Komplement till tidigare forskning – vad är nytt?

2.5.1. Religionssociologi och teoretiska perspektiv på mening

I sin analys av receptionen av ett TV-program utvecklade Alf Linderman en teoretisk modell – ’social semeiology’ – för förståelse av hur individen ska- pade mening utifrån ett samspel mellan olika variabler, individuella och socialt givna (Linderman 1996: 20). En text eller ett budskap medieras på något sätt via TV, film eller annat i en genre och hemmahörande i en sam- hällelig diskurs. Individens tolkning av denna text är sedan resultatet av ett samspel mellan den sociala externa kontexten i tid och rum, den internalise- rade uppsättningen tolkningsmönster individen besitter kognitivt, dvs. hen- nes repertoar, samt slutligen en inre emotionell intern kontext som består av individens responderande sida, som inkluderar en känslomässigt genuint kreativ nivå i tolkningsprocessen (Linderman 1996: 55).

Linderman lyfte fram Meads begrepp ’I’ som en hos individen aktiv in- stans som valde en respons ur den repertoar som fanns för handen. Linder- man stipulerade därmed en inre process i meningsskapandet där ’något’ val- de bland tillgängliga föreställningar. Han identifierade modellens öppenhet för individens kreativitet vid meningsskapandet och en öppenhet för avvikel- se från det förväntade (Linderman 1996: 71).

If it were not for this ”internal” dimension, the construction of meaning could be reduced to a formula consisting of the text, the external situation, and the individual´s background and acquired signification competence. If it were not for the individual’s “I,” individually actualised meaning would be equivalent to, or a mere reflection of, social meaning – and nothing more (Linderman 1996: 61).

Utan denna dimension reduceras individens tolkningsprocess till det rent förutsägbara. Linderman gjorde halt vid denna punkt i sin avhandling. Men han lyfte fram denna psykologiska dimension som viktig.

Mia Lövheim utvecklade i första hand ett teoretiskt orienterat tolknings- redskap för bearbetning av individens meningsskapande processer beträffan- de identitetskonstruktion insatt i ett samspel mellan tre kontexter; ”discursive practices, social practices” samt ”mode of communication” (Lövheim 2004: 53). När Lövheim formade sin teoretiska modell förde hon ett resonemang om den aspekt som Linderman stannat vid, nämligen hur man skulle förstå individens kreativa och responderande sida. Lövheim redovisade sina be- kymmer med denna psykologiska dimension som hon valde att lämna utan- för sin teoretiska modell.

[A] conceptualization of agency as related to a ”psychological dimension” becomes difficult to operationalize and analyze, since it represent an area that is not covered by the theories related to in the discussion (Lövheim 2004: 68).

Lövheim avstod dock inte helt från att laborera med ett tanken på ett respon- derande själv hos individen. Det fanns med som en aspekt i hennes teoretiska modell som i huvudsak var konstruerad för att belysa andra delar i den me- ningsskapande processen.

In this way, the idea of a responding and reacting self is maintained, but the

focus is shifted from the self as the center of the process, to the resources and

restrictions for constructing a self provided by intersecting discursive prac- tises and social practises in a certain situation (Lövheim 2004: 68).

Det är på denna punkt jag ansett att en teoretisk utveckling med ett annat fokus varit välkommen som komplement både till Lindermans semeiologis- ka tolkningsmodell och Lövheims diskursorienterade perspektiv.

Både Lindermans och Lövheims modell har centrala beröringspunkter med mina teoretiska utgångspunkter. Men jag vill argumentera för att ett schemateoretiskt angreppssätt ger en något annan tyngdpunkt åt individens kreativitet och en något annan teoretisk förståelse av förändringar i den in- ternaliserade repertoaren. Jag har velat vidareutveckla en teoretisk förståelse av den interna kontexten och detta menar jag är möjligt med en sociokogni- tiv teoretisk utgångspunkt och min konstruktion av ett schemateoretiskt tolk- ningsredskap.

Med schemakategorier skapas ett mer detaljerat raster för hur vi kan uppfatta de internaliserade tolkningsrepertoarer som exempelvis social semeiologi hänvisar till. En schemateoretisk beskrivning av kognitiva processer kan fördjupa förståelsen av den kreativa komponent som Alf Linderman diskute- rade när han analyserade relationen mellan ’I’ och ’me’ i Meads anda.

