• No results found

8 Mötet med en annorlunda skolkultur

8.1 Tanja

Jag var 16 år när jag och min familj kom till Sverige från Bosnien. Mina föräldrar har inte någon högre utbildning utan har praktiska yr- kesutbildningar. Min mamma hade varit anställd som butiksbiträde i många år och sedan öppnade hon en egen mindre affär. Min pappa hade arbetat som mekaniker. Alla tyckte jag var duktig i skolan i Bosnien och jag hade höga betyg. Vid några tillfällen skolkade jag och mina kompisar och gick på kafé men annars så var jag i skolan. Det var inte så ofta vi skolkade för jag trivdes i skolan. Jag tyckte det var svårt så jag pluggade mycket men jag tyckte om att läsa och ville läsa vidare efter grundskolan.

I Bosnien hann jag gå ut grundskolan och börja på en ekonomisk ut- bildning motsvarande gymnasium innan vi flydde. I Bosnien finns bara en utbildning som heter gymnasium med program som natur och humanistiska grenar. Jag gick på en ekonomisk skola där det fanns två inriktningar. En var ekonomi men jag läste på den andra som var en inriktning mot administration och juridik. Det var som förberedelse för högskolestudier. Jag hann gå det första året.

När vi lyckats ta oss ur landet så kom vi till Sverige och sökte asyl här. Medan vi väntade på besked om vi skulle få stanna så flyttade vi runt och bodde på flera olika förläggningar. Först bodde vi i 2,5 må- nader på ett ställe. Det var på en båt som låg i ett industriområde. Sedan fick vi besked om att vi skulle flytta till en annan förläggning

som låg flera mil därifrån. Där bodde vi i tre månader. Vi fick sedan flytta igen och bodde där i en sju-åtta månader. Där gick jag på en kurs i svenska för att jag skulle lära mig att förstå någonting.

När vi fått uppehållstillstånd flyttade vi till en stad i södra Sverige. Jag började i en förberedelsekurs för gymnasiestudier. Jag fick högs- ta betyg på svensktestet och lärarna sa att jag klarade svenska språket bra. När jag fick MVG i uttal i svenska2 så fattade jag att mitt språk var OK. Sedan gick det bättre och bättre att prata. Lärarna sa att det gjorde ingenting om jag pratade med accent men jag skämdes. Mina föräldrar tyckte jag skulle gå på gymnasiet men jag fick själv be- stämma vilken inriktning jag skulle välja. Lärarna tyckte att jag skul- le studera vidare på en teoretiskt inriktad gymnasieutbildning. Jag var så osäker på om jag kunde tillräckligt med svenska och jag ville inte misslyckas i skolan. Jag hade hört att Barn och Fritid var det lät- taste programmet så jag valde det fast lärarna sa till mig att jag skulle kunna klara mig på ett teoretiskt program. Jag tänkte att efter Barn och Fritid kunde jag få ett jobb så jag skulle kunna försörja mig. När jag sedan började på Barn och Fritidsprogrammet så märkte jag att det inte var något för mig. Det var så lätt och jag var inte intresserad av vad vi höll på med. Men jag slutade inte eftersom jag var osäker på om jag skulle kunna klara av en mer teoretisk utbildning.

När jag började på gymnasiet så kändes det som om jag kommit till en annan planet. Elever och lärare umgicks på ett annorlunda sätt. Man skulle inte stå upp när läraren kom in i klassrummet och man skulle säga du till läraren. Man behöver inte vara artig och hövlig. Det kändes fruktansvärt den första tiden. I Bosnien måste det vara tyst i klassrummet. Det var det inte i Sverige. I början förstod jag inte vad det här med kurser betydde. Jag förstod inte att de avsluta- des och nya påbörjades. Vi hade ett prov i början och jag skrev MVG på provet och så trodde jag att jag skulle få det betyget. Men det fick jag inte utan bara VG och så sa läraren att jag inte hade varit aktiv på lektionen. Då förstod jag att jag måste strunta i att jag pratade kons- tigt och börja säga något på lektionerna så som de andra. Det var jät- tesvårt i början bara att säga något högt. Efterhand insåg jag att det var ingen i klassrummet som brydde sig om att jag talade med ac- cent. Det viktigaste var att de förstod mig och att jag förstod dem. Jag blev aktiv och räckte upp handen på timmarna. Efter tvåan hade jag MVG i de flesta ämnen. Man måste också plugga mycket mer i Bosnien än i Sverige och förbereda sig. Det gick inte i Bosnien att säga att jag kan inte göra provet idag utan jag vill göra det en annan

