3. Metod
3.10. Insider/outsider-dynamik och andra problem
eftersom jag har gjort det många gånger. Och det liv jag lever nu, den verklighet jag befinner mig i, är nästan inkommensurabelt olik den verklighet där jag växte upp.
Migration transformerar förvisso individen till en främling också i de egna ögonen, men geografisk migration är inte den enda källan till främlingskap. Jag upplever mig fortfarande som en främling i den akademiskt utbildade medelklassen, trots att jag befunnit mig där ganska länge nu. Samtidigt hör jag inte riktigt hemma någon annanstans heller. För mig är dessa erfarenheter delvis analoga med respondenters erfarenheter av migration. Ordet ”delvis” skall emellertid i detta sammanhang inte underskattas. Snarare är det så att ”delvis” placerar mig i det mellanrum som varit epistemologiskt nödvändigt. Det är dock viktigt att se avhandlingen också mot bakgrund av denna biografiska redovisning, eftersom det markerar den subjektiva position utifrån vilken jag som sociolog objektifierar respondenterna.
För de som förespråkar etnisk matchning handlar det emellertid inte enbart om kunskap eller förståelse. Det är lika viktigt, om inte viktigare, att en forskare från en privilegierad grupp på olika sätt riskerar att bidra till en dominerad eller utsatt grupps underläge. Etnisk matchning antas utgöra en lösning eftersom forskaren inte kan förtrycka respondentgruppen med mindre än att han eller hon förtrycker sig själv.
Det är emellertid naivt att utgå från att en forskare med samma etniska bakgrund som respondentgruppen per automatik skulle framföra någon typ av rättvis kunskap om gruppen ifråga. För det första skulle forskaren då behöva sätta sin akademiska objektifierande träning inom parantes. För det andra har forskaren en hög akademisk position som intervjupersoner i regel inte delar även om man härstammar från samma etniska grupp. För det tredje, som både Gramsci och Bourdieu visat, är det inte så enkelt som att grupper domineras eller exploateras som en direkt följd av enbart de dominerandes världsbild, utan snarare möjliggörs exploatering och dominans ofta av de föreställningar som både de dominerade och dominerande delar. För Bourdieu är social likhet ett skydd mot ”hotet att få subjektivt tänkande reducerat till objektiva orsaker och att få val som erfars som fria förvandlade till objektiv determinism avslöjad av analys”.239 Detta skall förstås läsas mot bakgrund av att Bourdieu menar att för stor överensstämmelse mellan forskares och respondenters livsomständigheter försvårar artikulerad förståelse. Att analysera de objektiva orsaker som ligger bakom de subjektiva valen är inte bara den här avhandlingens ambition. Därutöver är utgångspunkten att detta borde vara sociologins avsikt som vetenskaplig disciplin.
utgjordes av respondenters föreställningar om stora skillnader mellan mig som etnisk svensk och dem själva som invandrare. Särskilt i de första intervjuerna, men också i de senare, förekommer uttalanden av typen ”Jag förstår att ni svenskar tänker så här om oss” eller ”Du tror att vi invandrare alla är likadana”. Till en början kunde intervjuerna fastna i meningsutbyten där jag försökte försvara mig genom att argu-mentera mot sådana påståenden om vad jag tänkte och trodde om invandrare. Även om jag under arbetets gång betraktade dessa intervjuer som misslyckade började jag emellertid snart se dem som informativa. Genom dem kunde jag inte bara få en inblick i intervjupersonernas erfarenheter av etniska svenskars kategoriseringar av dem, utan dessutom en inblick i betydelsen av olika generella kognitiva meka-nismer. Att se den egna gruppen som konstituerad av individer och variation och andra grupper som homogena, är ett exempel på en sådan mekanism. Ovanstående problematik reducerades kraftigt av att jag dels började delge intervjupersonerna mer av min egen biografi och dels av att jag tillät mig bli mer känslomässigt engagerad eller upprörd över till exempel beskrivningar av diskriminering och stigmatisering.
Det senare kunde till och med i några fall resultera i att intervjupersoner började försvara etniska svenskar sätt att betrakta dem. Detta kunde till exempel ta formen av att diskriminering generaliserades till ett naturligt drag hos alla folk och grupper.
Insider/outsider-dynamiken hade förmodligen sin största konsekvens i ett tidigare skeende, nämligen vid sökandet efter potentiella respondenter. Konkret var det mycket svårt att övertala människor att ställa upp på en intervju. Under den mycket begränsade tid som jag hade på mig att försöka värva en respondent, var det sällan jag lyckades skapa tillräckligt med tillit för att vara framgångsrik. Det bör dock nämnas att oförmågan att ta till vara på inbjudningar som gavs av intervjupersoner, är avhandlingens största metodologiska misstag. Vid genomlyssnandet av intervjuer i efterhand, ofta efter en längre tid, upptäcktes vid ett flertal tillfällen att intervjupersoner erbjudit sig att förmedla kontakter eller bjudit in mig till religiösa sammankomster eller andra aktiviteter. Det förblir obegripligt hur detta kunde förbises under själva intervjun.
Över tid lärde jag mig att framställa mig själv på ett sådant sätt att jag inte föreföll vara en total outsider, om än inte en del av gruppen. Detta ledde till en invertering av problematiken, där jag i ett par intervjuer upptäckte att jag faktiskt betraktades som en del av gruppen. Intervjupersonerna utgick från att jag var troende och aktiv inom det religiösa samfundet. Följden av detta är en kvardröjande känsla av oärlighet.
Efter denna erfarenhet blev jag tydligare med att markera min position som insatt och bekant med samfundet, men inte aktiv eller troende. Närbesläktat med detta var när en pastor värvade en intervjuperson åt mig med orden ”Jag går i god för honom, så att säga. Jag står bakom det här. Det är viktigt att prata om de här sakerna”. Även denna situation ingav känslor av oärlighet, eftersom pastorn inte verkade medveten om i vilken utsträckning jag avsåg att bortförklara individers subjektiva tro och ge sekulära förklaringar till religiösa övertygelser och erfarenheter.
Förutom epistemologiska frågeställningar om kunskapsproduktion över skillnader, etnisk matchning och insider/outsider-problematiken var det främst två andra områden som under arbetet betraktades som metodologiska svårigheter. Det
första av dessa var språkproblem när individer som varit kort tid i Sverige intervjuades.
Detta löstes i några fall med tolk, där tolken utgjordes av en person som tidigare intervjuats. Sådana arrangemang bedömdes fungera bra. I ett fall satt en person med som ett slags bisittare som kunde gripa in när språket blev ett hinder och då antingen förklara min fråga eller klargöra svaret från respondenten. Det andra problemet utgjordes av hanteringen av intervjupersoners berättelser om trauman. I några fall fick jag ta del av mycket otäcka berättelser där rollen som forskare helt upplöstes.
Särskilt i ett fall bad en intervjuperson mig om hjälp att lösa vissa psykologiska problem och i ett annat fall ville en person att jag skulle träffa hans svårt deprimerade fru för att försöka hjälpa henne. I det första fallet bidrog jag så gott jag kunde och i det andra fallet upphörde kontakten med personen och han svarade inte längre när jag ringde. Vad som upplevdes som ett problem i dessa fall var att jag inte ville att en intervjuperson skulle stå i någon form av tacksamhetsskuld till mig, eftersom jag var rädd för att de då i min roll som forskare skulle ge mig sådana svar de trodde att jag ville ha.