1. Inte i någon av städerna eller landskommunerna identifieras någon trendmässig ökning i fattigvårds kostnaderna före 1920. En trendmässig ökning framträder först i Skellefteå när undersökningsperioden utsträcks till 1874-1940, i Kalmar och Västerås först när också 1940-talet tas med i beräkningarna (1874-1950). Redan under perioden 1874-1920 identifieras en trendmässig expansion av infrastrukturkostnaderna i Skellefteå. I Västerås framträder en trend först när också 1920-talet (1874-1930) och i Kalmar när 1940-talet (1874-1950) integreras i tidsserieanalysen. Både Kalmar och Västerås redovisar förhållandevis höga infrastrukturkostnader under 1870-talet, vilket kan förklara varför ingen trend identifieras före 1920. När perioden 1952-1990 undersöks är det bara socialkostnaderna som visar sig öka trendmässigt. I fem av sex kommuner representeras socialutgifternas utveckling bäst av en ARIMA(0,1,0)-modell. Infrastrukturkostnadernas förändring fångas bäst med en ARIMA(l,0,0)-modell i alla sex kommunerna under samma period. I alla infrastrukturmodellerna framträder också en konstant, men den är inte tillräckligt stark för att sp egla en trend.
2. Några finansieringsplaner, som fördelat investeringskostnader över tid, har kommunerna sannolikt inte använt under en stor del av perioden. Det är en slutsats man kan dra efter att ha jämfört finansstatistik och kommunalhistoriska beskrivningar (Öberg 1948, Johansson 1984, Olofsson 1990).
3. Modellerna beskriver en stark påve rkan från närm ast föregående år på närmaste efterföljande år (A R-komponent). I några av problemkommunema förändras också medelvärdet under perioden (MA-R-komponent).
4. I två landskommuner utan betydande försörjningsproblem identifieras samma två modeller som i problemkommunerna. Sura k ommuns fattigvårdspolicy fångas bäst med en ARIMA(l,0,l)-modell under perioden 1874-1917 (AR=0,96, MA=0,51, k=8). I Burträsk landskommun identifieras en ARIMA(1,0,0)-modell för motsvarande tidsserie (AR=0,92, k=9).
5. Understödstagarna är 7% i Kalmar och 2-3% i Skellefteå på 1870-talet. Fram till 1881 har Skellefteå stad och landskommun gemensam fattigvård, vilket försvårar jämförelsen mellan de tre städerna. Men både Skellefteå stad och landskommun har betydligt lägre andel understödstagare än Kalmar och Västerås under 1870-talet.
6. I ge nomsnitt motsvarar fattigvårdskostnaderna 11% av kommunernas totala inkomster i rikets städer 1874-1900. Motsvarande siffra för rikets landskommuner är 25%.
7. När resursmobiliseringen bedöms i förhållande till kommunens totala kostnader visar den sig högre i Västerås (14%) jämfört med Kalmar (10%). Västerås högre medelvärde kan till stor del förklaras med ett kraftigt förhöjt värde 1886. Bakom detta kan spåras en större fastighetsinvestering. Västerås införskaffar och iordningsställer 1886 fastigheten Karlsund för användning som s.k. fattiggård (Öberg 1948:861).
8. Kalmar avviker från "följsamhetsmönstret" under 1880-talet. Men vid en noggrannare undersökning visar sig problem och kostnader delvis följas åt. Understödstagarna och fattigvårskostnaderna stiger i Kalmar under den senare delen av decenniet (3,25 kronor per invånare 1881-1885 jämfört med 3,6 kronor per invånare 1886-1890).
9. Understödstagarnas andel av befolkningen under 1890-talet är 9% i Kalmar, 7% i Västerås och 2% i Skellefteå.
10. När de tre städerna analyseras som grupp framträder ingen signifikant samvariation (varken under samma år eller med ett års fördröjning) mellan fattigvårdskostnader och understödstagare, vare sig under hela eller delar av perioden 1874-1920. Sannolikt bidrar Kalmars svaga fö ljsamhet mellan problem och policy till detta.
