3. Metod
3.9. Etnisk matchning
vid att bråka om det som har varit. Därmed är det inte heller av avgörande betydelse om exempelvis begrepp missförståtts, om det nu mot all förmodan skulle finnas någon neutral position utifrån vilken ett sådant missförstånd skulle kunna bedömas.
Vad som är betydelsefullt är emellertid om begrepp och teori kan förklara skeenden i världen och producera ny kunskap.
kan tolka gruppmedlemmarnas erfarenheter och förstå deras livsomständigheter och perspektiv. När forskare från resursstarka grupper studerar dominerade och utsatta grupper menar dessutom vissa att de senares erfarenheter och världsbilder pressas in i den dominanta gruppens perspektiv, vilket underlättar förtryck. Bakom sådana påståenden ligger en övertygelse om ständigt närvarande faror med etnocentrism där forskarens etniska bakgrund starkt påverkar vad han eller hon ser, liksom tolk-ningarna och analyserna av observationer och intervjuer. Kunskapen som utvecklas ur sådana forskningsprojekt anses därför vara tvivelaktig och vinklad.221 Ett annat problem som ofta nämns är ”effekten av intervjuarens ras”. Denna effekt består i att individer ger olika svar beroende på intervjuarens egen etniska tillhörighet.222 Därför har det blivit allt vanligare med så kallad etnisk matchning, det vill säga forskning där forskaren tillhör samma etniska grupp som de individer som ingår i undersök-ningen.223 Till stöd för en sådan forskningspraktik finns en stor mängd litteratur som utgår från att en större etnisk eller kulturell likhet mellan forskare och respondenter å ena sidan ökar möjligheterna till korrekt information och å andra sidan minskar riskerna för exploatering av dominerade grupper.224 Därför anser dessa författare att forskare inte bör vara av en avvikande kulturell eller etnisk bakgrund i relation till den grupp som studeras.225 Etnisk matchning är emellertid problematiskt på flera olika sätt, och de senaste åren har detta uppmärksammats av flera författare.226 Ramji skriver till exempel: ”Det finns många risker och faror med att försöka matcha nå-gon social eller politisk konstruktion. Matchning är långt ifrån lösningen för att överbrygga skillnaden mellan intervjuaren och forskningsdeltagarna. Faktum är att etnisk matchning skapar sina egna, mycket allvarliga politiska och metodologiska frågeställningar”.227 Etnisk matchning vilar dessutom på en tvivelaktig ontologisk grund som Gunaratnam kallar binärism. Etnisk matchning reifierar etniska katego-rier och utgår från oöverkomliga skillnader mellan olika grupper.228
Etnisk matchning är en ohållbar metodologisk utgångspunkt av flera skäl. För det första är det inte klart varför det är just etniciteten som skall förena parterna i en intervjusituation, och inte låt säga kön, klass, utbildning eller religion. Att överbetona likhet utifrån etniska kategorier, kan lätt leda till att andra skillnader underbetonas och döljs.229 Det kan, för det andra, inte a priori antas att likhet per automatik leder till bättre förståelse. Mest lik är en individ sig själv, men det är långt ifrån alltid som den egna självförståelsen ger en korrekt bild av vem man är. Snarare är det så att det finns mycket som förblindas genom likhet, inte minst sådant som är oartikulerat, omedvetet, eller allt för självklart. Etnocentrism, förstått som oförmågan att tänka utanför de egna (etniska) ramarna, är något som kan ha inflytande över både etniskt gränsöverskridande intervjuer och de intervjuer där parterna förstår sig själva som
221 Stanfield(1998):333-358 222 Hoong(2007)
223 Hoong(2007); Gunartnam(2003):81-85;
224 Ramji(2008): 100, Ram 1996
225 T.ex. Papadopoulos och Lees (2002), Stanfield II, John, 1998; Rhodes (1994) 226 T.ex. Gunaratnam(2003); Ramji(2008); Alford och Young(2004)
227 Ramji(2008):101
228 Gunaratnam(2003):79-105
229 Ali (2006): 474); Gunaratnam(2003): 81-85;
tillhörande samma etniska grupp. Det är till och med så att etniskt matchade intervjuer kan leda till att den intervjuade förutsätter en gemensam förförståelse och därmed inte uttrycker det självklara eller tillsynes banala.230
För det tredje utgår ofta etniskt matchade forskningsstrategier ifrån att det finns avgörande skillnader mellan människor från olika bakgrunder, som är svåra att överkomma i en intervjusituation. Detta är ett synnerligen allvarligt tillstånd, eftersom det i den mån det är ett faktum skulle omöjliggöra forskning över gränser.
