Kommunal försörjningspolicy finns inte som vedertaget begrepp, men sammanfattar en typ av policy som undersöks närmare i policyanalysen. Begreppet syftar på all h andlingsinriktad policy, direkt och indirekt, som kommuner utvecklar för att komma tillrätta med lokala försörjningsproblem (dvs. problem att skaffa mat, kläder, bostad, arbete etc.).
Kommunal fattigvårdspolicy har en klar koppling till lokala försörjningsproblem så länge som den utvecklas kring de försörjningssvagas situation. Under rubriken fattigvård samlas också kostnader för detta, men under 1900-talet utvecklar kommuner efterhand policy som inte direkt kan kopplas till försörjningsproblem. Övriga sociala insatser i städerna redovisas i början av seklet under rubriken "diverse sociala kostnader" (1918-1956). I senare års finansstatistik blandas försörjningsbefrämjande insatser med annan social verksamhet.
Kostnadsindikatorer som renodlar direkta eller indirekta försörjningsinsatser finns inte färdiga. De måste rekonstrueras.
Ett omfattande arbete krävs för att ur finans statistiken rekonstruera ett infrastrukturmått som kan användas för att spegla indirekt försörjningspolicy und er 120-årsperioden. I bilaga 2 redovisas de rubriker som använts för att rekonstruera måttet under olika tidsperioder.
Rubriker och aggregeringsprinciper ändras flera gånger, vilket ställer krav på en flexibel datainsamling och bearbetning.
Infrastruktur- eller näringslivspolicy har inte en direkt koppling till lokala för sörjnings
problem. Men i policyanalysen tolkas t.ex. vägbyggen och kommunala industrilokaler som indirekt policy för att skapa gynnsamma förutsättningar för det lokala näringslivet. Ytterst kan man tolka policyn som försök att förbättra försörjningsbetingelserna för kommunens innevånare. Nästan all kommunal verksamhet kan uppfattas ha detta syfte, men om all kommunal verksamhet uppmärksammas samtidigt, frånhänder man sig möjligheten att pröva vilken policy som är, eller inte är, problemnära och framgångsrik.
Långsiktiga förändringar i kommunal försörjningspolicy 1874-1990 Lokala försörjningsproblem pendlar långsiktigt upp och ner. I ett 120-årsperspektiv framstår problemen till viss del som olösbara. Innan frågan om kommunal policy utvecklas för att lösa lokala försörjningsproblem besvaras, undersöks vilka långsiktiga förändringsmönster som framträder bakom olika former av försörjningspolicy. Är det samma underliggande mönster som bakom problemen? Om inte, tyder det på att problem och policy inte utvecklas i takt.
Långsiktiga förändringsmönster i sodai- och infrastrukturpolicy
När kostnader för social- och infrastrukturpolicy analyseras för hela perioden 1874-1990 identifieras trendmodeller i samtliga undersökta kommuner. Men, när andra perioder analyseras, identifieras både trend- och trendfria modeller, beroende på vilka kommuner och policyområden som undersöks.1
Tabell 8:1 A RI AIA -analys av soäalvårds- och (fysisk) infrastrukturkostnader i tre städer/kommuner 1874-1990.
Kommun Policy ARIMA-modell Främsta kännetecken
Kalmar social (1,1,0) ökar trendmässigt, stark
Västerås social (1,1,0) påverkan från föregående år
Skellefteå social (1,1,0) »»
Kalmar infrastruktur (1,1,1) ökar trendmässigt, stark
Västerås infrastruktur (1,1,1) påverkan från föregående år Skellefteå infrastruktur (1,1,1) samt engångspåverkan
rikets: städer social (1,1,0) (se ovan)
infra (0,1,0) ökar trendmässigt
landskommuner social (0,1,0) t?
Kommentar: ARIMA-analysen av aggregerade kostnader i rikets städer och landskommuner baseras på tidsserier 1874-1960. Statistiska parametrar redovisas i tabell 8:1*, bilaga 1.
Källor: Se Underlag för tidsserier.
