Samverkansformen konsensus mellan aktörer, och dess vidareutveckling inkluderande argumentation, karaktäriseras inte bara av mjuk infrastruktur, dvs hur samarbetet och beslutsprocessen organiseras och hur relationerna mellan parterna byggs upp, utan även av betoning på den hårda infrastrukturen som rör rättigheter och skyldigheter.
Det finns drag av inkluderande argumentation i processen när energilösningen skulle realiseras i och med att nätverket, enligt EU:s regler, även innehöll krav på reglering av rättigheter och skyldigheter mellan partnerna. Energilösningen i Västra Hamnen, som Sydkraft utarbetat, innebar således att rättigheter och skyldigheter för hård infrastruktur måste regleras. Det rörde främst att solfångare skulle installeras på hustaken, men också vindkraftverket som skulle lokaliseras till området. Även det faktum att borrhållslager skulle anläggas ingick i skyldigheterna.
Alliansen av aktörer i Västra Hamnen, Bo01, Malmö stad och Sydkraft, hade även ställt upp regler för vad som skulle gälla för byggherrarna. I exploateringsavtalet som tagits fram av Malmö stad fanns det inskrivet att byggherrarna var anvisade till Sydkrafts energilösning vilket var en viktig förutsättning för att man skulle kunna genomföra
lösningen med 100 procent förnybar energi. Sydkraft framhåller att: ”det hade ju Malmö kommun, vi och Bo01 kommit överens innan Malmö kommun sålde de här exploateringsavtalen” (intervju Sydkraft Fredenberg 2004-06-29). Sydkraft skulle även äga och förvalta solfångarna som skulle installeras på byggherrarnas tak enlig den framtagna lösningen.
Byggherrarna anslöt sig till Sydkrafts lösning.1 Borrhålslagret innebar inga större
konflikter mellan byggherrarna, Sydkraft och Bo01-organisationen. Däremot uppstod konflikter vid beslutet om placeringen av solfångare och vindkraftverket. Byggherrarna som stått utanför den strategiska alliansen, hade egna intressen vilket blev tydligt i diskussionerna som bidrog till att kvadratmeterytan solfångare inte blev lika stor som planerat. Nedan redovisar jag mötet mellan den strategiska alliansen och byggherrarna.
Processen kring integrering av solfångare
Enligt konceptet 100 procent lokalt förnybar energi skulle 4 000 kvm solfångare installeras på hustaken i stadsdelen. Malmö stad använde markanvisningsavtalen som styrmedel och skrev in att byggherrarna måste upplåta plats för solfångare på taken (Malmö stad Tekniska nämnden 1999:5). Kravet i markanvisningsavtalen mellan Malmö stad och respektive byggherre formulerades på följande sätt:
I planeringen för energiförsörjning av stadsdelen ingår anläggningar för solvärme. Bolaget förbinder sig att utan ersättning verka för att avtal kan träffas mellan energileverantör och bolaget, som innebär att bolaget upplåter plats, 4 m2 per 80 m2 BRAp, inom fastigheten för solfångare med därtill hörande anordningar och anpassar projektering och byggande därefter (Malmö stad Tekniska nämnden 1999:5).
Byggherrarna och deras arkitekter hade varierande inställning till att sätta solfångare på taken (intervju Sydkraft Lövehed 2001-11-14; intervju Sydkraft Fredenberg 2004-06- 29; intervju Bo01 Andersson 2001-11-15). De hade tidigare inte involverats i beslutsprocessen i någon större omfattning och ingick inte alliansen med Bo01, kommunen och Sydkraft. Enligt både Sydkraft och Bo01-organisationen hade man från början planerat för fler solfångare i stadsdelen än dem som till slut kom att installeras (intervju Bo01 Andersson 2001-11-15). Maria Lindroth på Sydkraft berättar:
Vi hade sagt i ansökan att vi skulle ha 4 000 kvadratmeter solfångare. Det var väldigt svårt att få acceptans från byggherrarna, och framförallt från arkitekter att sätta solfångare/…/det blev 1 400 kvadratmeter istället (intervju Sydkraft Lindroth 2005-05-31).
