I studien finns det också några exempel på mera konsekvent och uttalat motstånd mot den institutionella ordningen. Till detta tillkommer också de elever som inte längre finns kvar på skolan eller på studiens program. Om dessa elevers röster i högre grad hade blivit hörda hade möjligen motståndsstrategierna blivit mer uttalade.
I tidigare forskning om elevers anpassnings- och motståndsprocesser används begreppet rebellion (Wakeford, 1969) om elever som tydligt tar avstånd från skolan när de är där och sedan lämnar den så fort de kan. I nuläget har ungdomar i Sverige få möjligheter till denna form av motstånd, då gymnasieskolan i praktiken är obligatorisk. Att inte vara i skolan kan också tolkas som anpassning till den institutionella ordningen och detta kommer att beröras i nästa avsnitt.
De manliga eleverna på OP 1-2 är de elever i studien, som tydligast uttalar motstånd mot skolans rutiner, regler och resurssystem. I vissa observationer visar de dock anpassning och följsamhet gentemot skolan, vilket bekräftar att anpassnings- och motståndsstrategier varierar beroende på situation. I en intervju säger de:
MJ: Hur ska elever vara?
Hans: Då tror jag nästan blint lydande Några andra elever ja
MJ: Nästan blint lydande?
Hans: Men man ska fortfarande ha egna tankar, men man ska ändå göra allting som de säger och inte säga emot
Jack: Jag tror de vill ha tillbaka den gammelsvenska skolan MJ: Mm, hur är det nu, gammelsvenska?
Jack: Ja men vi ska ju göra som de säger annars aga (småskratt). Jo, men det låter konstigt när man säger så, men de vill nog att vi ska sitta väldigt still, väldigt tysta och lyssna på allting och bara göra det
I intervjuavsnittet beskriver eleverna hur de har uppfattat den institutionella ordningen, som elever ska de vara ”blint lydande”. I fortsättningen på intervjun uttalas dock ett motstånd mot detta. Eleverna vill ha mer än vad skolan erbjuder. I intervjuutdraget har jag valt, att återigen redovisa ett långt sammanhängande avsnitt då jag vill visa på gruppens resonemang:
Adam: Det är ju som ett jobb fast det är jävla dåligt betalt Lukas: Absolut (skratt)
Jack: Det suger
MJ: Det är som ett jobb fast jävla dåligt betalt?
Adam: Man går hit åtta på morgonen och går hem tjugo över tre, det är ju som ett jobb fast du kan sluta tidigare någon gång. Eller ha sovmorgon, då ska du ju fortfarande hit
Lukas: Egentligen är vi rätt underbetalda eftersom vi är ute på praktik och gör riktiga jobb bortsett från att vi inte gör alla fulla timmarna så är vi jävligt underbetalda
Jack: Vi är enda programmet som inte får något för det Adam: Mm precis
(ohörbart småprat i gruppen) Jack: De på fordon transport MJ: Ja
Jack: De får sitt körkort, lastbilskörkort och truckkörkortet Adam: Ja, det är om de klarar G i alla kurser
Jack: Jo, men då
Adam: Det är ett ganska bra krav och det skulle jag. Det känns som när man är ute sex veckor och jobbar trettio timmar i veckan. Dålig timlön, det är pengar
Jack: Men till exempel körkortet vore en sådan grej som är rätt bra för omvårdnad med, för hur många av oss kommer inte någon gång att jobba inom hemvården och så (Intervju elever OP 1-2 071025).
I exemplet ovan hämtas elevernas argument för det de vill ha från en annan verksamhet än skolans. Eleverna menar att de som blivande vårdpersonal behöver körkort och borde få lön. Det är intressant att relatera denna forskning till Willis (1977) klassiska studie och även Hills (2001, 2007) nyare svenska forskning från yrkesprogram. Precis som eleverna i Willis och Hills studier, tar eleverna i min studie ovan arbetslivet som utgångspunkt för vad de vill ha och behöver. Det de vill ha är konkret och materiellt – ekonomiska resurser och körkort. Bådadera kan användas i andra sammanhang. Det är också intressant att de elever de jämför sig med, studerar på ett mer traditionellt manligt program. Under lektioner har också motstånd observerats hos en grupp kvinnliga elever på OP 1-2, vilket de också tydligt uttrycker under intervjun. Detta motstånd är dock inte riktat mot den uttalade övergripande institutionella ordningen i sig. Elevernas motstånd riktar sig mot att de, enligt deras uppfattningar och erfarenhet, inte är en del av det som gäller för andra elever när det gäller
exempelvis passa tider, lämna in uppgifter och bedömningar. Eleverna menar att de som elever på OP, inte får möjlighet att agera på sådana sätt som skulle bidra till en annan studiesituation. I intervjun nedan beskriver eleverna inledningsvis hur man ska vara som elev:
MJ: Hur ska en elev vara? Elinor: Smart
MJ: Man ska vara smart?