11. Skellefteås befolkning var liten under denna period och varje större infrastrukturinvestering resulterar därför i höga per capita kostnader. Det kan bidra till att förklara de mycket höga genomsnittliga infrastrukturkostnaderna i Skellefteå runt förra sekelskiftet.
12. En samvariation framträder för hela perioden 1874-1920, men endast den första delperioden 1874-1900 är statistiskt säkerställd (-0,41 samma år, -0,27 med ett års fördröjning, N=66).
13. Infrastrukturkostnader är av allt att döma en svag indikator på direkt förs örjningspolicy och en bättre indikator på förebyggande eller indirekt försörjningspolicy under denna period. Det ger stöd för den tolkning av indikatorn som framförs i avhandlingen.
14. Hossmo landskommun redovisar över 8% understödstagare under 1880- och 1890-talen, men fattigvårdskostnaderna stiger först under 1890-talet.
15. I Långasjö motsvarar fattigvårdsutgifterna 36%, i Hossmo 27% och i Västerås-Barkarö 32% av kommunernas totala inkomster under perioden 1874-1900. Medelvärdet för de 48 undersökningskommunema är 24% och för rikets samtliga landskommuner 25% under samma period. Det visar att problemkommunerna använder mer resurser för fattigvård än genomsnittskommunen.
Måttet jyrktalper invånare indikerar grovt kommunens potentiella resursbas (motsvarar grovt sett taxerad inkomst under senare perioder). År 1871 har Långasjö ett medelfyrktal motsvarande 2 och 1892 motsvarande 3 fyrkar. Medelvärdet för undersökningskommunema är 1871 4 och 1892 7 fyrkar per invånare. De två andra
"problemkommunerna" har under motsvarande år lika eller högre fyrktal per invånare jämfört med genomsnittskommunen. Också detta mått tyder på att problemkommunerna mobiliserar mer resurser för fattigvård jämfört med andra.
16. Västerås samlade inkomster motsvarar 20% av de taxerade inkomsterna i staden under 1920-talet, jämfört med Kalmars 15%. För Skellefteå saknas kommunala finanser 1918-1927 och samma jämförelsetal kan bara räknas fram för perioden 1928-1930. Det blir naturligtvis inte rättvisande. Det visar att underlaget för historisk policyanalys inte finns i de mindre städerna under en stor del av 1920-talet. Av städernas samlade inkomster använder Västerås 11%, Kalmar 9% och Skellefteå 3% till fattigvården under 1920-talet (i Skellefteå gäller det åren 1928-1930). För rikets städer är motsvarande siffra 7%.
17. Kalmar använder 11% av stadens inkomster till fattigvård under 1930-talet jämfört med 9% under 1920-talet. I Västerås minskar den relativa andelen av fattigvårdsutgifterna från 11% under 1920-talet till 7% under 1930-talet. Skellefteå stad avsätter i jämförelse endast 2% till fattigvård under 1930-talet. Rikets städer sammantaget använder 8% av inkomsterna under samma decennium. De kommunala skillnaderna är stora.
18. Under 1920-talet är andelen understödstagare knappt 4% och fattigvårdskostnaderna 8 kronor per invånare i Skellefteå. På 1930-talet ökar andelen understödstagare, samtidigt som fattigvårdskostnaderna är 1 kro na lägre. Under 1940-talet minskar problemen samtidigt som socialkostnaderna fördubblas. Det tyder på att andra faktorer än omfattningen av lokala försörjningsproblem bidrar till kostnadsutvecklingen i Skellefteå. En viss följsamhet framträder ändå i Skellefteå när problemnärheten jämförs år för år.
19. När varje decennium analyseras var för sig finner man att avståndet mellan problem och policy grovt sett är m indre än 1 under 1920- och 1930-talen och över 1 under 1940- och 1950-talen. Positiv korrelation framträder något överraskande också under 1950-talet. Men när (euklidiskt) avstånd och följsamhet (korrelationskoefficienter) vägs samman visar det på en hög problemnärhet perioden 1921-1940 och minskad problemnärhet perioden 1941-1960.
20. Under perioden 1921-1940 (-0,27, N=41, p=0,08) och perioden 1941-1960 (-0,30, N=46) framträder en negativ samvariation i de tre städerna som grupp.
