den 26 januari 1919 hölls ett möte för medlemmarna i polisförening- en Kamraten. detta möte hade föregåtts av ett styrelsemöte två dagar tidigare. Styrelsen hade då beslutat att sammankalla medlemmarna för att diskutera Kamratens eventuella anslutning till malmö arbetarkom- mun. Styrelsen hade också beslutat att till föreningsmötet inbjuda en representant för den socialdemokratiska arbetarrörelsen i staden, re- daktör alfred larsson från tidningen Arbetet. ett sjuttiotal medlemmar hade infunnit sig på mötet. redaktör larsson höll ett föredrag om det nya valsystemet, det vill säga om den allmänna och lika rösträtten som 1918 hade beslutats i Sverige. talaren betonade särskilt det fredliga tillvägagångssätt med vilken socialdemokratin hade nått den ställning inom svensk politik som partiet nu hade. därefter talade han om de fördelar det skulle vara ifall malmöpolisen anslöt sig till arbetarrörelsen och på så sätt kunde räkna med att få stöd av det socialdemokratiska partiet i denna strävan efter förbättrade arbetsvillkor. en framträdande ledare för arbetarrörelsen i malmö var således inte bara inbjuden att tala på föreningsmötet, utan var uppenbarligen också synbarligen po- sitivt inställd till att polisföreningen skulle kunna komma att ansluta sig till malmö arbetarkommun. det hade vid Svenska Polisförbundets möte i Halmstad 1918 varit en av de avgörande tvistefrågorna ifall arbetarrörelsen skulle komma att ställa sig bakom ett polisförbund ombildat till en facklig kamporganisation. Flera av de ombud från lan- dets olika polisförbund som motsatt sig en sådan ombildning hade då hävdat att det alldeles säkert inte fanns något intresse från arbetarhåll för ett sådant närmande mellan polisen och den socialdemokratiska arbetarrörelsen, men uppenbarligen fanns det åtminstone året efter mötet i Halmstad ett sådant intresse från SaP i malmö.229
levin som initierade beslutet i malmö stadsfullmäktige att tillsätta en polisnämnd i malmö 1926. Malmö stads årsbok 1926, 1927, s 13. 229 Bodman, 1953, s 16. det förekom även liknande diskussioner om
redaktör larssons inledande anförande följdes av en lång och livlig debatt. Kamraten hade sedan föreningens grundande 1903 varit öp- pen för alla malmöpoliser oavsett tjänstegrad. en kommissarie och flera överkonstaplar var således medlemmar av Kamraten. det var nu inte fullt så enkelt att alla befäl var emot förslaget att ansluta polis- föreningen till SaP, men en av de ivrigaste motståndarna till förslaget var den föreningsaktive kommissarien. den senare menade att det var nödvändigt för polisen att inta en politiskt neutral ställning för att kunna utföra sina plikter. Vad skulle exempelvis hända vid en ar- betskonflikt då polisen hade till uppgift att skydda strejkbrytare? Om polisen var ansluten till arbetarkommunen skulle den i så fall vara en part i målet, och således inte kunna inta den strikt neutrala hållning i tjänsteutövningen som plikten krävde. Kommissarien ifråga avslutade med konstaterandet att det hela var en fråga som krävde noggrant övervägande, och att det på det hela taget var en fråga som borde hän- skjutas till Svenska Polisförbundet.230 mot detta anförande kontrade konstapel Johan levin som i ett inlägg menade att förbundets alla skri- velser till vederbörande myndigheter angående polisens arbetsvillkor inte ledde någon vart. Han förespråkade istället ett närmande till det politiska parti som bäst kunde förväntas tillvarata polisens intressen, och det menade levin vara SaP. det ska i sammanhanget påpekas att levin sedan föregående år satt som oppositionell medlem i Svenska Polisförbundets styrelse där de övriga ledamöterna i samband med Halmstadsmötet 1918 varit uttalade motståndare till en radikalisering av den polisfackliga linjen. redaktör larsson var i ett därpå följande inlägg av uppfattningen att ett medlemskap i arbetarpartiet inte på något sätt kunde sägas innebära något hinder för polisens tjänsteutöv- ning. Polisen ”hade endast att göra sin plikt”, menade larsson.231 när samtliga lagda röster var räknade stod det klart att en överväldigande
samgående med den socialdemokratiska arbetarrörelsen inom andra tjänstemannagrupper. Tjänstemannafrågan: Social formering, politik och
organisering under 1900-talets början, arne H erikssons efterlämnade
texter i redaktion av Helena Bergman och lars-erik Hansen, 2007, s 10f, 21-24, 66ff; Se även: mats greiff, Kontoristen: Från chefens högra
hand till proletär, 1992, s 366-369; Åmark, 1998, s 51-77.
