malmöpolisens kriminalavdelning inledde en förundersökning i ärendet dagen efter maria Jönssons anmälan var daterad. men tidigt samma morgon hade Wilhelm Jönsson avlidit på allmänna sjukhuset. Han hann således aldrig avge något vittnesmål till polisen. de båda poliser som handhade ärendet, kriminalöverkonstapel ivar Forssén och kriminalkonstapel Jöns lönn, hann heller är inte mer än inleda sin förundersökning innan den utpekade nils Persson, med andan i halsen och ett exemplar av tidningen Arbetet i handen, självmant infann sig på polisstationen. i tidningen utpekades Person som skyldig till misshandelsdådet, och därmed till Wilhelm Jönssons död, vilket gjort att strejkbrytaren skyndsamt hade tagit sig till polisstationen, för att undvika alla försök till våldsutövning gentemot honom själv från de strejkande och deras sympatisörers sida.265 efter ett par inledande förnekanden men bemött med informationen att Arbetets uppgift att det fanns ett vittne till det inträffade var riktig, erkände sig Persson skyldig till att ha slagit ned Jönsson. Persson uppgav att han firat mårtensgås tillsammans med en bekant, en änka vid namn Persson och hennes inneboende, en stuveriarbetare vid namn nilsson. Persson uppgav därefter att han gjort vad han kunnat för att undvika bråk på vägen hem från sagda mårtensgåsmiddag. Han hade haft för avsikt att ta sig in i fabriksområdet genom en bakport på den mindre Privatgatan. Persson hade tidigare på kvällen lämnat den olåst för just detta ändamål. Han ville undvika fabrikens port på möllevångsgatan alldeles intill huvudingången till Folkets Park, där han upper att det nästan
alltid fanns folk på plats. Persson avsåg antagligen med det senare att det var där de strejkvakter befann sig som under dygnets alla timmar fanns utposterade utanför fabriken.266
Han hade på hemväg från änkan Persson kommit gående längs amiralsgatan och Bergsgatan med avsikt att gå upp längs Barkgatan, förbi ryska gummifabriken, och på så sätt upp längs Privatgatan till den olåsta bakporten. men när Persson i nattmörkret vikt av upp på Barkgatan hade han sett en grupp på fyra eller fem personer stå samlad längre upp på gatan alldeles utanför fabriken. rädd att detta skulle kunna vara strejkvakter hade Persson svängt av åt höger längs engelholmsgatan, vilken han följt fram till möllevångsgatan och den väg han från början sagt sig vilja undvika. Persson hade inte sett någon människa alls medan han skyndat fram i riktning mot fabriksporten förrän han kommit en bra bit uppför möllevångsgatan. en för honom okänd man, som Persson uppger måste ha stått gömd i skuggorna av en portuppgång, hade då kommit fram ur mörkret och börjat snedda över gatan i riktning mot Persson. den senare hade då skyndat på stegen mot hörnet av möllevångsgatan och Privatgatan där han ämnat vika av för att nå säkerheten inne på fabriksområdet. när Persson nästan varit framme vid hörnet hade mannen ifråga hunnit ikapp och kommit upp bakom honom, samt tyckts vilja tränga sig fram mellan Persson och husväggen på dennes vänstra sida, liksom för att skära av honom från Privatgatan och fabriksporten. Persson uppger sig därefter ha reagerat instinktivt på vad han enligt vittnesmålet uppfattat som en hotfull situation. rädd för att en ordväxling eller bråk endast skulle påkalla uppmärksamhet från andra till honom fientligt inställda personer i närområdet hade Persson, som uppgav sig vara vänsterhänt, utdelat ett snabbt slag snett bakåt med, vad han uppger öppen handflata. därefter hade Persson, utan att omedelbart ha sett sig om efter vilket resultat det utdelade slaget hade fått, med raska steg skyndat runt hörnet till Privatgatan och fram till den olåsta bakporten. en hastig blick bakåt innan han rundat hörnet till Privatgatan hade visat Persson en ensam man stående nära den plats där han utdelat slaget. Väl inne på fabriksområdet hade Persson enligt egen utsago genast gått upp på logementet för att sova.267
