Kategorisering och stigma

Det finns framförallt två erfarenheter som de intervjuade muslimerna har gemen-samt gällande religion och migration, nämligen upplevelser av å ena sidan negativa kategoriseringar från infödda svenskar och media och å andra sidan diskriminering.

När det gäller de intervjuades redogörelser för svenskars föreställningar om dem som muslimer och invandrare så kretsade de flesta intervjuer kring denna fråga. Flera intervjuer utgjorde långa försvarstal, där personerna räknade upp allt som dom inte var. Dessa försvar var ofta uppbyggda enligt följande: Du / Ni tror att vi är A (lata, hustrumisshandlare, ovilliga att arbeta, fundamentalister, odemokratiska, etc). Vissa intervjuer innehåller redogörelser för vad personen inte är, som är flera tiotal minuter långa. Detta avsnitt utgår från att sådana dementier är av betydelse, närmare bestämt att de är försvar mot kategoriseringar som dessa individer stöter på i sin vardag.

Genom att vända på dementierna är det därmed möjligt att skapa en beskrivning av de kategoriseringar som personerna upplever att majoritetssamhället, de etniska svenskarna, har om dem och deras religion.

Även om de flesta intervjupersonerna generaliserar grovt när de beskriver vad svenskar tycker och tänker om dem som muslimer, är det ändå i sammanhanget av underordnad betydelse huruvida etniska svenskar de facto kategoriserar dem på detta sätt. Föreställningar om svenskar har konsekvenser för muslimerna oavsett dess verklighetsgrund. Det är emellertid så att de flesta intervjuade kan redogöra för konkreta situationer och händelser där de upplever att de stött på de uppfattningar som de menar är vanliga i mötet med etniska svenskar. Speciellt utpekas tv och tidningar som de forum där de ofta stöter på negativa föreställningar om muslimer.

Den vanligaste dementin handlar om fundamentalism och terrorism:

”Så fort du säger Islam så är Bin Laden med i rummet. Det kommer från media. [...] Men Islam betyder peace. Peace with you. Vilken annan religion säger så? Peace with you! Om du tror på monkey så respekterar de dig. Om du tror på vad som helst så accepterar de dig. Men om du är muslim, nej!

Islam är inte Osama Bin Laden! Det är politik. Varje dag dör människor. [...] Man använder religion för politiska syften. Det är fel. Koranen förbjuder att döda barn och civila. Islam förbjuder. Jag är



arab, okej. Islam betyder peace. Vi brukar titta på tv3 hemma, för dom visar mycket film. Så kommer araber, alalalalalah!”. (Ung man från Nordafrika)

Nedanstående citat är från en kvinna som flera gånger återkommer till hur svårt och jobbigt det är att hela tiden behöva poängtera att hon inte är fundamentalist eller terrorist:

”Man är så trött på det. Det känns som att det är alldeles för mycket nu. Att det är mer och mer överallt och… jag förstår inte varför. Det värsta är… dom som gör det nu [dvs. terrorister]. Att jag skall hamna i samma grupp som dom. Det känns tungt. Jag är inte sån. Men jag vet att alla ser mig sån. Det är jättejobbigt faktiskt. Att gå ut med det och bevisa… vi är inte uppfostrade så… vi gör inte det… det är faktiskt svårt. Samtidigt förstår jag svenska samhället. Att dom… alltså att ni tänker på det viset som ni gör. Det förstår jag. Men ändå är det tungt för oss. Det är det”. (Ung kvinna från Balkan)

Även följande citat indikerar en erfarenhet av att vara sammankopplad med terro-rism som muslim:

”Jag är inte som Bin Laden. Vi är inte alla extremister och fundamentalister. Visst finns dom, men det är en liten grupp. Kan du förklara för mig hur någon kan sätta sig i ett flygplan och flyga in i en skyskrapa? Jag kan inte förstå det. Hur kan man göra det? Alla är inte så”. (Ung man från Mellanöstern)

En annan dementi som förekommer i de flesta intervjuerna har med könsroller och genus att göra. De intervjuade männen betonar att de inte slår sina kvinnor, låser in sina döttrar eller på andra sätt förtrycker kvinnor. Kvinnor berättar att de inte är förtryckta eller slagna. Flera värjer sig mot en bild av muslimer där männen inte engagerar sig för sina barn, utan snarare framställs som bestraffare som hårdhänt upprätthåller en moralisk ordning som gynnar dem själva. ”Vi är precis som ni. Vi älskar våra barn och ligger sömnlösa ibland. Jag vill att de ska ha det bra. Det är ingen skillnad”, som en man från Nordafrika uttrycker det.