Kostnader för social- och infrastrukturpolicy ökar trendmässigt under 120-årsperioden i alla tre städerna/kommunerna. Samtidigt framstår de två typerna av policy som något olika processer. Gemensamt för dem är att det finns en stark påverkan från föregående år på närmast efterföljande år (fångad med AR-komponenten). Infrastrukturpolicy kännetecknas också av att enstaka händelser påverkar den underliggande processen i alla tre k ommunerna (MA-komponenten). Sannolikt ligger olika infrastrukturinvesteringar bakom engångs-effekterna.2 På aggregerad nivå, i städer och landskommuner, identifieras enbart trendkomponenter i motsvarande tidsserier. Det tyder på att kommunala särdrag försvinner på aggregerad nivå. Socialpolicy förändras jämnare. Ingen påverkan av engångskaraktär framträder i ett 120-årsperspektiv, vare sig i enskilda kommuner eller på aggregerad nivå. De två typerna av försörjningspolicy har ett utvecklingsmönster gemensamt, de ökar trendmässigt under hela eller delar av 120-årsperioden. Detta långsiktiga mönster framträder oberoende av vilken aggregeringsnivå eller kommun som undersöks. Grovt sett tyder det på att försörjningsproblem och policy inte förändras i takt under 120-årsperioden.
Den trendmässiga ökningen i försörjningspolicyn slår igenom vid olika tidpunkter i kommunerna. Några landskommuner och städer redovisar svårare försörjningsproblem än andra i slutet av 1800-talet. Man kan därför tänka sig att ett "policytrendbrott" först framträder i problemkommunerna. I tabell 8:2 (se bilaga 1) redovisas de modeller som identifieras för fattigvårdskostnaderna 1874-1917 i problemkommuner (med över 8%
understödstagare under en eller flera tioårsperioder). Fattigvårdskostnaderna visar sig utvecklas olika i kommuner med omfattande försörjningsproblem.3 Någon trendmässig ökning i kostnaderna framträder inte, vare sig i problemkommuner, mindre problemtyngda kommuner eller på aggregerad nivå före 1918.4
Hur problemnära utvecklas städernasfirsörjningspolicy under perioden 1874-1920?
Om städerna "svarar på" försörjningsproblemen skulle det kunna visa sig genom högre fattigvårds- eller infrastrukturkostnader under perioder med omfattande försörjningsproblem.
I tabell 8:3 redovisas hur tre städers försörjningspolicy utvecklats mellan 1874 och 1920.
Tabell 8:3 Genomsnittskostnader för fattigvård, infrastruktur och undervisning i tre städer och rikets städer 1874-1920 redovisat i kronor per invånare uttryckt i 1910/-12-års prisnivå.
Period Policy Kalmar Västerås Skelleßea Differens Max Riket
1874- fattigvård 3 4* _ 1 4 4
1880 infrastruktur 15 21 23 8 58 15
undervisning 3 3 - 8 3
1881- fattigvård 3* 5* 3 2 13 5
1890 infrastruktur 10 15 24 14 51 19
undervisning 3 3 3 0 6 6
1891- fattigvård 6* 4 3 3 11 6
1900 infrastruktur 15 27 39 24 145 23
undervisning 4 5 5 1 12 7
1901- fattigvård 5 4 5 1 11 7
1910 infrastruktur 23 42 186 163 621 41
undervisning 6 13 7 7 29 11
1911- fattigvård 7 6 4 3 12 8
1920 infrastruktur 31 49 210 179 615 54
undervisning 11 12 30 18 90 12
Kommentar: Differensen beräknas på 1 O-årsmedelvärden. Max-värdet anger högsta värdet i någon av de tre städerna under ett enskilt år. * anger > 8% understödstagare i genomsnitt under ett decennium.
Källor: Se Underlag för tidsserier.
Är resursmobiliseringen störst när problemen är störst och finns det skillnader mellan kommunerna? Under 1870-talet är andelen understödstagare högst i Västerås (10%).5 Fattigvårdskostnaderna visar sig också vara en krona högre per invånare i Västerås jämfört med Kalmar. Det tyder på något högre policykostnader i den stad som har störst försörjningsproblem. Västerås och Kalmars fattigvårdskostnader motsvarar omkring 10% av städernas samlade inkomster under dessa år. Resursmobiliseringen visar sig ligga på samma nivå som i andra städer.6 Eftersom problemen är större i Västerås tyder det på att Kalmar stad mobiliserar mer resurser för de fattiga på 1870-talet.