Enligt Mead representerar ’me’ de internaliserade föreställningarna om den egna personlighetens många roller som omgivningen har speglat i en social interaktion. ’I’ är det responderande självet, en oförutsägbar aktör i individens inre, en kraft som hanterar och sorterar den internaliserade före- ställningsvärlden och som skänker en kreativ dynamik åt personlighetspro- cessen (Mead 1977: 230). En schemateoretisk analysmodell lägger en större tyngdpunkt vid dessa individuella mikroprocesser.

2.5.2. Empirisk filmforskning

Jag vill också svara på utmaningen som filmvetaren Per Perssons avhandling mynnar ut i. Han tar Bordwells kognitiva teoretiska utgångspunkter som viktiga beståndsdelar i sin egen teoretiska modell för filmåskådarens psyko- logi. Persson är kritisk mot vissa delar av Bordwells resonemang där han menar att Bordwell negligerar individens schematiska strukturer som inte bara uppbyggda av tidigare filmupplevelser utan också av individens var- dagsverklighet. Jag menar att den kritiken är viktig. Det gäller att lyfta in det sociala vardagslivet i en diskussion om filmpublikens upplevelser och med vars hjälp individen formulerar något existentiellt meningsfullt.

Per Perssons avhandling kompletterar den filmvetenskapliga teoriproduk- tionen med ett psykologiskt intresse för hur den faktiska filmåskådaren ska- par mening utifrån förståelse av filmberättelser. Hans avhandling bidrar till en möjlig utveckling av receptionsstudier inom filmvetenskap. Persson efter- lyser forskare som med filmvetenskaplig teori intresserar sig för publikstudi- er och experimenterar med nya metoder för att komma åt vad som händer när det gäller meningsskapande hos publiken.

Också bland filmintresserade teologer efterlyses mer forskning om film- publiken. Christopher Deacy uppmanar sina kollegor inom teologi och andra akademiska ämnen att hantera filmpublikens upplevelser mer seriöst. Han varnar för de missvisande grepp där forskarna gör sig själva till uttolkare av filmpublikens filmupplevelser och som bortser från filmpublikens egen för- ståelse av filmer.

The absence of work undertaken on the role of the film audience would be almost forgivable was it not for the fact that a number of scholars have pur- ported to speak on behalf of the audience, without citing, or having assem- bled, any empirical evidence to corroborate their claims (Deacy 2005: 6).

Med en religionssociologisk utgångspunkt sympatiserar jag såväl med Per Perssons uppmaning till filmvetare som Deacys uppmaning till teologer att genomföra empiriska publikstudier. Min undersökning vill bidra till ett em- piriskt orienterat studium av kognitiva processer hos existerande filmåskåda- re av kött och blod.

Ett sociokognitivt perspektiv tillåter en analys av samspelet där en filmisk impuls möter individens inre. Härmed skiljer sig denna ansats från näralig- gande receptionsstudier med en textorienterad undersökning (Rydin 1996). Med Rydin delar jag dock det teoretiska intresset för individens sociala sammanhang och hur detta är en viktig ram för förståelseprocesser.36

Jonas Danielsson har genomfört en etnologisk studie där han analyserat skräckfilm och dess publik genom intervjuer med 20 skräckfilmkonnässörer mellan 19 och 35 år. Han har ett teoretiskt upplägg i vilket han aktivt avstått från en diskussion om sociala faktorer, vilket är synd. Danielsson ansåg detta ”ointressant för avhandlingen. Deras sociala bakgrund, liksom deras ålder och geografiska tillhörighet, är sinsemellan så varierande att det inte går att dra några analytiska slutsatser” (Danielsson 2006: 14). Hur lovvärd Daniels- sons inträngande beskrivning av ett urval av 20 skräckfilmsfantaster än är saknar jag en diskussion om sociala faktorer. För en empiriskt orienterad undersökning om filmpublik och filmtolkning anser jag detta vara otillfreds- ställande.

Danielssons publikstudie har gjorts ungefär samtidigt som min och med ett publikunderlag som i stort sett sammanfaller åldersmässigt när det gäller de individuellt intervjuades ålder.37 _{Som inbiten skräckfilmsfantast har Dani-} elsson valt sin undersökningspublik ur sin egen favoritfilmsgenre på gott och ont. Jag har försökt kringgå den urvalsprincipen i min undersökning genom att initialt genomföra en mindre enkät. Utifrån denna har jag valt ut mina intervjudeltagare enligt andra principer än vilka slags filmer de drogs till (se kapitel 5.1.1 Kategorisering av intervjupersoner utifrån tolkningshorisont).