5 Metod
5.2 Analysarbetet
5.2.2 Exempel på konstruktion av data till fallbeskrivning
hon migrerat till Sverige. Sedan talade hon om att det var en slump att hon kom till Sverige. Nedanstående text utgörs av ett utdrag ur tran- skription av bandinspelad intervju.
L. Det var av en ren slump. Min mamma, brorsa och jag bodde i Kroatien ett år medan pappa var kvar i landet. Så fick han åka ut och det var antingen Danmark eller Sverige.
M. Ja
L. Också fanns det liksom inga färjor till Danmark så det blev Sveri- ge av en ren slump.
Därefter talade hon om att hon var 13 år och att hon träffade några klasskompisar i en park i den stad i Sverige där de placerades först.
M. Då är du 13 år. Då har du lämnat kompisarna och så eller?
L. Men av en slump så träffade jag klasskompisar i x-stad som hade också flytt hit och liksom helt, liksom på helt andra vägar och det ena och det andra och så träffades vi i x-stad i någon park.
M. Ni bara såg varandra i en park?
L. Ja, en av mina bästa kompisar, så det är många som bor, från min klass som bor i Sverige.
M. Jaså
L. Ja jag träffar dom också så det känns inte så långt längre
M. Nej och så har du träffat dom nu sedan du kom tillbaka till x-stad andra gången eller redan då?
L. När jag först kom till x-stad så bodde jag här i 2 månader och då träffade jag 2 av mina gamla klasskamrater och sedan har man liksom träffat den ena efter den andra. Grannar på olika fester ef- ter flera år. Världen är bra liten.
M. Det är ju intressant. L. Ja
M. Ja hur kändes det att träffa dom?
L. Ja det var ju roligt liksom då känns det inte som att man bor i nå- got främmande land längre. Det känns inte så längre.
M. Träffar du dom nu regelbundet eller? L. Ah dom bor, den närmaste bor i G-stad.
M. Har du annars kontakter så ni ringer och skriver och så eller? L. Nej inte nu längre, det finns så lite tid, men när vi väl har tid så. M. Men i början hade ni mer kontakt då när ni väl hade träffats i bör-
jan?
L. Vi lät slumpen avgöra när vi träffas nästa gång M. Jaha.
L. Det var alldeles för lång tid emellan.
Under intervjun uppfattade jag att Lada menade att slumpen var ett tema i hennes liv och ställde följdfrågor om det.
M. Är det något som du tycker går igen i ditt liv, att låta slumpen L. Mm
M. avgöra?
L. Otydligt utan att man sköter
M. Jaha. Hur kan det vara att du har den filosofin tror du?
L. Det hände så mycket under kriget och när kriget kom, då ändrades allting och all planering bara sprack, då var jag liksom OK, ingen liksom vad är det, då valde jag att inte se så långt fram i tiden utan man tar dagen som den kommer. För att man vet inte vad som kom- mer att hända.
Längre fram i intervjun återkommer Lada till hur slumpen styrt hennes liv när hon talade om sitt liv som flykting i ett grannland till Bosnien.
L. Så fixade dom papper, vi hade ju tur för den här andra kvinnan var advokat.
M. Jaha ja
L. Så det är också slump igen.
M. Ja är det slump. Är det inte ibland val?
L. Nej ibland tror man liksom, jag bara tror på ödet helt klart.
Längre fram i intervjun återkopplar jag till skolsituationen i hemlandet och till flykten.
M. Mm. Men då, när du bodde i hemlandet så, när du var 13 år då gick du på högstadiet.
L. Jag avslutade 6:an
M. Ja just det. Du hann inte börja på högstadiet. L. Nej, jag avslutade inte 6:an, jag hade 2 veckor kvar. M. Jaha så fick ni då fly till grannlandet?
L. Mm det var också ett rent besök. Vi skulle bara besöka min mos- ter i en stad i grannlandet för att liksom låta hjärnan vila en stund och så började gränserna stängas så fick vi inte åka tillbaka. M. Mm då fick du lämna alla dina grejor i hemma?