Försörjningsproblemen är oförändrat höga i Västerås under 1880-talet medan problemen växer i Kalmar. Båda städerna redovisar i genomsnitt runt 9% understödstagare. Jämförelsen visar att Västerås avsätter två kronor mer per invånare under 1880-talet och en större andel av stadens samlade inkomster jämfört med Kalmar .7 Den (penningfinansierade) fattigvården skiljer sig mellan städerna, trots att försörjningsproblemen, utifrån sett, är jämförbara. Det tyder på att Västerås jämförelsevis mobiliserar mer resurser för lokala försörjningsproblem under 1880-talet.8
Under 1890-talet är försörjningsproblemen störst i Kalmar och staden avsätter också två till tre kronor mer än de andra städerna på fattigvård under detta årtionden och en högre andel av kommunens resurser.9 Det visar att resursmobiliseringen följer problemen i två städer med betydande försörjningsproblem under 1880- och 1890-talen. Det tyder på att försörjningspolicyn utvecklas problemnära för 100 år sedan.
Följsamheten mellan försörjningsproblem och fattigvård visar sig vara olika i de tre städerna när de undersöks med hjälp av korrelationsanalys. Någon statistiskt säkerställd korrelation framträder inte i städerna som grupp, däremot i Västerås och Skellefteå. I Västerås framträder en fördröjd samvariation under perioden 1874-1920 (0,31, N=42). Men den starkaste korrelationen mellan problem och policy framträder något överraskande i Skellefteå. Jämfört med de två andra städerna redovisas i Skellefteå närmast försumbara försörjningsproblem.
Men i Skellefteå ökar och minskar problem och fattigvårdskostnader i takt, såväl under samma år som med ett års fördröjning (0,53 under samma år, 0,56 med ett års fördröjning, N=33). I två av tre städer finns ett statistiskt säkerställt stöd för att fattigvården utvecklas nära försörjningsproblemen för 100 år sedan. 10Mellan 1900 och 1920 visar sig följsamheten mellan problem och fattigvård mindre. Under denna 20-årsperiod minskar försörjningsproblemen, samtidigt som fattigvårdskostnaderna ökar svagt. Ingen signifikant samvariation framträder heller mellan försörjningsproblem och fattigvårdskostnader efter 1900.
Avståndet, mätt som euklidiskt avstånd, mellan problem och policy är förhållandevis stort under perioden 1874-1920 (>3) i de tre städerna som grupp. I Västerås och Skellefteå, båda med signifikant korrelation mellan policy och problem, är avståndet något kortare (>2).
Under perioden före 1900 (1,6) är avståndet också kortare jämfört med perioden efter 1900 (>2) i de tre städerna som grupp. Följsamhet (positiv korrelation) och problemnärhet (kort euklidiskt avstånd) pekar grovt sett i samma riktning.
Analysen av försörjningspolicyns problemnärhet och följsamhet visar att fattigvården utvecklas problemnära och resursmobiliseringen följer problemen före 1900. Efter 1900 ökar avståndet något mellan problem och policy samtidigt ökar resursmobiliseringen svagt medan problemen minskar. Statistiskt säkerställd följsamhet framträder i två av tre städer under hela perioden 1874-1920.
Städernas infrastrukturpolicy är betydligt mer omfattande, jämfört med fattigvården tiden kring sekelskiftet. De studerade städerna avsätter fyra till fem gånger mer resurser på infrastruktur (tabell 8:3).11 I städerna som grupp framträder en negativ samvariation mellan understödstagare och infrastrukturkostnader under 45-årsperioden 1874-1920, men ser man bara till perioden 1874-1900 är kopplingen statistiskt säkerställd.12 Kostnader för infrastruk
turpolicy minskar när försörjningsproblemen ökar och tvärtom. Det tyder på att försörjnings
problem och infrastrukturpolicy inte följs åt. Variablerna är omvänt relaterade till varandra.
Avståndet mellan infrastrukturpolicy och försörjningsproblem är överraskande nog inte större än mellan fattigvårdspolicy och samma problem under hela perioden 1874-1920 (3) i de tre städerna som grupp. Endast före 1900 är avståndet längre mellan infrastrukturpolicy och försörjningsproblem (2), jämf ört med fattigvård och samma problem (1,6).
När städerna undersöks var för sig framträder ingen statistiskt säkerställd korrelation i två av städerna. I Skellefteå framträder det rakt omvända förhållandet, dvs. en positiv sam
variation mellan infrastrukturkostnader och understödstagare (0,41 under samma år, 0,43 med ett års fördröjning, N=33). Det kan tolkas som att en mindre ökning av understödstagarna inte håller tillbaka Skellefteå stads infrastrukturuppbyggnad. Det illustrerar samtidigt hur viktigt det är att behandla varje kommun som en självständig analysenhet och att varje aggregering riskerar att missa avvikande och sammansatta mönster.
