under tiden fortsatte de konfrontativa mötena mellan strejkbrytarna, de strejkande och de senares sympatisörer på samma sätt som tidigare och med oförminskad styrka. Bland annat förekom ett sådant utanför fabriksporten på möllevångsgatan på kvällen den 13 november. två av fabrikens strejkbrytare anlände berusade med taxi till möllevångsgatan vid halvsextiden på kvällen. de råkade omedelbart i handgemäng med den församlade folksamlingen utanför fabriken. Knuffar, slag och svor- domar utdelades och hördes från båda hållen. då en polisman anlänt till platsen hade handgemänget slutligen upphört. de båda berusade strejkbrytarna hade därefter en tid uppehållit sig på gångbanan utanför fabriksporten där de enligt polisrapporten ”högljutt bråkat, svurit och väsnats samt rusat mot och hotat våldföra sig mot flera å gatan stående personer, vilket väckt allmän förargelse.”259 Polismannen på platsen hade slutligen beordrat de båda strejkbrytarna att gå in till sin bostad
på fabriken, vilket de efter en stund hade gjort. men endast kort där- efter hade fabriksporten åter öppnats och en tom ölbutelj kastats ut mot gatan och den där församlade skaran människor, men utan att träffa någon eller förorsaka någon annan skada.260 det kan naturligtvis vara så att det finns en koppling mellan denna kvälls konfrontationer och misshandeln av korgmakare Wilhelm Jönsson. men om så är fallet finns inga spår av detta i polisrapporten.261
Fco kallade till möte med styrelsen måndagen den 15 november. På dagordningen stod bland annat konflikten vid den nilssonska fabriken. träindustriarbetareförbundets avd. 9 och 11, det vill säga de två avdel- ningar som var iblandade, begärde i en skrivelse till styrelsen att Fco:s representantskap skulle kallas till möte för att diskutera strejken. i protokollet nämns inget om Wilhelm Jönsson. misshandeln av honom framstod således ännu fyra dagar innan han avled som en ickefråga, i varje fall inte något som protokollförts som någon huvudsaklig an- ledning till de båda avdelningarnas begäran om det extrainkallade mötet. däremot meddelade ordförande tage W. nielsen att listor hade skickats ut till de olika fackliga avdelningarna i malmö med begäran om ekonomiskt understöd till de strejkande på den konfliktdrabbade fabriken. att strejkbryteriet ändå ansågs vara en fråga som skulle dryf- tas framgår av den vice sekreteraren Kellgrens inlägg, där han bekla- gade att de båda avdelningarna själva valt att utse en inledande talare. Kellgren menade att en annan person hade varit lämpligare som talare, ”såsom specialist i frågan ang. strejkbryteriet”.262 representantskapets möte hölls den 17 november. Konflikten vid den nilssonska fabriken kom upp som fjärde punkt på dagordningen. den av de strejkande utsedde inledningstalaren var ordföranden för avd. 11, korgmakare Per larsson. Förutom denna ledande position i en av de båda strejkande fackliga avdelningarna var han även arbetarkommunens ordförande samt ledamot för SaP i stadsfullmäktige.263 larsson lämnade enligt representantskapets protokoll ”en ingående redogörelse för arbets- å
260 Pol ii, rapportkopior, 18/11 1926, a3a: 14 (mS). 261 Arbetet, 16/11 1926.
262 Fco, Protokoll 1926-1928, styrelsens protokoll, 15/11 1926, a: i-ii (aaS).
263 Svenska folkrörelser, 1936, s 677; uhlén, 1949, s 366; Arbetet, 29/11 1926.
löneförhållandena vid fabriken i fråga”, samt bakgrunden till konflik- tens ursprung. men inte heller vid detta mötesprotokoll omnämns någonting angående misshandeln av Wilhelm Jönsson. inte heller frågan om strejkbryteriet var uppe till någon mer ingående diskussion. den avgörande punkten för representantskapet att ta ställning till var snarare styrelsens förslag till begäran om uttaxering till förmån för de strejkande arbetarna. detta förslag bifölls också.264
det finns anledning att kort stanna upp och reflektera över det faktum att misshandeln av Wilhelm Jönsson var en ickefråga så sent som två dagar innan han avled på malmö allmänna sjukhus i vad som rimligen kunde uppfattas som sviter av det utförda våldet. det kan naturligt- vis vara så att misshandeln var någonting som diskuterades på såväl styrelsemötet den 15 som representantskapsmötet den 17 november. men om så var fallet protokollfördes det inte. att strejkbryteriet i all- mänhet och det på den nilssonska fabriken i synnerhet diskuterades framkommer av inlägget kring den av de strejkande utsedde föredra- gande på representantskapsmötet. att någon mer ingående diskussion om strejkbryteriet inte verkar ha förekommit kan tyda på att det helt enkelt inte var något som behövde nedtecknas. i varje fall inte annat än i den svepande formuleringen att ordföranden i en av de strejkan- des två avdelningar lämnade en ingående redogörelse för konfliktens bakgrund, liksom för de strejkandes ekonomiska situation. att de strejkandes ekonomiska situation var i blickpunkten liksom beslutet på representantskapsmötet om extra uttaxeringar till förmån för de strej- kande tyder på att det inte i första hand var strejkbryterivåldet som var den huvudsakliga frågan på dagordningen. det kan också vara så att misshandeln av Wilhelm Jönsson helt enkelt betraktades som en ickefråga innan denne faktiskt avled två dagar senare. Kollektivt våld i mötet mellan strejkbrytare och strejkande var ingalunda någonting ovanligt och kanske således ingenting som det fästes någon avgörande vikt vid. det märkliga i denna situation är fortfarande det faktum att Wilhelm Jönsson redan när han dagen efter misshandeln fördes
264 Arbetet, 16/11 1926; Fco, Protokoll 1926-1928, representantskapets protokoll, 17/11 1926, a: i-ii (aaS). resultatet redovisades inför Fco:s representantskap vid dess möte den 20/12 1926, 12 946 kronor hade då insamlats till de strejkande från olika håll. Fco, Protokoll 1926-1928, representantskapets protokoll, 20/12 1926, a: i-ii (aaS).
till sjukhuset kan sägas ha varit svårt sjuk. det är på det hela taget märkligt att detta inte är någonting som åtminstone Arbetet anser vara av värde att ta upp i sin rapportering kring den nilssonska konflikten. Varför arbetartidningen i så fall väntade med att rapportera om vål- det ifråga är i det närmaste omöjligt att säga. i vilket fall som helst framstår den utförda misshandeln som en ickefråga fram tills den tid- punkt då Jönsson avlider i sin sjukbädd. men från den tidpunkten och framåt kom Jönsson onekligen snarast att spela en nyckelroll för den socialdemokratiska arbetarrörelsens mobilisering i anslutning till den nilssonska konflikten.