Sara

Jag och min familj kom till Sverige när jag var 14 år. Vi fick fly un- dan kriget när det bröt ut i mitt hemland Bosnien. Först bodde vi på en flyktingförläggning som låg i mellersta Sverige. Där bodde vi i elva månader. När vi fick uppehållstillstånd flyttade vi till Sydsveri- ge. I mitt hemland hade mina föräldrar arbetat på en elektronisk fa- brik. Mamma hade ett kreativt yrke. Jag gick i grundskolan och hann gå i sjunde klass innan vi fick fly. Jag var duktig i skolan. Alla vän- tade sig att jag skulle klara mig bra i livet. Jag planerade att läsa vid universitetet när jag gått ut gymnasiet.

När familjen fått uppehållstillstånd och flyttat till Sydsverige var jag inte tillräckligt gammal för att börja på svenskt gymnasium. Jag läste därför först ett år i en förberedande grundskoleklass. Lärarna sa att jag dessutom var tvungen att läsa ett förberedelseår inför gymnasiet. Då kändes det som bortkastad tid. När man har förlorat allting vill man ha allting tillbaka genast. När jag bodde i flyktingförläggningen så brydde jag mig inte om skolan. Jag hade många kompisar där och jag var bara med dem. Det var först när vi fått asyl och flyttade till en annan stad som jag började tänka på skolan igen. När vi flyttade ner till den staden så kände jag ingen där.

I efterhand är jag emellertid glad att jag läste ett år till och lärde mig svenska bättre. Jag sökte därefter in vid det fyraåriga naturvetenskap- liga programmet. Lärarkonferensen rekommenderade att jag istället

skulle läsa vid det treåriga programmet. De trodde att jag skulle klara av det. Jag blev mycket glad. Jag ansökte om en studieplats vid ett gymnasium där majoriteten av eleverna hade svensk bakgrund. Jag var egentligen inte intresserad av naturvetenskapliga ämnen, fysik och kemi avskydde jag, men jag valde programmet för att jag hade hört att det var det svåraste. Jag ville visa att jag klarade av det fast jag hade varit med om så mycket. Jag hade också hört att just det programmet gav många möjligheter till fortsatta studier och då kun- de jag fundera vad jag vill studera sedan medan jag gick i gymnasiet. När jag började på gymnasiet upptäckte jag att jag framför allt var intresserad av litteratur och av att skriva. Det var kul ämnen men an- nars kändes det helt fel i skolan. Jag var så ensam. Jag umgicks inte med någon i klassen, varken med svenskar eller med elever från andra länder. Jag kunde tala svenska men jag kunde inte kallprata. Jag hade nog näsan i vädret. Mina klasskamrater pratade om helt andra saker än jag. Småsaker tyckte jag. Jag ville diskutera litteratur. Jag skämdes för min svenska och vågade inte prata högt på lektio- nerna.

Några svenska flickor i klassen försökte ta kontakt med mig och bjöd hem mig men jag höll mig för mig själv. Jag berättade inte var jag bodde. Jag bodde i en stadsdel med nästan bara invandrare. Jag skämdes för det och trodde inte att svenskar skulle vilja komma och hälsa på mig. Jag trodde att om de fick veta att jag bodde i den stads- delen så skulle de tro att jag var en dålig människa.

Jag är så känslig och därför kan jag inte hjälpa att jag gråter när jag berättar detta. I början gick jag till skolan och fick bra betyg men se- dan började jag att skolka. Jag tyckte inte att lärarna gav rättvisa be- tyg. Jag förstod mig inte på dem. De var snälla och log alltid men jag visste inte var jag hade dem. Jag tyckte att de menade att eftersom jag är invandrare kunde jag inte bli lika bra som en svensk. Jag var så besviken på så många saker. Jag fick bara VG i slutbetyg i ett ämne fast jag hade fått MVG på alla proven. Det var smågrejor som gjorde mig så arg. Det kändes inte som om dom var rättvisa. Om jag pluggade jättemycket ville jag ha min belöning genom att få bra be- tyg. Efter första gången jag inte fick så högt betyg som jag menade att jag borde fått, slutade jag att plugga. Jag tänkte att om det kunde hända en gång så kommer det att hända igen. Om vi hade prov en dag så pluggade jag typ på kvällen innan. Bara för att få G. Jag har aldrig fått IG. Det jag menar med att plugga det är att få VG och MVG. G har jag alltid haft. Jag tyckte att vissa lärare var orättvisa