266 Krim, rapportkopior del ii, 24/11 1926, a3a.42 (mS); SDS, 20/11 1926.
i polisförhöret sade sig Persson inte mer ha tänkt på det inträffade förrän samma dag som han självmant inställde sig på polisstationen. det var över en vecka efter händelsen ifråga, och efter det att han på tidningen Arbetets förstasida sett sig utpekad som skyldig till vad som uppgavs vara dödsmisshandeln av den strejkande arbetaren Wilhelm Jönsson. Pressad av de båda detektiva poliser som höll i förhöret upp- gav Persson att han inledningsvis dyrt och heligt förnekat sin skuld eftersom han inte en i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att hans enda och med öppen handflata utdelade slag på något sätt skulle ha kunnat leda fram någon människas död. Han menade sig ha trott att den i Arbetet uppgivne Wilhelm Jönsson således måste ha misshand- lats av någon annan person än han själv för att detta skulle ha kunnat ske på ett sådant sätt att det lett till döden. att Persson blivit utpekad i Arbetet för misshandeln sade han sig ha trott bero på ”det allmänt utbredda hat” som rådde från den organiserade arbetarrörelsens sida gentemot såväl honom själv som de andra på den nilssonska fabriken. Persson berättade därefter att han sedan anställningen på fabriken efter konfliktens utbrott i juli så gott som dagligen blivit hotad och trakas- serad av argsinta människor så fort han av en eller annan anledning rört sig ute i staden. då han dessutom trott sig sova vid den tid miss- handeln enligt uppgiften i Arbetet skulle ägt rum hade han återigen omöjligen trott sig kunna vara den skyldige. det som till slut hade fått honom att inse att han kanske trots allt kunde vara den ansvarige för misshandeln ifråga, menade Persson, var det faktum att de båda polismännen i förhöret uppgett att det faktiskt fanns ett vittne till det inträffade vilken pekade ut honom som gärningsman.268
nils Perssons vittnesmål är inte minst intressant eftersom det ger en ovanlig skildring ur en strejkbrytares perspektiv med avseende på det av strejkande arbetare kollektivt utförda våldet i samband med en konflikt på arbetsmarknaden. när Persson ger sitt vittnesmål måste det ha tett sig troligt för honom att han skulle komma att ställas till svars för korgmakare Jönssons död. med detta i bakhuvudet är det värt att notera att Perssons uppgifter på det hela taget överensstämmer med gunnar anderssons vittnesuppgifter. att Jönsson hade stått i skug-
gorna av en portingång och väntat på att Persson skulle passera förbi. att Jönsson därefter hade skyndat upp bakom Persson och agerat som om han velat tränga sig fram mellan den senare och fabriksporten på Privatgatan. att Persson svarat med att utdela ett slag som hade träffat Jönsson i ansiktshöjd. att Jönsson en kort stund därefter hade befunnit sig stående och tillsynes oskadad på den plats längs möllevångsgatans sträckning där Persson utdelat slaget ifråga. Persson motiverar det av honom utövade våldet gentemot Jönsson med att han känt sig hotad, samt att han alltsedan han låtit sig värvas som strejkbrytare på fabriken utsatts för både hot och våld.