Terese: Man behöver ju inte vara smart så, men man ska vara i tid och ha med sig sina grejor och lämna in och allting och inte ta ledigt så mycket. Typ sådana grejor.
Sedan säger eleverna, att även om de uppfyller de kraven fungerar det ändå inte. Det hjälper inte om de som är elever på OP försöker att vara och göra på det sätt som efterfrågas. Återigen har ett längre utdrag av empirin valts, för att samtalet ska framgå:
Terese: Men även om man är sådan, så gör det ju inget verkar det som
Elinor: Det verkar ju som om. En lärare sa, när han hade muntligt med natur, så sa han: ”Men de var ju inte mycket bättre än vad ni är” och det var ju inte så kul att höra då för mitt betyg där. Om jag hade gått natur eller samhäll så hade jag säkert fått MVG i flera kärnämnen. Men eftersom jag går omvårdnad så ställs det inte samma höga krav på en. Man får inte samma utbildning, det är upplagt på ett annat sätt
Terese: Det skulle inte skilja någonting, vi har ju ändå samma kurser MJ: Det ska inte skilja någonting enligt
Terese: Nej
Lina: Det måste vara lärarna det är fel på Flera elever ja
Elinor: Ja, bara för att ni går ett sådant här program, så har ni de här böckerna. ”Lättare än de andra har de” (här pratat Elinor om dem själva som grupp)
Flera: Mm
MJ: Det har ni känt?
Terese: Det känns, vi har valt den här kursen, programmet för att vi korkade på något sätt
Tina: Det är som att vi ska bara vara undersköterskor i hela vårt liv, så det spelar ingen roll (Intervju elever OP 1-2 071022).
Vid intervjun med lärarlaget menar även några av karaktärsämneslärarna att elever på OP har svårt att få höga betyg i vissa kärnämnen (Intervju lärare OP 070123). I intervjun av eleverna ovan finns också en antydan, en upplevelse av
en elevidentitet där de betraktas som ”korkade” av andra. Eleverna kopplar detta till en framtida yrkesroll som undersköterska och de menar alltså att det finns skillnader i undervisningen på olika program. Korp (2006) beskriver detta i sin studie och i Skeggs (1999) forskning uttrycker kvinnorna kritik mot sin vårdutbildning. De uppfattar att det i utbildningens teoretiska delar ställs låga krav och att deras utbildning har låg status på skolan. Nu gick ju kvinnorna i Skeggs studie inte i svensk gymnasieskola år 2007. Det kan vara vanskliga jämförelser att göra, men jag vill ändå peka på likheten med vad eleverna i min studie uttrycker. De unga kvinnorna på OP i denna studie, trodde kanske att de hade en reell möjlighet att få det, som de beskriver att elever på några andra program får. Ilskan och förvåningen var tydlig hos elevgruppen i intervjun ovan. De var mycket måna om att bli intervjuade och verkade ha ett starkt behov av att få framföra sina synpunkter. Jakobsson (2000) beskriver att flickorna som ingick i hennes forskning var mer målinriktade och strategiska i sina studier än vad pojkarna. Var. Gruppen av intervjuade unga kvinnor från OP 1-2 ovan, har jag uppfattat som mycket målinriktade, vilket delvis kan förklara den frustration de ger uttryck för. Samtidigt uttrycker dessa elever också själva en nedvärdering av arbetet som undersköterskor då det är något de inte vill vara ”hela livet”. De kvinnliga elevernas uttryck har ovan tolkats som motstånd. Det är dock ett motstånd som riktar sig mot att de inte är en del av det system de uppfattar att andra elever är. Det kan därför också tolkas som försök till anpassning till skolans övergripande institutionella ordning. Elevernas reaktioner och kommentarer innefattar även en samhällsnivå vilket är ovanligt i mitt material. Sandell (2007) redovisar i sin studie hur kvinnorna själva gav uttryck för en undervärdering av kvinnors arbete. I Berggrens (2001) forskning framgår att de unga kvinnorna i hennes studie beskriver framtida försörjning inom exempelvis vård som möjlig, men inte som ett lockande framtidsyrke. Det finns även i min studie liknande uttryck av en tvehågsenhet inför den egna framtiden som vårdpersonal.