Konflikter leder i stort sett alltid fram till en kulturell kamp om tolkn- ingsföreträde, det senare såväl under som efter det att en sådan ägt rum. roger Johansson har i sin avhandling om Ådalshändelserna 1931 visat att det råder en kamp om tolkningsföreträde under och alldeles efter det att händelserna ifråga ägt rum. men han har också visat att det är en kamp som fortsatt att utspelas allt eftersom Ådalshändelserna gång efter annan återfått aktualitet under de efterföljande decennier- na.144 ett tydligt exempel på det senare är hur Ådalshändelserna kom att aktualiseras i debatterna efter göteborgshändelserna 2001. i detta sammanhang var det inte endast tolkningsföreträdet kring händelserna i göteborg som det rådde en kamp kring. även händelserna i Ådalen kom, när de lyftes fram som ett historiskt exempel, återigen att utgöra utgångspunkten för en sådan kamp. För att kunna säga det ena eller det andra med Ådalshändelserna som ett historiskt exempel måste det sålunda infogas i en eller flera delvis motstridiga officiella kulturella kartor. Ådalshändelserna 1931 utgör således en integrerad del av den byggda miljö som omgav göteborgshändelserna 2001. detta påverkade i sin tur de språkspel som användes i samband med händelserna i göteborg. det senare var inte minst tydligt genom att Ådalshändelser-
143 tilly, 2003, s 13f. 144 Johansson, 2001.
na kom att utgöra en central historisk referens i debatten i den stund polisen i göteborg öppnade eld och sköt mot demonstranter (varav en sårades). genom att språkligt spela med händelserna i Ådalen kunde det som utspelades i göteborg ges en rad olika innebörder.
med omstridd politik avses kampen om tolkningsföreträde mellan kollektivt interagerande aktörer under en konflikt. den analytiska poängen är att den byggda miljön är präglad av flerpolära spänningsfält av makt, liksom att alla språkspel på ett eller annat sätt utgör en del av kampen om tolkningsföreträde. Hur en händelse tolkas, under såväl som efter att den ägt rum, är således i grund och botten någonting omstritt.
authorities, power-holders, and enemies typi- cally use the world ’mob’ – from mobile vulgus, or fickle populace – to describe gatherings which they disapprove. The word ‘riot’ likewise conveys condemnation of collective action that direct participants almost invariably call something else: demonstration, march, gathering, retaliation, fight, and so on.145
Här finns det en tydlig koppling till Sewells diskussion av dom- inerande institutionella maktcentra och deras kulturella maktutövning. Sewell menar som redan har diskuterats att en sådan maktutövning lika mycket handlar om att exkludera som att inkludera, samt att den typiska strategin för dominerande institutionella maktcentrum går ut på att organisera skillnader aktörer emellan.146 della Porta och di- ani är inne på ett liknande spår när de talar om makten att tillskriva negativa stigmatiserande definitioner som en avgörande mekanism för dominerande aktörers maktutövning.
The power to impose negative and stigmatized definitions of the identity of other groups consti- tutes, in fact, a fundamental mechanism of social domination. especially at the early stages of mo- bilization, […] activists are routinely described 145 mcadam, tarrow & tilly, 2003, s 125. Se även: tilly, 2003, s 18f. 146 Sewell, 2005, s 168-174.
by power-holders as depraved, morally weak, cor- rupted people, unable to adapt to society’s basic values. 147
med det följer att såväl kollektivt interagerande aktörers aktioner lik- som deras respektive identitetsgrunder är omstridda under loppet av en konflikt.