230 Bodman, 1953, s 16; leif edberg & Holger Svärd, Polismännens fack-
liga verksamhet: Polisväsendets uppkomst och utveckling samt polispersona- lens fackliga arbete och organisationer, 1963, s 232.
majoritet av Kamratens medlemmar ställt sig bakom beslutet att an- sluta polisföreningen till malmö arbetarkommun.232
Polisföreningen Kamratens förhållande till arbetarrörelsen i malmö kom i flera avseenden att vara synnerligen särpräglat. i politiskt avseende var föreningen alltså ansluten till den socialdemokratiska arbetarrörelsen. den kollektiva anslutningen till malmö arbetarkom- mun medförde att föreningens medlemmar var kollektivt anslutna till SaP. man var från polisföreningens sida samtidigt mycket mån om att understryka att det endast var frågan om en politisk anslutning, inte en facklig sådan. genom att vara politiskt men inte fackligt ansluten till den socialdemokratiska rörelsen kunde polisföreningen enligt egen mening vara en del av socialdemokratin utan att för den skull sätta sig i en jävsituation i sådana fall där polisen sattes att ingripa i sådant som arbetskonflikter. men det senare var alls inte oproblematiskt utan i allra högsta grad en känslig fråga. i grund och botten handlade det åter om huruvida de fackligt anslutna poliserna även fortsatt skulle kunna förhålla sig neutrala i de fall de ålades att skydda strejkbrytare i händel- se av arbetskonflikter. denna gränsdragning för att markera politiskt men inte fackligt medlemskap kom också att i allra högsta grad prägla föreningens verksamhet under de år den fortsatte att vara ansluten till SaP.det senare syns uppenbarligen mycket tydligt i mötesprotokol- len. Protokollen som sådana är inte längre tillgängliga för forskning, men i erik Bodmans historik över Kamraten från 1953 refereras ut- förligt från dessa i sammanhang som berör sådana identitetsskapande gränsdragningar.233 Sålunda beslutade polisföreningen att ge bidrag till aBF, Sagostundernas barnfest och sommarhem, arbetarkommunens sommarfest i Folkets Park, en hedersgåva till Hjalmar Branting inför dennes 60-årsdag och så vidare. man uppmanade alla medlemmar att prenumerera på tidningen Arbetet med motiveringen att det ”är vars och ens plikt att i detta hänseende stå solidarisk med den klass han tillhör”.234 men när en skrivelse 1919 hade inkommit från Skånes
232 Bodman, 1953, s 17; edberg & Svärd, 1963, s 234.
233 det fackliga materialet finns fortfarande kvar i den polisfackliga lokal- föreningen i malmö. enligt uppgift från företrädare för denna lokalför- ening börjar det befintliga materialet i deras ägo först på 1940-talet. det är med andra ord oklart var det äldre materialet finns eller om det är bevarat.
