den 8 juli innevarande år utbröt strejk vid a. B. a. W. nilssons Fabriker härstädes. Hela arbets- personalen med undantag av fem förmän och de kontorsanställda nedlade därvid arbetet. […] av förmännen, vilka samtliga hade sina bostäder ute i staden, måste fyra någon tid efter strejkens utbrott sluta sina anställningar på grund av förföljelser från de strejkande. Förmännen ifråga blevo nämligen under vägen till och från arbets- platsen; ”uppvaktade”, och ofredade av större och mindre hopar av de strejkande. den återstående förmannen, en utlänning, har sedan längre tid tillbaka begivit sig till och från arbetsplatsen un- der polisbevakning.
Polisvaktsdistrikt ii i malmö, rapportkopior 1926: ii, 24/11 1926, a3a: 14 (mS)
det finns i polisrapporter och i tidningspress åtskilliga skildringar av våldsamma konfrontationer mellan strejkbrytarna, de strejkande arbetarna, samt de senares sympatisörer. det stora flertalet av de kon- frontativa mötena inträffade i fabrikens närhet, ofta i samband med de tillfällen då strejkbrytarna av en eller annan anledning rörde sig utanför fabriksområdets skyddande murar och husväggar. eftersom strejkvakter fanns posterade utanför fabriken under dygnets alla timmar, liksom det varje dag fanns gott om sympatisörer till de strejkande på plats, kunde dessa återkommande konfrontationer äga rum när som helst under dygnet. inte minst var de som körde fabrikens lastbil utsatta eftersom det var de som allt som oftast mötte de strejkande på väg till och från fabriken. ett sådant möte mellan strejkbrytarna på fabrikens lastbil och strejkvakter inträffade fredagen den 13 augusti. Fabrikens lastbil hade återvänt till möllevångsgatan efter uträttade ärenden. när den stannat utanför fabriken hade den omslutits av en del av de strejkande som be- fann sig på platsen. Högröstat hade de senare försökt ”övertala” chauf- fören allan eklund och den medföljande arbetskarlen nils Persson att
sluta agera strejkbrytare. Fabrikens kontorschef, martin rosén som vid denna tidpunkt befunnit sig inne på fabriksområdet, där han stått och inväntat bilens ankomst, hade då skyndat ut på gatan och fram till den högröstade och i dennes ögon hotfulla folksamlingen. i sitt vittnesmål uppger rosén senare att han uppfattat att en av de församlade, en järnarbetare vid namn Olof andersson, uppträtt synnerligen hotfullt gentemot de båda männen i bilen. Framme vid bilen hade samme arbe- tare, åter enligt kontorschefens vittnesmål, vänt sig till den senare och högljutt ropat: ’Vad står du här och blänger för din djävul?’ när rosén gett svar på tal hade andersson måttat ett slag mot honom med knytnä- ven samtidigt som han ropat ’akta dig din djävul annars ska jag ge dig’. inget slag hade utdelats, men kontorschefen hade ändå känt sig så pass hotad att han något senare valde att anmäla händelsen till polisen. Se- nare hörd av polisen bekräftade den utpekade järnarbetaren i det stora hela roséns berättelse att han uttryckt sin avsky mot strejkbryterier, men förnekade att han uppträtt hotfullt eller måttat ett slag.179
BILD 6:1. Huvudentrén till Malmö Folkets Park sett från parkens insida. A. W. Nilssons fabriker syns till vänster i bild.
Källa: Fotosamlingen, Malmö stadsarkiv (MS).