Att infrastrukturinsatser används i direkt syfte att bekämpa arbetslöshet, när försörjningsproblemen är stora har empiriskt stöd i Västerås. Staden anslår 1895 1.000 kronor till muddringsarbeten i Svartåns och Lillåns mynningar i syfte att hålla nere arbetslösheten (Öberg 1948:920). Men Västerås tidiga arbetslöshetspolicy motsvarar endast drygt en procent av stadens infrastrukturkostnader samma år. Direkta infrastrukturinsatser som syftar till att bekämpa lokal arbetslöshet försvinner därmed i det aggregerade infrastrukturmåttet. 13
Utvecklar landskommunerförsöijningspolicy nära problemen för 100 år sedan?
ARIMA-analysen visar inga trendmässiga skillnader mellan mer eller mindre problemtyngda kommuner. Resursmobiliseringen visar sig dock variera bland problemkommunerna (tabell 8:4, bilaga 1). I Västerås-Barkarö och Långasjö landskommun redovisas betydande försörjningsproblem under 1870-talet. Trots svåra försörjningsproblem i båda kommunerna skiljer sig den penningfinansierade fattigvården. Den är grovt sett mer omfattande i Västerås-Barkarö jämfört med Långasjö landskommun under 1870-talet.14
I tre problemkommuner framträder ingen signifikant korrelation mellan problem och fattigvård. Det tyder på att problemkommunernas fattigvård inte utvecklas i takt med försörjningsproblemen. Men är detta en rimlig slutsats? Det är känt att många kommuner organiserar penningfri fattigvård genom rotegång och andra institutioner under denna period.
Om dessa insatser ökar i takt med problemen kan inte undersökas genom finansstatistiken.
Men uppgifter om penningfri fattigvård skulle behövas för att få en mer rättvisande bild av landskommuners försörjningspolicy runt förra sekelskiftet.
De tre problemkommunerna avsätter alla en större andel av kommunernas totala inkomster för fattigvård jämfört med andra undersökta landskommuner och tre gånger så mycket som städerna. Det visar att problemkommunerna trots allt svarar på försörjnings
problemen i högre grad än mindre problemtyngda kommuner. Långasjö är den kommun som mobiliserar minst fattigvård räknat per capita, men mest fattigvård i förhållande till kommunens resursbas.15 En tänkbar förklaring är att flera problemkommuner har så svåra problem att det sannolikt är svårt att mobilisera ytterligare resurser. Långasjö t.ex. har en betydligt svagare resursbas än de två andra kommunerna, trots detta avsätter Långasjö kommun en större andel av kommunens resurser till fattigvård (jfr not 15). Att försörjnings
problemen är svåra i Långasjö kan också utläsas av en negativ befolkningsutveckling med en förhållandevis stor utflyttning från kommunen. Många emigrerar till Amerika. Ofta lämnar de mest initiativrika människorna kommunen, vilket förstärker problembilden. Det tyder på att problemtyngda kommuner i högre grad än andra och efter förmåga svarar på försörjningsproblemen genom att mobilisera resurser för fattigvård.
I de undersökta landskommunerna som grupp visar en korrelationsanalys att understödstagare och fattigvårdspolicy samvarierar under perioden 1874-1917 (0,22 under
samma år, 0,24 med ett års fördröjning, N=1718). Försörjningsproblem och fattigvård följs åt. När avståndet mellan problem och policy mäts visar det sig vara större än i städerna. I motsats till städerna är avståndet mindre efter 1900, vilket tyder på att policyn utvecklas något närmare problemen i början av 1900-talet, jämfört med slutet av 1800-talet. Sannolikt beror resultatet till en del på skillnader i N-tal (jfr kapitel 6). Sammantaget visar policyanalysen att fattigvården utvecklas problemnära i landskommunerna under perioden 1874-1917.
Städers och landskommuners sätt att möta lokala försörjningsproblem för hundra år sedan skiljer sig klart på en punkt; landskommunerna utvecklar inte infrastrukturpolicy i samma omfattning som städerna. Men helt overksamma är de dock inte på detta område. Sannolikt finns det lokala aktörer som uppfattar den begynnande industrialiseringen på landsbygden och järnvägsbyggandet runt om i landet som en möjlighet att lyfta den egna bygden ur fattigdomsfällan. Men ingen landskommun redovisar infrastrukturkostnader som ligger i närheten av städernas. Endast under enstaka år har några landskommuner redovisat höga kostnader på detta policyområde (jfr max-värden tabell 8:4, bilaga 1).