fackliga arbetardistrikt behandlades den inte ens, med motiveringen att denna inte berörde Kamraten ”enär denna icke är fackligt ansluten till arbetarpartiet.”235
Kamraten avslog på liknande grunder ett förslag från arbetarkommu- nens styrelse att delta i demonstrationerna Första maj, och av samma orsak menade styrelsen för polisföreningen sig inte kunna bifalla en förfrågan om penningbidrag från Fco för understödja malmös bygg- nadsarbetare under en pågående arbetskonflikt. men samtidigt var denna uppdelning mellan det fackliga och det politiska inte helt och hållet konsekvent hållen av de egna medlemmarna. när frågan om att understödja de strejkande byggnadsarbetarna behandlades vid fören- ingsmötet gick mötesdeltagarna mot styrelsen och beslutade att tilldela de strejkande ett penningbidrag. På det hela taget fanns det således en klart urskiljbar ambivalens i förhållandet mellan polisföreningen och den fackliga delen av arbetarrörelsen. när tryckeriaktiebolaget Framtiden, som gav ut tidningen Arbetet, i februari 1926 kom med en framställan att polisföreningen skulle teckna sig för aktieinnehav i bo- laget menade en av föreningsmedlemmarna vid mötet som behandlade frågan att Kamraten inte borde ”blanda sig i nämnda tidningsföretag som tidigare visst icke visat något tillmötesgående mot polisen” medan en annan varnade för att steget av att göra ett sådant aktieinköp skulle kunna ”medföra föreningens indragande i politiken.”236
ett annat belysande exempel kan hämtas från den 24 juli 1921 då följande uttalande på begäran av Kamratens styrelse publicerades i Arbetet:
under senare tid har, dels i allmänna pressen och dels annorstädes, gjorts gällande, att vissa polismän i malmö skulle ha tagit ställning emot i arbetskonflikter invecklade arbetare, varav följt, att förbittring mot polisen är rådande inom vissa arbetargrupper. Kamraten, förening för malmö polismän, har å sammanträde den 24 dennes behandlat frågan samt enhälligt beslutat tillställa pressen följande:
235 Bodman, 1953, s 19. 236 Bodman, 1953, s 21.
det är icke känt, vilka polismän som skulle ha förgått sig eller om de tillhöra föreningen, men uttalar denna sin bestämda protest mot dem, som, i vilket syfte det än månde vara, överskrida de gränser inom vilken polisen enligt lag har att utöva sin verksamhet. det bör vara varje polisman synnerligen angeläget, att genom självkritik söka förvärva sig förmågan att vid alla tillfällen kunna iakttaga ett behärskat, försynt men bestämt och värdigt uppträdande.
Vi hoppas emellertid också, att fackorgani- sationerna mera än hittills måtte vidtaga åtgärder mot dem av deras medlemmar, som till äventyrs uppträda aggressivt mot polisen, då den sin plikt likmätigt nödgas ingripa. det händer nämligen rätt ofta, att organiserade arbetare söker fritaga anhållna personer eller uppegga dem till våldsamt motstånd m.m.
ett i stort sett gott förhållande är rådande mellan polisen och allmänheten här i staden. Kamraten önskar emellertid ingenting hellre, än att detta förhållande måtte förbättras ännu mera.237
det handlade således återigen om de i polisföreningen anslutna med- lemmarnas ställning i händelse av arbetskonflikt. det var med andra ord en fråga som flera gånger kom upp till diskussion på både styrel- semöten och föreningsmöten och som uppenbarligen tycks ha berett de fackligt aktiva poliserna påtagligt mycket huvudbry. det i Arbetet publicerade uttalandet visar även på att det från Kamratens håll sågs som ett problem att det ifrån den fackliga arbetarrörelsens medlemmar fanns en vilja att tillgripa våld.
inte minst de partipolitiskt aktiva socialdemokratiska poliserna måste stundtals ha hamnat i bekymmersamma intressekonflikter i gräns- landet mellan klasskamp och yrkesutövning. att så var fallet framgår bland annat av ett uttalade från en av de intervjuade informanterna. informanten ifråga kunde namnge den poliskonstapel som vid tiden för konflikten vid den nilssonska fabriken representerade SaP i malmö stadsfullmäktige.
