4. Tre fall av den kausala relationen mellan
4.1. Migration och segregation i ett globalt, nationellt och lokalt perspektiv
4.1.2. Migrationen till Sverige
Som förklaring till segregation och diskriminering är det vanligt att den svenska ho-mogeniteten tas upp. Detta gäller både bland journalister, forskare och bland män-niskor i deras vardagsinteraktion. Argumentet går ut på att Sverige fram tills nyligen inte haft särskilt stor invandring och att svenskar därför inte på allvar ställts inför att hantera skillnader och kulturella olikheter. Det finns ett visst inslag av nationalism i detta resonemang, eftersom undertonen är att Sverige är ett speciellt land med en säregen kultur som varit förhållandevis skyddad från yttre influenser. Denna förkla-ring är en del av svenskars berättelse om sig själva. Det betyder emellertid inte på något sätt att den är riktig. Snarare har Charles Westin rätt när han istället kallar fö-reställningen om det etniskt och kulturellt homogena Sverige för en myt som strider mot historiska fakta.246 Istället är det så att under tre fjärdedelar av den tid då Sverige funnits som statsbildning så har det som nu är Finland varit inkluderat i Sverige.
Under långa perioder innefattade riket dessutom baltiska och tyska områden, och majoriteten av befolkningen talade andra språk än svenska. Under Hansatiden talade faktiskt en majoritet i Sveriges tre största städer tyska.247 Det samiska folket fråntogs stora landområden redan under vikingatiden, landområden som efter den svenska statsbildningen befunnit sig inom Sveriges gränser (så väl som utanför).248 Dessutom har judar och romer levt i Sverige under lång tid. En annan invändning mot föreställ-ningen om det homogent svenska är att Sverige i jämförelse med många andra stater har en liten befolkning i relation till yta, vilket haft som konsekvens att de regionala skillnaderna och särarterna t.ex. gällande språk och traditioner varit mycket stora.249
Sammanfattningsvis har alltså Sverige historiskt sett varit ett förhållandevis mångkulturellt samhälle, för att använda ett modernt uttryckt. ”Föreställningen om en historisk, etnisk och kulturell homogenitet måste förstås som en sentida konstruktion vars syfte var och är att legitimera nationalstaters hegemoni”, som Charles Westin uttrycker det.250 Redan under vikingatiden fördes trälar med hem och under medeltiden invandrade tyska köpmän och belgiska valloner. För att förstå
244 Castles och Miller (2003): 4-6. Se också Cohen(1995). För en omfattande och komplex genomgång av migrationsmönster på 2000-talet se: International Organization for Migration (2000, 2003, 2005, 2008).
245 Castles och Miller (2003): 4.
246 Westin(2004): 215
247 Westin(2004):215, Svanberg och Tydén(2005) 248 Westin (2004) :215-220
249 Ibid.: 216 250 Ibid.
att detta ingalunda var marginella migrationsmönster kan nämnas att närmare 40 000 finska bönder flyttade till Värmland och Dalarna på 1600-talet.251
Från 1800-talet senare hälft och fram till 1930-talet var det fler som lämnade Sverige än som flyttade hit. Under denna period emigrerade närmare 23 procent av Sveriges befolkning till Amerika, det vill säga ca. 1,2 millioner människor. På 30-talet upphörde dock emigrationen och ersattes istället med återinvandring och under andra världskriget med flyktingmigration från Europa till Sverige. Efterkrigstiden karaktäriserades av arbetskraftinvandring till Sverige från främst Norden och Europa. Denna typ av invandring upphörde i början av 70-talet till följd av ändrad lagstiftning och fackföreningsrörelsens krav på begränsning av den utomnordiska arbetskraftsinvandringen för att skydda arbetstillfällena för de egna medlemmarna.
Därefter har det främst varit anhöriga till invandrare och flyktingar som migrerat till Sverige. I stort har dock migrationen följt det globala mönstret under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet, där spridningen gällande ursprungsregioner ständigt ökat. Under denna period har den största delen invandrare kommit från länder utanför Europa (42 procent), medan endast 19 procent kommit från de övriga Nordiska länderna. Andelen flyktingar har också ökat, inte minst som en följd av en restriktiv inställning till arbetskraftsinvandring.252
Svensk invandrings- och flyktingpolitik har genomgått stora förändringar under efterkrigstiden.253 Den har både varit generös och begränsad; i vissa perioder har utomnordisk arbetskraftinvandring varit tillåten och uppmuntrats medan det under andra perioder enbart varit anhöriga till invandrare och flyktingar som tillåtits att stanna i Sverige. Vad som definierats som giltiga skäl för asyl har också varierat något, liksom tillämpningen av lagstiftningen. Detta medför att det i dagsläget finns en rad olika grupper av människor som beroende på när de kommit till Sverige hamnat i vitt skilda omständigheter. Det finns arbetskraftinvandrare från t.ex. Europa som befunnit sig i Sverige i 40 år. De hade arbete när de anlände och kom som en följd av avtal mellan stater i mer eller mindre organiserad form. Men det finns också flyktingar som befunnit sig kort tid i Sverige och där endast ett fåtal forna landsmän redan befunnit sig i Sverige. De finns alltså invandrare som kommit till etablerade sociala sammanhang och organisationer, medan andra kommit oplanerat och utan tillgång till nätverk.