Trots att landskommunernas infrastrukturkostnader är mycket små i de kommuner som redovisar kostnader för sådan policy, visar en korrelationsanalys en signifikant negativ korrelation mellan infrastrukturpolicy och understödstagare 1874-1917 (-0,21 under samma år, -0,18 med ett års fördröjning, N=1718). Avståndet mellan infra-strukturpolicy och försörjningsproblemen visar sig mycket stort (euklidiskt avstånd=6). Det är samma mönster som framträder i städerna. Infrastruktur och försörjningsproblem utvecklas i otakt, vilket tyder på att också landskommuner väntar med att bygga in frastruktur tills försörjnings
problemen minskar.
När den fördemokratiska perioden lämnas för att istället rikta uppmärksamhet på senare perioder blir det intressant att undersöka om problem och policy följs åt i fortsättningen, särskilt under 1930-talet då närmare hälften av alla kommuner redovisar omfattande försörjningsproblem.
Utvecklar städerna försörjningspolicy nära problemen efter demokratins införande?
Under 1920-talet redovisar endast Västerås försörjningsproblem över 8 procent, vilket kan jämföras med 1930-talet då närmare hälften av alla undersökningskommuner överskrider den nivån. Av de tre undersökta städerna kommer endast Kalmar över 8-procentsnivån under 1930-talet. Följer städernas försörjningspolicy problemen under denna period?
Västerås visar sig mobilisera något mer resurser för fattigvård jämfört med Kalmar och Skellefteå under 1920-talet (tabell 8:5). Staden avsätter också mer resurser i förhållande till stadens resursbas.16 Under 1930-talet minskar understödstagare och fattigvårdskostnader i Västerås. I Kalmar ökar tvärtom försörjningsproblemen under 1930-talet och staden avsätter också mer resurser på fattigvård jämfört med 1920-talet.17 Det visar att fattigvården utvecklas problemnära i dessa båda städer under 1920-1930-talen, både när det mäts som per capita kostnader och som andel av städernas samlade resurser. Skellefteå avviker genom att problem och policy inte följs åt när 1 O-årsmedelvärden jämförs.18
Tabell 8:5 Genomsnittskostnader fòrfattigvård/ soäalvård och (fysisk) infrastruktur i tre städer 192 1-1960 redovisat i kronor per invånare uttryckt i 1910 / - / 2-års prisnivå.
Period Policy Kalmar Västerås Skellefteå Differens Max Riks
1921- fattigvård 12 15* 8 1 23 12
1930 infrastruktur 56 47* 229 182 413 71
undervisning 17 21 20 4 27 24
1931- fattigvård 20* 12 7 13 31 18
1940 infrastruktur 82* 73 239 166 418 94
undervisning 28 24 43 19 104 29
1941- fattigvård 14 8 15 7 26 14
1950 infrastruktur 80 83 276 196 385 100
undervisning 32 30 40 10 95 31
1952- social 32 31 28 4 63 43
1960 infrastruktur 147 173 335 188 436 170
undervisning 66 75 91 25 138 77
Kommentar: Differensen anger största skillnaderna i 1 O-årsmedelvärden. Max-värdet anger högsta policykostnader under ett enskilt år i någon av städerna. * anger över 8% understödstagare under tioars-perioden.
Källor: Se Underlag för tidsserier.
I diagram 8:1 redovisas hur bidragstagande och socialkostnader förändras för de tre städerna som grupp. Av diagrammet framgår att följsamheten är mycket stor under framförallt 1930-talet. Under 1940-talet minskar problemen samtidigt som kostnader för fattigvården ökar något och under 1950-talet ökar avståndet mellan problem och policy påtagligt. Det hindrar inte att det kan finnas en följsamhet mellan försörjningsproblem och policy. En relativt stark positiv korrelation framträder under perioden 1921-1940 (0,75, 0,69(F), N=41).
Diagram 8:1 Bidragstagande och soä alpolicy i tre städer 1921-1960.
50"
Bidrags tagare Socialpolicy 1921 1925 1929 1933 1937 1941 1945 1949 1953 1957
År
Kommentar:: Andelen bidragstagare redovisas i procent av befolkningen och socialpolicy i kronor per invånare.
Hacken i tidsserien för socialpolicy på 1920-talet beror på att uppgifter för Skellefteå saknas och hacket i bidragstagartidsserien beror på att officiell stadstik saknas från början av 1950-talet.
Avståndsmätningar pekar i samma riktning, problem och policy ligger nära varandra (<1,00). Under perioden 1941-1960 framträder heller ingen signifikant korrelation mellan problem och policy.19 Avståndet ökar också påtagligt 1941-60 (2,50). Det visar att fattigvården utvecklas problemnära under två av de mest problemtyngda decennierna i modern tid och att problemnärheten minskar när problemen minskar.
