Religion från migrantens perspektiv

Ovan har det visats att det finns många skäl för kyrkor att intressera sig för in-vandrare. Det är också av religiösa skäl viktigt att församlingarna utgör ett positivt alternativ till det omgivande samhället. Därmed har upplevelser och erfarenheter av den segregerade staden där det är tufft att vara invandrare också en stor betydelse.

Helsingborg, liksom exempelvis Landskrona eller Malmö, skiljer sig kanske från många andra större städer genom att medvetenheten är hög om uppdelningar som råder i samhället, eftersom människor födda utanför Sverige lever i centrala delar av staden. Därmed måste stadens invånare passera över gränser i sitt vardagliga liv, i större utsträckning än i städer där invandrare bor i förorter utanför staden och där stadskärnan är för svenskfödda och ekonomiskt starka grupper. Bland de religiösa ledarna i Helsingborg, liksom exempelvis i Malmö, är medvetenheten också hög.

Ledarskapet ser segregationen som ett samhällsproblem och har gett det en religiös innebörd, i den meningen att de ser det som religiöst motiverat att hjälpa staden och de marginaliserade grupperna. Att skapa ett integrerat samfund med hög tolerans för kulturellt ursprung och kulturella skillnader blir en fråga om trovärdighet för församlingen och den kristna tron.

Kyrkorna ser det som religiöst motiverat att integrera invandrare i församlingen och det har resulterat i en välkomnande miljö som de intervjuade upplever som en fristad och positiv kontrast till staden och samhället i övrigt. Detta är emellertid inte en fullständig förklaring till varför människor födda utanför Sverige söker sig till och blir kvar i de kristna frikyrkorna. Nedanstående avsnitt behandlar därför de olika anledningar och motiv till att engagera sig i en kristen församling som framkommer direkt och indirekt i intervjuerna. Till stor del är detta avsnitt kongruent med de



teoretiska avsnitten i avhandlingen vilka behandlar religion och migration från migrantens utgångspunkt.

Den religiösa invandraren

Det förefaller vara en utbredd föreställning om ”invandraren” att denne är religiös.

Det verkar också vara en betydelsefull självbild hos många att vi svenskar är sekulari-serade och inte särskilt religiöst intressekulari-serade eller troende. Det är förstås så att dessa kategoriseringar av både främlingen och oss själva till viss del är beroende av varan-dra. Det är också så att denna dikotomisering är effektiv att tänka med, även om den är grovt förenklande. En stor andel av Sveriges infödda befolkning är religiöst aktiva, och även bland dem som inte är det finns det en religiositet hos många som tar sig uttryck i tro på allt från reinkarnation till andar och spöken. Det är inte heller svårt att hitta människor som invandrat till Sverige och som inte är det minsta religiöst engagerade eller intresserade. Vissa av dessa har till och med tvingats fly från sina hemländer på grund av att de vägrat att acceptera en religiopolitisk regim. Ett exem-pel är taxichauffören som sa att ”alla ska prata om religion hela tiden när det gäller oss invandrare, men jag flydde från Iran för att komma bort från religion”. För andra har erfarenheter av krig, katastrofer och grymheter tagit livet av religiositeten och den personliga tron. För vissa har migrationen och den första tiden i Sverige medfört att de har förlorat sin tro eller att denna tro starkt försvagats. Andra har redan i sina ursprungsländer tillhört politiska rörelser med stor misstänksamhet gentemot reli-gion. Med detta sagt, är det viktigt att understryka att religion har en stor betydelse i de flesta länder och regioner i världen. På många platser är både religiös tro och institutionell religion en självklar del av både vardag och fest, liksom av politik och samhällsliv. Sverige är kanske ett undantag i den bemärkelsen. Det finns här också en utbredd misstänksamhet mot religion och religiöst engagerade människor, som sprider sig till en misstänksamhet mot invandrare, och framförallt mot muslimska invandrare och invandrare från i huvudsak muslimska länder (vilket inte är samma sak). Några beskriver en kognitiv ekvation där invandrare likställs med religiös och religiös likställs med muslim och muslim likställs med fundamentalist. ”Vi invand-rare är alla muslimska terrorister” som en kvinna från Bosnien uttryckte det. Detta är förstås en del av de stigmatiserande kategoriseringar som är en förutsättning för exkludering.