Om invandrare och infödda inte kan förstå varandra, om män inte förstår kvinnor, om välutbildade inte förstår outbildade, hamnar vi i en omöjlighet där i slutändan endast självbiografier finns att tillgå. Det är just därför samhällsvetenskapen och sociologin har utvecklat en rad verktyg, metodologiska och teoretiska, det vill säga för att skapa en generell kunskap som överskrider den enskilda individens och gruppens självförståelse.231 Reed uttrycker något liknande: ”Vid en fullständig dekonstruktion av skillnad lämnas vi vid ett hav av ändlös skillnad, där det inte längre kan finnas
‹insiders› eller ‹outsiders› inom forskningen. Forskare måste därför antingen försöka bygga broar över skillnader eller ge upp socialvetenskaplig forskning helt och hållet.
Forskare som argumenterar för möjligheten till forskning över gränser fokuserar på att bygga broar över den skillnaden”.232
För det fjärde riskerar en etniskt matchad intervju eller en intervju där likheterna antas vara stora mellan parterna att missa en viktig kunskapskälla, nämligen situationer där den intervjuade förklarar sin verklighet och artikulerar sin världsbild och självförståelse.233 Många intervjuer som utfördes inom ramen för denna avhandling genererade intressant information i de situationer där den intervjuade märkte eller trodde att jag inte förstod hans eller hennes svar på en fråga, när det, så att säga, fanns ett avstånd mellan oss. Något liknande finns närvarande i Gunaratnams forskarstrategi.
Hon beskriver den som att ”leta upp och erkänna punkter av frånkoppling [...] och komma närmare andra genom att ta in, förklara och sätta i verket avståndet mellan oss”.234 I överensstämmelse med detta skriver Alfors och Young att ”statusen som outsider måste få mer uppmärksamhet, eftersom den i vissa fall fungerar som en kausal faktor för att stimulera viktiga och avslöjande konversationer”.235 Närbesläktat med detta är att matchade intervjuer även missar de gränsöverskridande likheter som kan frambringa viktig kunskap om sociala mekanismer och om orsaker till sociala fenomen. Ett exempel på detta är en intervju som jag en gång genomförde med en individ som om man endast tittade till yttre kategorier var mycket olik mig själv. Hon var barn till invandrade föräldrar med muslimsk tro, medan jag varken tillhörde samma etnicitet, religion, eller kön. Det visade sig emellertid att vi delade erfarenheter av en social resa, byte av världsbild (konvertering, är kanske ett bättre uttryck), och erfarenheter av att få ett batteri av sociala kontrollmekanismer riktade mot oss. Dessa kunde artikuleras mellan oss, på ett sätt som medförde att det just
230 Bourdieu(1999) 231 Gunaratnam(2003)
232 Reed(2000): 5.2. Jmf Anderson (1993) 233 Gunaratnam(2003), Bourdieu(1999):615 234 Gunaratnam(2003):102
235 Alford och Yong(2004): 192
var i jämförelsen mellan våra tillsynes skilda berättelser som kunskap alstrades om vad det var för mekanismer som var verksamma. Slutligen har Gunaratnam rätt när hon skriver att forskare måste oroa sig över och problematisera (även) frånvaron av tydliga skillnader. Enligt henne är forskningen alltid rörig och att försöka reducera komplexiteten genom enkla metodologiska strategier, som t.ex. matchning, är fel väg att gå, eftersom det är i själva ”röran” som den viktiga informationen finns.236
Etnisk matchning innebär alltså på inget sätt en garanti för en bättre kunskap eller förståelse. Utgångspunkten för både avhandlingens teoretiska resonemang och dess metodologiska ställningstagande är istället tvärtom att skillnader är nödvändiga för att skapa kunskap. En medveten artikulering kräver kontrast och kunskap kan bara uppstå i utrymmet mellan eller överlappningen av två olikheter. Är likheterna för stora kommer det därmed att vara svårt att formulera premisserna för det sociala livet, världsbilden och de verksamma mekanismerna. ”Det finns gränser för vilka sociala kategorier som kan nås under optimala villkor av familjaritet”, som Bourdieu uttrycker det.237 Han använder för övrigt begreppet doxa för att beteckna allt det som en grupp inte kan se hos sig själv, det vill säga för omedvetna kognititioner, preferenser och moraliska premisser. Forskaren måste emellertid självklart ha en tillräckligt stor bakgrundskunskap för att kunna placera in sig själv i respondenters perspektiv och livsomständigheter. Dessutom krävs en viss nivå av omedelbar förståelse för att tillit skall kunna uppstå mellan forskare och respondent. Detta, som nämndes ovan, är mycket betydelsefullt för att producera en användbar intervju eller ett informativt samtal. Därför är den ideala positionen i mellanrummet, det vill säga att forskaren inte är en total främling i sammanhanget men inte heller allt för delaktig i gruppen. Bourdieu beskriver denna mellanposition som ”placerad mellan två ytterligheter som otvivelaktigt aldrig helt uppnås: total överlappning mellan forskare och respondenter, där inget kan sägas eftersom inget kan ifrågasättas och allt är självklart; och total divergens, där förståelse och tillit skulle bli omöjlig”.238
