I Hammarby Sjöstad ligger det första intervjutillfället före inflyttning. I Västra Hamnen gjordes de flesta av de inledande intervjuerna strax efter det att de boende flyttat in. I några fall hade de hunnit bo ett par månader i den nya bostaden. Det andra intervjutillfället skedde i merparten av fallen, i både Hammarby Sjöstad och Västra Hamnen, drygt ett år efter inflyttning. I några fall skedde intervjun bara drygt ett halvår efter inflyttning.1 Två av de hushåll jag återkom till hade flyttat en gång till. Jag
intervjuade dem då om den tid de bott i områdena.
Intervjuerna – de boende och jag samtalar i en trevlig atmosfär
Vid både första och andra intervjuomgången hade jag en intervjuguide med frågor (se bilaga). Vid andra intervjutillfället upplevde jag att vi kände varandra, vilket ledde till att samtalet även rörde mer personliga angelägenheter än under den första. Vid andra intervjutillfället hände det att jag möttes i farstun med en vänlig kram. Några berättade att de undrat när jag skulle höra av mig igen. Innandet första intervjutillfället hade vi aldrig setts, och jag fick presentera mitt avhandlingsarbete och informera om syftet med deras medverkan. Detta hade jag gjort i det utskickade brevet och vid telefonsamtalet med dem, men det kändes viktigt att öga mot öga berätta om det igen samtidigt som en kontakt mellan två eller ibland fler individer etablerades, eftersom det i vissa intervjuer
deltog flera medlemmar av hushållet. Vid den andra intervjun, som nästan uteslutande gjordes i den nya bostaden, inleddes intervjun ofta med att de visade mig runt i lägenheten vilket innebar en sorts deltagande observation. Under samtalets gång, när de kommenterade olika saker i lägenheten eller i området, kunde de visa mig och till och med peka genom fönstret på företeelser de berättade om. Vid enstaka tillfällen har det även hänt att de visat mig allmänna utrymmen i fastigheten där de bor. Vid första intervjun ställde jag bland annat frågor om deras inställning till miljösatsningen och om denna påverkat deras val av bostad. Det visade sig att de inte kände till allt jag frågade om, t ex solceller i Hammarby Sjöstad. Detta innebar att jag som intervjuare fick berätta vad jag visste om miljösatsningen, eftersom de blev nyfikna. Delar av intervjun fick därmed karaktär av informationstillfälle om olika miljölösningar, som jag hade läst om eller kände till. Diskussionen med ett hushåll som inte kände till individuell mätning tog följande gestalt:
Intervjuare: ”det innebär att du betalar din egen förbrukning för både värme och vatten, du kan påverka själv.”
Boende: ”va bra, det hade jag absolut ingen aning om, det är dålig information…”
Intervjuare: ”om man reser bort kan man skruva ner värmen/….” (intervju HH3:1)
I ett hushåll sa mannen när jag, vid det andra intervjutillfället, frågade honom om han kände till energilösningen, något i stil med: ”ja det gör jag, det berättade du om sist” (VH3:2). Jag ställde även en fråga om det är någon som framförtkrav på att de boende ska ändra sitt beteende och levnadssätt. Alla svarade nej, men några hushåll började reflektera och tyckte att det kanske man faktiskt borde ha gjort. Det jag sa under intervjuerna, gjorde att de boende började reflektera över saker de inte hade tänkt på tidigare. Att jag påverkade hushållen och fick vissa av dem att fundera blev ännu tydligare under den andra intervjun. Jag urskiljer två förhållningssätt till hur de började parera det faktum att jag frågade igen om vilken information de fått och om de ändrat sitt beteende relaterat till miljöfrågan.
En reaktion var att de började efterfråga feedback och information, eftersom de märkte att de inte kände till alla delar som rör miljöanpassningen i området eller hur eller på vilket sätt de själva kan bidra till om miljömålen nås eller inte. Det hände också att de tyckte informationen varit dålig. Några hushåll reagerade genom att säga att de själva borde ha satt sig in mer, t ex läst mer i de broschyrer de erhållit. Enligt detta synsätt ligger det i deras eget ansvar att ta reda på vad man inte känner till vad avser olika delar av miljösatsningen. Jag fick ibland känslan av att jag gav dem lite dåligt samvete. Det dåliga samvetet yttrade sig i att hushåll som inte varit i GlashusEtt sa att de nu skulle gå dit. Att jag pratade om miljöfrågor kan även ha inspirerat dem. Ett hushåll frågade om jag ville delta i ett möte i bostadsrättsföreningen och där berätta vad jag gör och känner till om miljösatsningen. Ett annat förhållningssätt är de mer neutrala hushållen, som inte fick dåligt samvete och inte verkade vara så intresserade av miljöprofilen och samtalen gled därför över till andra bostadsrelaterade områden. För andra intervjupersoner tycktes helt andra frågor vara mer betydelsefulla, t ex om de drabbats av sjukdom eller blivit arbetslösa.