1. Den dubbla betydelsen i legitimitetsbegreppet växer fram under medeltiden. Cicero använder legitim maktutövning för en makt som konstituerats genom lagar ("justus et legitimum"). Illegitim maktutövning används för t.ex. rövar- och plundrarmakter (Sternberger 1968:244).
2. Lars Niklasson (1992) argumenterar för en distinktion mellan normativ och faktisk legitimitet. Han beklagar att legitimitet används utan denna distinktion i litteraturen, dvs. både för det som "faktiskt åtlyds" och det som
"bör ådydas". W iberg (1988) ägnar sin avhandling åt att reda ut det mångtydiga legitimitetsbegreppet. Han argumenterar, efter en längre begreppsanalys, för att legitimitet bör användas för enskildas stöd för politik i vid bemärkelse. David Held uppfattar legitimitet som en dimension och graderar legitimitet efter en skala mellan 1-7 (1989:101). Lydnad under tvång utgör det lägsta steget av acceptans och "idealt normativt samtycke" det högsta. Held reserverar legitimitet för de två högsta skalstegen. Människor följer regelverk och maktutövning eftersom de anser dem rättfärdiga, korrekta och värda att sträva efter.
3. Alla som påverkas av politiska institutioner, processer, politikens utfall eller politiska aktörer kan ha något att säga om politisk legitimitet (Wiberg 1988:84).
4. Lasswells "allmängiltiga" värden för "policy science" (Lasswell 1971) har också en kulturell skevhet.
5. Weber använder begreppen validitet och legitimitet synonymt.
6. Uns kilda kan legitimera sociala ordningar traditionellt, affektuellt, värderationellt eller legalt (Weber 1983:26). Här skiljer Weber på legal och värderationell legitimering. Wiberg (1988) visar att Weber använder legitimitet i fem olika betydelser och att det finns motsägelser i hans begrepp.
7. Leif Lewin (1970) utgår från a tt demokratiska institutioner är legitima, det gäller bara att mobilisera medborgare inom dessa för att stärka legitimiteten eller allmänandan. Men i allt mindre utsträckning beter sig medborgare som Lewin och normativ demokratiteori postulerar. Intresse för, och deltagande i, politiska institutioner minskar, samtidigt som andra påtryckningskanaler vinner terräng.
8. Legitimitet kopplar Habermas till en given politisk ordnings anspråk på att vinna erkännande. En rådande maktordnings stabilitet beror till e n del på om detta anspråk erkänns. Legitimitetsanspråket handlar om att trygga samhällets normativt bestämda identitet. Med Habermas begrepp är det genom 'legitimationer' som anspråket kan få erkännande. Habermas legitimitetsbegrepp ligger nära Webers. Därutöver framför också Habermas teser om hur moderna välfärdsstater skall kunna vinna och upprätthålla folkets stöd.
9. Det finns en rad svårigheter för staten när den försöker vinna legitimitet (Habermas 1984:145).
Stabiliseringspolitiken måste exempelvis rätta sig efter den ekonomiska processens egendynamik och reform
politiken efter medborgarnas krav. De båda står i konflikt med varandra. Vidare har internationaliseringen av arbete och kapital minskat handlingsutrymmet för staten.
10. Om staten inte lyckas hålla d e "dysfunktionella biverkningarna" inom de gränser som valmanskåren fortfarande kan finna sig i, eller inte lyckas sänka själva godtagbarhetströsklarna, då kommer symptom på bristande legitimitet att visa sig. De kan komma till uttryck i skärpta fördelningsstrider (ibid). Habermas teori om vad som behöver legitimeras i det moderna samhället begränsas inte till den politiska makten och styrelseordningen. Den kapitalistiska ekonomin måste också legitimeras. En fungerande marknadsekonomi är en förutsättning för att välfärdsstaten skall få resurser för att kunna korrigera " marknadsmisslyckande".
Ekonomi och politik är öms esidigt beroende av varandra varför biandekonomin behöver legitimeras som helhet.
