Bolaget Stockholm 2004 AB hade till uppgift att ansvara för att ansökan om OS-2004 i Stockholm skrevs, förankrades, lämnades in och marknadsfördes internationellt (Riksidrottsförbundet 2005). Bolaget initierade även att ett miljöprogram togs fram för den olympiska byn (intervju OS-bolaget Edelstam 2002-01-29; telefonintervju ordförande OS-bolaget Långsved 2005-06-08).2 Den 14 augusti 1996 lämnades
Stockholms OS-ansökan in. Miljöprogrammet för Hammarby Sjöstad var då klubbat i kommunfullmäktige sedan två månader tillbaka.
Genom att redovisa miljöprogrammet i OS-ansökan kunde Stockholm visa för IOK att man menade allvar med sina höga miljöambitioner. Det var alltså viktigt att miljöprogrammet togs fram innan OS-ansökan lämnades in. Arbetet med programmet skedde därför under tidspress. Miljöprogrammet för OS-byn nämns exempelvis i dokumentet ”Supplementary information and clarification in response to IOC Evaluation Commission questions and comments on 2004 bid.” (Stockholm 2004 Bid Committee, odat.).3 Hammarby Sjöstad och dess miljöprofil marknadsfördes såväl för
delegater inom IOK som på mer publika arenor. I ett brev riktat till massmedia, undertecknat av OS-generalen Olof Stenhammar och miljöansvarige Mikael Edelstam den 18 juli 1997, står:
…/we have put special efforts into creating an Olympic Village that no other candidate city can match. A radical environmental program has been adopted. Among its goals are; cutting energy and water by half; using only renewable energy sources; banning a long list of toxic substances; and a range of other measurable targets (Stenhammar & Edelstam 1997).
Miljöprogrammet hade alltså ett värde inte bara som ett styrdokument för de hus- och energisystembyggare som skulle realisera målen, utan var även en viktig del av marknadsföringen av Stockholms OS-ansökan. Samtidigt som miljöprogrammet utarbetades, arbetade stadsbyggnadskontoret också med att ta fram en fördjupad översiktsplan för stadsdelen. Dessa arbeten skedde i två mer eller mindre parallella planingsprocesser. En projektorganisation för Hammarby Sjöstad, direkt underställd stadshusledningen, som fick i uppgift att utarbeta miljöprogrammet och den fördjupade översiktsplanen, byggdes upp vid sidan av den ordinarie kommunala organisationen.
1 Ursprungligen kommer faktor 10-begreppet från Romklubben. Internationellt nämns Wuppertal Institut i
Tyskland samt Rocky Mountain Institute i Colorado USA. (Se ”Därför faktor 10” 1998).
2 Initiativet till att ta fram programmet togs av miljöansvarig Edelstam i OS-bolaget (Intervju OS-bolaget
Edelstam 2002-01-29; intervju Miljöförvaltningen Lundberg 2005-06-28).
3 Eftersom det material som rör Stockholms ansökan aldrig skickades in till Stockholms stadsarkiv, går det
inte att se hur miljöprogrammet presenterades i denna ansökan. I annat material från OS-bolaget i Stockholms stadsarkiv, nämns miljöprogrammet.
Syftet med projektorganisationen var att svara för projektets utformning och genomförande (Inghe-Hagström 2002:21).
En tjänstemannagrupp får till uppgift att sätta ihop miljöprogrammet
Tjänstemän på olika förvaltningar inom staden (Miljöförvaltningen, Gatu- och fastighetskontoret samt Stadsbyggnadskontoret) fick i uppdrag att ta fram miljöprogrammet för Hammarby Sjöstad. Arbetet gjordes av tjänstemän och integrerades inte i OS-arbetet. En av tjänstemännen som representerade stadsbyggnadskontoret berättar: ”Vi jobbade mer som en kommunal grupp än direkt kopplade till det direkta OS-arbetet” (intervju stadsbyggnadskontoret Wretblad 2005- 06-10). Initiativtagaren till miljöprogrammet Edelstam, som också var miljöansvarig i OS-bolaget, deltog också när programmet togs fram. Han fungerade som pådrivare och länk mellan OS-bolaget och den politiska arenan å ena sidan och tjänstemännen i kommunen å den andra sidan (intervju OS-bolaget Edelstam 2002-01-29; intervju Stadsbyggnadskontoret Wretblad 2005-06-10).