21.1 Skellefteå är korrelationskofficienten ungefär densamma (-0,40, p=0,09), men signifikansnivån överskrids.
I Kalmar framträder i ngen signifikant samvariation.
22. Det går att rekonstruera ett grovt mått på infrastrukturpolicy genom att plocka bort all redovisad verksamhet för skola, fattigvård etc., och använda "övrig" verksamhet som mått på infrastruktur.
23. För sju av åren redovisas öppen och sluten fattigvård i den officiella finansstatistiken. Den öppna fattigvården kan tolkas ligga närmare tillfäl liga försörjningsproblem och den slutna mer permanenta. I tabellen redovisas öppen och sluten fattigvård tillsammans.
24. Uppgifter om kommunernas samlade utgifter har inte samlats in, men de följer i de flesta fall kommunernas samlade inkomster.
25. Kommunernas skulder, mätt per invånare, ökar i tre av kommunerna mellan 1930 och 1940. Endast i Sura minskar skuldsättningen. Kommunernas nettotillgång (tillgång minus skuld) uttryckt per invånare följer inte samma mönster. I t.ex. Jörn med den högsta kommunskulden, mer än fördubblas samtidigt kommunens nettotillgång under tioårsperioden. Resursmobilisering, skuldsättning och nettotillgångar följs inte åt.
26. Inte i någon av kommunerna är försörjningsproblemen lösta i slutet av den undersökta perioden, om man med det menar att andelen understödstagare minskat till under 8 procent. I Byske är andelen understödstagare hela 12% 1939 och i Sura 8%.
27. Lokalhistoriska skildringar finns för landskommunerna i Skellefteåbygden under denna period. Däremot är det lokalhistoriska underlaget begränsat i de andra undersökningskommunerna. På denna punkt går det att gå vidare och söka lokala problemuppfattningar i kommunala protokoll och andra primärkällor.
28. I den kommunala finansstatistiken görs ingen distinktion mellan serviceproduktion och hantering av försörjningsproblem. Under vissa år går det att rekonstruera denna distinktion i enskilda kommuner om olika statistiska källor kombineras.
29.1 slutet av 1800-talet avsätter, som tidigare nämnts, landskommunerna i genomsnitt 25% och städerna 10%
av kommunernas samlade inkomster på fattigvård. Under 1930-talet är andelen omkring 10% i städerna och 20% i landskommunerna. I början av 1990-talet motsvarar kostnaderna för de försörjningssvagaste endast 3%
av dessa kommuners samlade inkomster.
30. Skillnaderna i kommunernas kostnader för social- respektive infrastrukturpolicy är stora under de flesta decennierna. Leif Johansson (1983:215f.) visar att den kommunala servicen standardiserats och att mellankommunala servicevariationer minskat under 1950- och 1960-talen. Stigande servicenivåer och minskade kommunala skillnader framträder också i de 40 undersökta kommuner som inte berörts av kommunsamman
läggningarna (ibid). Under 1970-talet ökar skillnaderna igen, vilket delvis kan förklaras med att expansionen inte kommer samtidigt i alla kommuner. Med undantag för 1970-talet kan konstateras minskade skillnader mellan kommunerna från 1 950-talet och framåt.. En del av förklaringen till de nna utveckling kan sökas i välfärdsstatens försök att få till stånd lika service i olika delar av landet, en annan i aggregeringseffekter. I takt
med att kommunerna blir större försvinner tidigare skillnad er, men de kan finnas kvar. Däremot syns inte inomkommunala skillnader i statistiken.
31. Möjligheten att följa olika former av arbetslöshetspolicy p å kommunal nivå genom finansstatistiken är begränsad. Det är först från 1978 som det finns redovisningsrubriker som kan tolkas som arbetslöshetspolicy, men under "sysselsättningsskapande eller arbetsbefrämjande åtgärder" redovisas kommunala utgifter för direkt syssesättningsbefrämjande åtgärder. Man vet emellertid inte hur mycket av kommunernas samlade arbetslös
hetsinsatser som tas upp under denna rubrik. Mellan 1968 och 1977 redovisas arbetsvärden som en del av den sociala verksamheten under en särskild underrubrik. Arbetsvärden riktar sig framförallt till personer som av olika anledning har svårt att etablera sig eller upprätthålla en ställning på den öppna arbetsmarknaden.