Bo01:s energisamordnare poängterar:
Vissa arkitekter har varit väldigt positiva till solfångare och försökte att på något sätt integrera dem medan vissa har varit lite motståndare och tyckte att det förstör mer än vad det tillför (intervju Bo01 Andersson 2001-11-15).
Enligt Sydkraft tog byggherrarna själva inga initiativ till att satsa på solfångare eftersom det var turbulens runt projektet och byggherrarna var mycket tidspressade (intervju Sydkraft Lövehed 2001-11-14).
Vakuumsolfångarna på Tegelborgen och på Seniorgården är dock två exempel som Lövehed och energisamordnare Andersson nämner som exempel där såväl byggherre som arkitekter varit engagerade för att få in tekniken i arkitekturen (intervju Sydkraft Lövehed 2001-11-14; intervju Bo01 Andersson 2001-11-15). En av aktörerna på Skanska uppfattade det som om byggherrarna var positiva till solfångare (intervju Skanska Kjellberg 2001-12-12). En kollega till honom poängterar följande: ”Det var aldrig några större bekymmer med om det skulle göras eller inte utan hur det skulle göras” (intervju Skanska Lindén 2002-10-24). Skanska var också en av de byggherrar på vars tak solfångare kom att byggas.
Bild 10.3. Vakuumsolfångare på Seniorgården respektive Tegelborgen som en del av husens arkitektur. (Foto: Anna Green)
I processen med byggherrarna uppstod hinder och problem som måste lösas. Ett av problemen var, enligt energisamordnare Andersson och Lövehed på Sydkraft, att många av husen ritats med platta tak, vilket försvårade placeringen av solfångarna1 (intervju
Sydkraft Lövehed 2001-11-14; intervju Bo01 Andersson 2001-11-15). Sydkraft berättar:
…/sen visade sig i princip att alla har platta tak/…./de har utnyttjat bygghöjden till max/…/för att kunna utnyttja så mycket boyta som möjligt, så det är väldigt mycket platta tak och de försvårar placeringen av solfångarna/…(intervju Sydkraft Lövehed 2001-11-14).
Byggherrarna ville, enligt energisamordnare Andersson, av ekonomiska skäl utnyttja hela byggrätten (intervju Bo01 Andersson 2001-11-15):
Sydkraft har då haft diskussioner med byggherrar och arkitekter för att se om man kan integrera solfångare i husen på bästa sätt, där kan man väl säga att planen har
1 Man har i vissa fall behövt bygga upp solfångarna för att få bättre utbyte, men anläggningarna har inte fått
varit ett litet hinder, marken har varit dyr, byggherrarna har byggt till maxtakhöjd och det har blivit platta tak på de flesta husen/… (intervju Bo01 Andersson 2001- 11-15).
Ett annat problem vid integreringen av solfångarna var att alla hus hade olika arkitektur. Detta gjorde att även solfångarna måste specialdimensioneras. Lövehed säger:
… det här är ju ett väldigt svårt område att göra en sån här lösning i. Det är över 20 byggherrar och vissa projekt har flera olika typer av hus. Det är både ett flerfamiljshus och det är ett radhus så att det är över 25 olika hus, inte ett likadant hus, och det är ju väldigt svårt det blir ju väldigt dyrt för då måste ju varje solfångarsystem specialdimensioneras (intervju Sydkraft Lövehed 2001-11-14).
