I vilken utsträckning har kommunal policy bidragit till en effektiv hantering av lokala försörjningsproblem de senaste 120 åren? Någon varaktig lösning på försörjningsproblemen tycks inte finnas. Att försörjningsproblemen pendlar upp och ner, framförallt upp under 1990-talet, skapar behov av att kritiskt granska etablerade problemlösningar.
Utvärderingen av kommunal försörjningspolicy kommer att beakta det faktum att lokala försörjningsproblem inte långsiktigt kunnat bringas ner under en viss nivå, motsvarande omkring fyra procents bidragstagande. Framgångsrik försörjningspolicy definieras i avhandlingen som policy som bidrar till att minska eller hålla nere bidragstagandet till 4 procentsnivån eller lägre. Skulle framgångsrik försörjningspolicy definieras lägre (t.ex. som en procents bidrags tagande), skulle detta i historiens ljus framstå som närmast ouppnåeligt.
Men varje bestämning av vad som är framgångsrik policy är i grunden en värderingsfråga.
Den historiska utvärderingen av kommunal försörjningspolicy kommer att utföras i två led. Jämfört med den analysram som vägleder policyanalysen, kommer ett mellansteg mellan policy och problem att urskiljas. Försörjningspolicyns bidrag till att minska eller förebygga lokala försörjningsproblem bedöms direkt och indirekt via ekonomisk tillväxt.
Figur 10:1 Utvärderingsmodell for kommunalförsörjningspolicy.
Försörjnings
problem
Försörjnings- indirekt direkt
Ekon.tillväxt Försörjnings problem Innan problemeffektiviteten undersöks närmare under olika perioder kommer närings
strukturens betydelse för problemutvecklingen att kontrolleras. Vidare undersöks i vilken utsträckning problemen varit en drivkraft bakom expansionen av social policy i kommunerna.
Näringsstrukturens betydelse för försörjningsproblemen
Under den studerade 120-årsperioden sker omfattande förändringar i samhället. Sverige förändras från ett jordbrukssamhälle till ett industri- och tjänstesamhälle. Vilken betydelse har näringsstrukturen haft för problemutvecklingen? Förutsättningarna för försörjning inom jordbruket minskar under senare delen av 1800-talet, samtidigt skapas nya försörjnings
möjligheter i framväxande industrisamhällen. Men efter 1970 minskar förutsättningarna också för försörjning inom industrin, dock inte lika i alla lokalsamhällen. Finns det under 120-årsperioden någon koppling mellan näringsstruktur, försörjningsproblem och ekonomisk tillväxt?
År 1910 visar sig försörjningsproblemen vanligast i kommuner med hög andel industri
verksamma (0,30, N=48) och mindre i kommuner med primärnäringar (tabell 10:8, bilaga l).19
Det tyder på att möjligheten att försörja sig inom jordbruket är större än inom industrin i början av seklet. 1910-talet är, ur försörjningssynpunkt, ett förhållandevis problemfritt
decennium. Om 1880-talet istället undersöks, då problemen är större, skulle resultatet sannolikt inte stå sig. Den befolkning som lämnar landsbygden och söker sig till industrin är hårt utsatt för marknadskrafterna, vilket kan bidra till att förklara den högre andelen understödstagare i mer industrialiserade kommuner.
Under folkräkningsåren 1930, 1940, 1950, 1960 och 1970 framträder ingen statistiskt säkerställd koppling mellan näringsstruktur och bidragstagande.20 Det tyder på att för
sörjningsproblemen inte ä r större i kommuner med hög andel primärnäringar och att näringsstrukturen inte har någon klar koppling till försörjningsproblemen efter 1930. Beaktas samtidigt utflyttningen från landskommunerna, blir resultatet rimligare. Försörjnings
problemen framstår inte som större i åderlåtna landskommuner jämfört med industrialiserade samhällen.
Korrelationsanalyser visar att industri- och tjänstenäringar utvecklas i takt med ekonomisk tillväxt under stor del av 1900-talet (1930 till 1970),21 medan primärnäringar utvecklas i otakt.22 Det tyder på att näringsstrukturen har betydelse för ekonomisk tillväxt, men att den inte direkt påverkar försörjningsproblemen.
