Kopplat till frågan om det moraliskt försvarbara våldets gränser är den minst lika avgörande frågan om legitimitet. delvis är frågan om legitimitet kopplat till frågan om laglighet. Statsmakten försöker ofta delegitimera såväl en konflikt som dess deltagare genom att hävda att det hela bryter mot lagen. utifrån samma lagrum har ordningsmakten befogenheten att utöva lagligt våld innanför statmaktens avgränsade territorium. Statsmakten är med andra ord en viktig legitimerande/ delegitimerande aktör i anslutning till kollektiva våldsamheter. men frågan om våldets legitimitet är samtidigt inte helt och hållet kopplat till frågan om laglighet. Thompson visar mycket tydligt i sina klassiska studier av våldsamma konflikter i 1700-talets england att det moral- iskt försvarbara våldet mycket väl kunde strida mot gällande lagar. le- gitimitet kan således fås från andra håll än lagboken. rättsmedvetande och lagrum är följaktligen inte alltid detsamma. av detta följer att det inte endast är statsmakten som utgör en legitimerande/delegiti- merande aktör av betydelse. även andra kollektiva aktörer agerar med andra ord legitimerande/delegitimerande. Thompson hävdade att det legitimerande rättsmedvetandet som uttrycktes i de av honom under- sökta våldsamma konflikterna grundades i en traditionellt förankrad föreställning om ett moraliskt förvarbart våld. Han visade också att det inte endast var utövarna av detta kollektiva våld som gav uttryck för ett sådant ett legitimerande rättsmedvetande. även representanter för överheten såsom officerare med order att återställa den allmänna ordningen gav stundtals uttryck för detta genom att helt enkelt vända ryggen åt det hela då en folksamling exempelvis sålde spannmål till det de uppfattade som det moraliskt försvarbara priset. det sätt på vilket våld utövas – det vill säga dess uttryck i konfliktens över tid och rum skiftande repertoarer – är således en möjlig analytisk ingång till studiet av våldets gränser inom politiken.
med repertoarer avses de sätt på vilket kollektiva aktörer interag- erar då de ställer krav och motkrav gentemot varandra under loppet av konflikter.123
Their actions actually consist of interactions with those others, interaction that centers on claim making. They put on a performance of mutual, public claim making […]. Such a conversational, theatrical view of contentious interaction draws attention to the combination of scripting and improvisation in the actual making of claims. as compared with all the interactions of which actors are technically capable, in any particular setting and episode they employ a small set of routines repeatedly, innovating within limits set by the history of their previous interactions. […] For this reason we can reasonably speak of con- tentious repertoires: limited ensembles of mutual claim-making routines […].124
det är vidare i de konfrontativa mötena mellan kollektivt interag- erande aktörer som de avgörande flerpolära spänningsfälten i konflik- ter träder fram. Krav möts av motkrav då kollektiva aktörer interagerar med varandra och det sätt på vilket detta görs visar analytiskt på sådant som föreställningar kring det moraliskt försvarbara våldets gränser inom politiken.
mcadam, tarrow och tilly särskiljer därtill analytiskt mellan ”rep- ertoires” och ”performances”, där det med det senare avses de olika variationer som det förra kan uttryckas i.
We barrow a theatrical metaphor – repertoire – to convey the idea that participants in public claim-making adopt scripts they have performed, or at least observed before. They do not simply invent an efficient new action or express whatever impulses they feel, but rework known routines in response to current circumstances. doing so, 123 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 16.
they acquire the collective ability to coordinate, anticipate, represent, and interpret reach other’s actions. Performances within repertoires do not usually follow precise scripts to the letter; they resemble conversations in conforming to implicit interaction rules, but engaging incessant improvi- sation on the part of all participants. 125
i avhandlingen bryts repertoaren istället ned i två analytiska bestånds- delar – former och uttryck. den analytiska poängen med detta är att det än tydligare visar på den inneboende dynamiken i mötet mellan interagerande kollektiva aktörer. För att ta ett konkret exempel kan demonstrationen idag betraktas som en synnerligen etablerad form för interaktion mellan kollektiva aktörer inom konfliktens repertoar. men demonstrationen kan i sin tur ta sig en mängd olika uttryck, en del är lågmälda medan andra är högljudda, en del är fredliga medan återigen andra är våldsamma, vilket gör att ingen demonstration är helt och hållet den andra lik. Såväl former och uttryck kan dessutom skifta un- der en och samma konflikt.126
Thus today’s demonstrations unfolds differently from yesterday’s as a function of who shows up, whether it rains, how the police manage today’s crowd, what participants learned yesterday, and how authorities respond to yesterday’s claims. demonstrations that begin similarly end up as mass-meetings, solemn marches, assaults on public buildings, pitched battles between the police and activists. […] indeed, stereotyped performances ordinary lose effectiveness in the same way that rote speech falls flat: they reduce the strategic advantage of their performances, undermine participant’s claims of conviction, and diminish the event’s newsworthiness. as a consequence, small-scale innovation modifies 125 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 138.
126 mcadam, tarrow och tilly särskiljer analytiskt mellan ”repertoires” och ”performances”. men i avhandlingen har jag föredragit att arbeta med former och uttryck som repertoarens analytiska beståndsdelar. Se exempelvis: tilly, 2008, s 8-19.
repertoires continuously, especially as one set of participants or another discovers that a new tac- tic, message, or self-presentation brings rewards its predecessors did not.127
liksom formerna skiftar med andra ord även uttrycken från en kon- frontation till en annan under loppet av konflikter. Själva poängen med detta att särskilja former och uttryck åt är just att analytiskt understryka dessa inneboende variationer. Vad denna avhandling avser att studera som en av sina analytiska ingångar är repertoaren i de återkommande konfrontativa möten som äger rum mellan de kollektivt interagerande aktörerna under loppet av konflikten vid a. W. nilssons fabriker.