Strejkbrytarna figurerar flitigt i polismaterialet med anledning av det återkommande våldet utanför den nilssonska fabriken. inte minst gäl- ler detta den nyss nämnda arbetskarlen nils Persson vilken under sen-
sommaren och hösten året 1926 synnerligen flitigt förekommer i såväl polis- som tidningsmaterial. Bland annat uppges han av en konstapel ha hamnat i bråk med en arbetare boende i huset intill a. W. nilssons fabriker under natten mellan den 19 och 20 september, och att han skulle ha gett den senare ett så kraftfullt ”knytnävsslag i ansiktet” att påtaglig ”svullnad och ömhet uppstått”.180 i slutet av september och början av oktober figurerar han återigen i polismaterialet, denna gång i en hel räcka polisrapporter vilka alla berör en och samma händelse – återigen ett konfrontativt möte i samband med att fabrikens lastbil återvänt till möllevångsgatan efter uträttade ärenden. i polismaterialet träder händelsen fram för första gången när de två poliser som sent på kvällen den 28 september hade patrulltjänstgöring vid fabriken i en rapport uppger att en berusad nils Persson uppträtt förargelseväckande gentemot de demonstranter som strax efter 11-tiden på kvällen var för- samlade utanför fabrikens garage på Privatgatan. enligt rapporten ska Persson bland annat från den öppna garageporten ha ropat någonting i stil med ’Vad stå ni där och glor för, gå åt helvete med eder edert djävla pack’.181 På de båda polismännens upprepade uppmaningar att vara tyst och stänga porten till garaget ska Persson enligt polisrappor- ten ha svarat: ’nej det gör jag min själ inte ty det är fler personer som ska in här, och detta har ni inte med att göra’.182 Händelsen ifråga är av analytiskt intresse eftersom den ger en närbild av den närmast dagligen förekommande konfrontativa interaktionen mellan strejkbrytarna inne på fabriksområdet och de demonstrerande folksamlingarna på gatorna utanför fabriken.183
ett annat, i pressen mycket uppmärksammat exempel, på våldsamma konfrontationer är de händelser som utspelade sig på gatorna och gårdarna runtom fabriken på kvällen och natten mellan den 4 och 5 oktober. i polismaterialet syns händelsen i en utförlig rapport daterad den 8 oktober. det som föranlett rapporten var en anmälan från fa- brikens logementsbefälhavare att en större mängd av fabrikens föns- terrutor krossats av skaror av yngre personer som under kvällen och
180 Pol ii, rapportkopior, 22/9 1926, a3a: 14 (mS). 181 Pol ii, rapportkopior, 30/9, a3a: 14 (mS). 182 Pol ii, rapportkopior, 30/9, a3a: 14 (mS).
natten uppehållit sig utanför fabriken, samt att de poliskonstaplar som under denna tid patrullerat gatorna enligt uppgift från flera strejkbry- tare inne på fabriken inte ingripit för att stoppa stenkastningen. det var således malmöpolisen som ställdes till svars för att inte ha ingripit, och det var med denna utgångspunkt som den efterföljande polisrap- porten skrivits. i rapporten ifråga konstaterades efter vittnesmål från såväl strejkbrytare som de poliskonstaplar som tjänstgjort under den aktuella kvällen och natten att det under denna kväll uppehållit sig någonstans mellan 200 och 300 personer ”av båda könen, men mest yngre manspersoner” på gatorna som omgav fabrikslokalerna. dessa hade enligt uppgift haft ”en tydlig avsikt att demonstrera mot de där- städes förlagda” strejkbrytarna. när fabrikens lastbil hade anlänt under kvällen hade en folksamling uppstått intill den öppna garageporten på Privatgatan, där tre eller fyra strejkbrytare munhuggits med de försam- lade strejkvakterna och deras sympatisörer. därefter hade stenkastning inletts från demonstranternas sida.184 i vittnesförhören uppger en av strejkbrytarna att han från ett av fabrikens fönster på andra våningen åsett hur ett trettiotal unga män och kvinnor i mindre grupper up- pehållit sig på Parkgatan, alldeles intill ingången till Folkets Park, och därifrån rört sig nedåt Barkgatan där de kastat sten på fabrikens föns- terrutor som ljudligen krossats. Flera andra strejkbrytare uppger på samma vis att de sett ynglingar kasta sten mot fabrikens fönster. Polis- konstaplarna på platsen hade gjort mycket lite för att förhindra detta, menade de. en av fabrikens strejkbrytare uppger att de tre poliser som vid denna tidpunkt uppehållit sig på Parkgatans vägbana åsett sten- kastningen utan att ha gjort någonting för att förhindra densamma, andra uppger att stenkastningen ifråga kom från grupper av ungdomar bakom poliskonstaplarna och att dessa av den orsaken rimligtvis inte kunnat se vilka förövarna var.185
en delvis motsatt bild av händelserna träder fram i de under kvällen och natten patrullerade konstaplarnas vittnesmål. dessa menar att våldsanvändningen i form av stenkastning tvärtom påbörjats av de strejkbrytare som uppehållit sig i den öppna garageporten efter det att fabrikens lastbil anlänt. Återigen pekas nils Person ut som en av bråk-