och jag kan fortfarande inte förlåta en lärare för att jag fick lägre be- tyg än jag hade på provet. Jag ser läraren ibland och då mår jag då- ligt. Allt var meningslöst. Jag upplevde att jag aldrig skulle klara mig i Sverige. Det kändes som att de aldrig skulle uppfatta mig som lika duktig som en svensk. Det såg ut som om det var mitt liv. Jag såg inte framtiden. Det var då jag började att skolka. Men jag såg det aldrig som skolk och jag såg inte mig som skolkare. Jag uppfattade inte mig som sådan eftersom jag tyckte att jag var en duktig elev. Jag hade alla femmor hemma. Jag var en sådan toppelev. Men det var för att allt kändes meningslöst som jag började skolka, det var inte det att jag inte ville plugga. Jag tyckte bara allt var hopplöst och att det tjänade inget till att försöka. Jag upplevde att jag aldrig skulle kom- ma att klara mig i samhället och att det var lika bra att skita i allting. I efterhand har jag tänkt på att det var därför som många elever skol- kade i hemlandet och i Sverige. Om man är dålig på något som man gärna vill vara bra på så är det bättre att folk tror att man struntar i det. Folk skolkar inte för att de inte vill gå i skolan. Det är inte därför man skolkar. Mina betyg började att rasa. Jag funderade på att sluta skolan. Jag hade valt en skola där det inte gick så många invandrare. Jag blev så trött av att höra svenska hela tiden. När jag skolkade gick jag till en skola där några av mina landsmän studerade. Vi gick och fikade och pratade om litteratur och annat. Då kunde jag slappna av. Jag var inte van vid att samtala på svenska så jag hade stort behov av att prata. Jag hade ju valt en annan skola men för att stå ut så skolka- de jag för att träffa dem som gick på den skola som jag valt bort. Det gick många andra invandrare i klassen från Pakistan, Iran och Irak och det var konstigt att jag kände mig utanför i klassen. Men jag tänkte att jag är inte som de. Det var inte jag som inte kunde svenska utan det var de. Jag ville vara bäst. Jag har hela mitt liv haft stora krav på mig. Om jag inte klarar av något så blir jag helt nere. I slutet av första året gjorde jag en inlämningsuppgift om framtiden och om min känsla av att allt var meningslöst. Läraren tog kontakt med mig och frågade mig hur det var. Vad gjorde de för fel? Jag blev så rörd och glad över att läraren pratade med mig och brydde sig om mig. Det betydde mycket. Hade jag inte gjort uppgiften och hade inte läraren tagit kontakt med mig så hade jag slutat gymnasiet. Jag pra- tade flera gånger med henne. När jag pratade med läraren förstod jag att det inte var meningslöst utan att det var viktigt att stå ut och att plugga. Det var viktigt att skaffa bra betyg för att få ett jobb i framti- den. Under andra året vågade jag säga lite mer på timmarna. Jag skämdes fruktansvärt för att jag pratade så dåligt. Jag tog mod till

mig att prata med klasskamraterna och fick så småningom mer kon- takt med några av dem. Jag gick klart gymnasiet och nu läser jag på högskolan.

Mina föräldrar bor kvar i Sverige. Vi har inget kvar att återvända till. Vi har flyttat närmare in mot centrum av staden. Jag bor ensam nu- mera men jag har mycket kontakt med mina föräldrar och syskon. Min pappa arbetar på en fabrik och min mamma arbetar som stä- derska. De har i alla fall jobb. Jag upplever att jag är Ingenting. Här är jag inte svensk och i hemlandet vore jag inte därifrån. Jag är mus- lim men jag är inte troende. Det enda är att jag inte äter griskött. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att använda sjal.