malmöpolisen

Klockan 5,20 eftermiddagen inkommo kon- staplarna n:r 112 lorentz Kjellman och n:r 193 Otto andersson på ii vaktdistriktets station och medhavde en mansperson […]. Konstaplarna rapporterade, att de kort förut anhållit [man- nen] på Södra Förstadsgatan för att han därstädes uppträtt förargelseväckande, i det han, som jämte en del andra personer följt efter en vid a. W. nilssons fabriker vid möllevångsgatan anställd mansperson, högljutt tillropat denne och kallat honom strejkbrytare, vilket beteende åstadkom- mit en större folksamling.

Polisvaktsdistrikt ii i malmö, rapportkopior 1926: ii, 1/11 1926, a3a: 14 (mS)

malmöpolisen kom under det att konflikten i den nilssonska fabri- ken hårdnade under sommaren och hösten 1926 att få utstå allt mer ihållande kritik från den socialdemokratiska arbetarrörelsens led. inte minst chefen för den detektiva polisen i malmö, kriminalkommissa- rie Clementz, var utsatt för arbetarpressens ilskna granskning. denne utmålades i Arbetet som en svuren fiende till de strejkande, och en pådrivare för att initiera Åkarpsmål.223 _{i en artikel från den 5 oktober} med rubriken ”a. W. nilssons hysteri börjar bli riskabel” följde Arbetet bland annat upp den tidigare tämligen förödande kritiken av Clementz och dennes påstådda arbetsmetoder. den senare och fabrikör a. W. nilsson utmålas i denna artikel som sammansvurna bundsförvanter i en gemensam kamp mot de strejkande arbetarna och i dess förlängning den socialdemokratiska fackliga arbetarrörelsen i malmö. ”a. W. nils- son […] anstränger sig […] till det yttersta att provocera fram ett offer bland de strejkande och med dem sympatiserande för Åkarpslagen och andra paragrafer”, menade tidningens skribent. ”att han i denna sin strävan kan påräkna energiskt bistånd ej blott från de professionella strejkbrytarnas sida utan även från detektivchefen kapten Clementz är

en självklarhet”, fortsatte artikeln, eftersom de tydligen har ”gemen- samma intressen på grund av någon sorts själsfrändskap.” det senare föranledde Arbetets skribent att komma med ett varnande ord. med ut- gångspunkt i de av tidningen påstådda försöken från de båda utpekade bundsförvanterna i kampen mot den socialdemokratiskt organiserade fackliga arbetarrörelsen att provocera fram intermezzon av det våld- sammare slaget hävdades:

det är tydligen av behovet påkallat att såväl myndigheterna som allmänheten och särskilt de strejkande hålla ett vaksamt öga på hr nilsson och hans strejkbrytares provokationsförsök. Hittills har dessa försök i stort sett misslyckats, men med hän- syn till att de konsekvent eftersträva att skapa offer, finnes anledning att befara att de även till sist skola lyckas, i synnerlighet som man icke kan räkna med, att dylika rättsfall handläggas av chefen för polisens detektiva avdelning på sådant sätt, som ur allmän rättssynpunkt vore önskvärt och riktigt.224

i tidningsartikeln hävdades vidare att chefen för den detektiva po- lisen på det hela taget var synnerligen ”olämplig på sin post och att han snarast möjligt borde ersättas med en person, som förstår, vad en uppgift som hans kräver.”225 _{den avgörande orsaken till detta uppgavs} av Arbetets skribent vara den brutalitet med avseende på sådant som förhörsmetoder gentemot fackligt organiserade arbetare som chefen för den detektiva polisen i malmö enligt tidningen vid åtskilliga tillfällen visat prov på.

Kommissarie Clementz förhörsmetoder äro väl kända och omtalade och vi har ingen förhoppning om att med här gjorda omnämnande få någon rät- telse i det skandalösa förhållandet. det må emeller- tid undras om icke vederbörande myndigheter sitta inne med lämpliga medel att få bort dylika busfa- soner från en poliskår, som i övrigt åtnjuter anse- ende för humanitet och korrekt uppträdande.226

224 Arbetet, 5/10 1926. 225 Arbetet, 5/10 1926. 226 Arbetet, 5/10 1926.

men det är inte bara chefen för den detektiva polisen som på detta sätt får utstå kritik. i Arbetet förekom regelbundet kritiska inlägg mot såväl enskilda poliser som malmöpolisen i sin helhet. det senare inte minst i de fall polisen av en eller annan orsak sett ingripit mot de strej- kande arbetarna under loppet av konfrontationer i någon av det flertal konflikter som förekom i staden.i Träarbetaren uppges med anledning av de våldsamheter som man menar att strejkbrytarna i den nilssonska konflikten hela tiden försöker provocera fram att:

Vi vilja icke därmed påstå, att de handla på uppdrag av arbetsgivaren eller någon annan person eller of- ficiell myndighet i malmö, men fall ha förekommit, som synes vara nog så märkliga i sin upprinnelse. […] de förhör med medlemmar, som förekommit inför polisen i malmö synes nämligen icke ha till uppgift att få klarhet i de uppträden som förekom- mit och orsaken därtill. tvärtom synes det vara så att polismyndigheten i malmö vid dess förhör mer intresserar sig för att förmå medlemmar att erkänna saker, som för dem äro ovidkommande, än att få klarhet i vem eller vilka, som verkligen bära skulden till de allt emellanåt förekommande uppträdandena. men om arbetsgivaren med stöd av arbetsgivareför- eningen och, som det vill synas, av polismyndighe- terna i malmö, tror sig kunna förmå splittra och därmed försvaga medlemmarnas sammanhållning, så skall tiden visa att han räknat fel och varit inne på fel väg.227

även i de närmast dagligen förekommande konfrontativa mötena mel- lan kontrahenterna på gatan utanför den nilssonska fabriken och på andra konfliktdrabbade företag i staden kom malmöpolisen att hamna i besvärliga situationer. inte minst de poliser som såväl dagtid som nattetid stod utposterade vid a. W. nilssons fabriker under sommaren och hösten befann sig i en utsatt situation mellan å ena sidan strejk- brytarna, som de hade att beskydda, och å andra de demonstranter som tillsammans med strejkvakterna dagligen fanns på plats.i den av arbetarrörelsen präglade befintliga historieskrivning som berör det fler-

tal vid denna tidpunkt pågående arbetskonflikterna i malmö framstår polisen som arbetsgivarpartens handgångna medlöpare.

men polisens förhållande till den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö var samtidigt mer komplicerat än det vid första ögonkastet kan te sig. det senare berodde delvis på att polisen i det mellankrigstida Sverige var kommunal. i en utpräglad arbetarstad som malmö innebar det senare att polisen var under såväl direkt som indirekt politisk kon- troll av den socialdemokratiska majoriteten i stadsfullmäktige. detta maktförhållande går inte att helt bortse ifrån, även om stadsfullmäk- tige på inga sätt hade någon officiell befogenhet att bestämma över hur polisens resurser användes i dess myndighetsutövning. Stadsfullmäktige kunde således inte beordra polismästaren i malmö att agera på ett visst sätt i en viss situation. däremot måste det å andra sidan ha stått klart för den senare att stadsfullmäktige, genom budgetbeslut eller genom polisnämnden, kunde göra livet mycket besvärligt för den polismästare som alltför öppet utmanade den mäktiga socialdemokratin i staden. malmöpolisens förhållande till arbetarrörelsen komplicerades med största sannolikhet även av det faktum att en stor del av poliserna i malmö – de som var fackligt organiserade i Polisföreningen Kamraten – faktiskt utgjorde en del av stadens socialdemokratiska arbetarrörelse. Kamraten var nämligen ansluten till arbetarkommunen i malmö, vil- ket i sin tur innebar att alla polismän anslutna till polisföreningen var kollektivt anslutna till SaP.

inom föreningen pågick från slutet av 1910-talet och början av 1920-talet en identitetsskapande process med målet att få de fackligt anslutna poliserna att se sig själva som ”arbetare”, liksom att även få den omgivande socialdemokratiska arbetarrörelsen att se dem som sådana, och inte som överhetens klassförtryckande redskap. Och som om inte det var nog med att en stor del av malmös poliskår var kol- lektivt anslutna till SaP, så var två av polisföreningens ledargestalter vid denna tid, poliskonstaplarna Johan levin och erik Weber parti- politiskt organiserande och synnerligen aktiva socialdemokrater. under loppet av 1920-talet representerade dessa båda poliskonstaplar SaP i malmö stadsfullmäktige, levin under den första och Weber under den andra halvan av årtiondet.228 _{Kopplingen mellan polisföreningen och}

arbetarrörelsen kom att få betydelse i efterspelet till det konfrontativa våldet på möllevången i november året 1926. det kan av den orsaken således vara motiverat att se närmare på bakgrunden till samröret mel- lan polisföreningen och socialdemokratin i industristaden malmö.