184 Pol ii, rapportkopior, 8/10 1926, a3a: 14 (mS). 185 Pol ii, rapportkopior, 8/10 1926, a3a: 14 (mS).
makarna. en sten skulle ha kastats ifrån garaget ut mot folksamlingen utanför, varpå Persson med hög röst skulle ha ropat någonting i stil med: ’djävulen i helvete till poliser, skall ni låta folket kasta sten.’186 det hela framställs med andra ord i polisrapporten såsom en ren pro- vokation igångsatt av strejkbrytare. Poliskonstaplarna uppger vidare att det sedan under loppet av kvällen visserligen kastats sten mot fabrikens fönster ifrån demonstranternas sida, men att stenar, tombuteljer och trästycken under samma tid kastats ut från fabrikens fönster ned på angränsande gator och gårdar. Polismännen hade enligt egen uppgift ägnat sig år att hålla folksamlingen utanför fabriken i rörelse. att stenkastning mot fabriken förekommit kunde konstateras eftersom en mängd fönster var krossade, men de hörda polismännen uppgav allihop mangrant att de under kvällen och natten inte ”sett någon person kasta sten mot fabriken”.187 det verkar med andra ord som denna oktober- natts demonstrationer övergått till någonting liknande en mindre ga- tustrid mellan strejkbrytarna inne på fabriken och demonstranterna på gatorna runtomkring. att de hörda polismännen så mangrant vittnade att de överhuvudtaget inte sett eller hört någon kasta sten mot fabri- ken under den aktuella kvällen, medan de uppgav en mängd exempel på det motsatta, är kanske föga förvånande eftersom hela utredningen ifråga satts igång efter anklagelser om malmöpolisens passivitet.188 den 8 oktober skrev Arbetet om det inträffade under rubriken ”upp- trädandena hos a. W. nilssons”. tidningen gick i artikeln till hårt angrepp mot Sydsvenska Dagbladet och Skånska Dagbladet för den ursäktande ton med vilken de båda tidningarna återgett händelserna utanför den nilssonska fabriken. denna återhållsamhet, menade Arbe- tets skribent, överensstämmer inte med den ton den borgerliga pressen i vanliga fall anslår ”när strejkande arbetare gjort sig skyldiga till någon förseelse”. detta förhållande förklaras, fortsatte Arbetets skribent iro- niskt, av att det inte alls varit de strejkande utan strejkbrytarna som denna gång gjort sig skyldiga till våldsövergrepp.189
186 Pol ii, rapportkopior, 8/10 1926, a3a: 14 (mS). 187 Pol ii, rapportkopior, 8/10 1926, a3a: 14 (mS). 188 Pol ii, rapportkopior, 8/10 1926, a3a: 14 (mS).
189 Arbetet, 8/10 1926. Se: Skånska Dagbladet 6/10 och SDS 6/10 1926.
i all synnerhet borde det vara ordningsmakten angeläget att snarast möjligt försöka få […] ”chaufförassistenten” nils Persson, avlägsnad från fabriken och staden. Han är nämligen den som anstränger sig mer än någon annan att störa ord- ningen, han utgör den egentliga anledningen till att uppträden icke kunna förebyggas.190
Från den socialdemokratiska arbetarrörelsens håll, inte minst i arbetar- pressen, framställdes strejkbrytarna mangrant som förrädare, kriminel- la, bråkstakar och våldsverkare.191 ”Polisen plockar bort den ena efter den andra, som stoppas in antingen för att sona böter eller ådömda fängelsestraff för begångna brott av allehanda slag”, konstaterade Arbe- tet. ”Sådana figurer äro ju som bekant de professionella strejkbrytarna i allmänhet”, fortsatte tidningen, ”och a. W. nilsson har naturligtvis icke kunnat erhålla strejkbrytare av bättre kvalitet.”192 det är också den bild av strejkbrytarna som återfinns i den socialdemokratiska arbetar- rörelsens egen historieskrivning. ”arbetsstyrkan […] bestod i väsentlig mån av rent slödder och i stor omfattning av kriminella element”, skri- ver axel uhlén angående strejkbrytarna på den nilssonska fabriken.193
den” med ”stenkastning” hade ägt rum vid a W nilssons fabriker under ett par kvällar och att polisen hade haft ett ”drygt arbete”. tidningen konstaterade också att utredning pågår – ”man vill givetvis söka få fast så många av orosmakarna och stenkastarna om möjligt” – samt att ingen av de arbetsvilliga hade kommit till skada under ”uppträdandena”. SDS 6/10 1926. därefter tystnar tidningens kommentarer mycket riktigt om det inträffade.