Kostnader för detta indikerar en typ av arbetslöshetspolicy, men inte all arbetslöshetspolicy.
32. Korrelationen mellan policy och arbetslöshet baseras på perioden 1978-1990.
33. När varje kommun undersöks var för sig framträder delvis olika mönster. I Surahammar framträder en signifikant positiv korrelation mellan söcialbidragstagare och socialpolicy 1961-1980 (0,48, N=17), i Skellefteå en negativ korrelation (-0,56, N=17). Infrastrukturpolicyn ökar när försörjningsproblemen minskar i Kalmar (-0,89, N=17) och Skellefteå (-0,65, N=17). För övrigt framträder inga statistiskt säkerställda samvariationer i enskilda kommuner.
34. Vattenanläggningar byggs t.ex. för att lösa problem med otillräckligt eller otjänligt vatten, medan avloppsanläggningar och renhållningspolicy kan syfta till at t både förbättra människors och naturens hälsa. I policyanalysen är det miljöpolicyns koppling till människors hälsoproblem som står i fokus.
35. Inte i någon landskommun, elle r på aggregerad (riks)nivå, ökar hälso- och sjukvårds- eller miljöpolicy trendmässigt under någon period.
36.1 de tre städerna identifieras MA-komponenter i modellerna, men inte på riksnivå. Sannolikt speglar dessa större investeringar, med stark effekt under ett år. Kommunala särdrag försvinner på aggregerad nivå.
37. Det högre medelvärdet för miljöpolicy under 1890-talet kan ledas tillbaka till år 1895 då Skellefteå stad låter uppföra ett vattenledningssystem. Skellefteås byggande av vattenledningssystem i slutet av 1800-talet är av stor omfattning också i ett historiskt perspektiv.
38. Det finns alltid en risk att identifiera falska samvariationer. Risken är större när båda processerna förändras trendmässigt. Men denna risk är liten under denna period, eftersom hälsopolicyn pendlar upp och ner.
Spädbarnsdödligheten sjunker trendmässigt eller nästan trendmässigt i en av tre städer (Kalmar) under denna period, men inte hälso- och miljöpolicyn.
39. Detta för att kunna bedöma problemnärheten och senare utvärdera hur framgångsrik hälsopolicyn varit i förhållande till spädbarnsdödligheten. I mindre landskommuner kan det dröja flera år innan något barn dör före ett års ålder, vilket gör att antingen längre tidsperioder eller större analysenheter måste användas. Därmed avlägsnar sig också analysen otillfredsställande långt från problemen. Ju lägre spädbarnsdödlighet, desto svårare blir det att använda denna ohälsoindikator i en statistisk analys. I detta fall är det inte enbart begränsningar i statistiken som försvårar analysen. Den förbättrade hälsoutvecklingen försvårar en relevant statistisk analys.
40. I primärmaterialet för finansstatistiken kan hälsorelaterade insatser för alla ko mmuner följas på lägre aggregeringsnivå under 1950-talet. Bland annat finns rubriker som redovisar kostnader för varmbadhus, tvättinrättningar och köttbesiktningsbyråer. Många landskommuner redovisar inga kostnader under dessa rubriker, vilket tyder på att policy saknas. Dessa indikatorer kan vara intressanta att uppmärksamma för att ge mer rättvisa åt förebyggande hälsoinsatser, men lämpar sig inte att användas i statistisk analys.
41. Wildavsky visar samtidigt att oavsett om budgeteringen undersöks på nationell, delstatlig eller kommunal nivå, fungerar inte budgeten som ett bra styrinstrument. Policyanalysen baseras inte på budgetdokument utan på kommunernas finanser, dvs. redovisningar av genomförd verksamhet eller policy. Redovisningar i efterhand speglar bättre faktiska utfall. Budgeteringsteorin tolkar de små stegens förändring som resultatet av ett aktörsspel mellan förkämpar och väktare på olika nivåer i budgeteringsprocessen (Wildavsky 1989:272).