Med 1956-års socialhjälpslag avskaffas benämningen fattigvård och fattighjälpstagare, men någon genomgripande förändring i förhållande till 1918-års lagstiftning innebär inte lagen (Halleröd 1991:14). Kommunernas formella ansvar för försörjningsproblem påverkas inte mycket av denna lagändring. Däremot bidrar andra reformer till a tt minska behovet av socialhjälp, framförallt pensionsreformer och införandet av barn- och bostadsbidrag.
Sammantaget avlastar staten genom dessa reformer kommunernas ansvar för lokala försörjningsproblem. Eftersom statligt försörjnings stöd till enskilda avlastar kommunerna skulle man förvänta sig lägre fattigvårds- eller socialvårdskostnader efter att statliga försörjningsbidrag införts. Men det ekonomiska utrymme som därigenom skapas i kommunerna, visar sig utnyttjas för andra sociala ändamål. Kostnaderna för fattighjälp, som hårt belastar många kommuners ekonomi under 1930-talet, minskar påtagligt mot slutet av 1940-talet. Under den efterföljande 20-årsperioden minskar i genomsnitt fattighjälps- eller socialhjälpskostnaderna till 19 20-talsnivå (Halleröd 1991:17), men kommunernas sociala kostnader fortsätter att öka. Bakom denna kostnadsökning ligger en allt mer ambitiös välfärdsstatsledd socialpolitik i kommunerna.
Städernas infrastrukturpolicy visar sig också under hela perioden 1921-1960 stå i omvänd relation till försörjningsproblemen.20 När försörjningsproblemen stiger minskar infrastruktur-kostnaderna och omvänt. I Västerås framträder detta mönster tydligast (-0,77, N=27).21 Avståndet mellan indirekt försörjningspolicy och problemen är också det förväntade.
Avståndet till försörjningsproblemen är långt, framförallt under 1920- och 1930-talen (>2,5).
Skellefteå stad har inte några omfattande försörjningsproblem och redovisar också lägre fattigvårdskostnader under hela perioden. Det ekonomiska utrymmet för olika infrastruktur-projekt är förhållandevis större i Skellefteå. Staden avsätter också mycket mer resurser inom infrastrukturområdet under perioden 1920-1960. Fram till 1945 svarar de flesta kommuner med ökade fattigvårdsutgifter när försörjningsproblemen ökar, medan infrastruktur
investeringar får vänta tills problemen går tillbaka.
Utvecklar landskommunerna försörjningspolicy nära problemen under 1930-talet?
Enskilda landskommuners policy kan inte analyseras genom ekonomiska mått under perioden 1918-1928, eftersom kostnader inte redovisas i finansstatistiken. I syfte att studera hur långt problemnärheten kan undersökas utifrån den officiella finansstatistiken under 1930-talet och hur nära försörjningsproblemen fattigvården utvecklas, fokuseras här fyra landskommuner med betydande försörjningsproblem. Utgifter för infrastruktur redovisas inte under perioden 1928-1951, vilket begränsar den historiska policyanalysen.22
Tabell 8:6 Försörjningsproblem, fattigvård3 och resursmobilisering under 193 0-talet i 4 problemkommuner, uttryckt i kronor per invånare och p rocent
Problem och policy Sura Ramnäs Byske Jörn Riks
understödstagare 1 9 10 17 7
fattigvårdskostnader 14 13 8 11 11
kommunens totala inkomst 60 53 49 54 51
statsbidrag 12 16 28 30 18
taxerad inkomst 716 488 209 226 390
fattigvård/k-inkomst 23% 26% 16% 21% 21%
k-inkomst/tax.inkomst24 8% 11% 23% 24% 13%
statsbidrag/ k-inkomst 20% 30% 57% 56% 35%
Källor: SOS Kommunernas finanser 1931-1940, SOS Årsbok för Sveriges kommuner 1931-1940.
Två av problemkommunerna med lägsta andelen understödstagare avsätter något överraskande mer resurser på fattigvård, både i kronor per invånare och i procent av kommunens samlade inkomster, jämfört med kommuner med större redovisade problem.
Två av problemkommunerna med lägsta andelen understödstagare avsätter något överraskande mer resurser på fattigvård, både i kronor per invånare och i procent av kommunens samlade inkomster, jämfört med kommuner med större redovisade problem.