Eleverna betraktas i denna studie som ingående i de institutionella ordningarna och som aktörer i dessa. I kapitlet har blicken riktats mot elevers handlingar i det sociala system, de institutionella ordningar som de också är medskapare till. Själva kärnan i struktureringsteorin är just att överbrygga klyftan mellan struktur och agens och begreppet dualitet används (Giddens, 1984), vilket innebär att struktur och agens är oskiljbara. I teorin betonas också att alla aktörer besitter makt om de kan handla annorlunda. Detta benämns som transformativ kapacitet vilket Bunar och Trondman (2001) beskriver som teorins redskap för att förstå hur aktörer genom handlingar kan åstadkomma förändringar. Eleverna är i min studie den grupp som har minst tillgång till makt och möjligheter att förändra. Därvidlag är deras handlingsutrymme relativt begränsat, då de har föga kontroll över olika former av regler och resurser. Detta skiljer sig dock delvis åt mellan olika elevgrupper, vilket beskrivs och analyseras mer fördjupat i kapitel tio och
elva. Eleverna är dock inte att betrakta som passiva aktörer och de har egna önskningar om vad de vill ha ut av skolan. De försöker, i viss mån också att förändra skolan. Giddens (1984) beskriver detta som dialectic of control vilket syftar på att aktörer som är i underläge när det gäller makt, ändå kan använda resurser för att förändra. I intervjuer som gjorts med elever beskriver de oftast en medvetenhet om hur skolans institutionella ordningar fungerar, även om det sällan uttrycks på en övergripande systemnivå. I intervjuerna uttrycker eleverna också, i regel, att de anpassar sig vilket också är framträdande vid observation. Oftast gör eleverna intryck av att veta vad som gäller i skolan och hur de som elever ska agera. De kan alltså med struktureringsteorins begrepp (Giddens, 1984), beskriva vad de vill få ut av skolan på en medveten diskursiv nivå och hur de ska handla på en praktisk nivå. Även om de kan detta, innebär det inte att de lyckas i enlighet med sina intentioner. I skolan som socialt system, finns många olika aktörer och strukturer på olika nivåer inblandade.
Två aspekter av vad eleverna vill ha ut av skolan framträder i datamaterialet. Eleverna vill att skolan ska bidra med instrument inför framtiden genom betyg och färdigheter som kan leda till arbete eller vidare studier. Eleverna vill dessutom bibehålla och utveckla sociala relationer och ha roligt i skolan. Båda dessa aspekter överensstämmer också väl med de sätt som används för att forma eleverna i de institutionella ordningarna, men eleverna kan påverka och utmana dessa i olika grad. Visserligen är eleverna oftast aktiva och handlande, men det är viktigt att komma ihåg att handlingar, enligt Giddens (1984) inte behöver få avsedd effekt eftersom konsekvenser av handlingar är svåra att bedöma på både kort och lång sikt. Att utöva aktivt motstånd mot den institutionella ordningen behöver exempelvis inte få effekter som bidrar till förändring.
Eleverna förhåller sig till och handlar på olika sätt i skolan, men de verkar ha mera makt att påverka det som berör sociala relationer och sina möjligheter att ha roligt. Detta förknippas och förläggs också ofta till det som är utanför den formella undervisningen och blir då inte nära knutet till betyg och studiemedel. Betyg och studiemedel framstår som exempel på kraftfulla former av resurser vilka används för att styra eleverna både i verksamheten och inför framtiden. Sociala relationer kan också användas för att påverka och förändra den institutionella ordningen i olika grad, vilket blir tydligast när elever använder sig av humor i kontakten med lärare.
Eleverna förhåller sig alltså till den institutionella ordningen genom att handla på olika sätt och använda olika strategier. Anpassning och motstånd är två ytterligheter med olika grader och former av anpassning och motstånd däremellan. Att inte vara i skolan har i denna analys betraktats som både anpassning och motstånd. Som framgår i kapitlet är det svårt att entydigt tolka och förstå elevers strategier för att hantera skolans institutionella ordningar. De varierar med grupper, individer och vid olika situationer vilket också framkommer i tidigare forskning inom detta område (se t.ex. Mac an Ghaill, 1988; Wakeford, 1969; Woods, 1979, Öhrn, 1997). Några mönster kan dock urskiljas i datamaterialet och nedan redovisas för dessa.