Bild 10.4. Solfångare som har ”byggts upp” på platta hustak i Västra Hamnen (Foto: Sydkraft)
Även ersättningsfrågan mellan Sydkraft och byggherrarna vållade problem. Eftersom solfångaranläggningarna skulle ägas av Sydkraft skulle byggherrarna få ersättning för merkostnaderna i samband med byggandet. Frågan om vad som skulle ingå i denna ersättning ledde till diskussioner och förhandlingar med vissa byggherrar (intervju Sydkraft Lövehed 2001-11-14; intervju Sydkraft Fredenberg 2004-06-29). En tjänsteman på det kommunala bostadsbolaget MKB berättar att företaget hade diskussioner med Sydkraft om ekonomiska frågor men att kostnaden inte kunde läggas på MKB eftersom Sydkraft hade fått EU-pengar och dessutom ville ha vakuumsolfångare för marknadsföringssyfte (intervju MKB Ullman-Hammer 2002-09- 04).
I Hammarby Sjöstad är flera av solcellsanläggningarna byggnadsintegrerade och Sydkraft hade gärna sett att några av solfångarna även i Västra Hamnen varit byggnadsintegrerade eftersom det blivit billigare i och med att solfångarna då kunde användas som ersättning för takmaterial (intervju Sydkraft Lövehed 2001-11-14). Några
byggnadsintegrerade solfångare installerades dock aldrig på grund av juridiska svårigheter (intervju Sydkraft Lövehed 2001-11-14; intervju Bo01 Andersson 2001-11- 15). Energisamordnare Andersson förtydligar:
Det hade faktiskt kunnat bli en billigare lösning om man kunnat ersätta takmaterialet med solfångare men det är just med ansvarsfrågan också, vad händer om det är något som läcker, vem står för de kostnaderna? Är det de som äger solfångarna eller är det de som äger husen, då har det helt enkelt varit en säkerhetsåtgärd att ha dem utanför taken (intervju Bo01 Andersson 2001-11-15).
En av byggherrarna framhåller vikten av att lösningarna inte innebar risker för de boende:
Det vill ju inte Skanska, och säkert inte de andra heller, överföra några problem att det här står och blåser och slamrar eller står och läcker eller inte är intakt eller inte underhålls, eller det måste springa folk där titt som tätt och serva dem, alla sådana saker vill vi ju försäkra oss om att det här är ingenting som kommer att drabba de boende/…(intervju Skanska Lindén 2002-10-24).
Placering av vindkraftverket
Ett förslag var att vindkraftverket, som ingick i energilösningen, skulle stå i havet framför området, alltså ett offshoreverk, och utgöra symbol för områdets miljösatsning (intervju Sydkraft Bengtsson 2002-10-22; intervju Sydkraft Lövehed 2001-11-14). Detta förslag kritiserades eftersom det kunde störa siluetten av Malmös strandlinje och orsaka motstånd bland malmöborna, framhåller mässarkitekt Tham (intervju Bo01 Tham 2003-10-20). Byggherrarna var inte heller intresserade av denna lösning eftersom verket kunde störa de boendes sjöutsikt (intervju Sydkraft Lövehed 2001-11-14; intervju Skanska Kjellberg 2001-12-12). En annan faktor var att det kunde bli en alltför kostsam lösning (intervju Sydkraft Fredenberg 2004-06-29). Till slut placerades vindkraftverket på en fastighet ägd av Sydkraft i Norra Hamnen, där det redan fanns ett biobränsleeldat värmekraftverk. En av byggherrarna säger om placeringen av vindkraftverket:
…/det diskuterades att placera ett vindkraftverk symboliskt mer eller mindre framför området och det var/…/byggherrarna inte så glada åt, det hade ju förstört vyerna från de lägenheter som hade utsikt som huvudattraktion/…/så hamnade det i Norra Hamnen, det är ett exempel på en dialog som fördes (intervju Skanska Kjellberg 2001-12-12).
Det pågick således en dialog mellan Sydkraft och byggherrarna om placeringen av vindkraftverket och även kommunen var intresserad av att hitta en väl fungerande lösning i denna fråga. Lövehed påpekar att processen att ansöka om lov för vindkraftverk gick smidigt:
…/för att ansöka hos olika instanser om att bygga ett vindkraftverk tar otroligt lång tid och de började jobba väldigt tidigt för att få tillstånd till det, och så var det där att Offshore gick inte då letade man andra möjligheter, och till slut så föll man på valet att placera den på en fastighet i Norra Hamnen och sen gick det förvånansvärt snabbt med den ansökan, så snabbt brukar det knappt inte gå/…(intervju Sydkraft Lövehed 2001-11-14).
