det har framhållits att den socialdemokratiska politiken i malmö ef- ter maktövertagandet i valet 1919 till stor del kom att präglas av en uttalad samförståndsanda och kompromissvilja gentemot den borger- liga högeroppositionen.79 en förklaring har varit att socialdemokratins ohotade ställning på vänsterkanten kopplat till att liberalerna var svagt representerade i staden gav två tydliga förhandlingsparter till vänster och höger på den politiska arenan. i malmö kunde på så sätt den minoritetsparlamentarism som skapade sådan politisk turbulens på nationell nivå undvikas.80 en annan förklaring har varit att kom- munallagen för vissa beslut krävde två tredjedels majoritet, vilket tvingade fram breda uppgörelser mellan vänster och högern.81 en
77 andræ, 1998, s 41, 98
78 Stråth, 1982, s 172; lars Berggren & mats greiff, Från sillamarknad
till SAAB-fabrik: Industrialisering, facklig organisering och politisk mobili- sering, 1992, s 43
79 Stråth, 1982, s 156.
80 Stråth, 1982, s 29f, 142f, 172; Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 127.
tredje förklaring har varit att det under mellankrigstiden sedan länge skulle ha funnits en etablerad samförståndsanda mellan fackföreningar och arbetsgivare, och mellan vänstern och högern i malmö.82 tanken att en samförståndsanda skulle ha varit etablerad i malmö redan långt innan det socialdemokratiska maktövertagandet 1919 har bland annat förespråkats av Billing, Olsson och Stigendal. Bakgrunden menar de går att finna i axel danielssons ideologiska kursändring på 1890-talet, bort från ett revolutionärt, och mot ett reformistiskt tänkande. andra har uttryckt större tvivel att så skulle ha varit fallet. Karlbom skriver att danielssons uppgett återhållsamt reformistiska hållning under de kollektivt utövade våldsamheterna under träarbetarstrejken i malmö 1890 har tagit som ett tecken på att denne med tiden börjat inta en mer antirevolutionär inställning. men detta är en feltolkning menar han. Karlbom uppger istället att danielsson ”hade kommit underfund med att malmöborna kunde göra insurrektion med glans”.83 i Arbetet skrev danielsson följande kommentar till våldsamheterna under träar- betarstrejkens sammandrabbningar mellan å ena sidan demonstranter, och å andra sidan poliser samt den beridna militära truppen husarer:
man vet inte vad massan är, förrän man sett en gatukravall. Och det man kallar jäsning, har man ingen aning om, innan man hört jäsningen mumla och sjuda omkring en brutal polismakt, som slår åt alla håll, arresterar och skriker och det oaktat ej förmår tysta detta dova, ödesdigra knot, vilket i ett enda ögonblick kan förvandla sig i ett vilt rytande. massan, pöbeln, dräggen, man må kalla det vad som helst, så är det ett underbart väsen, finkänsligare, ömtåligare, modigare, med säkrare instinkter än den fullkomligaste individ. Och dessa, som gå i spetsen under hästhovarna och battongerna och riva upp gatstenarna, dessa så kallade busar, som ingenting ha att förlora och icke värdera sitt liv en vitten, emedan det är fattigt och eländigt – må vi befria oss från gamla fördomar och ta hatten av för dem! de synes icke 82 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 122-128.
under vanliga förhållanden, utan komma fram i jäsningstider och bilda revolutionens ursinnigt tappra förtrupp.84
men efter axel danielssons död 1899 anser Billing, Olsson och Sti- gendal att den reformistiskt inriktade kompromissvilja som de menar att danielsson anammade under de sista åren av sitt liv kom att föras vidare av hans socialdemokratiska arvtagare i malmö.85 den främste av dessa menar de med all rätt vara nils Persson, medlem och senare ord- förande i Svenska murareförbundet, medlem i landsorganisationens (lO) representantskap åren 1899-1922, ledamot av SaPs partistyrelse åren 1900-1919, socialdemokratisk riksdagsman för malmö stad 1902- 1919, samt 1922-1926, ordförande i Arbetet och ordförande i malmö stadsfullmäktige.nils Persson blev invald i den svenska riksdagen re- dan 1902 som en av de första socialdemokratiska riksdagsledamöterna, och satt som ledamot i riksdagens första och andra kammare fram till 1922. Han satt samtidigt med i malmö stadsfullmäktige från 1902 och kom att bli dess förste socialdemokratiske ordförande efter valsegern 1919. detta gjorde Persson till en mycket inflytelserik socialdemokra- tisk politiker både lokalt i malmö och på riksplanet ända fram till sin död i januari 1927.Som sådan gjorde sig Person känd som en kraftfull förespråkare för förhandlingar och politiskt samförstånd. Han stod i riksdagen kanske mer än någon annan socialdemokrat på god fot med liberalerna. Persson kom också att tillhöra högerflygeln inom partiets riksdagsgrupp.86
det sätt på vilket de fackliga och politiska grenarna av arbetarrörelsen styrdes kan sägas vara nära kopplat till detta uttalade förespråkande av förhandlingar och kompromisser i såväl stadsfullmäktigegrupp som riksdagsgrupp från det socialdemokratiska ledarskapet i malmö. detta ledarskap kan liknas med en etablerad maktelit vilket på det hela taget torde kunna ha underlättat en kompromissinriktad sam-
84 axel danielsson, ”massan makt”, Bengt lidforss, Urval av Axel Daniels-
sons skrifter, 1908, s 529f. Se även: Karlbom, 1985, s 55.