Samtliga intervjuade individer uppger att religionen hade en större betydelse i de länder de bodde innan migrationen, även om inte den personliga religiösa övertygelsen var större. De uppger också att religion som företeelse eller fenomen i ursprungsländerna både var mer självklar och mindre ifrågasatt. Med andra ord var det inget konstigt eller annorlunda med en religiös tro eller ett engagemang. Steget till att besöka en religiös institution, så som en kyrka, ett tempel eller en moské är måhända därför mycket mindre för en migrant än för den svensk som är uppvuxen utan egentlig kontakt med institutionaliserad religion. Det är faktiskt till och med så att religiöst övertygade svenskfödda i Sverige upplever ett tryck från omgivningen att hemlighålla eller tona ned sin övertygelse. Så här säger en man från Centralafrika:



”Jag är kristen och jag är aldrig rädd att säga det. Jag säger det rakt ut.[...] Nån ropade på min arbetsplats: J du är kristen. Och jag skrek tillbaka: Ja mister, hundra procent! Det var inget problem för mig. Och efter det kom det tre andra som också var kristna.[...] Men andra kom fram och sa att Gud finns inte på grund av det och det och det. Och där kände man att det kulturella var mycket annorlunda. Att inte tro på Gud i mitt land är nästan.... Det är jättekonstigt. För att det finns något bakom det hela. Det kan man säga bara, men här i Sverige är det jättesvårt. Folk tror inte.... nej”.

(Ung man från Centralafrika)

Det räcker inte att konstatera att många migranter har en grundläggande religiös tro och att steget därför är kortare för dessa invandrare att söka upp en religiös institu-tion än för många svenskfödda. Den generella bilden är trots allt att religionen fått en större betydelse i Sverige än den hade före migrationen. En brasklapp här är att urvalet gjorts på den beroende variabeln, det vill säga att individer intervjuats just därför att de är religiöst aktiva och troende. Byte av religion eller religiös inriktning efter migrationen är också vanligt. Flera uppger att de besökt en rad olika samfund eller till och med trosinriktningar. Tre personer uppger att de under sin första tid i Sverige besökte i stort sett alla kristna samfund i staden de bor i och dessutom Jehovas Vittne och Scientologerna.

Kommande avsnitt behandlar de skäl som de som intervjuats inom ramen för svenska frikyrkor uppger för att de hamnade i en kristen frikyrka i Sverige och dessutom vilken betydelse deras religiösa engagemang har i deras liv. Även tron i relation till migrationsprocessen berörs.

En glimt av det bekanta i en främmande miljö

Det finns två grupper av människor som söker sig till ett samfund i Sverige. Den för-sta gruppen består av de som söker upp ett samfund som de tillhörde innan migratio-nen. Den andra gruppen består av de som inte tidigare haft kontakt med samfundet och som därmed byter religiös inriktning i den utsträckning som de engagerar sig i samfundet.

Ett skäl för att söka sig till ett samfund i Sverige är förstås att personen redan varit engagerad i detta samfund innan han eller hon kom till Sverige. I det fallet har personen helt enkelt sökt upp en trosinriktning som denne redan varit engagerad inom. De som tillhör samma kristna samfund efter migrationen som före beskriver det första mötet med kyrkan i Sverige som en typ av återkomst till något bekant. Även om det finns många skillnader mellan till exempel en gudstjänst i en pingstkyrka i Sydamerika och en i Helsingborg, så finns det ofta tillräckligt mycket som är bekant för att skapa en känsla av igenkännande. Flera använder uttryck som ”att komma hem” eller ”som hemma” för att beskriva mötet med samfundet i Sverige.

Nedanstående citat visar hur känsloladdat ett sådant möte med det bekanta kan vara i en främmande värld, för en person som känner sig totalt isolerad och ensam:

”Det var så fint som de prisade Gud. Det var så fint som de sjöng. Det var så fina sånger. Samma som i mitt land, samma samma som mina föräldrar. Jag blev helt rörd, jag grät. Jag blev så oooh”.