L. Ja vi hade bara en liten resväska för att vi trodde att vi skulle vara där i en vecka. Två högst. Och så två dagar efter att vi hade läm- nat hemlandet så började gränserna att stängas och så kunde vi inte åka tillbaka igen. Och så på grund av den situationen så fick vi fly till grannlandet för att där var inte det värsta som att stanna i det första.
M. Nej just det.
L. Så då var vi där i 14 månader. M. 14 månader, gick du i skolan då?
L. Mm Det fanns skolor som hade anordnas och jag vet inte, så vi gick i vårt hemlands skolor.
M. Mm
L. Och jag avslutade 7:an. På väldigt kort tid, på en termin, fick vi slänga in allt det här som jag har läst på ett år.
L. Mm det var jätteskoj där också.
M. Mm Men vad tänkte du på när du bodde där som det här med flykten och…
L. Man koncentrerade sig väldigt mycket på det som händer just nu. M. Ja
L. Man tänkte liksom, ja man drömde inte så mycket vad som skulle hända härnäst utan man skulle klara av dagen, så får vi se vad som skulle hända dagen därpå.
Intervjun fortsätter med att Lada talar om hur slumpen ånyo spelat in.
M. Så badade du inte mycket i havet? L. Nej jag vet inte.
M. Vad gjorde du?
L. Det är det jag bara undrar själv, liksom det var av en ren slump vi hamnade i den staden också. Här när man tänker efter, som alltid, det har varit en ren slump. Nej men vi var två familjer som bodde där och det var tre barn i dom två familjerna, två mammor och tre barn och så kommer en man med en familj, så bad han oss ta emot hans familj i vårt rum, så vi tyckte varför inte, så vi tog emot dom också. Dom hade en liten liten baby på bara några må- nader. Och så en tjej till och jag var äldst bland dom och så bodde vi tre familjer i ett rum och vi hade det jättemysigt. Visst var det inte alla tider jättelätt med den här skrikande babyn men sedan när vi skulle bli utslängda från det här pensionatet eller vad det nu var, så blev det så, den här kvinnan hade ett litet hus längre ner som vi fick åka allihopa till.
M. Mm.
L. Så vi räddade livet på oss en gång så räddade hon livet på oss alla, ett par månader senare och det kunde man ju inte veta någonting om.
Längre fram i intervjun talar Lada om upplevelser när de kom till Sve- rige. För att förstå söker jag efter en kronologi.
M. Alltså var bodde ni först? L. Det var ett skepp.
L. Mm.
M. Ja det kommer jag ihåg.
L. Ja kan du tänka dig när jag skulle berätta, Ja jag är på skeppet, var då. Skall man bo på skeppet det var jättefint.
M. Mm Men då var du 14. L. 13 ja jag undrar, ja 14.
M. Liksom lite över 14, så kom du hit och så kunde du inte ett dugg svenska då.
L. Ja och dom flesta var från min egen stad och det fanns ju trygghe- ten i det. Svenskar var bara dom som jobbade i köket och dom som jobbade i receptionen.
M. Jaha.
L. Och vakterna som släppte in, liksom bara dom som bodde ombord fick komma.
M. Ja just det.
L. Och liksom man behövde inte kunna så mycket och det värsta var att det som dom anordnade lektionerna men inte i svenska utan i engelska, så man undrade varför det.
5.2.3 Exempel på konstruktion av fallbeskrivning
Nedan följer ett utdrag ur fallbeskrivningen. Det utdrag jag valt är ska- pat med hjälp av ovanstående intervjuutdrag men även av andra delar av intervjun som inte återgivits ovan, men som rör samma tidsperiod.