[i] samband med poliser, så var det en patrul- lerande polis, som hette Weber. mycket känd so- cialdemokrat och jag har liksom för mig, att han satt i stadsfullmäktige. Och han hade ju liksom ett mellanting, däremellan, du förstår, åsikterna alltså. Han ville ju naturligt… hemskt gärna… förklara sin sympati för de strejkande men som ordningsman, polisman, så kunde han ju inte… uttala det, men man visste ungefär att det… hans, tankar om det hela.238
det faktum att åtminstone en del av de fackligt anslutna poliserna tycks ha haft tydliga sympatier för den socialdemokratiska arbetarrö- relsen i malmö leder fram till frågan om det på något sätt går att finna tecken på sådana sympatiyttringar i polismaterialet från konflikten vid den nilssonska fabriken. det är faktiskt möjligt. inte minst är det klart att fabriksledningen liksom strejkbrytarna själva stundtals upplevde att malmöpolisen stod på de strejkande arbetarnas sida. ett sådant tillfälle är i samband med händelsen utanför fabrikens garageport på Privatga- tan den 28 september, när de båda konstaplar som finns på plats upp- manar den berusade och gentemot folksamlingen utmanande strejk- brytaren nils Persson att hålla tyst och stänga garageporten om sig. Polisrapporten från de båda konstaplarna visar tydligt att det skulle ha varit strejkbrytaren som uppträtt förargelseväckande. men det hela fick en intressant efterföljd när befälhavaren för strejkbrytarnas logement på fabriken samma kväll som det hela utspelade sig ringde in en an- mälan till de båda polismännens vakthavande befäl att deras åthutning av strejkbrytaren, liksom att de skulle ha stängt porten mot dennes vilja, ”högljutt” skulle ha ”gillats av ett antal personer, som vid tillfället uppehållit sig å Privatgatan.”239 när kommissarie Carl Hallberg från andra Polisvaktsdistriktet i malmö besökte fabrikens kontorslokaler och där talade med fabrikör nilsson och kontorschefen rosén var deras mening att de båda polismännen hindrat nils Persson i dennes arbete som portvakt. i sin rapport angående det hela menar Hallberg att de båda polismännen visat oförstånd i tjänsten ifall det skulle visa sig att de hindrat Persson från att ha porten öppen för att släppa in ytterli-
238 intervju med informant 020219.
gare strejkbrytare. men han menar samtidigt att de båda polismännens agerande i viss mån kan försvaras av strejkbrytarens förargelseväckande uppträdande gentemot de personer som uppehöll sig på gatan, det vill säga de strejkande arbetarna och deras sympatisörer.240
att den borgerliga högern uppfattat malmöpolisen som partisk till för- mån för den fackliga arbetarrörelsen i malmö antyder Svenska träin- dustriarbetareförbundets ordförande Oscar Karlén när han i talfilmen ”den pågående agitationen” från åren närmast efter konflikten vid den nilssonska fabriken säger att den borgerliga pressen i malmö ”alltsedan strejkens utbrott underförstått [hade] låtit påskina att polisen visat en oförtydbar flathet” gentemot de strejkande arbetarna.241 ett annat exempel, som antyder att fabriksledningen liksom strejkbrytarna ansåg sig kunna leda i bevis att enskilda malmöpoliser visade tydliga sympa- tier för de strejkande arbetarna och deras sympatisörer bland demon- stranterna, kan ges med utgångspunkt i de redan nämnda händelserna utanför fabriken under natten mellan 5 och 6 oktober, då en stor del av fabrikslokalernas fönsterrutor krossades. i en skrivelse riktad till kommissarien för det andra Polisvaktsdistriktet, återigen Hallberg, anmälde fabrikör a. W. nilsson att logementsbefälhavaren på fabriken i en rapport uppgett att stenkastningen mot fabrikens fönster skulle ha ägt rum ”i närvaro och i åsyn av tre poliskonstaplar, som därvid icke sökt förhindra detta. ej heller hade konstaplarna företagit någon åtgärd för att skingra en utanför fabriken varande folkmassa.”242 när Hallberg åter besökte fabrikslokalerna och höll förhör med logements- befälhavaren och de strejkbrytare som uppgett sig ha bevittnat poliser- nas partiskhet var det återigen i en undersökande roll som handlade om att utreda huruvida polismännen under dennes direkta befäl agerat partiskt i deras tjänsteutövning.