11. Produktivitet används vanligtvis för resurshushållning utan referens till mål, t.ex. kostnad per elev eller daghemsbarn. Att isolerat lyfta ut en ekonomisk effektivitetsdimension är inte meningsfullt. Hur produktivitet och kvalitet är relaterat till varandra kan inte avgöras teoretiskt. Produktivitet begreppsliggörs i avhandlingen som en del i ett vidare effektivitetsbegrepp, som omfattar både produktivitet och kvalitet.
12. Inom institutionell teoribildning (Huntington 1973, Ostrom 1990, North 1990, Bostedt 1991, Steinmo m.fl.
1992, Knight 1992) tillskrivs politiska och sociala institutioner, formella eller informella institutioner en avgörande betydelse för politiskt beteende, problemlösning, samhällsordningens upprätthållande eller samhällsförändring. Fokus ligger på institutioners roll och vilka mekanismer som ligger bakom uppkomst och förändring av institutioner. I avhandlingens historiska policyanalys analyseras institutioner och institutiona-lisering som en del i ett vidare policybegrepp. Policy analyseras efter olika "spår" eller dimensioner, inte enbart genom institutioner.
13. Göran Bostedt (1991:20) klassificerar alla typer av institutioner och organisationer som "formella" och reserverar "informella" till institutionalisering och organisering.
14. Aaron Wildavsky (1989:xi) konstaterar i förordet till sin reviderade budgeterings teori att en betydande del av offentliga utgifter ligger utanför den officiella budgeten. En offentlig budget kan beskrivas som en formell institution och lånegarantier, indexering mot inflation, inofficiellt stöd som informella institutioner.
15. Förhållandet mellan informella och formella institutioner har också diskuterats utifrån andra teoretiska utgångspunkter (Maciver 1949, Weber 1983, Lindblom 1989, North 1990, Putnam 1993, Rothstein 1994:165).
16. Jämför hur Steinmo m.fl. (1992) närmar sig institutionell förändring utifrån ett historiskt institutionellt perspektiv.
17. Den kan ses som en tillämpning och vidareutveckling av Hjerns implementationsstrukturansats (Hjern &
Porter 1983, Hull & Hjern 1987:20ff.). Politisk institutionalisering analyseras efter olika "institutiona-liseringsgrader"; anpassningsförmåga, komplexitet, autonomi och flexibilitet bestämmer institutionaliseringsgraden. Hög institutionaliseringsgrad ökar sannolikheten för att institutioner blir varaktiga.
18. I en empirisk aktörsstudie på arbetsmiljöområdet finner Bostedt funktionellt problemorienterade institutioner som utmanar formella skyddsorganisationer (skyddskommittéer). Bostedt förutspår att de informella institutionerna (implementationsstrukturerna) kommer att ersätta de formella institutionerna eftersom de bättre kan hantera komplexitet och har större flexibilitet (1991:202).
19. Knight utvecklar sina teser om aktörers strategiska val utifrån ett konfliktperspektiv. De som vill förbättra sin nuvarande ställning måste överväga resursfördelningen genom befintliga informella och formella institutioner och spekulera i hur andra aktörer förväntas reagera på förändrade institutioner (Knight 1992:136f).
20. Eisenstadt menar att de stora klassiska imperierna var beroende av politiska entreprenörer som kunde uttrycka nya politiska mål, organisera och mobilisera resurser för genomförandet av dessa. Utan institutionella entreprenörer skulle inte någon (ny)institutionalisering ägt rum (Eisenstadt 1968:413).
21. Se de olika bidragen i antologin Civilt samhälle kontra o ffentlig sektor (Trägårdh 1995).
22. Från antiken fram till senmedeltiden syftar det "civila samhället" på privat och offentligt, stat och samhälle i kontrast till det "barbariska" (Lidskog 1995:33).