190 Arbetet, 8/10 1926. 191 Schiller, 1967, s 29. 192 Arbetet, 13/11 1926.
193 uhlén, 1958, s 215. Se även Levande livet, 1977:2, s 2; i Svenska träin- dustriarbetareförbundets styrelse och revisionsberättelse från 1927 står att läsa: ”det var inte guds bästa barn, som arbetsgivaren på detta sätt fick in i fabriken. ett icke så ringa antal av dem har malmöpolisen nöd- gats taga hand om, enär de hade ett och annat föregående ouppklarat med rättvisan. de erhöllo mat och logi på arbetsplatsen, men med sed- ligheten och ordningen var det synnerligen dåligt ställt. […] Otaliga äro de orgier, som desamma anordnat i sina logement inom fabriken, vilket av åtskilligt att döma icke heller kunde vara obekant för nilsson själv. men det var ej blott inom fabriken, som strejkbrytarna utmärkte sig. även ute i staden ställde de till uppträden och engagerade sina ”nöjen” genom överfall på bl. a. de strejkande medlemmarna.” Svenska Träindu-
i Träarbetaren uttrycktes vidare redan tidigt under konflikten en oro för försöken från strejkbrytarnas sida att vilja provocera fram konfron- tativa våldsamheter. ”det ser ut som dessa tjänstvilliga personer även skulle bl. a. ha till uppgift att provocera fram uppträden med de strej- kande medlemmarna”, uppger tidskriften.194
i Arbetets artikel över det kollektivt utövade våldet i slutet av juli 1926 mellan två strejkande arbetare och två strejkbrytare från William Pers- sons lådfabrik med rubriken ”Strejkbrytarnas beskyddare i verksamhet” framhölls exempelvis att en av strejkbrytarna, en före detta stationskarl, ”nyligen avtjänat straffarbete för åtskilliga stölder i statens järnvägars godsmagasin.”195 Strejkbrytaren ifråga framställdes med andra ord som en brottsling medan polisen på liknande sätt framställdes som dennes beskyddare. när tidningen i samma artikel skildrade polisens ingripan- de gentemot de två strejkande arbetarna, vilka tidningen innan villigt erkänt hade varit de som med ett knytnävsslag inlett våldet ifråga, lades följaktligen inte tonvikten på det av de strejkande arbetarna kollektivt utövade våldet, utan på att de två civilklädda polismännen inskridit i handlingen för att ”skydda [den] f.d. tjuven”.196 tidningens sensmoral var såldes att strejkbrytarna med all rätt fick ”prygel” för det orätta i att ta arbetet från de strejkande mitt under en pågående konflikt, att det moraliskt förkastliga i att ge en strejkbrytare ”ett kok stryk” kunde rättfärdigas för att de senare ändå var ett pack tjuvande slödder, samt att polisen var detta strejkbrytarslödders beskyddare.197 Här är det således möjligt att skönja en tydlig tudelning i Arbetets rapportering mellan, å ena sidan det kollektiva våld som strejkbrytarna anklagas för att utöva gentemot de strejkande, och å andra sidan det kollektiva våld som de senare uppges utöva gentemot de förra. medan strejkbrytarnas
194 Träarbetaren, 1926:4-5, s 30. 195 Arbetet, 23/7 1926.
196 Arbetet, 23/7 1926.
197 För en kritik av Arbetets artikel se poliskonstapel Johan levins artikel i
Skånes Reflex. ”Saken var den, att några strejkande togo sig för att piska
upp ett par strejkbrytare. ett par civila polismän […] anropades och ingrepo. naturligtvis! inte menar väl arbetet att de skulle stillastående ha åsett misshandeln och därmed riskerat sina platser? är det arbetets mening, att strejkbrytarna skola piskas, så bör väl tidningen organisera det hela.” Skånes Reflex, 6/8 1926. För den socialdemokratiska arbetar- rörelsens inställning till strejkbrytarna, se även: Schiller, 1967, s 29;
våldsutövning betraktas som någonting oförsvarbart och moraliskt förkastligt men inte mer än väntat ses det våld de strejkande kollektivt utövar gentemot strejkbrytarna tvärtom som någonting rättfärdigt. Huvudargumentet för det senare är att de strejkandes våldsutövning var att betrakta som nödvärn gentemot det kollektivt utövade våld som annars ändå var att vänta ifrån strejkbrytarnas sida.