Diskriminering

Givet de intervjuades upplevelser och erfarenheter av nedsättande och kränkande föreställningar om dem, särskilt i media, är det inte förvånande att många även kän-ner sig diskrimikän-nerade, särskilt på arbetsmarknaden. Även persokän-ner som själva inte vill beskriva sig själva som diskriminerade ger i själva verket exempel på konkreta händelser som för en utomstående framstår som diskriminering.

”Jag har haft… alltså jag träffade igår mina kompisar mina grannar som vi umgås med dagligen.

Han hade träffat en arbetsförmedlare. Så han berättade för honom att… jag bara blir trött på all praktik jag har haft… enkla jobb han utför. Det känns jättejobbigt för honom… han har gått jät-temånga månader och jobbat två månader här och tre månader här. Men aldrig någon anställning.

Så sa han alltså: Finns det möjlighet att jag böjar på någon större fabrik, som senare ger möjlighet till anställning. Så sa arbetsförmedlaren till honom: tyvärr om dom ringer till dig eller om dom ringer till mig och säger: jag har folk som jag kan presentera för dig. Så säger dom: var kommer dom ifrån? Det är första frågan. Och säger man landet så säger dom: har du någon annan. I första hand. Sen blir det ingen anställning av det tyvärr”. (Ung kvinna från Balkan)

En annan kvinna berättar att hon var tvungen att förklara för en arbetskollega varför en invandrare som hade sökt en tjänst fortsatte att ringa och ställa frågor om hur det gick med hennes ansökan, långt efter det att hon fått förklarat för sig att det inte hjälpte att ”ringa och tjata”:

”Du måste ha en sak klar för dig. När vi lämnar in en ansökan och sen ringer. Du måste förstå att vi måste kämpa extra mycket. Och vi måste tyvärr tråkiga och jobbiga för det är den enda utvägen. Det måste vi och vi känner, ringer vi inte… ser dom namnet så är ansökan slängd åt sidan. Men ringer jag och säger att det är viktigt för mig och visar hur intresserad jag är av jobbet då kanske, kanske…

det vet man aldrig. Så det är därför vi är så jobbiga som vi är. Så då började hon skratta. Okej nu förstår jag. [Skrattar]. Det skall väl gå att förklara för varje människa att det är så. Det är jobbigt.

Det är jättejobbigt». (Ung kvinna från Balkan)

Förutom arbete är utbildning ett område där migranter känner att de särbehandlas och då särskilt i processen att få tillgodoräkna sig utbildning från hemlandet. Detta



gäller dels svårigheter att få grundutbildning godkänd så att man på lika villkor kan söka högskoleutbildning i Sverige, och dels att få högre utbildning godkänd.

Nedanstående person fick inte arbeta med det han var utbildad till, utan tvingades i princip läsa om hela utbildningen:

”Det var en väldigt lång process att få tillgodoräkna mig utbildningen. Jag fick läsa svenska och engelska och min magistertes. Sen krävde de min avhandling. Sedan kom ett krav att jag måste göra 50 poäng. Sedan skickade de till Lund och då sa dom att det var deras bedömning. Här i Lund gör vi vår egen bedömning. Så nu tar det fyra år istället. Men nu har jag börjat med min praktik”. (Ung man från Mellanmöstern)

En kvinna berättar hur hon hade svårt att få arbete eftersom hennes kemiutbildning inte accepterades i Sverige eftersom den inte var avslutad, trots att hon bara hade lite mer än en termin kvar att läsa. Detta blev till en stor fråga som även handlade om att hon kände att myndigheter utgick från att hon och personer från hennes hemland inte hade något ”i hjärnan” utan ”bara på ryggen”. Fjorton år senare gör det fortfa-rande ont att tänka på detta, säger hon: ”Det känns fortfafortfa-rande jobbigt. Jättejobbigt faktiskt. Jag har förträngt det under massa år”. (Medelålders kvinna från Mellanöstern)

Medan diskriminering på arbetsmarknaden av de intervjuade uppfattas som en konsekvens av svenskar och myndigheters negativa föreställningar om invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet, så uppfattas diskriminering när det gäller utbildning som en ”institutionell diskriminering”. Det senare innebär att de i och för sig bedöms efter ett gemensamt regelverk, men att regelverket missgynnar muslimer och invandrare. Någon påpekar även att detta har att göra med negativa föreställningar om ursprungslandet, vilket hänger samman med bilden av Islam, muslimer och ”muslimska länder”. Muslimska länder, det vill säga länder där Islam är den dominerande religionen, uppfattas av svenskar och svenska myndigheter som förmoderna och, för att citera en av de intervjuade, ”efterblivna”.