En annan generellt förekommande dementi har med brott att göra. De intervjuade betonar att inte alla invandrare och inte heller alla muslimer är brottslingar, även om det förstås finns brottslingar som är invandrare eller muslimer. En annan bild som de intervjuade tar upp är den som utgår från att invandrare och särskilt muslimer inte vill arbeta, utan hellre går på socialbidrag. ”Jag vill arbeta” är ett mantra som återkommer i intervju efter intervju. Några beskriver också ”att arbeta hårt” som en karaktärsdrag hos människor som kommer från deras ursprungsland. Bidragsberoende ses av de flesta som inte har arbete som ett misslyckande. Flera säger att problemet inte är att de inte vill arbeta utan att de inte får något jobb. En person nämner hur han sökt hundratals jobb. En kvinna med cancer berättar hur hon försökt undvika att bli sjukskriven till 100 procent, eftersom hon känner att hon måste bidra till det samhälle som givit henne en fristad från det krig hon flydde från.

De intervjuade betonar också hur de är individer, och att de tillhör grupper som skiljer sig från andra. Argumentationen är uppbyggd enligt följande: Du / Ni svenskar tror att invandrare / muslimer är lika, men vi är olika och kan inte grupperas ihop med alla andra invandrare eller alla andra muslimer. Att detta sätt att resonera



i sin tur generaliserar hur svenskar är, visar på hur svårt det är att undvika svepande generaliseringar och dikotomiseringar. De intervjuade upplever emellertid att de inte bara betraktas som ett kollektiv utan att de också antas vara mer påverkade av den egna gruppen, det vill säga mindre individualistiska än svenskar. Själva vill de emellertid bli betraktade som individer.

Den sammantagna bilden som de intervjuade muslimerna försvarar sig mot är en rad negativa kategoriseringar av dem som just muslimer och invandrare. De upplever att de ses med misstänksamhet och att de betraktas som samhällsfarliga.

Inte enbart upplever de att de ses som potentiella terrorister och brottslingar, utan dessutom som parasiter som hellre går på bidrag än arbetar. Ett viktigt område där de antas skilja sig från svenskar har med könsroller och jämlikhet att göra. Detta är särskilt betydelsefullt eftersom jämlikhet mellan könen är en del av en svensk självbild, det vill säga en del av föreställningarna om vilka svenskar är till skillnad från andra nationaliteter. Att bli utpekade som hustrumisshandlare och representanter för ett ojämlikt förhållande mellan könen innebär att de utpekas som ett hot mot det svenska. En intervjuperson sammanfattar föreställningarna om muslimer i Sverige på följande sätt:

”Jag tror också det finns på grund av den kultur som [...] missvisar muslimer. Jag tror kanske också det finns i svensk kultur rädsla för muslimer. Dom som förtrycker kvinnor, som misshandlar barn, som är lata, dom som inte vill arbeta, dom som bara vill gifta sig och få barn, odemokratiska människor, dom muslimer som är terrorister, som... Det finns också”. (Medelålders man från Mellanöstern)

De negativa kategoriseringarna av de intervjuade personerna på grundval av deras re-ligion har följden att de upplever sig ständigt vara i en försvarsställning där de måste förklara sig. Detta kan i mötet med etniska svenskar vara ansträngande eller till och med smärtsamt. Nedanstående citat är ett exempel på detta:

”Men det är som dom säger att man skall inte dra alla över en kam. Men tyvärr är det i de flesta fall så. Ja, jag vet. Det ju inte enkelt för nån av oss alltså. Det är det inte. Så jag vet inte hur det kommer att bli. Vad skall man göra för att bevisa att det inte är så. Vad kan man göra? Man ställer sig den frågan väldigt ofta. Men det är inte… alltså jag var trött på det att gå från ett ställe till det andra…

på jobbet, på behandlingar och alltid så kommer den frågan eftersom jag är ifrån Bosnien. Vad är du för nått? Och så säger jag att jag är muslim… jaha… och så sitter jag och förklarar. Jag är inte sån och… du vet… det vanliga. Så nu de sista gångerna jag gjorde det här på jobbet så sa jag att det här är sista gången jag gör det. Jag är så trött på det. Jag vill inte göra det mer. Försöka förklara det. Alltså det får ni lära med tiden… alltså jag är en vanlig människa. Så det… det är tufft”. (Ung kvinna från Balkan)

Ibland är det även så att föreställningar om skillnader mellan muslimer och svenskar upprätthålls genom välvilliga och positiva kommentarer som i slutändan ändå utgår från att det finns avgörande skillnader mellan människor. Genom att muslimer få höra positiva uttalanden om dem själva som inte etniska svenskar får framgår det att de bedöms annorlunda på grund av sin religiösa tillhörighet:

”Men det… det… är jobbigt när man påpekar det… alltid. [Att hon är precis som andra svenskar]

Och vi är jätteglada för henne och… men man ska prata om det… hon är muslim. Men ni ser nu att hon är som oss och… Egentligen skall det inte vara så. Man skall bara behöva göra sitt jobb om man



är duktig på det man än gör. Man skall bara smälta in. Man skall inte påpeka till exempel att det är ingen skillnad mellan dig och mig. Man skall uppskatta mig som människa. Som sin arbetskompis eller sin anställda eller vad man än är. Men inte tänka på det att jag skall berätta för alla du är bra även om du är muslim. Men jag vet inte om det kommer bli nån ändring på det. Det kommer ta tid eller… Det är vad man tänker på”. (Ung kvinna från Balkan)