Anpassning sker tyst och stilla och framstår som självklar, men den är inte passiv. Jag menar att anpassning är en aktiv handling som fodrar en arbetsinsats av eleverna. Några elever på OP menar dock, att det inte hjälper även om de gör på det sätt som skolan vill. Anpassning i samklang med den institutionella ordningen är den strategi som dominerar bland de flesta eleverna och det är tydligast hos eleverna på TE. Hög anpassning uttrycks också av några elever när de efter året på IV sedan börjat på ett nationellt program. Anpassat motstånd är en form av motstånd som passar in den institutionella ordningen och inte direkt hotar eller utmanar den, därmed inte sagt att elevernas motstånd är verkningslöst. Humor används som en del i förhållningssättet och samverkar med det som benämnts som sociala relationer. Denna strategi verkar ibland vara ett verkningsfullt sätt för eleverna att kunna påverka skolsituationen och också göra den uthärdlig. Strategin finns på alla program, men är tydligast framträdande på TE. Strategin är också uttryckt av eleverna i olika dokument som exempelvis skoltidningen. Motspänstig anpassning framträder mest frekvent hos eleverna på IV, men finns också på de andra programmen. Här förekommer flera uttryck och handlingar i protest mot de institutionella ordningarna, men till slut anpassar sig eleverna. När resurser som betyg och studiemedel används har eleverna i realiteten inte mycket att göra motstånd mot och med. De får anpassa sig till den makt, som blir mycket kraftfull när rutiner, regler och resurser samverkar på det sätt som sker i skolan. Mera renodlat och konsekvent uttalat motstånd är inte så frekvent förekommande bland eleverna, men visar sig delvis på OP och IV. På OP är det en grupp unga män som starkt ifrågasätter skolans institutionella ordning med till exempel betygssystem. De kopplar dock detta till andra former av resurser som de finner rimliga och nämner lön och körkort. Där finns också, som tidigare nämnts, en grupp unga kvinnor som gör motstånd mot att de som elever på OP, inte verkar omfattas av skolans övergripande
institutionella ordning, vilket eleverna efterfrågar. På IV finns också hos någon elev, ett starkt motstånd uttryckt mot hela skolsystemet. Elevens möjligheter att påverka skolsystemet framstår dock som ganska ringa. I analysen har elevernas icke deltagande, tolkats som uttryck för både anpassning och motstånd. Anpassning till en ordning de inte är, eller kan bli en del av, eller motstånd mot den samma. Det som utövas som en medveten handling av eleverna i de ovan redovisade strategierna, får ibland genomslag i verksamheten och ibland inte. Giddens (1984) betonar att även om aktörer har makt att handla annorlunda, så går framtiden inte medvetet att styra. Däremot visar studiens resultat att de elever som i studien har mest makt, paradoxalt också är de som har störst möjlighet att anpassa sig till skolans institutionella ordning. Eleverna blir på så sätt en del av skolans maktstruktur.
I resonemanget ovan har jag strävat efter att lyfta fram hur betydelsen av vardagliga handlingar i skolans dagliga möten kan förstås som social integration i den skolkontext där de utspelas. Giddens (1984) beskriver social integration som det som sker mellan aktörer i en gemensam kontext. Den sociala integrationen, är betydelsefull för institutionellt identitetsskapande både för elever och för skolan som institution. I de följande kapitlen ska vidare studeras hur social integration utvecklas till det Giddens benämner som systemintegration, vilken är utsträckt över tid och rum. Denna systemintegration bidrar sedan till utveckling av mer övergripande sociala system i ett samhälle.
I nästa kapitel ska en syntes av innehållet i kapitel sju och åtta redovisas. Innehållet från dessa kapitel analyseras fördjupat som skolans och elevernas anspråk på varandra. På så sätt ska betydelsen av skolan som socialt system och människors vardagliga handlingar belysas mer distinkt genom att pendlingen mellan social integration och systemintegrationen analyseras. Vi ska se hur skolan som institution och eleverna som aktörer skapar och återskapar varandra, genom anspråk som är av ömsesidig eller skild karaktär och av olika betydelse för studiens elever.