23. Karlson (1993:77) vill med sin definition av civilsamhälle frigöra sfären från normativa (liberala) syftningar och definierar civilsamhälle som "opolitiska relationer och beteendemönster mellan ett stort antal inbördes beroende aktörer inom ett avgränsat geografiskt politiskt område" (min översättning).
24. Webers användning av idealtyper var tänkta att underlätta teoretiska bedömningar, inte garantera validitet
"in an open texture of interpretative possibility" (Scaff 1989:57). De skulle överbrygga gapet mellan begrepp och verklighet, inte döma historien genom metafysiska begrepp. Ett krav Weber ställde på sina idealtyper var att de skulle vara logiska och utan inre motsättningar (Weber 1983:XXV). Han menade att t.ex. Marx utvecklingslagar skulle kunna tolkas som idealtyper och ha ett heuristiskt värde om de användes för jämförelser med verkligheten. Men så f ort idealtyperna betraktas s om empiriskt valida blir de problematiska. Webers kanske mest kända idealtyp, den byråkratiska, har ofta tolkats och använts på det sätt Weber själv varnade för.
Det är uppenbart att någon ren byråkrati inte funnits eller finns i verkligheten. I avh andlingens idealtyper renodlas också empiriskt förekommande drag i stat-kommunrelationer, men något försök att beskriva varje idealtyps särdrag i detalj efter bestämda kriterier görs inte.
25. För att kunna tala om fullständig kommunal självstyrelse fordras, enligt Stjernquist & Magnusson (1988:42), full beslutanderätt utan statliga r estriktioner av något slag, egna resurser eller ovillkorade bidrag och att besvärsmyndigheter inte kan ändra beslut.
26. Begreppet kommunal självstyrelse är mångtydigt och används i olika betydelser (Stjernquist & Magnusson 1988:33f£, Bokholm 1995:28f£). Termen självstyrelse implicerar att staten inte blandar sig i den verksamhet som kommuner utvecklar fritt från staten. C.A. Reuterskiöld och Halvar G.F. Sundberg har samlat sådan
"självstyrelse" under begreppet egenförvaltning (Stjernquist & Magnusson 1988:36, Bokholm 1995:45).
Sundberg använder kommunal självstyrelse för den kommunala beslutanderätten som omfattar den kommunala "självbestämningsmakten" och "självbeskattningsrätten" (Sundberg 1964:33ff.). Begreppet självförvaltning är också mångtydigt, men kommunalrättsligt har det använts för statligt delegerade uppgifter och det är i den meningen det används i avhandlingen. Kommunal självförvaltning kan vara mer eller mindre hårt villkorad av staten.
27. Landstingen representeras också av kommuntriangeln och kan analyseras som andra primärkommuner.
28. För en annan klassifikation av stat-kommunrelationer se Rune Bokholm (1995:44).
29. För att illustrera att också kommuner kan ha olika omfattning i förhållande till stat respektive civilsamhälle kan också kommuntrianglarna streckas. (Det har inte gjorts i figuren.)
30. Karlson (1993:79) gör en uppdelning av civilsamhället i marknad och gemenskaper ("communities").
31. Bertil Fiskesjö (1980) skiljer på begreppen kommunal självstyre och kommunal demokrati. Det förra betecknar de "kommunala organens möjligheter och skyldigheter (min kursivering) att fatta beslut samt bereda och verkställa dessa beslut" (ibid:254). Det senare används för "medborgarnas möjligheter att direkt eller indirekt utöva inflytande på och kontroll av dessa kommunala beslut" (ibid:255). När Fiskesjö definierar in skyldigheter gentemot staten i kommunal självstyrelse och demokrati, försvåras möjligheten att se det statliga inflytandet. Det visar samtidigt att kommunerna får sin formella legitimitet uppifrån genom staten. Men hur kommunal maktutövning legitimeras ur rättmätighets synpunkt är en empirisk fråga. Legitimitetens vägar kan skifta, dels över tid, dels i olika lokalsamhällen.