85 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 123. Se även: Karlbom, 1985, s 42, 47, 49f, 52f; Fackföreningsrörelsen, 1927:3, s 50.
86 Fackföreningsrörelsen, 1927:3, s 49-53; Bjurling, 1989, s 128; Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 123ff; Åmark, 1989, s 77f.
förståndslinje.87 medan den viktigaste organisationen för det politiska ledarskapet var malmö arbetarkommun var den Fackliga centralorga- nisationen (Fco) detsamma för det fackliga. Kopplingen mellan dessa båda organisationer framstår som tydlig vid en närmare betraktelse av deras ordförande respektive sekreterare under november månad 1926, det vill säga samtidigt som den nilssonska konflikten nådde sin kul- men. malmö arbetarkommuns ordförande var Per larsson. Han var till yrket korgmakare och med anställning vid a. W. nilssons fabriker var han således även en av de strejkande. Som ordförande i Svenska träindustriarbetareförbundets avdelning 11 var han dessutom de strej- kande korgmakarnas facklige ledare under den nilssonska konflikten. Han var styrelseledamot i aB Framtiden och från och med lokalvalet hösten 1926 även ledamot för SaP i malmö stadsfullmäktige.88 arbe- tarkommunens sekreterare var Jöns Jönsson. Han var bagare till yrket och som sådan en av de ledande inom bageriarbetareföreningen, dess kassör, sekreterare och ordförande under olika perioder. Han var vidare även en framträdande medlem i Svenska livsmedelsarbetareförbundets styrelse. Jönsson var också en framträdande medlem i Fco. Han hade varit dess kassör 1916, sekreterare 1918-1919, vice ordförande 1924, och var sedan 1925 styrelseledamot. Han var sedan 1919 ledamot för socialdemokraterna i malmö stadsfullmäktige.89 Fco:s ordförande var vid samma tidpunkt tage W. nielsen. till yrket var han expeditör. Han var kassör i grov- och fabriksarbetarförbundets avdelning 8 i malmö. Sedan lokalvalet hösten 1926 var han styrelseledamot i malmö arbe- tarkommun samt ledamot för SaP i malmö stadsfullmäktige.90 Fco:s sekreterare var slutligen august månsson. till yrket var han expeditör och ombudsman för textilarbetarna i malmö. Han hade varit medlem i styrelsen för Fco sedan 1924 och var sedan 1925 dess sekreterare. även månsson var ledamot för SaP i malmö stadsfullmäktige.91
87 i sin avhandling talar exempelvis Johan lundin om vad han kallar ett arbetaretablissemang i limhamn, ett resonemang som han i sin tur för tillbaka till exempelvis Thörnberg, östberg och ambjörnsson. lundin, 2007, s 167f.
88 Svenska folkrörelser, 1936, s 677; uhlén, 1949, s 366; Arbetet, 29/11 1926.
89 Svenska folkrörelser, 1936, s 605; uhlén, 1949, s 336; 552f; Arbetet, 29/11 1926; gösta Bringmark, Från Dagträl till medborgare: Malmö
stadsfullmäktige 100 år, 1962, s 164.