Lennart Fredenberg menar att ett skäl till att bygglovet påskyndades var att Malmö stad, som var en part i alliansen, var så aktiv och angelägen om att förverkliga Bo01 (intervju Sydkraft Fredenberg 2004-06-29).
Slutsummering
Detta kapitel har behandlat styrningen för att nå de mål för stadsdelarna som fastställts i planerna, med särskild betoning på mål och förslag till energilösningar.
I Stockholm förändrades ramen för styrningen i och med att OS inte blev aktuellt. OS hade utövat stor dragningskraft på byggherrar och kommunen, som ett globalt utställningsfönster för svenskt stadsbyggande och energiteknik. En annan betydelsefull förändring var majoritetsskiftet i Stockholms stadshus som innebar att ekonomiska bidrag som den tidigare majoriteten utlovat inte betalades ut. De formella styrorganisationerna, Projekt Hammarby Sjöstad och LIP-kansliet, skulle påverka hus- och energisystembyggarna så att bland annat de energirelaterade målen i miljöprogrammet uppfylldes, eftersom målen låg fast även om vissa förutsättningar ändrats. Styrningen var huvudsakligen kriteriedriven. Hammarbymodellen, som i stort innebar att redan befintliga storskaliga miljölösningar skulle utnyttjas, utvecklades för att lösa energitillförseln. För att få byggherrar och energibolag att realisera energilösningar som gick utöver dessa storskaliga lösningar och samtidigt stimulera dem att bygga energisnålt, fick de i enlighet med den kriteriedrivna styrningen själva välja tekniklösningar – bara målen nåddes. LIP-kansliets kriteriestyrning innebar att man stimulerade genom att ge ekonomiska bidrag, utlysa tävlingar och göra informationsinsatser.
Styrningen gick alltså ut på att fastighetsägarna själva fick välja teknik i respektive hus, såväl teknik för att husen skulle byggas energisnålt, som att använda förnybara energikällor. Byggherrarnas marknadstänkande speglades när de valde lösningar utifrån kundernas efterfrågan och de satte inte alltid miljöaspekterna i främsta fokus. Tävlingen om bästa nybyggnad stimulerade dock byggherrarna att ta fram förslag där de satsade extra och testade ny och för byggbranschen ovanlig teknik, exempelvis solceller, biogas och individuell mätning. För energibolaget innebar den kriteriedrivna styrningen en oklar situation. Att hitta partners bland byggherrarna blev nödvändigt för att idéer skulle kunna realiseras. Byggherrar och energibolag var överens om att inte installera solfångare i stor skala. De menade att solfångare skulle konkurrera med det befintliga, miljövänliga fjärrvärmenätet och därför var olämpliga. Staden reagerade på byggherrarnas förslag, via Projekt Hammarby Sjöstad och sin förvaltning, ifall olika lösningar föll utanför ramen. Biogasspisar ifrågasattes och staden krävde att föreslagna solceller skulle anpassas till kravet på stadsmässighet. Staden utnyttjade inte sina möjligheter att införa regler för energiförsörjningen i markanvisningsavtalen. Det upprättades heller inte några förslag om sanktioner ifall miljöprogrammet inte följdes. Energibolaget ville skriva en EU-ansökan tillsammans med staden för att testa individuell energimätning i stor skala, men fick inte stöd för detta. Det förekom också andra styrformer för att nå målen i Hammarby Sjöstad. GlashusEtt är ett exempel på ett intressant delprojekt som förverkligades av samverkande aktörer utifrån konsensus- styrning.