(Medelålder kvinna från Sydamerika)



Det kan handla om sånger och musik, om sätt att be, hur gudstjänstlokalen ser ut, hur gudstjänsten är organiserad eller om innehållet i de religiösa föreställningarna.

Tillsammans eller i delar kan det, skillnader till trots, ge en förnimmelse av guds-tjänster för länge sedan eller långt borta och därigenom resultera i en hemkänsla:

”D: Så du menar att kyrkan är som ett andra hem för dig?

I: Nej, jag menar... det är mitt första hem. Här är den plats i det här landet där jag känner mig hemma. Här är jag hemma. Musiken, prästen, ja allt, hur det ser ut”. (Ung man från Balkan)

Därför kan religionen delvis mildra en känsla av att vara en främling eller exkluderad:

”Yeah, I›m a strange person to this country. But I was little comfortable because of the church, because we have the same Pentecostal here. So that way I have a little confidence on the church side, but not for the society side. Because if you have the... what you expect and want, I›m not sure that you will get it from the social side, if you compare to a normal Swedish person”. (Ung man från Sydasien)

Ibland har bara det faktum att gudstjänsten handlar om Jesus räckt för att skapa en igenkänning. Dessutom antyder nedanstående citat att det ibland snarare handlar om sådant som ligger utanför språket, än om teologi:

”När jag kom till kyrkan så var det svårt för jag kunde inte språket. Men när jag satt där och hörde pastorn predika och han talade om Jesus... Ordet Jesus är internationellt så jag fattade. Allt annat han sa kändes bara rätt men jag förstod inte vad det var han pratade om. Men det kändes rätt. Och jag trivdes med att komma hit. Detta är Guds hus”. (Ung man från Centralafrika)

Avslutningsvis bör det också nämnas att frånvaron av likhet med religionsutövandet före migrationen även kan problematisera tron.

”Att jag går till en kyrka... Jag sa det i söndags faktiskt. Varje gång jag kommer till den här katolska mässan som dom gör varje söndag, varje gång jag kommer hit blir jag mer ateist, sa jag. Jag vet inte varför jag sa det, men egentligen det kändes så. Varje gång jag kommer dit blir jag mer ateist. [...]

När jag kom hit jag ville gå i kyrkan och så, men så började jag se att det var annorlunda. Den där religiösa känslan var inte samma, utan det var mer kallt. Det var mer enskilt. Det var inte gemen-samt. Såna små grejer började jag se. Då började jag ta avstånd och ta avstånd och ta avstånd. Och till slut gick jag inte till kyrkan. [...] Så började jag gå ifrån den där vanan, om man säger så”. (Ung man från Centralamerika)

Även om den religiösa inriktningen är den samma är det viktigt att komma ihåg att detta inte betyder att exempelvis baptister eller pingstvänner i två delar av världen sjunger likartade sånger, har likartade gudstjänster eller ens i detalj tror likadant.

Det finns mycket stora lokala skillnader gällande det mesta, även om grunddragen i teologin förstås är överensstämmande. Migranter från länder i Afrika kan exempelvis beskriva hur en mycket livlig gudstjänstform och trosföreställningar som kombinerar en andevärld och besjälade ting, skiljer sig mycket från en ordinär svensk frikyrka.

Det är också så att ett par intervjuade personer som var katoliker i hemlandet kände sig hemma i den lugnare gudstjänstformen i en svensk frikyrka. Argumentet är alltså inte att en religion är och förblir den samma och att personer kan röra sig över



hela världen för att finna en identiskt religiös tradition och gudstjänstform. Men för många finns det tillräckligt med likheter och överensstämmelser för att ändå alstra känslor av något bekant mitt i allt det annorlunda, något som är likt i allt det olika.

Migration, ensamhet och existentiella frågor

De flesta beskriver migrationen som en omtumlande och många gånger smärtsam process. Många beskriver också hur migrationssituationen skapade ett reellt utan-förskap. Ett sådant utanförskap är konstituerat av ensamhet, isolering, känslor av att vara främling och annorlunda, språksvårigheter, upplevelser av exkludering och diskriminering, och så vidare. Detta har behandlats i avhandlingens mer generella avsnitt om migration. Här redogörs istället för hur de intervjuade inom svenska fri-kyrkor beskriver dessa erfarenheter i relation till det religiösa engagemanget. Särskilt viktigt verkar det vara att migrationssituationen alstrat existentiella frågeställningar eller till och med religiösa grubblerier. Flera av de intervjuade måste betraktas som sökare i den betydelsen att de besökt en rad olika samfund. På ett sätt kan människor sägas söka, och ibland också finna, lösningen på problem skapade av migrationen genom religionen.