En tredje form av diskriminering som de intervjuade tar upp har mer specifikt med religion att göra. Flera uppger att många muslimer känner sig diskriminerade för att de inte tillåts utöva sin religion fritt och fullt ut. Här nämner de sådant som muslimska helgdagar och bönetider, att vissa yrken är stängda för muslimer på grund av att arbetet kräver att man befattar sig med fläskkött eller har specifika renlighetsregler. Ingen av de intervjuade ser emellertid detta som ett problem som berör dem personligen. Snarare är det så att de förespråkar en inställning till religion som handlar om att Islam inom vissa gränser skall anpassas till det samhälle som dess utövare lever i:

”Då betyder det ett tecken på att han är bosatt här och han tillför samhället nått och han tjänar på det också. [...] Att religionen inte hindrar honom att utföra dessa... militärtjänst i det landet eller att vara polis eller att vara kock, till exempel. Kock jobbar med griskött till exempel. Det finns ju vissa skolor som säger ah nej, det är tabu, förstår du. Men den Euroislamen som vi pratar om, och som han [en imam han refererar till] förespråkar och som vi förespråkar, är att nej är du i det landet, du skall känna dig hemma att det enda som fattas är att du är blåögd och blond. [skratt] Att kunna ac-ceptera dom normer som finns och samtidigt kunna behålla din religion. Religionen motarbetar inte din integration. [Slår pekfingret i bordet för varje ord]. Men det finns vissa som tar det som tar det som en förklaring, men det är en bortförklaring, förstår du. Jaha dom kanske inte vill integreras. Eller



det finns vissa skolor som till och med stödjer dessa personer, va. Men den Euroislam vi pratar om....

Islam är inget hinder för att vara en rättrogen medborgare i det samhället som du befinner dig i, var som helst i världen, under förutsättning att du har frihet att utöva din religion”. (Medelålders man från Mellanästern)

Det finns förstås, vilket personen i ovanstående citat påpekar, de som inte håller med.

Det finns också vissa muslimer från vissa ursprungsländer som grundligt försöker följa en rad religiösa regler som i praktiken innebär svårigheter för dem i Sverige. Att som kvinna inte vilja skaka hand med män, att dölja stora delar av kroppen under kläder, att inte vilja befatta sig med fläskkött eller felaktigt slaktat kött i allmänhet, är religiösa regler som utestänger personen från arbete inom vården och resturang-branchen, till exempel. De som är mer strikta i sitt förhållande till olika muslimska skolors regler är dock mycket få. För de flesta, inklusive dem som är aktiva och för-söker leva enligt Koranen och profeten Mohammeds exempel, är det få regler som har konsekvenser för deras liv som samhällsmedborgare. Flertalet klädkoder skulle egentligen gå att följa på de flesta arbetsplatser och skolor. Det är i detta samman-hang muslimer kan känna sig diskriminerade, när de t.ex. inte får ett arbete därför att de väljer att klä sig i slöja. En kvinna berättade exempelvis att hon kunde få arbete på en stor svensk klädkedja men då var tvungen att följa företagets klädkod. Denna innefattade förstås inte slöja. Hon menade därför att företagets generella regler med-förde att hon diskriminerades som muslim, trots att reglerna gällde för alla. Det finns ingen uppenbar anledning till varför en kvinna i slöja inte kan sälja kläder och därför blir det bestående intrycket hos personen att hon inte fick jobbet för att hon är en muslimsk kvinna. I praktiken är detta en riktig slutsats.

Denna diskussion skiljer sig delvis från diskussionen om klädregler inom t.ex.

vården eller äldreomsorgen. Dessa är nämligen lagligt reglerade med ett specifikt syfte att begränsa smittspridning på sjukhus. Eftersom anställda måste kunna tvätta sig upp till armbågarna, blir det i praktiken omöjligt med en klädsel som täcker hela underarmarna. Trots att reglerna har ett generellt vårdinriktat syfte, kan de lätt uppfattas som diskriminerande på samma sätt som i det tidigare exemplet med klädförsäljning. En person som arbetar med att bland annat förmedla praktikplatser har sett detta många gånger:

”Det är ju också ett problem att man talar inte med invandrare på ett ärligt sätt... eller ärligt ska jag inte säga men... Till exempel är det många som har slöja och kappa, alltså sån där muslimsk kappa där man inte vill visa armarna. Det är många av dom som anser sig diskriminerade och det har jag full förståelse för. Men det handlar ju också om att ingen har satt sig ner och talat med dom om vad det finns för hygieniska regler inom vården till exempel, eller inom matindustrin. Så känner de sig diskriminerade för att arbetsgivaren har sett att du inte kan tvätta dig upp till hit och du kan inte jobba med skinka och du kan inte ha arbetskläderna som man har på många kaféer eller restauranger för du vill ha den där kappan utanpå. Ingen talar om för en viss grupp av elever att det finns vissa krav och arbetsklädselskrav. Så många personer upplever jag.... Slöjan eller huvudduk kanske man ska säga är något som är ganska problematiskt i vissa fall, men det är inte lika problematiskt som kappan.