Drivkrafter bakom kommunernas socialpolicy
Utvecklas kommunal försörjningspolicy som svar på lokala försörjningsproblem eller är det andra faktorer eller motiv som ligger bakom? Drivkrafter bakom offentlig sektors expansion diskuteras vanligtvis på nationell nivå (Wildavsky 1989:357f.), men genom att lokala förhållan
den skiljer sig, finns det skäl att också undersöka drivkrafterna lokalt.
En multivariat regressionsanalys visar att både försörjningsproblem och ekonomisk tillväxt bidrar till att socialkostnaderna ökar i kommunerna, med två undantag. Under perioden 1921-1950 visar sig ekonomisk tillväxt, tvärtom, bidra till att socialkostnaderna minskar och under 1980-talet framträder inga klara samband.
Tabell 10:9 Försörjningsproblem respektive ekonomisk tillväxts (o. v) betydelse för utvecklingen av fattigvårds-eller socialpolig (b.v) 1874-1990.
Tidsperiod Kommun Drivkraft bakom socialpolicy
1874-1920 Landskommuner problem, ekonomi
Skellefteå problem
Kalmar ekonomi
Västerås ekonomi
1921-1950 3 städer problem, ekonomi (obs negativ)
1952-1990 6 storkommuner problem, ekonomi
1981-1990 6 storkommuner ej signifikant
Kommentar: Försörjningsproblem mäts som bidragstagare, ekonomisk utveckling mäts som fyrktal före 1920, därefter som taxerad inkomst i regressionsanalysen. Statistiska parametrar redovisas i tabell 10:9*, bilaga l.23
Källor: Se Underlag för tidsserier.
Det är inte antingen lokala försörjningsproblem eller ekonomisk tillväxt, utan båda
faktorerna, som visar sig bidra till att socialkostnaderna ökar. Bidragstagandet betyder dock mer för ökningen jämfört med ekonomisk tillväxt, vilket indikeras av högre ostandardiserade regressionskoefficienter (tabell 10:9*, bilaga 1). Försörjningsproblemen visar sig ha varit en viktig drivkraft bakom expansionen av social policy fram till 1980. Därefter försvagas eller försvinner sambandet beroende på hur man mäter det. När enbart 1980-talet undersöks framträder inget signifikant samband (tabell 10:9*, bilaga 1). Resultatet ligger också i linje med den tidigare analysen av problemnärhet. Att problemen och (till en mindre del) ekonomisk tillväxt tillsammans framstår som drivkrafter bakom socialpolicy är knappast ett överraskande resultat. I vilken utsträckning har försörjningspolicyn bidragit till att minska eller hålla nere problemen?
Försörjningspolicyns direkta problemeffektivitet 1874-1990
Under perioden 1874-1920 visar sig varken landskommuners eller städers försörjningspolicy bidra till att minska försörjningsproblemen, när policyn undersöks med hjälp av multivariat regressionsanalys. Ekonomiskt välstånd, mätt som fyrktal, är den enda faktor som visar ett statistiskt säkerställt samband (tabell 10:10*), både när städerna analyseras var för sig och som grupp (r=-0,84, N=113). I landskommunerna pekar analysen i samma riktning, men parametrarna är inte statistiskt säkerställda. Under perioden 1874-1920 framstår inte försörjningspolicyn som direkt problemeffektiv, vare sig i städer eller i landskommuner.
Försörjningsproblemen är större före 1900 och det kan motivera en separat undersökning av perioden före 1900. Men inte heller under denna period visar sig försörjningspolicyn problemeffektiv. Man kan invända att utvärderingen ligger på en för hög aggregeringsnivå, så att problemeffektiv policy inte kan framträda. Andra källor visar att en del av städernas försörj ningspolicy faktiskt är problemeffektiv, t.ex. arbetslo shetspolicyn i Västerås (Öberg 1948). Sannolikt utvecklar fler städer under denna period policy för att försöka mildra verkningar av bl.a. arbetslöshet. Men den statistiska analysen tyder på att dessa insatser är av otillräcklig omfattning eller inte tillräckligt problemeffektiva för att ge utslag.