Vad som på många sätt tycks träda fram i Perssons vittnesmål är den uttryckta rädslan för de strejkande arbetarna och deras sympatisörer. Återigen ska det påpekas att källmaterialet är en polisrapport, där den förhörde strejkbrytaren redogör för utförda handlingar med vetskapen att han kan komma att ställas till svars för någon annans död. men inte desto mindre kan det konstateras att den förhördes försvar av mo- tiven av den utförda misshandeln tar fasta på upplevelsen av rädslan för hotet från de strejkande arbetarna och deras sympatisörer. att detta upplevda hot inte är någonting som bara tagits ur tomma luften vittnar den långa raden av konfrontativa möten under sommaren och hösten året 1926. den upplevda rädslans centrala plats i vittnesmålet framgår inte minst tydligt i den av Persson lämnade redogörelsen för hur både vägvalet och den olåsta fabriksporten mycket noga hade planerats av honom i förväg. det senare med förhoppning att kunna undvika de strejkvakter eller andra till de strejkande sympatiskt inställda som han enligt vittnesmålet förutsatte skulle finnas på plats utanför huvudin- gången till fabriken. rädslans centrala plats framgår även i skildringen över hur han med andan i halsen improviserat en alternativ väg fram till den olåsta porten i den stund han uppfattat den planerade vägen stängd av vad han befarade vara just de strejkvakter han hoppats kunna undvika. det Perssons vittnesmål inte minst ger en redogörelse för är hur de strejkbrytare som utsattes för det kollektivt utövade våldet från de strejkande och deras sympatisörer upplevde det hela. det visar även på ett direkt resultat av var den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö dragit våldets gränser inom politiken.
Kapitel 9
demonstrationer
den 19, 22 och 23 dennes kunde antalet demon- stranter uppskattas till mellan 2 a 3000 personer, mestadels ynglingar av ligisttypen och pojkar. Vid varje demonstration ha ett större antal polismän måst kommenderas till platsen för avspärrning av fabriksområdet och upprätthållandet av ord- ningen. demonstranterna ha i regeln av polisen varit skingrade vid 11-tiden på kvällarna. […] Vid demonstrationerna den 22 och 23 dennes uppträdde folkmassan ytterst hotfullt mot kon- torspersonalen, då denna strax efter klockan 7 eftermiddagen lämnade fabriken. Vid båda tillfäl- lena förföljdes personalen av en större tjutande och skränande folkhop och var det endast med största möda polisen förmådde avstyra handgrip- ligheter från folkhopens sida.
Polisvaktsdistrikt ii i malmö, rapportkopior 1926: ii, 24/11 1926, a3a: 14 (mS)
de strejkande arbetarna vid a. W. nilssons och åtminstone delar av den socialdemokratiskt organiserade arbetarrörelsen i malmö kände troligtvis till vad som hänt kort efter det att Wilhelm Jönsson förts med ambulans till allmänna sjukhuset. men det är först efter Jönssons död som det hela delges den bredare allmänheten. den 19 november, samma dag som Jönsson avled på allmänna sjukhuset, hade kvälls- tidningen Arbetet med stora bokstäver på framsidan huvudrubriken, ”Knytnävsslaget i natten. a. W. nilssons strejkbrytare skadar dödligt en strejkande”, och underrubrikerna ”den strejkande överfölls på hemvägen utan någon som helst anledning” och ”Han har på morgo- nen avlidit å allmänna sjukhuset”. i artikeln konstaterade tidningens skribent att Jönsson hade slagits ned av ”en av de mera ökända strejk- brytarna”, nils Persson, vilken tillfogat den strejkande korgmakaren ”ett fruktansvärt knytnävsslag i ansiktet”, så att denne fallit omkull på gatan. det var denna tidning nils Persson hade i handen då han sam-
ma dag inställde sig på polisstationen. i tidningens skildring framstår Jönsson som ett passivt offer för Perssons aktiva våldshandling. det framstår som att Persson hade stått och väntat på att Jönsson skulle komma i närheten av honom, innan den förre ”hastigt sett sig om- kring, förmodligen för att konstatera att intet åsyna vittne fanns, och därefter tilldelat” den senare knytnävsslaget i ansiktet. tidningen redo- gjorde därefter för Jönssons sjukdomsförlopp, att han varit förlamad på kroppens ena sida och att han inledningsvis inte haft talförmågan, men att han till slut återfått talförmågan och då utpekat nils Persson som gärningsmannen. i artikeln meddelades det vidare att ett vittne som åsett misshandeln trätt fram.269