Totalt sett är 13,8 procent av Sveriges befolkning födda i ett annat land. Stor-Stockholm och Stor-Malmö har en invandrad befolkningsandel på ca 20 procent, och Stor-Göteborg på ca 16 procent. Detta gör att landet utanför storstadsområdena har en invandrad befolkningsandel på ca. 10,6 procent. Den andel av befolkningen som har vad som brukar kallas utländsk bakgrund, det vill säga de individer som har invandrat samt de vars båda föräldrar invandrat, utgör ca 21 procent av
251 Lundh(2005):13 252 Ibid.:13-14, 19-22, 30-33
253 Redogörelser för den svenska invandrings- och integrationspolitiken kan återfinnas i:
Rooth(1999):19-42, Lundh(2005), Södergran(2000). Svensk migrations- och integrationspolitik i en europeisk jämförelse, se Geddes (2003). Norström(2004) tar upp tillämpning av lagstiftning och praxis gällande asylansökningar. Dahlström(2004) och Dahlström(2003) diskuterar politisk retorik och praktik.
befolkningen. De stora ursprungsländerna när det gäller invandring till Sverige är Finland (14,5% av invandrarna), Irak (7,9%), Jugoslavien (5,9%), Polen (4,7%), Iran (4,6%), Bosnien-Hercegovina (4,5%), Danmark (3,7%), Tyskland (3,7%), Norge (3,6%), Turkiet (3,1%) och Chile (2,2%). Se även tabell 4.4. Individer från dessa elva ursprungsländer utgör över 58 procent av det totala antalet invandrare.
Värt att notera är att ca 22 procent av invandrarna alltså kommer från andra nordiska länder och ytterligare 7 procent kommer från grannländer som Tyskland och Polen.
De tio vanligaste ursprungsländerna utanför Europa är Irak, Iran, Turkiet, Chile, Libanon, Thailand, Somalia, Syrien, Kina, och USA. Individer från dessa länder utgör ca 27 procent av invandrarna.254
Ovanstående ger en tvärsnittsbild av den invandrade delen av befolkningen 2008.
En hel del av dessa människor har förstås befunnit sig i landet och/ eller varit svenska medborgare under väldigt många år. Det är därför intressant att försöka ringa in hur mönstret ser ut för de som blivit svenska medborgare de senaste åren liksom från vilka länder människor som söker asyl kommer. När det gäller människor som beviljats svenskt medborgarskap mellan 2000 och 2008 så förändras bilden endast delvis. Se tabell 4.2. Länder som Irak, Finland, Iran, Jugoslavien och Bosnien befinner sig fortfarande högt upp. Det är dock många individer från Somalia, Serbien och Montenegro, Syrien, Ryssland och Kroatien som fått medborgarskap under 2000-talet. Däremot är det betydligt färre från Danmark, Tyskland, och Norge som blivit svenska medborgare, trots att dessa länder är väl representerade i befolkningen som helhet.255 När det gäller asylansökningar kommer dessa i stor utsträckning från individer som kommer från Jugoslavien och länder som tidigare utgjorde en del av Jugoslavien, samt Irak, Somalia, Ryssland och länder som tidigare var en del av Sovjetunionen, och Iran, Afghanistan och Eritrea.256 Se tabell 4.1.
Sammanfattningsvis går migrationen till Sverige framförallt från Jugoslavien och länder som tidigare var en del av Jugoslavien, från Irak, Iran, Somalia, liksom från Ryssland och andra länder som tidigare var en del av Sovjetunionen. Det finns samtidigt stora grupper som invandrat till Sverige från Finland och de övriga nordiska länderna, liksom från Polen och Tyskland. En stor del av de senare grupperna är arbetskraftinvandrare.
254 Samtliga uppgifter från Statistiska Centralbyrån, för december 2008.
255 Statistiska Centralbyrån 256 Statistiska Centralbyrån.
Tabell 4.1. Asylansökningar 2001-2008. Antal och procent.
Ursprungsland Totalt Procent
1. Irak 51748 24,2
2. Serbien och Montenegro 14031 6,6
3. Somalia 13805 6,5
4. Jugoslavien 8973 4,2
5. Bosnien-Hercegovina 8826 4,1
6. Ryssland 8520 4,0
7. Iran 5346 2,5
8. Afghanistan 5256 2,5
9. Azerbajdzjan 4305 2,0
10. Eritrea 4226 2,0
11. Vitryssland 4003 1,9
12. Bulgarien 3900 1,8
13. Syrien 3874 1,8
14. Serbien 3651 1,7
15. Turkiet 3604 1,7
Delsumma 144068 67,5
Total antal ansökningar 213452 100
Tabell 4.2. Antal beviljade medborgarskap 2000-2008 efter ursprungsland.
Beviljade medborgarskap 2000-2008 Antal Procent
1. Irak 56973 17,0
2. Bosnien-Hercegovina 33715 10,1
3. Finland 20836 6,2
4. Iran 16469 4,9
5. Turkiet 16169 4,8
6. Somalia 12456 3,7
7. Jugoslavien 11585 3,5
8. Polen 10330 3,1
9. Serbien och Montenegro 8667 2,6
10. Syrien 8309 2,5
11. Ryssland 6908 2,1
12. Kroatien 6708 2,0
13. Thailand 6257 1,9
14. Kina 6104 1,8
15. Chile 5692 1,7
Okänt eller statslös 17679 5,3
Summa land 1-15 + okänt 244857 73,2
Totalt alla länder 334686 100.0