Under perioden 1921-1950 framträder i stort sett samma resultat som under perioden 1901-1920; fattigvården visar ett positivt samband med försörjningsproblemen, både på gruppnivå och i en av städerna (Kalmar). Det kan tolkas som att städernas fattigvård bidrar till a tt försörjningsproblemen ökar. Men är detta rimligt? Med tanke på den begränsade omfattning fattigvården har fram till 1950 är det rimligare att tänka sig det omvända förhållandet. När fattigvården används som beroende variabel framstår försörjningsproblemen istället bidra till en ökning i fattigvårdskostnader. Vad som är orsak och verkan kan inte avgöras statistiskt.
Varje försök att beskriva samhällsutvecklingen innebär att (meta)teoretiska föreställningar förs in i analysen. En tolkningsram kan alltid k ritiseras för att utelämna relevanta faktorer och dimensioner. Tidsserieanalysens resultat måste, som varje statistisk analys, tolkas i förhållande till kontext och andra relevanta uppgifter. Statistiskt säkerställda resultat kan ges olika tolkningar. Under tidsperioden 1921-1950 är fattigvården, jämfört med socialvården under 1980-talet, av mycket begränsad omfattning (jfr tabell 8:5 och 8:8). Rimligtvis kan fattigvården i början av 1900-talet inte bidra till att försörjningsproblemen ökar, däremot finns en förutsättning för detta mot slutet av 1900-talet.
Tabell 10:10 'Problemeffektiviteten i kommunal försörjningspolicy relaterad till bidragstagande 1874-1990.
Period Kommun Policy Bidrar till att:
1874-1920 3 städer (ekonomisk tillväxt minska bidragstagandet)
1921-1950 3 städer fattigvård öka bidragstagandet
1952-1990 6 kommun socialvård * öka bidragstagandet socialvård(F) öka bidragstagandet 1952-1970 samtliga samtliga socialvård öka bidragstagandet infrastruktur * öka bidragstagandet infrastruktur (F) * öka bidragstagandet 1971-1990 samtliga samtliga socialvård öka bidragstagandet infrastruktur (F)* öka bidragstagandet
Kommentar: Följande oberoende variabler ingår i regressionsanalysen: social- och infrastruktur policy, fyrktal respektive taxerad inkomst, samt respektive variabels fördröjda ("laggade") tidsserie. Statistiska parametrar redovisas i tabell 10:10*, bilaga 1. Teckenförklaring: F=ett års fördröjd effekt. *=signifikant p=0,09 eller bättre.
Källor: Se Underlag för tidsserier.
Problemeffektiviteten bedömd i förhållande till lokal arbetslöshet 1921-1940 .
Problemeffektiviteten bör bedömas mot olika problemindikatorer. Den enda stad för vilken policyanalysen haft tillgång till äldre lokal arbetslöshetsstatistik är Väste rås (Öberg 1948).24 Det kan vara intressant att undersöka om kommunal försörjningspolicy påverkat arbetslösheten under perioden 1921-1942.1 en multivariat regressionsanalys med arbetslöshet som beroende variabel framträder dock inga signifikanta samband (redovisas inte i någon tabell). Det tyder på att Västerås försörj ningspolicy inte är direkt problemeffektiv, varken när den bedöms i förhållande till bidragstagande eller arbetslöshet.
Kan kommunalpolig ha blivit en del av problemet?
Perioden 1 952-1990, framförallt senare delen, är en period när kommunal policy expanderar kraftigt (jfr kapitel 8). När kommunal försörjningspolicy utvärderas i förhållande till lokala försörjningsproblem visar den sig inte heller vara problemeffektiv. Både social- och infra-strukturpolicy visar sig tvärtom bidra till a tt försörjningsproblemen ökar. Sambanden är starkast under perioden 1971-1990. Endast i en kommun (Kalmar) visar sig infrastruktur-policyn bidra till att försörjningsproblemen minskar. Under perioden 1952-1970 framträder en fördröjd effekt av policyn och under perioden 1971-1990 märks också en effekt under samma år. Tillsammans med ekonomisk tillväxt verkar infrastrukturpolicyn, under framförallt 1950- och 1960-talen, bidra till att försörjningsproblemen minskar i Kalmar. Men Kalmar framstår mer som undantag än regel. Inte i någon av de andra kommunerna, eller i kommunerna som grupp, bidrar policyn till att minska försörjningsproblemen. Det tyder på att mer kommunal policy inte löser lokala försörjningsproblem.
Är det rimligt att tänka sig att kommunal policy kan ha utvecklats till en del av problemet?