Arbetets skribent tvivlade heller inte på att den hjärnblödning som Jönsson drabbats av var direkt orsakad av det utdelade knytnävsslaget. den behandlande läkaren hade visserligen inte kunnat intyga att det ena var en direkt följd av det andra men, menade skribenten, någon annan tolkning måste på det hela taget inte kunna anses vara rimlig med tanke på det inträffade händelseförloppet. tidningen upplyste också att den avlidnes hustru föregående dag hade lämnat in en anmä- lan om det inträffade till den allmänne åklagaren. ”då Jönsson efter misshandeln avlidit förutsätts att brottet är av sådan beskaffenhet, att det faller under allmänt åtal”, konstaterade tidningen i en kommentar. den resterande delen av Arbetets artikel ägnades åt ett utfall gentemot den borgerliga högerpressen i malmö. Såväl Sydsvenska Dagbladet som Skånska Aftonbladet kritiserades i synnerligen skarpa ordalag för sina skriverier angående strejkbryteriet, där inte minst den förra tidningen utsattes för Arbetets indignerade ilska. tidningen beskylldes för att ha bedrivit en fullständigt ”ansvarslös hetspropaganda” för att förmå malmöpolisen att hitta nya offer för Åkarpslagen bland de strejkande arbetarna.det återstår att se, frågade sedan Arbetets skribent retoriskt, om omsorgen för samhällsordningen kommer att ta sig samma ut- tryck nu när det är en av de strejkande som utsatts för våldsövergrepp av en strejkbrytare. Sannolikt inte, var skribentens undermening i artikeln. ”men om allmänheten reagerar mot strejkbrytarslöddrets utmaningar är man färdig att i samhällsordningens intresse kräva de
strängaste straff”, fortsatte skribenten,”ja då anser man t. o. m. – som Sydsvenskan häromsistens – det alldeles riktigt och med den lagliga samhällsordningen överensstämmande, att strejkbrytarna skola äga rätt att begagna revolvrarna.”270
Fram till denna tidpunkt hade de närmast dagligen förekommande demonstrationerna utanför den nilssonska fabriken vanligtvis inte lockat mer än några hundratal av de strejkande och deras sympatisö- rer varje eftermiddag och kväll. Vid ett par tillfällen under senhösten hade antalet demonstranter utanför fabrikskomplexet enligt polisens rapporter varit så många som bortåt tusen. demonstrationerna hade med andra ord växt i omfattning under loppet av konflikten för att nå toppnoteringar månaden innan nyheten om Jönssons död slogs upp i tidningsrubrikerna. men denna fredagskväll skedde en betydande för- ändring med avseende på antalet församlade demonstranter. malmö- polisen uppskattade antalet demonstranter denna kväll till någonstans mellan 2 000 och 3 000.271 Polisen svarade i sin tur med att ytterligare förstärka sin redan påtagliga närvaro på platsen. i polismaterialet, och då inte minst patrulljournalerna, går det tydligt att skönja malmö- polisens kontinuerliga mobilisering utanför fabriken under loppet av sommaren och hösten 1926.272 av allt att döma verkar en stor andel av demonstranterna, förutom de alltid närvarande strejkvakterna och övriga strejkande arbetare vilka dagligen samlades utanför fabriken, liksom tidigare mestadels ha varit arbetarungdom i olika åldrar. i polisens rapportering omnämns de som varande huvudsakligen ”ung- domar av ligisttypen och pojkar”.273 demonstrationerna som sådana verkar på det hela taget i sina uttryck ha varit högljudda men lugna. Polisen nämner i sin rapportering inte att några våldsamheter skulle ha förekommit, varken från strejkbrytarnas eller från den demonstrerande folksamlingens sida. detta skulle de med största sannolikt ha gjort om några sådana hade förekommit. istället understryker polisrapporten de mängder av klagomål över oväsendet från demonstranternas högljudda
270 Arbetet, 19/11 1926.
271 Pol ii, rapportkopior, 24/11 1926, a3a: 14 (mS).
272 Krim, tjänstgöringsjournal 1926, d1a:18 (mS); Pol ii, Patrulljournal 1926, di:38 (mS).
rop, skrik och visslingar som skall ha framförts till polisen av de bo- ende i bostadskvarteren närmast fabriken.274