dag. Jag slutade att förbereda mig inför lektionerna för det behövdes inte. I Sverige kunde man räcka upp handen och säga något och stäl- la en fråga och visa sig intresserad, då var man aktiv.

Vissa dagar så frågade jag mig vad jag gjorde här på en svensk skola. Jag kände mig så utanför och jag trivdes inte i skolan. Det var inte bara språket som var nytt utan det var framför allt för att kulturen och jag inte stämde ihop. Jag sa Ni till alla i början. Jag höll mig för mig själv. Jag umgicks inte med någon, vare sig med svenskar eller med andra invandrare. Jag blev så trött av att vara i skolan och av att höra och prata svenska hela dagen. När jag kom hem vilade jag mig framför TV:n. Det var det enda jag gjorde. Ämnet psykologi tyckte jag var roligt. I övrigt tyckte jag det var dumt att vara i skolan. Jag kände att jag redan kunde mycket av vad de gjorde.

Jag var trött och ofta sjuk. Jag fick lätt infektioner och hade en kro- nisk sjukdom sedan jag var barn. Jag hade också magkatarr. Det var så svårt att stiga upp på morgonen i Sverige när det var mörkt. Jag klarade inte av kylan och mörkret. Ibland satt jag hemma och frös. Jag orkade inte gå till skolan utan skolkade mycket både delar av da- gen eller hela dagar. När det var prov kom jag alltid dit.

Jag gick teoretisk komplettering tredje året. Då slog de samman två klasser och jag började umgås med dem som kom från min klass. Jag gick klart gymnasiet och fick höga betyg, VG och ett MVG. Jag har fortsatt på högskolan.

Jag är muslim men jag är inte troende. Det enda jag aldrig kan tänka mig det är att äta griskött. En gång på min praktiktermin var jag i domkyrkan med några barn. Det var kusligt att sitta där och titta på de tjocka stenmurarna. Jag rös. Det var väldigt högt till taket. Det var mycket intressant att gå runt och titta i kyrkan och på gravarna. Jag tycker att historia är det roligaste och intressantaste ämnet och skulle vilja studera det men jag skall inte göra det för jag vill inte arbeta som lärare. Jag skulle vilja gå på psykologutbildningen men jag or- kar inte plugga åtta timmar om dagen. Jag vet att jag kommer att läsa vidare efter denna högskoleutbildning. Jag kommer inte att stanna på den här nivån men först skall jag jobba några år.

Jag umgicks inte med några svenskar alls under gymnasietiden, bara med bosnier. Mina föräldrar har varit arbetslösa hela tiden. De tala- de dålig svenska och umgicks också bara med landsmän. Vi bodde i en stadsdel med nästan bara invandrare. Mina föräldrar skall flytta tillbaka till Bosnien. De har aldrig fått några kontakter eller jobb här. Jag skall stanna kvar. Jag vill aldrig flytta mer. Jag har flyttat till-

räckligt. Jag skall bo kvar i Sverige i samma stad som jag bor i nu. Jag vill ha ett liv som är förutsägbart med fasta rutiner. Jag vill arbe- ta dagtid och alltid ha samma tider. Jag har en bosnisk pojkvän som jag bor ihop med och hjälper. Han har mardrömmar från kriget och kan inte arbeta. Han kan inte planera något alls men han sporrar mig att plugga.

Jag känner att jag är väldigt nära att bli svenska. Jag tycker om att svenskarna vill göra det rätta. De luras inte som folk gjorde i mitt hemland. Där tänkte alla bara på sig själv. I Sverige behöver man inte oroa sig för morgondagen.

8.2

Samspel och lärare – elev relationer i