreningsrörelsen, 1931:2, s 194.
händelserna dessa båda år en alldeles avgörande vattendelare i den poli- tiska kampen om den allmänna rösträtten. det var en kamp som ägde rum i en tid av konfrontativt våldsamma konflikter i det svenska närom- rådet, med socialistiska revolutioner i ryssland och tyskland, liksom ett förödande inbördeskrig mellan röda och vita i Finland.
inrikespolitiskt kom också dessa båda år att präglas av den landsom- fattande sociala rörelse som under slagord som ”fred”, ”bröd” och ”rösträtt” krävde sociala och politiska reformer. SaP kunde mycket skick- ligt utnyttja den våg av social och politisk oro som under dessa båda år svepte genom Sverige. medan Hjalmar Branting under förtäckta revolu- tionshot talade i den svenska riksdagen om kraven på reformer, hade Per albin Hansson och gustav möller uppdraget att med alla medel försöka underblåsa den landsomfattande och delvis också våldsamma sociala rörelsen. det senare för att understryka revolutionshotet för de höger- politiker som fortsatt uttryckte tvivel eller motstånd kring den allmänna rösträttens genomförande. avsikten var att förmedla budskapet att landets arbetare skulle komma att söka sig än längre vänsterut om socialdemokra- tins krav på sociala och politiska reformer skulle mötas med döva öron av högern. men helt klart var samtidigt att våld var ett reellt alternativ även för SaP om alla andra vägar skulle visa sig vara återvändsgränder.97 Karlbom skriver att: ”socialdemokratin inte gärna kunde utfästa sig att i varje läge avstå från bruket av våld, så länge den demokratiska styrelsefor- men ej hade vunnit fullt erkännande.”98 under vissa givna förutsättningar kunde med andra ord även ledande reformistiska företrädare för SaP motivera bruket av politiskt våld. den avgörande skillnaden mellan det sena 1910-talet och det tidiga 1920-talet är att SaP hade blivit en del av det politiska etablissemanget med flera regeringsinnehav. det senare innebar att den revolutionära retorik som SaP skickligt utnyttjade under åren 1917-18 bara några år senare inte längre framstod som ett politiskt gångbart alternativ.
97 Karlbom, 1985, s 4, 43; andræ, 1998, s 108f, 243-266, 290.
98 Karlbom, 1985, s 43; Karlbom skriver vidare att: ”Hjalmar Branting frammanade ännu i sitt tal i andra kammaren inför det avgörande beslutet om författningsrevision den 17 december 1918 bilden av ’den inbördes sammandrabbningens avgrunder’ alternativet fastnaglades klart: ’vi, som icke skulle ha tvekat, därest den väg som nu valts befun- nits oframkomlig genom ett oresonligt motstånd, vi som icke skulle ha tvekat att då taga riskerna av den andra marschen mot bråddjupet’”. Karlbom, 1985, s 43.