Betydelsen av att få fram ett bra miljöprogram i OS-ansökan var uppenbart, och bland annat konsultbolaget Carla Bell konsulterades för att dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper från hur Sydney hade arbetat med sitt miljöprogram inför OS. Dessa experter kommenterade även det svenska programmets utformning (intervju stadsbyggnadskontoret Wretblad 2005-06-10). Vid framtagandet av miljöprogramment diskuterades vikten av att fastställa konkreta målsättningar och mätbara inriktningsmål, och sådana togs också fram (intervju Miljöförvaltningen Lundberg 2000-10-16). Miljöprogrammet gick ut på remiss till stadens bolag Stockholm Energi, Stockholm Vatten och Skafab1 (Miljöprogram 1996:2). Enligt Lundberg från miljöförvaltning
ombads de kommunala bolagen att översätta procentsatser och värden i de inriktningsmål som presenterades i miljöprogrammet till rimliga mål för respektive bolags verksamhet (intervju Miljöförvaltningen Lundberg 2000-10-16). Responsen blev skarp från bolagen (intervju OS-bolaget Edelstam 2002-01-29; intervju Miljöförvaltningen Lundberg 2000-10-16) som framhöll att de hade egna mandat att bestämma mål för sin verksamhet (intervju OS-bolaget Edelstam 2002-01-29).
En tolkning av de kommunala bolagens kritiska inställning är att de kommunala bolagen kände sig överkörda när målen hade tagits fram utan att de fått medverka samtidigt som de förväntades bidra till att målen skulle uppfyllas. De var inte heller involverade i diskussionerna om att skapa den ekologiska stadsdel som avsågs i Stockholms OS-ansökan.
Energimålen var viktiga för OS-byn
Ett övergripande miljömål i miljöprogrammet är att man skulle bygga dubbelt så bra hus jämfört med hus byggda 1990 (Miljöprogram 1996:3). Stadsdirektör Berglund framhåller att energifrågan var central inom staden, inte minst genom de projekt där byggforskningsrådet deltog (intervju stadsdirektör Berglund 2005-06-13). Enligt centern var energifrågan central även i den kommunalpolitiska diskussionen och bland annat diskuterades hur långt man kunde driva energimålet i Hammarby Sjöstad. Faktor 10 begreppet och en modifiering av det till faktor 4 fanns med i dessa diskussioner (intervju Centern Arthursson 2003-02-12).
Beslutet att förbättra genom faktor 2 kom till genom den politiska beslutsprocessen (intervju Centern Arthursson 2003-02-12). Det var ur denna process som uttrycket skapades att stadsdelen skulle bli ”dubbelt så bra” i förhållande till vad som gällde för bästa tillämpade teknik i nyproduktion för hus byggda 1990. Att bygga för låg energianvändning betonades inte bara i de politiska diskussionerna, utan även av Stockholm Energi (intervju Fortum Teknik & Miljö Lindén 2004-01-16). I miljöpolicyn för OS nämns också energieffektivisering av byggnader som en viktig fråga (Miljöpolicy 1995:6).
Beslutet om miljöprogrammet fattades utan konsensus
Stockholm Energis förslag beträffande målnivå för energianvändningen var 120 kWh/kvm och år varav 40 kWh el (intervju OS-bolaget Edelstam 2002-01-29; intervju Fortum Teknik & Miljö Lindén 2004-01-16). Enligt Stockholm Energi föregicks detta förslag av ett omfattande utredningsarbete i företaget och en bred diskussion såväl inom företaget som externt. Energistatistik och material hade studerats och experter från Nutek hade konsulterats, vilket betonades av Anders Lindén vid Stockholm Energi, som arbetade med energibesparingsfrågor i Hammarby Sjöstad (intervju Fortum Teknik & Miljö Lindén 2004-01-16). Trots de argument som framförts av Stockholm Energi klubbades målet 60 kWh/kvm och år igenom i kommunfullmäktige. Det finns olika perspektiv på hur processen inför detta beslut gick till.
