Zina

Jag flydde tillsammans med min familj och kom till Sverige när jag var 18 år. Vi kom att bo i en liten stad i södra Sverige. Jag hade bör- jat på gymnasiet i hemlandet och hunnit gå två år. Det var på ett na- turvetenskapligt gymnasium och den utbildningen där är på fyra år. I mitt hemland hade min pappa arbetat i ett affärsföretag och min mamma arbetat som sekreterare. De har ingen högskoleutbildning. Jag började på en grundkurs i svenska. Sedan fortsatte jag på intro- duktionskurs för gymnasiestudier. När jag lärde mig svenska så titta- de jag väldigt mycket på TV. Jag såg program med svensk text. Jag hade ordboken bredvid och slog upp ord hela tiden. De flesta filmer- na var på engelska och om man kan lite engelska så kunde man jäm- föra och gissa att nu heter det så här på svenska. Det hjälpte mig och min syster mycket. Vi ville lära oss svenska fort eftersom vi skulle gå i skolan. Vi läste också böcker. I början läste vi sagoböcker och en dagstidning som heter På Lätt Svenska. Det är en mycket bra tid- ning som de hade på skolan.

Jag gick på introduktionskursen i ett år och sedan rekommenderade lärarna mig att börja på Vårdgymnasiet. Jag gjorde det men hoppade av efter en vecka för jag tyckte att jag inte alls passade in där. Jag ville läsa på en naturvetenskaplig linje. Alla skrämde mig och sa att

det skulle vara så svårt. De trodde inte jag skulle klara av svenska språket. Jag läste ett år till på introduktionskursen. Därefter var jag 20 år och egentligen för gammal för att börja på vanligt gymnasium. Jag skulle istället läsa vid Komvux. Jag pratade emellertid med rek- torn och fick tillåtelse att börja på gymnasiet. Det var viktigt att jag kunde gå i skolan. Min pappa sade till mig att i Sverige hade vi chansen att utbilda oss. Naturvetenskaplig utbildning har hög status. De första två terminerna på gymnasiet var hemska. Jag mådde illa varje dag och jag gick in på toaletten och grät i pauserna. För det för- sta var jag för gammal. De andra var 16 år och jag kände mig helt utanför. Jag ångrade mig efter första veckan att jag inte började på Komvux istället. Men jag hade så höga krav omkring mig. Både jag själv, mina föräldrar och alla omkring mig ställde höga krav på mig. Idag inser jag att jag gjorde fel. Jag skulle inte ha börjat på naturve- tenskaplig linje. Det som var hemskt var att jag inte kunde få kontakt varken med mina klasskamrater eller med lärarna. De hade inte haft någon invandrare i klassen tidigare. Jag frågade aldrig men det kän- des som om det var nytt för dem. Det kändes som om de var rädda för mig. Jag kände mig främmande inför allt. Jag visste inte hur jag skulle bete mig och jag kände mig väldigt ensam. Jag tyckte det var märkligt att en del elever pratade utan att räcka upp händerna. Man skulle inte heller stå upp när läraren kom in i klassrummet. Det fanns ingen respekt för lärarna. Samtidigt var det skönt att man kunde dricka på lektionerna om man var törstig. Det var mer frihet i den svenska skolan. Jag har svårt att göra jämförelser eftersom jämförel- sen med hemlandets skola försvinner mer och mer.

Jag förstod ju allting när det gällde språket. Det var inte språket som var mitt problem, det var allt annat än språket. Jag hade ju kommit ensam till en ny skola och det känns hemskt när man inte känner nå- gon och allt är nytt. Här blir det värre när man kommer in i en annan kultur. Den första terminen gick det en iransk kille i klassen. Han hoppade av efter den första terminen men det gjorde inte jag. Det var jag stolt över.

Jag hade två lärare som hjälpte mig. De började att fråga mig hur det kändes och om jag hängde med. Det kändes skönt för mig att någon brydde sig om mig alltså att om jag inte klarade mig så fanns det nå- gon som ville hjälpa mig. Det kändes tryggt. Det var de första 2-3 månaderna. Sedan märkte de att jag hängde med. Jag ville ha hjälp av lärarna samtidigt som jag inte ville det. Jag ville inte att de skulle tycka synd om mig och tänka att vi skall hjälpa henne lite extra.

Det var hårt att läsa högt på svenska. I början när vi läste högt så kunde jag inte göra det. Jag brukade bli darrig på rösten och jag blev så nervös. Det gick inte. Ibland tvingade någon lärare mig att göra det. Jag måste ju göra det någon gång.

Det kom ut en bok som handlade om Iran och om en kvinna som flydde med sitt barn. Min svensklärare bad mig prata om boken och Iran i en klass på skolan som höll på att läsa just den boken. Jag gjorde det och på det sättet fick jag en möjlighet att prata om mig själv.

Alla i klassen var så duktiga och hade över 3,9 i snitt. Jag var sämst i klassen och hade 3,7. Det tog mycket längre tid för mig att läsa läx- orna än det gjorde för dem. Jag var tvungen att läsa allting flera gånger. En del av det som jag upplevde som så hemskt var att jag inte kunde få någon hjälp hemifrån. Mina klasskamrater hade föräld- rar eller syskon som var läkare eller något liknande och de satt och pratade om hur mycket hjälp de fått hemma. Jag var lite avundsjuk för jag hade inte någon som kunde hjälpa mig. Samtidigt tyckte jag lite synd om mig själv. Jag tänkte att jag är inte någonting. Hur skall jag klara mig.

Jag var mycket rädd att jag inte skulle klara mig. Jag hade ju mycket höga krav på mig. Från början kom kraven från pappa som menade att i Sverige har du chansen att bli någonting. Min släkt är inte högutbildad och i och med att vi flytt till Sverige så hade vi barn chansen att utbilda oss. Nu måste vi göra det. Jag var mycket nervös inför alla prov. Jag mådde illa 2 veckor innan och 2 veckor efter pro- ven.

Jag blev inte kompis med klasskamraterna förrän sista terminen. Jag tror att det var jag som tog steget och började att berätta om mig själv. Jag ville inte vara annorlunda än de och göra det värre genom att klä mig annorlunda. Jag ville vara likadan som de. Jag sminkade mig inte och det gjorde inte de heller.

Min familj kommer att stanna i Sverige. Min mamma håller på att omskola sig inom restaurangyrket och bli kallskänka. Min pappa går en kurs i fastighetsskötsel. Pappa förstår mycket svenska men han pratar inte så mycket. Min mamma har lärt sig men hon är inte lika duktig som min syster och jag. Mamma har haft dubbelt så många praktikjobb som min pappa. De är arbetslösa.