Ovan anförs att försörjningspolicyn inte kan bidra till att förvärra försörjningsproblemen före 1950, trots att det statistiskt går att underbygga. Samtidigt argumenteras för att statistiken kan användas för att underbygga en sådan tolkning under 1970- och 1980-talen. Är inte detta en
logisk kullerbytta? Motiveringen har redan framförts, men kan behöva förtydligas. Under 1980-talet motsvarar socialkostnaderna cirka 200 kronor per invånare (uttryckt i 1910/12-års prisnivå) jämfört med mellan 10-20 kronor under de tre decennierna 1921-1950. 10 gånger högre kostnader kan underbygga en tolkning som innebär att en verksamhet av den omfattningen också kan bli en del av problemet. När slutsatser om problemeffektiviteten dras, måste också problemnivåerna beaktas.
Försörjningsproblemen visade sig, i de flesta kommuner, förhållandevis små och under
"kontroll" under 1950- och 1960-talen. Framgångsrik policy kan då inte förväntas bidra till att problemen minskar ytterligare. Historiskt tycks det omöjligt att varaktigt få ner bidragstagande under 4-procentsnivån. Kommunal policy för lokala försörjningsproblem under tillfällig kontroll bör, om den skall vara framgångsrik, bidra till att stabilisera den låga problemnivån och höja kvalitén i hanteringen av försörjningsproblemen. Därför är det rimligare att tolka det positiva sambandet mellan policy och problem under dessa två decennier som ett tecken på att policyn varit framgångsrik.
1970-och 1980-talen kan beskrivas som en period då kommunal service expanderar i snabb takt och kommunerna utvecklas till vittförgrenade serviceorganisationer, där hanteringen av lokala försörjningsproblem blir en mindre del av den kommunala verksamheten. Försörjningsproblemen är inte längre under kontroll. Istället ökar försörjnings
problemen. Kommunal försörjningspolicy kan inte under senare år sägas vara framgångsrik eftersom den misslyckas med att hålla nere problemen på en låg nivå. Analysen av problemeffektiviteten tyder på att institutionerna inte lyckats lösa försörjningsproblemen, utan att de utvecklats till att bli en del av problemen. Naturligtvis kan inte institutionerna ensamma tillskrivas a nsvar för misslyckandet. Det kan finnas andra och kanske viktigare faktorer som ligger bakom denna utveckling, men det finns ingen möjlighet att systematiskt följa alla relevanta faktorer i sammanhanget. Till frågan om vilka faktorer som, tillsammans med institutionerna, kan tillskrivas betydelse för utvecklingen, återkommer avhandlingen.
Men först undersöks om indirekt eller förebyggande försörj ningspolicy har varit mer framgångsrik än den direkta.
Försörjningspolicyns indirekta problemeffektivitet 1874-1990
För att kunna analysera den indirekta problemeffektiviteten delas den upp i två led. Först undersöks om försörjningspolicyn bidrar till ekonomisk tillväxt, därefter om tillväxten i nästa led bidrar till att minska problemen (jfr figur 10:1).
Policyns effektivitet i "första ledet"
De tre undersökta städerna utvecklar, som tidigare visats, en aktiv infrastruktur- och närings-livspolicy för 100 år sedan. Men städernas infrastrukturpolicy visar sig inte signifikant bidra till ekonomisk tillväxt u nder perioden 1874-1917. Det är ett överraskande resultat eftersom policyn är av stor omfattning, framförallt i Skellefteå (jfr tabell 8:3). Endast i Västerås framträder ett signifikant samband, med en fördröjd effekt av undervisningspolicy (r=0,31, N=44). Det är möjligt att tillväxtindikatorn "fyrktal" inte mäter det som den används för att mäta, dvs. ekonomisk tillväxt. Dessvärre finns inga andra indikatorer som kan användas för
att spegla ekonomisk tillväxt under denna period. Statistiskt finns därmed inget stöd för att kommunal försörjningspolicy är problemeffektiv, varken indirekt (i förhållande till ekonomisk tillväxt) eller direkt (i för hållande till lokala försörjningsproblem) under denna period. Om undervisningspolicy uppfattas som en del i försörjningspolicyn framstår den som problemeffektiv i en av tre städer under 50-årsperioden, om inte, kan den tillskrivas en positiv icke-avsedd effekt.