Flera informanter säger att energimålet sattes på följande sätt: När politikerna fick se målet 120 kWh/kvm och år framhöll de att målet för Hammarby Sjöstad måste vara dubbelt så bra och därför halverade siffran till 60 kWh/kvm och år (intervju Fortum Teknik & Miljö Lindén 2004-01-16; intervju JM Kellner 2005-06-13). En av dem som intar detta perspektiv menar emellertid att: ”…/det kan ju vara en vandringssägen att det gick till på detta sätt” (intervju Fortum Teknik & Miljö Lindén 2004-01-16). Lindén skriver i en uppföljningsrapport att:
…/målet 60 kWh/kvm och år är felaktigt definierat eftersom det bland annat inte överensstämmer med det övergripande målet dubbelt så bra. Ingen tycks kunna förklara orsaken till att det ursprungliga föreslagna målet, 120 kWh/kvm och år som tillkom efter en mycket seriös utredning av någon orsak halverades en gång till. Målet 120 kWh/kvm utgjorde redan det lite drygt en halvering jämfört med byggnader uppförda på 90-talet, dvs helt i linje med stadens ambitioner (Lindén 2005:6).
Det går inte att rekonstruera exakt hur beslutsprocessen gick till när målet 60 kWh/kvm och år sattes. Men helt klart är att processen drevs av politikernas och OS-bolagets intresse att få fram ett riktigt hårt miljöprogram till OS-ansökan. Experter, bland annat på Nutek, kom att spela en viktig roll när programmet förbereddes för beslut i en mindre krets.
Olof Ohlsson, som var involverad i Stockholms Energis engagemang i Hammarby Sjöstad, har bilden av att det hårda energikravet drevs med kraft ifrån miljöförvaltningens sida (telefonkontakt Fortum Ohlsson 2006-01-03). I intervjuer med några informanter som arbetade med framtagandet av programmet framhålls att experter på Nutek var inblandade i processen (intervju Miljöförvaltningen Lundberg 2000-10-16; intervju OS-bolaget Edelstam 2002-01-29). Enligt Edelstam var det experter på enheten för energieffektivisering på Nutek som framhöll att det vore rimligt att kunna nå lägre värden än 120 kWh/kvm och år. Nutek hade exempel på småhusprojekt som kommit
ned i värden långt under 100 kWh/kvm (intervju OS-bolaget Edelstam 2002-01-29). Enligt Edelstam var det Nutek som föreslog 60 kWh/kvm och år med följande motiv
…/och de (Nutek) menade rimligen så bör det ju vara lättare i en stor byggnad som har större volym i förhållandet till skalet, så att de föreslog 60 kWh/kvm och år (intervju OS-bolaget Edelstam 2002-01-29).
Det blev detta mål som skrevs in i miljöprogrammet av tjänstemännen och som skickades för beslut i kommunfullmäktige enligt miljöansvarige i OS-bolaget (intervju OS-bolaget Edelstam 2002-01-29). Lundberg, en av tjänstemännen i kommunen, berättar att när målet 120 kWh/kvm och år skickats för politisk behandling på finansroteln ville man även från politiskt håll skärpa målet.
Jag kommer ihåg att jag blev uppringd lördag morgon, programmet skulle gå i tryck på måndag morgon, då ville finansroteln ändra energimålet, de tyckte det var för mjäkigt vad de hade hört (intervju Miljöförvaltningen Lundberg 2005-06-28).
Lundberg försökte under helgen få tag i några experter, vilket inte var helt lätt. Han diskuterade rimligheten att uppnå 60 kWh/kvm och år med en kollega. Ett argument för detta lägre mål var att det fanns befintliga hus som kommit ned i 80 kWh/kvm och år och att det fanns nybyggda radhus i Tyskland, så kallade passivhus, som använde ca 30- 40 kWh/kvm och år. Dessutom är flerbostadshus energieffektive än radhus vilket talade för att energianvändningen i flerbostadshus borde kunde komma ner i låga nivåer (intervju Miljöförvaltningen Lundberg 2005-06-28).
Vi kom tillbaka till finansroteln och sa, okej det kan bli diskussion, det är ett väldigt hårt mål, men det finns möjlighet att nå det, men vi har ingen uppfattning om vad det kostar, så skrev man dit det (intervju miljöförvaltningen Lundberg 2005-06-28).
Lundberg framhåller i efterhand att drivkraften för finansroteln att driva målet 60 kWh/kvm och år var att de ville ha ett bra program som de kunde använda för att sälja in OS i Stockholm 2004. Alla medlemmar i arbetsgruppen var inte med på detta beslut. Här är ett perspektiv som en annan tjänsteman ger:
På sluttampen hände det saker utanför min horisont. Vi hade jobbat med programmet i den där gruppen och lagt fram ett förslag. Sen var det några bråda dagar, sen var det helg och så på måndag och då kom programmet och då var det ett nytt program. Det såg inte ut som det program vi tagit fram i den kommunala gruppen, så uppenbarligen hade det hänt någonting. Vad jag har hört är att politikerna tyckte det var för tamt/.../framförallt var det energidelen som förändrades kraftigt. Man fick inte tillgodoräkna sig om man använde förnybar energi, man skulle ha 60 kWh kvm inklusive förnybar energi och år, det spelade inte någon roll hur mycket solceller man satte upp, eller solfångare (intervju Stadsbyggnadskontoret Wretblad 2005-06-10).