Planeringen inför bomässan i Västra Hamnen gjordes av Bo01-organisationen och Malmö stad. Byggandet drevs delvis genom kriteriedriven styrning, men framförallt genom konsensusstyrning. Kvalitetsprogrammet utarbetades exempelvis i en allians
mellan Bo01, kommunen, Sydkraft och byggherrarna. Ett annat exempel på konsensusstyrning var när Sydkrafts energilösning realiserades, då det handlade om att utöka de ekonomiska resurserna för projektet. För att lyckas med det utarbetades en EU- ansökan gemensamt av Sydkraft, Bo01 och Malmö kommun. Malmö stad styrde också genom markanvisningsavtal, där det framgick att solfångare måste installeras på taken och att byggherrarna måste ansluta sig till Sydkrafts energilösning. Genom kraven i markanvisningsavtalen skulle byggherrarna tvingas att följa de styrande aktörernas mål. Här användes således vad Healey kallar hård infrastruktur. Lösningen att Sydkraft skulle äga solfångarna på taken innebar att inga byggnadsintegrerade anläggningar installerades, eftersom det var svårt att lösa frågan vem som skulle vara juridiskt ansvarig för solfångarna vid eventuella läckor i taken. Tidsbrist, och i vissa fall motstånd hos byggherrar och arkitekter, innebar att det inte blev så många solfångare som planerat. Man kan också tolka det som att byggherrarna tyckte att det var för lite konsensusstyrning och kände sig utanför när den strategiska alliansen använde kriteriedriven styrning för att nå målen.
För att åstadkomma att husen blev energisnåla fick alltså byggherrarna välja teknik och Bo01 arbetade med information för att påverka dem. I kvalitetsprogrammet fanns IT inskrivet som en vision för stadsdelen, framför allt för mätning av energianvändning, men det fanns inget krav på att installera IT-lösningar. I Hammarby Sjöstad försökte energibolaget engagera byggherrarna för IT-lösningar, men dessa var måttligt intresserade eftersom det innebar merkostnader och inte efterfrågades av kunderna. Det har dock gjorts vissa IT-satsningar i enstaka hus i båda stadsdelarna. Det finns även andra likheter mellan stadsdelarnas energilösningar. Det finns exempelvis vissa hus med lägre energianvändning i båda stadsdelarna. Några av dem har erhållit extra ekonomiska resurser, exempelvis ett av NCC:s hus i Hammarby Sjöstad samt LB-hus och Yxhult i Västra Hamnen.
De arkitektoniska kraven på stora fönsterytor går inte enkelt att förena med energibesparing. Byggherrarna är mer intresserade av beprövad teknik än av dyra lösningar med ny teknik. De privata byggherrarnas kortsiktiga perspektiv när de bygger bostadsrätter innebär att det inte får bli krångel i driftsskedet, och risken för det ökar om tekniken är ny. De vill inte heller ta på sig utvecklingskostnader för ny teknik om det inte finns en tävling där ära eller pengar kan vinnas, eller annan goodwill, som exempelvis med solfångare. Den strategiska alliansen i Malmö försökte hantera detta problem i Västra Hamnen genom att göra det enkelt för byggherrarna i och med att Sydkraft skulle stå som förvaltare av solfångaranläggningarna.
Nya lösningar fick genomslag inte minst genom det ekonomiska tillskott som LIP- bidragen innebar, men när solceller och solfångare skulle integreras i stadsdelarna blev det omfattande diskussioner med byggherrarna som inte var så intresserade av sådana ännu ovanliga element på sina hus. Energibolagen i stadsdelarna hade olika inställning till solfångare. Stockholm Energi var inte så intresserade eftersom energin från solfångarna skulle konkurrera med den befintliga fjärrvärmelösningen. Stockholm Energi ansåg sig redan ha en miljövänlig lösning. För dem var solceller och biogas intressantare eftersom de kunde ersätta el, vilket kunde underlätta för dem att nå målet att elanvändningen inte fick överstiga 20 kWh/kvm och år. I Stockholm gjorde således nya energilösningar som komplement till de befintliga, medan en helt ny lösning utvecklades i Malmö.