90 Svenska folkrörelser, 1936, s 790; uhlén, 1949, s 343; 552f; Arbetet, 29/11 1926.
det går med andra ord inte att dra någon reell skiljelinje mellan socialdemokratins fackliga och politiska grenar i malmö. det var en tydlig överlappning av ledarskapet mellan de två viktigaste fackliga och politiska organisationerna i staden. dess kopplingar med stadsfullmäk- tigegrupp och riksdagsgrupp torde i sin tur ha underlättat genomdri- vandet av en samförståndslinje. det senare förutsatte naturligtvis att de respektive medlemmarna i denna utvalda skara socialdemokrater i ar- betarkommun och Facklig centralorganisation i likhet med nils Pers- son var uttalade samförståndsförespråkare. det kan tilläggas att nils Perssons hälsa tycks ha varit vacklande under hösten och vintern 1926. Han avled i januari följande år. men även om Persson på detta sätt var frånvarande i den direkta politiken svävade hans ande sannolikt tungt över den socialdemokratiska arbetarrörelsens ledande medlemmar vid denna tidpunkt. i en minnesskrift i Arbetet tillägnad nils Persson efter dennes död, författad av allan Vougt, står det att läsa:
den unge revolutionären […] var också i stånd att taga ansvar inom den svenska arbetarrörelsens ledning då denna rörelse växt ut till mäktiga proportioner och i stat och landsting blev den bestämmande. […] Vid förhandlingsbordet fostras män, som förstå att pröva varje sak för vad den är, som vant sig att före varje aktion pröva både mål och medel, som lärt sig respekt för motståndarnas kraftresurser och som se i demonstrationspolitiken det säkra framstegets värsta fiende.92
det politiska landskapet i det mellankrigstida malmö har således i his- torieskrivningen ofta karaktäriserats som ett tvåpartisystem där kom- promissvilja och samförståndsanda var något etablerat och förespråkat av ledande medlemmar av stadens politiska etablissemang vilka stod såväl till vänster som till höger på den ideologiska skalan. Billing, Ols- son och Stigendal beskriver utifrån ett sådant perspektiv det hela på följande sätt:
i malmö satt [r F] Berg som ledamot i stadsfull- mäktige och där delades hans strävan av borger- lighetens ledande fraktion. På Kockums under- tecknade direktör Wessberg ett av landets första kollektivavtal redan 1897. Själve Carl Herslow betonade tidigt vikten av politiskt samförstånd. de sträckte ut handen, men inte till vem som helst. den angelägna förbättringen av folkflerta- lets levnadsvillkor fick inte äventyra samhällets ekonomiska villkor. Skrudad i en liberalism med socialt ansvar skrev stadens borgerlighet sin mot- part till mötes. anförd av nils Persson tog sta- dens arbetarrörelse, å sin sida, emot den mäktiga motpartens utsträckta hand.93
när SaP vann stadsfullmäktigevalet 1919, menar Billing, Olsson och Stigendal, var marken väl förberedd för en politiskt kompromissinrik- tad samförståndsanda.94
men andræ har även framhållit det motsatta, att socialdemokratin i malmö var betydligt radikalare än på många andra håll. även gullan gidlund har i en studie av SaP:s organisationsutveckling lyft fram att den skånska socialdemokratin tidigt var mer radikalt sinnad än den mellansvenska med huvudfäste i Stockholm.95 detta kan tyckas motsägelsefullt med tanke på den starka anslutningen till den refor- mistiska socialdemokratin i staden. men andræs argument är att den radikalism, som på andra håll anslöt sig till kommunisterna eller andra partibildningar till vänster om SaP, istället till stor del kom att finnas kvar inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö.
i malmö […] var de politiska förutsättningarna helt andra eftersom de lokala vänsterorganisa- tionerna var tämligen betydelselösa. […] detta gav den reformistiska rörelsen en oerhörd styrka, men det medförde samtidigt vissa risker. den 93 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 125f.
94 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 122-126.
95 gullan gidlund, ”Folkrörelsepartiet och den politiska styrelsen: SaP:s organisationsutveckling”, Klaus misgeld, Karl modin, Klas Åmark (red),
radikalism som på andra håll länkades in på separatistiska rörelser, fanns här kvar inom den gamla organisationens ram. det gjorde att ar- betarkommunen och fackföreningarna i malmö ibland kunde vara svåra att handskas med för den politiska och fackliga centralledningen.96
andræ hävdar att vänsteroppositionen inom lO och SaP vid ingången till mellankrigstiden var knuten till Skåne. andræ menar således att det fanns en stark radikalism inom medlemskapet i malmös socialde- mokrati under åren 1917-18.97 detta framstår vara en arbetshypotes värd att pröva även för åren 1926-1928. den huvudsakliga politiska konflikten inom socialdemokratin i malmö ägde rum mellan vad som skulle kunna betraktas som en radikal partivänster och en moderat partihöger inom den socialdemokratiskt organiserade fackliga och politiska arbetarrörelsen i malmö. att nils Persson stod som ledar- gestalt för partihögern står klart utifrån befintlig forskning. men frågan är i så fall var ledarskapet för den radikalare partivänstern står att finna? Om det är så att detta ledarskap står att finna inom det fackliga och politiska ledaretablissemanget i malmö borde konflikten mellan radikala och moderata gå att skönja där. exempelvis inom de efterlämnade styrelseprotokollen för arbetarkommun och Facklig centralorganisation. Om det å andra sidan är så att detta ledarskap återfinns utanför detta etablissemang av fackliga och politiska ledare borde konflikten gå att skönja i mötet mellan ledarskap och medlem- skap. exempelvis inom protokollen för arbetarkommunens och Fco:s representantskapsmöten