För det är höga krav nu inom vården också på städ att man ska kunna tvätta sig till armbågarna och ha arbetskläder. Och jag förstår båda sidor, jag förstår både invandraren och arbetsgivaren. Och på arbetsförmedlingen säger man det inte rakt ut för man kanske inte vill pådyvla nån nånting”. (Svensk kvinna som arbetar med migranter)



Det finns emellertid en fara här att myndighetspersoner utgår från att olika klä-desplagg innebär ett problem på vissa arbetsplatser, och att de därför styr sökande muslimer bort från sådana arbeten. En intervjuperson beskriver till exempel hur en bekant till honom avråddes från att söka jobb på ett apotek eftersom hon brukar klä sig i slöja:

”Men jag känner en kvinna som inte får jobb för hon har sjal. Man säger till henne att det ingen idé och man vill inte anställa henne för hon har sjal. Hon vill jobba på apoteket. Och vad skall hon säga till sina barn? Men jag sa nej och tog med henne till ett apotek och hon fick jobb”. (Ung man från Mellanöstern)

I det här fallet var det alltså arbetsförmedlaren som utgick från att sjalen var ett problem, vilket visade sig vara felaktigt. I intervjuerna framkommer några liknande exempel där olika nyckelpersoner övertalar personer att inte till exempel söka ett visst jobb, eller en bostad i ett visst område, eftersom de ”försöker vara ärliga” mot de sö-kande. I själva verket pekar dessa exempel mot en diskriminering som sker redan före mötet med arbets- eller bostadsmarknaden. Det intressanta är att legitimiteten för denna styrning är att det förekommer diskriminering mot muslimer. Konsekvensen av detta blir att en del muslimer aldrig söker vissa jobb eller bostäder, vilket i sin tur medför att arbetsgivare eller bostadsföretag inte behöver diskriminera i lika stor utsträckning.

Rätten att bära sjal är det ämne som oftast tas upp i intervjuerna i anslutning till frågor om diskriminering utifrån religion. Sjalen belyser också beröringspunkten mellan kategorisering och diskriminering. Det finns inte överraskande olika sätt att definiera praktiken att bära slöja. Så här säger en av de intervjuade:

”Till exempel om en kvinna tror att hon inte har den där friheten att kunna bära slöjan till exempel, då känner hon sig förtryckt. Nej diskriminerad, inte förtryckt. Då känner sig vissa muslimska familjer att ha plikten att utvandra igen, för att dom kan inte utföra sina religiösa förpliktelser i det landet dom befinner sig i. [...] Om man bär en slöja, förstår du, ska man inte känna ‹ah kolla hon är för-tryckt›. Det är hon som själv väljer. Alltså man misstänker att hon är förtryckt men i själva verket är det hon som vill ha den. Och när man tvingar henne att ta av sig slöjan så har man inte gett henne frihet utan man har tagit ifrån henne sin frihet. För att hennes frihet är att... det är ett exempel för-står du... hennes frihet är att kunna utföra sin religion som hon vill förför-står du. Och då är slöjan ett exempel bara. Alltså från vilken sida ser man på frihet, hur uppfattar man det. Definitionen som man hade från början. Det är väldigt viktigt. Hur definierar man alltså de olika begreppen”. (Medelålders man från Mellanöstern)

Slöjan har blivit en symbol för kvinnoförtryck och därmed, givet att jämlikhet är en viktig del av svensk nationalism, också för det icke-svenska.²⁷⁴ Mer än annat har slöjan kommit att symbolisera en ovilja att assimilera sig och bli svensk eller, från bärarens synvinkel, att markera den muslimska religiösa tillhörigheten. På internet-forumet ”www.svenskmuslim.se” där en imam svarar på frågor om tillämpningen av reglerna inom Islam, kan man läsa följande delsvar angående skägg:

274 Därmed inte sagt att den är uttryck för kvinnoförtryck i större utsträckning än diverse västerländska klädesplagg. Det är förstås lätt att argumentera för att höga klackar eller bikinibyxor är kläder som markerar en viss föreställning om kvinnan.



”Skägget betyder mycket för muslimska mäns identitet. När andra ser att du är muslim, blir du själv påmind om vem du är och vad du gör här på jorden. Skägget, precis som slöjan, sänder signaler till oss och till människor i vår omgivning. Om man skalar av alla religiösa symboler finns det risk för att ens inre också blir vagt och vacklande. Identiteten är viktig och därför har vi ålagts att framhäva den genom yttre tecken [...] för att göra det tydligt att vi är muslimer”.²⁷⁵

Imamen har identifierat en viktig funktion som slöjan (och skägget) har. Men efter-som Islam symboliserar det icke-svenska, symboliserar alltså även slöjan ett avstånds-tagande från Sverige, trots att detta nödvändigtvis inte avses av bäraren. Men även andra muslimer menar att praktiken att bära slöja ibland faktiskt handlar just om att markera ett utanförskap och ett avståndstagande:

”Jag har aldrig sett så mycket hucklor egentligen, alltså sjalar, som finns i det svenska samhället. Det finns inte hos oss. Det betyder att man betonar sin identitet. Man vill betona utanförskap. Och det tycker jag är farligt om vi låter det gå så långt”. (Medelålders man från Mellanöstern)

Det bör slutligen sägas att eftersom de flesta av de intervjuade inte ser någon mot-sättning mellan att vara svensk och att vara muslim, ser de inte heller slöjan som ett avståndstagande från Sverige. De ser den snarare som en religiös och mänsklig rättig-het och som en del av viss muslimsk tradition. När de nekas arbete på grund av en vilja att bära sjal känner de sig därmed med rätta diskriminerade.