Detta fick till följd att tjänstemannen kände sig kluven till programmet och inte tyckte att han kunde stå för det (intervju stadsbyggnadskontoret Wretblad 2005-06-10).
Närmare sanningen än så här kan jag inte komma, men att målet kring energianvändningen var en viktig fråga i projektet är tydligt. Jag kommer inte här analysera rimligheten i att uppnå detta mål ur ett tekniskt perspektiv, utan väljer ett
aktörsperspektiv. Vissa tjänstemän, NUTEK och till slut politikerna fick makt i denna fråga som vållade diskussioner på olika arenor rörande vad som kunde anses som en rimlig målformulering. I juni 1996 beslutade kommunfullmäktige i Stockholm om miljöprogrammet i Hammarby Sjöstad. Målet om 60 kWh/kvm och år stod kvar och Stockholm Energis förslag beaktades inte.
Byggherrarna bildar en hindrande koalition
Miljöprogrammet togs fram i en process där energibolag och byggherrar inte deltog i någon större omfattning och detta kom att få konsekvenser och orsaka reaktioner hos hus- och energisystembyggarna. Stockholm Energi framförde att energimålet på 60 kWh/kvm år var orealistiskt och borde ändras (intervju Fortum Teknik & Miljö Lindén 2004-01-16). En av tjänstemännen på energibolaget utrycker sig på följande sätt:
../vi skakade på huvudet, vi visste ju hur vi levererade till andra, vi vet hur mycket el som går åt, vi ser hur efterfrågan förändras, vi hade deltagit i energi- sparkampanjer, energirådgivning, vi visste vad ett kylskåp och spis drog/…/det här blir ju orealistiskt insåg vi (intervju Fortum Ohlsson 2004-02-12).
När innehållet i miljöprogrammet blev känt för de byggherrar som köpte mark på Sickla Udde framhöll även de att miljömålen, i synnerhet energimålet, var orimligt att nå med gällande teknik (intervju Miljöförvaltningen/LIP Lundberg 2000-10-16). För att nå målet berättar OS-bolagets miljöansvarige, att byggherrarna menade att ”vi får ha en meter tjocka väggar och fönstergluggar så små så man inte ser ut” (intervju OS-bolaget Edelstam 2002-01-29). Stockholms stad modifierade det strikta målet och menade i diskussionen att också de insåg att målet inte skulle kunna nås i de första etapperna utan först i de senare. Idén var att under den inledande etappen få fram all den bästa tillgängliga teknik som fanns vid den tiden. Denna teknik skulle sedan utgöra en grundplatta för nästa etapp och ny spjutspetsteknik skulle prövas (intervju OS-bolaget Edelstam 2002-01-29). De initiala mötena med byggherrarna som anordnades i projektledningskontorets kansli inleddes oftast med en diskussion rörande miljöprogrammets rimlighet. De uppfattade speciellt energimålet som orealistiskt (intervju Stadsbyggnadskontoret Wretblad 2005-06-10; intervju Miljöförvaltningen/LIP Lundberg 2005-06-28). Edelstam påpekar att diskussionen om hur målet skulle tolkas, liksom dess rimlighet, kom att bli levande under lång tid (intervju OS-bolaget Edelstam 2002-01-29).
Energimålet skapade inte bara diskussioner utan innebar även aktiv handling. Byggherrarna på Sickla Udde mobiliserade sig i ett nätverk genom att hösten 1996 inleda ett teknik- och miljösamarbete med JM:s projekterings- och miljöchef Johnny Kellner som ordförande. I november 1997 var deras gemensamma rapport Redovisning av energi- och miljötekniska åtgärder färdig (Byggherrerapporten 1997). Ett syfte med rapporten var att tydliggöra byggherregruppens resonemang om olika möjliga tekniska lösningar, och de betonade att dessa lösningar inte utgjorde plattform för detaljprojektering (Byggherrerapporten 1997:6).