Den här avhandlingen är sprungen ur en mellanposition, då jag är uppvuxen inom ett religiöst samfund, men samtidigt inte varit aktiv medlem eller troende på tjugo år. Eftersom det i mitt sociala nätverk finns aktiva medlemmar har jag förmodligen en större förmåga än gemene man att sätta mig in i respondenternas världsbild och perspektiv, oavsett religiös tillhörighet, samtidigt som jag inte på något sätt delar deras tro eller föreställningar. Jag kommer också från en social bakgrund långt från den medelklasstillvaro som följer av mitt oväntade akademiska tilltag. I större delen av mitt vuxna liv har jag levt i utsatta och stigmatiserade bostadsområden och mina vänner har tillhört utsatta grupper i samhället. Även när det gäller migration har jag kanske en större förståelse för dess socialpsykologiska konsekvenser är gemene man.
Jag har aldrig varit migrant i dess egentliga mening, även om jag bott utomlands, och min flykt har varit social och inte geografisk. Mitt liv har dock varit rotlöst.
Jag har flyttat över 20 gånger på 36 år och i flera längre perioder har jag inte befunnit mig i Sverige. Jag vet vad det innebär att bryta upp från allt och börja om
236 Gunaratnam(2003):104 237 Bourdieu(1999):611 238 Bourdieu(1999):612
eftersom jag har gjort det många gånger. Och det liv jag lever nu, den verklighet jag befinner mig i, är nästan inkommensurabelt olik den verklighet där jag växte upp.
Migration transformerar förvisso individen till en främling också i de egna ögonen, men geografisk migration är inte den enda källan till främlingskap. Jag upplever mig fortfarande som en främling i den akademiskt utbildade medelklassen, trots att jag befunnit mig där ganska länge nu. Samtidigt hör jag inte riktigt hemma någon annanstans heller. För mig är dessa erfarenheter delvis analoga med respondenters erfarenheter av migration. Ordet ”delvis” skall emellertid i detta sammanhang inte underskattas. Snarare är det så att ”delvis” placerar mig i det mellanrum som varit epistemologiskt nödvändigt. Det är dock viktigt att se avhandlingen också mot bakgrund av denna biografiska redovisning, eftersom det markerar den subjektiva position utifrån vilken jag som sociolog objektifierar respondenterna.
För de som förespråkar etnisk matchning handlar det emellertid inte enbart om kunskap eller förståelse. Det är lika viktigt, om inte viktigare, att en forskare från en privilegierad grupp på olika sätt riskerar att bidra till en dominerad eller utsatt grupps underläge. Etnisk matchning antas utgöra en lösning eftersom forskaren inte kan förtrycka respondentgruppen med mindre än att han eller hon förtrycker sig själv.
Det är emellertid naivt att utgå från att en forskare med samma etniska bakgrund som respondentgruppen per automatik skulle framföra någon typ av rättvis kunskap om gruppen ifråga. För det första skulle forskaren då behöva sätta sin akademiska objektifierande träning inom parantes. För det andra har forskaren en hög akademisk position som intervjupersoner i regel inte delar även om man härstammar från samma etniska grupp. För det tredje, som både Gramsci och Bourdieu visat, är det inte så enkelt som att grupper domineras eller exploateras som en direkt följd av enbart de dominerandes världsbild, utan snarare möjliggörs exploatering och dominans ofta av de föreställningar som både de dominerade och dominerande delar. För Bourdieu är social likhet ett skydd mot ”hotet att få subjektivt tänkande reducerat till objektiva orsaker och att få val som erfars som fria förvandlade till objektiv determinism avslöjad av analys”.239 Detta skall förstås läsas mot bakgrund av att Bourdieu menar att för stor överensstämmelse mellan forskares och respondenters livsomständigheter försvårar artikulerad förståelse. Att analysera de objektiva orsaker som ligger bakom de subjektiva valen är inte bara den här avhandlingens ambition. Därutöver är utgångspunkten att detta borde vara sociologins avsikt som vetenskaplig disciplin.