Tabell 10:11 Forsörjninospolicyns indirekta effektivitet undersökt i förhållande till fyrktal respektive taxerad inkomst 1874-1990
Tidsperiod Kommun Policy Bidrar till:
1921-1950 Städer undervisning F
1971-1990 Alla social F ekonomisk tillväxt
Kommentar: Följande policy (o.v.) har använts i regressionsanalysen: social-, infrastruktur- och undervisnings
policy, samt respektive variabels fördröjda ("laggade") tidsserie. Statistiska pa rametrar redovisas i tabell 10:11*, bilaga 1. E n statistiskt signifikant, men mycket svag effekt av fattigvården på ekonomisk tillväxt framträder under perioden 1874-1917 i landskommunerna, jfr bilaga 1. Teck enförklaring: *p=0,06.
Källor: Se Underlag för tidsserier.
När värdet av städernas insatser på infrastrukturområdet bedöms genom andra källor, framträder en annan bild än genom statistiken. Städernas policy inom detta policyområde visar sig direkt bidra till industrialisering och näringslivsutveckling. Utan städernas uppbyggnad av kommunikationer, kraftproduktion, vatten- och avloppsledningar hade en ekonomisk tillväxt inom ramen för en kapitalistisk marknadsekonomi inte varit möjlig. Ett konkret exempel är den elkraftstation som Västerås stad bygger 1891-92 för att hyra ut till ASEA. Tillgången till elkraft gör att ASEA förlägger en stor del av sin verksamhet till Västerås (Öberg 1948:417). Utan stadens strategiska satsning är det inte säkert att ASEA expanderat på det sätt som företaget kom att göra i Västerås. All näringslivspolicy sätter inte spår i finansstatistiken, t.ex. projekt som finansieras utanför kommunens budget. Det kan vara en förklaring till att något statistiskt säkerställt samband inte framträder.
Infrastrukturpolicy kan också tänkas ha svårt att hålla jämna steg med urbaniseringen.
I en samlad bedömning av städernas infrastruktur- och undervisningspolicy, där lokalhistoriska beskrivningar och tidsserieanalyser vägs samman, framstår städernas försörjningspolicy som problemeffektiv (under perioden 1874-1920) i förhållande till näringslivsutveckling och ekonomisk tillväxt. Den samlade empiriska kunskap som finns om värdet av städernas infrastrukturpolicy runt sekelskiftet kan uppväga bristen på statistisk
signifikans. Men policyns relativa betydelse i förhållande till a ndra faktorer låter sig inte bedömas utifrån detta underlag.
Under perioden 1921-1950 visar analysen att i två av tre städer bidrar städernas undervisningspolicy (kostnader för folkskola, läroverk och gymnasium) till ekonomisk tillväxt Om också undervisningspolicyn beaktas verkar försörjningspolicyn vara problemeffektiv under perioden 1921-1950. Underlag för att bedöma försörjningspolicyns problemeffektivitet genom andra källor är begränsad och kommer inte att utvecklas närmare under denna period.
Tre policyområden visar sig bidra till ekonomisk tillväxt under perioden 1952-1990:
infrastruktur-, social- och undervisningspolicy. Om denna period i sin tur delas upp, framträder i stort sett samma mönster under perioden 1952-1970, men efter 1970 kan endast en fördröjd påverkan av socialpolicy påvisas. Det kan tolkas som att socialvård och social service bidrar till ekonomisk tillväxt från 1950-talets början och att den efterhand blir allt viktigare. Infrastrukturpolicy visar sig befrämja ekonomisk tillväxt fram till 1970-talet, dvs.
medan industrin expanderar, men därefter kan inte kommunikationer och annan fysisk infra
struktur tillskrivas ett bidrag till ekonomisk tillväxt.
En samlad bedömning av kommunal försörjningspolicy (inklusive undervisningspolicy) visar att policyn är framgångsrik under de flesta undersökta perioderna i förhållande till ekonomisk tillväxt. Framförallt bidrar infrastrukturpolicy till ekonomisk tillväxt under industrisamhällets utvecklings- och mognadsfas, vilket ger stöd för att första ledet i den indirekta försörjningspolicyn fungerar fram till 1970. Därefter visar undersökningen att enbart socialpolicy signifikant bidrar till ekonomisk tillväxt. Men hur problemeffektiv är det andra ledet i den indirekta försörjningspolicyn, dvs. bidrar ekonomisk tillväxt till att försörjnings
problemen minskar?