Jag hade två veckor kvar i sjätte klass när vi fick fly till grannlandet. Det var en ren slump att vi hamnade där. Vi skulle besöka en släk- ting i ett annat grannland och stanna i några dagar men när vi kom dit började de att stänga gränserna och vi kunde inte återvända. Vi hade bara en liten resväska med oss för vi skulle ju bara besöka släk- tingen en kort tid. Vi ville inte stanna där så vi fick åka till det andra grannlandet. Det var bättre där för oss än i det första.
Vi stannade där i fjorton månader. Jag gick i en bosnisk skola där under en termin och läste in sjunde klass. Det var jätteskoj. Man tänkte inte så mycket på kriget utan koncentrerade sig på det som hände just nu. Man tänkte inte heller så mycket på vad som skall hända härnäst utan mer på hur man skulle klara av dagen. Vi bodde
vid havet hela tiden men det var konstigt att trots att vi hade det så fint så insåg vi inte det. Det är först nu när man tänker tillbaka som man kan säga. Gud, att vi inte badade oftare och gjorde saker. Men när man inte visste hur de hade det som var kvar hemma då tänker man inte på havet, solen och det ena och det andra.
Det var en ren slump att vi hamnade i just den staden. När jag tänker efter har allting bara varit en ren slump. Vi var två familjer som bod- de tillsammans där, två mammor och tre barn. Så kom en man och bad oss ta emot hans familj. Det var en mamma och hennes några månader gamla barn. Varför inte, sa vi och tog emot dem. Vi bodde sedan tre familjer i ett rum och hade det jättemysigt. Det är klart att babyn skrek men sedan när vi blev utslängda från pensionatet eller vad det var som vi bodde i, så visade det sig att den här mamman hade ett hus nere i söder, som vi alla kunde åka med till. Det räddade livet på oss allihop men det visste vi inte då. Min pappa och den andra kvinnans man väntade på att få papper för att kunna ta sig ut ur landet. Det visade sig då att den kvinnan som vi tagit emot var advo- kat. Det var en ren slump att det råkade vara en advokat som vi hjälpt och nu kunde hon hjälpa oss. När vi sedan efter några månader blev tvungna att fly vidare, så av en slump, fanns det en möjlighet att ta sig till Sverige. Därför hamnade vi här. Vi kunde lika gärna ha hamnat i Danmark.
Vi kom till x-stad. Vi fick bo på ett skepp i hamnen under två måna- der. Jag tänkte inte så mycket på att vi var i Sverige. Alla som var där var från vårt land och många var från min hemstad. Det fanns ju trygghet i det. Svenskarna var bara de som jobbade i receptionen och i köket. Det fanns vakter också och de släppte bara ombord dem som bodde eller jobbade där.
Det ordnades lektioner på skeppet. Det värsta var att det var engelsk- lektioner och inte svensklektioner. Man undrar varför. Jag gick på dem för skoj skull. Jag hade inte läst engelska tidigare. Det var nog våra landsmän som tyckt att ok nu lär vi oss i alla fall något. Många tänkte inte att de skulle stanna så länge i Sverige. Inte vi heller. Vi skulle bara stanna en kort tid. Mina föräldrar sörjde. Det var själv- klart att vi skulle åka tillbaka men efter en tid så sa dom att vi stan- nar längre i Sverige och ser vad som händer i hemlandet. Men det finns ju barn vars föräldrar fortfarande säger att de skall åka tillbaka. En dag var jag ute och promenerade i en park i staden. Då mötte jag min bästa kompis. Hon bara gick där plötsligt. Det var en slump för
om jag inte valt att promenera den dagen så hade vi inte träffats. Vi håller fortfarande kontakt med varandra men hon bor i en annan del av Sverige.
Som framgår av sammandraget ovan har jag bakat samman utsagor och redogörelser som Lada talat om under olika delar av intervjun till sam- ma tidsperioder. Jag har i sammandragen strävat efter att åskådliggöra en rörelse från förfluten tid och framåt men jag har samtidigt velat und- vika att framställa beskrivningen så att läsaren förleds till förenklade förklaringsresonemang.