med avsikten att tona ned avgränsningen mellan institutionell och utominstitutionell politik förespråkar tilly och tarrow en betoning på vilka former och uttryck i repertoarer av konflikt som är föreskrivna, tolererade, eller förbjudna av statsmakten.148 de talar om avgränsade och överskridande konflikter. med avgränsade konflikter avses de for- mer och uttryck som håller sig inom det av statsmakten föreskrivna eller tolererade. med överskridande konflikter avses de former och uttryck som är förbjudna eller som innebär nya och tidigare oprövade former och uttryck som ännu inte är föreskrivna, tolererade eller förbjudna av statsmakten.149 För att ta ett konkret exempel så är strejken en form av konflikt som under de senaste tvåhundra åren har gått ifrån att ha varit en förbjuden, till att med tiden ha blivit en tolererad, till att slutligen vara den föreskrivna för att lösa konflikter på arbetsmarknaden. tilly menar att ”the strike lost much of its expressive function, its festival air, its revolutionary potential, as the bureaucratization of the 1890s set in.”150 istället kom den att institutionaliseras, göras till en av den lagstadgade formerna för hur konflikter på arbetsmarknaden skulle utkämpas. men, menar tilly, “[b]y way of compensation, it became a more widely accessible, less risky way of making demands.”151 Strejken var med andra ord en ”överskridande” form av konflikt som över tid och rum förändrades till att bli en institutionaliserat lagstadgad och därmed ”avgränsad” sådan. det senare i varje fall så länge strejken håller sig inom det officiella institutionella lagrum som omger den. medan strejken idag i dess allra flesta uttryck inte bara är en tolererad utan även föreskriven form, och därmed i grund och botten är att betrakta
147 della Porta & diani, 2006 (1999), s 106.
148 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 147; tilly, 2003, s 47; tilly & tarrow, 2007, s 60f.
149 tilly, 2003, s 47; tilly & tarrow, 2007, s 60f. 150 tilly 1978, s 147.
som en avgränsad konflikt, är till exempel den vilda strejken däremot ett förbjudet och därmed överskridande uttryck för konflikter på arbetsmarknaden.152
en första analytisk poäng med en sådan ingång är att det sätter fokus på var gränsen går mellan de avgränsade och de överskridande formerna och uttrycken av konflikt. en andra analytisk poäng är att det sätter fokus på att vilka former och uttryck som är föreskrivna, tolererade eller förbjudna inte är givet utan någonting föränderligt över tid och rum. en tredje analytisk poäng är att det sätter fokus, inte bara på hur formerna och uttrycken i repertoarer av konflikt förändras från föreskrivna, tolererade och/eller förbjudna över tid och rum, utan att även repertoaren i sig självt. en fjärde och sista analytisk fördel med en sådan ingång är att det sätter tydligt fokus på maktperspektivet, att gränsdragningarna för vad som är föreskrivet, tolererat och/eller förbju- det, åtminstone delvis är resultatet av en kamp om tolkningsföreträde. till saken hör att det långtifrån endast är statsmakten som drar gränser mellan vad den anser vara föreskrivna, tolererade eller förbjudna former och uttryck i repertoaren. en del aktörer är specialiserade på att dra så- dana gränser, media är ett sådant exempel, polisen ett annat. Förmågan att framgångsrikt hävda en sådan gränsdragning i kamp gentemot andra aktörers försök att göra detsamma är direkt kopplat till respektive aktörs kapacitet till kulturell maktutövning.153
i avhandlingen betraktas den socialdemokratiska arbetarrörelsen som ett kluster av flera närliggande och delvis överlappande institutio- nella maktcentra som under arbetskonflikten vid a. W. nilssons fab- riker drar gränser för vad den anser vara föreskrivna, tolererade eller förbjudna former och uttryck av konfliktens repertoar. detta gör den socialdemokratiska arbetarrörelsen i en kamp om tolkningsföreträde där andra sådana kluster av institutionella maktcentrum i in tur drar delvis andra sådana gränsdragningar.
152 För en diskussion av strejkens väg från överskridande till avgränsad konflikt i den industrialiserade världen, se exempelvis: tilly, 1978, s 147. För en liknande diskussion om strejker i de nordiska länderna, se: Flemming mikkelsen, Arbejdkonflikter i Skandinavien 1848-1980, 1992. För en diskussion om strejker i Sverige, se: Cederqvist, 1980; ingmar Johansson, Strejken som vapen: Fackföreningar och strejker i Norrköping
1870-1919, 1982.