I byggherrerapporten var energifrågan central i allmänhet och det uppställda målet på 60 kWh/kvm och år i synnerhet. I rapporten argumenterade byggherrarna, bland annat med material från Boverket, för att målet inte kunde uppnås om inte betydande inskränkningar skulle göras i komfort och standard för de boende. De boendes komfort ställdes alltså retoriskt i motsatsförhållande till energibesparingar. Även ekonomiska
argument framfördes som hinder för att nå energimålet. I rapporten poängterades vidare att experimentella delar i projektets miljölösningar förutsattes bli finansierade med externa medel till kretsloppsbolagen, och de fick inte belasta bostadskonsumenterna med extra kostnader (Byggherrerapporten 1997:7). I rapporten framgick byggherrarnas inriktning och ambition med avseende på energimålet på följande sätt:
Byggherrarnas uppfattning, efter att ha ingående bearbetat dessa frågor under ett års tid, är att målsättning 60 kWh/kvm ej kan uppnås, utan att betydande inskränkningar görs i de boendes komfort och standard. Vi anser att detta inte är en framkomlig väg att skapa incitament för ett miljötänkande. Risken finns också att trovärdigheten av uppställda mål i Sickla Udde kan komma att ifrågasättas/…/ Vårt förslag är därför att målet för Sickla Udde sätts till cirka 125 kWh/kvm, vilket är nästan dubbelt så bra som de bostadshus som uppförs idag (Byggherrerapporten 1997:7).
Johnny Kellner förtydligar i efterhand att i beräkningarna för byggherrarnas föreslagna mål om 125 kWh/kvm och år användes de schablonvärden som fanns i Boverkets byggregler (BBR) (telefonkontakt Kellner 2006-01-05). I Byggherrerapporten underbyggdes argumenten för 125 kWh/kvm och år med statistik över hus uppförda under 1990-talet, som visade att genomsnittligt energibehov inklusive elenergi var cirka 200 kWh/kvm och år. Ett annat argument var att Stockholms stad tagit fram ett program för energieffektiva och sunda flerbostadshus med ett energimål satt till 125 kWh/kvm och år (Byggherrerapporten 1997:7). Byggherrarna tryckte även på att hushållens energianvändning ökat, beroende på användning av nya apparater. För att nå målet 60 kWh/kvm och år1 skulle restriktioner beträffande installation av t ex kyl och elspis och
andra elberoende apparater behöva göras (Byggherrerapporten 1997:8).
I min analys av händelseutvecklingen kring målet om 60 kWh/kvm är det från maktsynpunkt uppenbart att byggherrarna bildade en hindrande koalition. Koalitionen kom med ett eget mål som dess deltagare ansåg vara rimligare än det mål som hade beslutats i kommunfullmäktige. Byggherrarna argumenterade för att fördyrande kostnader inte skulle drabba de boende. De framhöll därmed indirekt att de inte heller själva var villiga att betala de extra kostnader som det uppsatta målet på 60 kWh/kvm och år enligt dem skulle kräva. Här blir det tydligt att byggherrarnas intressen framförallt var ekonomiska. Detta måste ses i relation till att det inte var byggherrarna som initierade miljösatsningen, men att det var de som skulle stå för ekonomiska investeringarna för densamma. Energimålet på 60 kWh/kvm och år ändrades aldrig trots byggherrarnas ansträngningar och Stockholm Energis bestämda ståndpunkt. Det energimål som byggherrarna hävdade var mer rimligt kom dock, som vi snart ska se, att bli det som många aktörer informellt betraktade som det gällande målet, inte bara i Hammarby Sjöstad, utan även i framtagandet av energimålet i Västra Hamnen.
Miljöprogrammet antogs av politikerna genom ett parlamentariskt beslut. De som arbetade med programmet ville även att det skulle ges status genom att det skrevs in i markupplåtelseavtalet. Detta gick aldrig igenom på grund av motstånd på gatu- och fastighetskontoret. Enligt Edelstam blev resultatet en vag formulering om att byggherrarna skulle verka i riktning mot miljöprogrammets mål (intervju Bo01 2002- 01-29). Senare i analysen ska vi se närmare på hur de formella styrorganisationerna, dvs aktörer från staden som skulle ansvara för att målen nåddes i Hammarby Sjöstad, kom
att hantera situationen. Men först ska vi se hur miljömålen, och framförallt energimålet, i Västra Hamnen kom att påverkas av processen i Hammarby Sjöstad.