Policyns effektivitet i "andra ledet"
Den ekonomiska tillväxten, vilken många policyaktörer knyter stora förhoppningar till, visar sig inte ha förväntade effekter under en stor del av den undersökta 120-årsperioden. Det är egentligen bara under den första 45-årsperioden (1874-1920) som ekonomisk tillväxt signifikant bidrar till att minska försörjningsproblemen (se ta bell 10:10). Det tyder på att kommuners indirekta försörjningspolicy fungerar i första, men inte i andra ledet. För att denna tolkning ska kunna förenas med tidigare resultat om problem och policy under den senaste 40-årsperioden, måste den låga problemnivån under 1950-1960-talen beaktas. Under 1950- och 1960-talen, när problemen är under tillfällig "kontroll", kan inte ekonomisk tillväxt förväntas bidra till att ytterligare minska försörjningsproblemen. Detta är samma tolkning som framfördes för försörjningspolicyns problemeffektivitet under denna mer eller mindre problemfria period. Accepteras denna tolkning, kan slutsatsen om tillväxtens betydelse för försörjningsproblemen nyanseras något. Kommunernas försörjningspolicy och ekonomisk tillväxt kan tillsammans sägas ha bidragit till att problemen kunnat hållas nere på en låg nivå under 1950-och 1960-talen.
När infrastrukturpolicy utvecklas under senare år, sker det utifrån helt andra förutsättningar än för 100 år sedan. Gårdagens policyaktörer var nybyggare, medan dagens aktörer till stor del kan beskrivas som "påbyggare". Inrättandet av "elektroniska motorvägar"
för data- och telekommunikation har likheter med sekelskiftets infrastrukturuppbyggnad, men all övrig infrastruktur bygger vidare på gårdagens infrastruktur. Värdet av nybyggnation är sannolikt större än marginaleffekter av påbyggnad av befintlig infrastruktur (Ds 1991:55, NordRefo 1996:4). Någon möjlighet att utvärdera kommunernas bidrag vid införandet av nya kommunikationsstrukturer finns inte. Det saknas indikatorer som synliggör ny infrastruktur i kommunal bokföring. Det är också för tidigt att bedöma om den nya teknologin kan bidra till att komma tillrätta med lokala försörjningsproblem. Att många knyter stora förhoppningar till informationsteknologin och att stat, kommuner och EU försöker befrämja utvecklingen, är ingen garanti för att den också förbättrar försörjningsmöjligheterna. Om, och i så fall hur, ny infrastruktur påverkar (morgon)dagens försörjningsproblem, bör kunna följas genom sociala och ekonomiska indikatorer. Men uppföljningsmått saknas. Statistiken släpar efter.
Bidrar försörjningspolicyn till att minska arbetslösheten?
Att kommunal försörjningspolicy inte är problemeffektiv i förhållande till bidragstagande, utesluter inte att policyn kan vara det i förhållande till andra indikatorer. Socialbidragstagare och arbetslöshet är periodvis starkt korrelerade till varandra (Bergmark 1991:34).25 Under perioden 1960-1990 samvarierar också arbetslösa och socialbidragstagare i undersöknings
kommunerna i absoluta tal (r=0,71, N=113), men inte beräknat per capita.26 Det tyder på att socialbidragstagande och arbetslöshet delvis speglar samma försörjningsproblem. Är för
sörjningspolicyn problemeffektiv i förhållande till arbetslöshet under perioden 1978-1990?27 Tabell 10:12 Försöqningspolicyns och den ekonomiska tillväxtens effektivitet 1978-1990 iförhållande till arbetslösheten i fem kommuner.
Policy/ekonomisk tillväxt bidrar till att:
infrastrukturpolicy arbetslösheten ökar näringslivspolicy F arbetslösheten minskar * taxerad inkomst arbetslösheten minskar
Kommentar: Regressionsanalysen statistiska parametrar redovisas i tabell 10:12*, bilaga 1. Teckenförklaring:
F= ett års fördröjd effekt *= signifikant p=0,09.
Källor: Se Underlag för tidsserier.
Kommunal näringslivspolicy visar sig under 1980-talet tillsammans med ekonomisk
Kommunal näringslivspolicy visar sig under 1980-talet tillsammans med ekonomisk