Den första erfarenheten som migranter tar upp handlar om isolering och ensamhet. Så här beskriver en person hur flera i hans bekantskapskrets reagerar under den första tiden i Sverige:

”Speciellt om dom är nya när dom kommer hit. Det är en krock! [Med emfas] Fruktansvärd krock.

Alltså vad gäller kultur och seder och allt alltså. Dom känner sig helt… ja, ensamma. Vad gör då många? Isolerar sig helt enkelt. Isolerar sig. Dom har inget förtroende. Det kanske var det värsta som dom upplevde att träffa just någon som var dum mot dom, och så vidare. Och sen tror dom att alla svenskar är såna. De generaliserar så där. Det kanske svenskar gör också med invandrare. [...] Det är klart för mig var det mycket lättare, för mig och min familj. Vi hade bröder och systrar i Herren…

ja i kyrkor och så. Men när man träffar dom andra som har andra erfarenheter, från början redan”.

(Äldre man från Balkan)

Av de som inte tillhört det kristna samfundet innan de kom till Sverige uppger de flesta sociala skäl till att de kom i kontakt med en kyrka för första gången. De be-skriver hur de sökte sig till till sammankomster som har med språk eller ursprungs-region att göra, så som träffar för spansktalande, afrikaner eller asiatiska grupper.

Drivkraften verkar alltså snarare ha varit att få prata spanska, träffa andra afrikaner eller vietnameser, etc, än specifikt religiös. Dessa träffar sågs också som ett sätt att komma ur en ensamhet eller isolering i det nya landet. Följande citat visar att sociala och religiösa skäl mycket väl kan vara sammanblandade, inte minst eftersom ensam-het och utanförskap kan resultera i existentiella frågeställningar om Gud, livet och människan:

”Men min tro på gud har blivit starkare här i Sverige. Jag har mognat till min tro här. Hur viktig var min tro? Det var viktigt där, men jag upplevde aldrig den ensamhet som jag har upplevt här. Och då när man är ensam, då automatiskt, jag tror det nästan händer de flesta människor, man undrar:

Finns Gud? Eller: tror jag på Gud? Då är det dags att jag kommer närmare. [...] När jag kom hit jag hittade ingen kyrka. Jag kunde inget av språket och jag ville ha nått ställe som jag kunde förstå, nån



spanska grupp och så. Det fanns, men det visste jag inte, på det stället dit jag kom. Sen när jag hittat det så började jag gå dit. Och jag hade jättetrevligt. [...] Det var det enda ställe där jag kunde vara och njuta, höra Gud och kunde be till Gud. [...] När jag kom hit. Då var det en fruktansvärd ensamhet.

Och utan att kunna mycket svenska. Och ja det var jobbigt. Då var det mycket viktigt för mig att jag hade Gud i mitt liv. Det var då som jag upplevde faktiskt Guds kärlek väldigt nära. [...] Jag läste bibeln. Jag hade alltid Bibeln med mig. Men mer jag ber till Gud. Men jag var till den spanska... Det var en liten grupp spanska... Men när jag gick dit mådde jag jättebra. Jag var så glad när jag hittade stället. Och jag trivdes bra men denna gruppen. Och då träffade jag flera spansktalande där och då började min ensamhet lite att försvinna. Lite, kan man säga”.(Medelålders kvinna från Sydamerika)

På frågan om vad religion betyder för honom som migrant svarar en man med reli-gionsociologisk klarhet:

”What can I say... Religion is like sports... it puts people together. And more than sports, change the mind for people”. (Ung man från Centralafrika)

Det är långt ifrån enbart viljan att träffa landsmän som får människor att återvända till en kyrka. Någon som lyssnar och tar sig tid kan vara av stor betydelse:

”Det räcker att du bara pratar med någon och lyssnar på hans problem. Det är nån som tyr om dig, nån som förstår mig. Och nånting som är viktigt också är det. Och du vet idag… ensamhet är ett stort problem, speciellt i stora städer. Det är också nånting sånt. Jag hittar min plats. Jag hittar nån som bryr sig. Jag hittar där jag är välkommen. På nått sätt man kan säga kärlek eller värme eller nånting. [...] Här är er plats. Kyrkan skall inte bara säga: vi har inte tid med dig. […] Kyrkan är nånting som vi vill ska ta hand om dig. Vi finns här. Ska hjälpa dig att gå vidare. Vi kan inte lova ekonomisk hjälp eller mycket såna grejer. Bara kanske, det räcker med en kopp kaffe. [...] Hjälper…

försöker prata du vet. Det tar tid. Det tar tid att skada, det tar också tid att reparera en människa och få en människa på fötter igen. Och det är det vi försöker… såna grejer gäller det här”. (Medelålders man från Balkan)

Ovanstående person belyser en annan viktig funktion hos det religiösa samfundet som är nära besläktat med ensamhet, nämligen att tillhöra en större grupp. Inom de religiösa samfunden kan människor bygga relationer som ger dem en plats i en grupp och i samhällsväven.

När det gäller migration, migrationsprocessen och de omständigheter som invandrare hamnar i efter migrationen så är religiösa institutioner något av experter på att hantera den typ av existentiella frågor och de känslomässiga problem som genereras av migrationen. De flesta beskriver att de haft ett stort stöd av sin religiösa tro. Flera uppger att de genom svårigheter fått en starkare tro och ett större religiöst engagemang. Nedanstående är ett av många exempel på detta:

”Det är ju mycket att religionen och tron på Gud hjälper en igenom situationer, där man känner att man får hjälp av Gud. Gud förändrar dig inuti, till exempel lugnar ner dig. Eller talar om för dig lite hur du skall vara. Jag har ju blivit enormt förändrad av Gud. [...] Så just det här med migra-tionsbiten tror jag kan vara lättare för dom som tror på gud än för dom som inte gör det. För att på något sätt står Gud över allting. Det har vi sett att Gud står över ambassader och beslut och regler. Vi har sett det. Så har vi sett det. [knäpper med fingrarna] Det finns ingen annan förklaring. Inget sker av en slump. Det gör det inte. Så jag tror att människor som har Gud med sig och som lägger sitt liv i Guds händer, även när det gäller så svåra saker som att fly, så är Gud med dig hela tiden. När du säger migration och religion så känner jag direkt att vi hade migrationsbiten och vi hade religionsbiten, där



religionsbiten hjälpte oss igenom migrationsbiten. Så var det. Gud var med oss hela vägen. Det var inget vi kunde separera på”. (Ung kvinna från Centralafrika)

Ovanstående person betonar också att det inte bara är den religiösa tron i sig själv som är viktig. Dessutom tillhandahåller församlingen en social miljö som kan stötta i svårigheter:

”Vi hade mycket vänner här som var med oss från början. [...] Dom har varit med hela vägen och stöttat oss. Här har vi vårt hem och familj. Ja vår stora familj. När vi kommer ut i livet därute så är det en annan sak”.(Ung man från Centralafrika)

Sammanfattningsvis tycks de intervjuade personerna söka sig till religiösa samfund för att de tillhört samfundet redan innan migrationen eller av sociala skäl, det vill säga för att de känner sig ensamma och isolerade, eller söker en social tillhörighet i det nya landet. Existentiella grubblerier om exempelvid Gud och meningen med livet är andra skäl. Dessa skäl kan i många fall anses vara ett resultat av migration och migrationssituation. Den kristna tron i sig har dessutom en annan viktig funk-tion, nämligen att den tillhandahåller ett meningsskapande kognitivt ramverk för att hantera svårigheter under och efter migrationen. Dessa skäl sammanfaller ofta, och skall därmed inte förstås som ömsesidigt uteslutande. Ett exempel på detta är en person som visserligen tillhört samma samfund i sitt ursprungsland, men där migrationen triggat frågor om Gud och den egna tron, vilket i slutändan lett till ett större religiöst engagemang och en starkare tro.

4.4.4. Sammanfattande diskussion om religion, identitet, social