en intressant detalj i sammanhanget är att den polisman som åtföljer Hallberg inte är någon mindre än erik Weber. Hur medvetet val detta kan ha varit är naturligtvis omöjligt att svara på. men det kan knappast ha undgått vare sig Hallberg eller för den delen fabrikör nilsson, att
240 Pol ii, rapportkopior, 30/9, 4/10, 21/10, 24/10 1926, a3a: 14 (mS). 241 Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id
1231 (araB).
den polisman som åtföljde den förre till fabriken sedan lokalvalen håll- na samma höst representerade SaP i malmö stadsfullmäktige.243 det kan alltså ha legat nära till hands att tolka detta som en tydlig signal om var sympatierna i frågan låg. den av Hallberg författade rapporten i ärendet riktade inte den kritiska udden mot de strejkande arbetarna och inte ens de stenkastande demonstranterna även om det slås fast att de krossat fönster, eller för den delen mot polismännen utanför fabri- ken. istället var den riktad gentemot strejkbrytarna. Hallberg är i sin rapport mycket tydlig med att klargöra att det är strejkbrytarna som varit den part som inlett de våldsamheterna utanför fabriken tidigare den aktuella kvällen. Han påpekade att fönster krossats av personer som uppehållit sig på Parkgatan utanför fabriken, men var samtidigt mycket tydlig med att klargöra att strejkbrytarna redan dessförinnan kastat stenar liksom andra föremål ut mot demonstranterna ute på gatan. ”Samtliga de polismän, som under aftonens lopp kommenderats till tjänstgöring utanför fabriksområdet”, menade Hallberg i rappor- tens avslutande stycke, har ”skött sin tjänst på ett anmärkningsfritt sätt”.244 det går som sagt inte att leda i bevis att det ska ha funnits någon sådan partiskhet ifrån polisens håll. men helt klart vet vi att det fanns poliser som måste ha haft betydande lojalitetskonflikter, varav några ideologiskt stod på de strejkandes sida, inte minst erik Weber. det är också tydligt att det åtminstone från fabriksledningens och strejkbrytarnas håll har funnits en föreställning om en partiskhet bland malmös poliser till fördel de strejkande arbetarna.
det är i sammanhanget möjligt att tala om tillägnelse där det som eftersträvas från Kamraten är det sociala rum som den socialdemokra- tiska arbetarrörelsen utgör liksom den kollektiva identitetsgrunden ”ar- betare” för medlemmarnas räkning. det eftersträvade resultatet var ett gränsskifte där polisföreningens medlemmar och därmed ett stort fler- tal av stadens poliskonstaplar skulle gå från att utgöra ett ”dem” till ett ”vi” i den socialdemokratiska arbetarrörelsens ögon. det uttalade målet för denna tillägnelse var att genom association närma sig den politiska makten i malmö och på så sätt som ”arbetare” och en del av socialde- mokratiska arbetarrörelsen få tillgång till det sociala rum i vilket de
243 Pol ii, rapportkopior, 8/10 1926, a3a: 14 (mS). 244 Pol ii, rapportkopior, 8/10 1926, a3a: 14 (mS).
politiska beslut som berörde den kommunalt organiserade polisen fat- tades. men denna tillägnelse innebar samtidigt en att tydlig ambivalens blottlades inom polisföreningen vilken går att skönja i Kamratens långt ifrån konsekventa inställning att det uteslutande handlade om en po- litisk association till den socialdemokratiska arbetarrörelsen. en av de huvudsakliga poängerna med att lyfta fram polisföreningen Kamraten är att visa på en av de analytiskt uppenbara motsägelsefullheter som återfinns i den historiska litteraturen kring den nilssonska konflikten. det kan vara värt att notera att den gränsdragning där polisen konstru- eras som ”den andre” av den socialdemokratiska arbetarrörelsen inte framträder lika tydlig i källorna innan dess att det kollektivt utövade våldet eskalerar i november 1926. det finns undantag här som redo- visats ovan, men Arbetet skriver samtidigt så sent som i oktober 1926 i en artikel där den detektiva kommissarie Clementz utsätts för hård kritik att malmö poliskår annars i allmänhet har ett gott anseende.245