Relationer med klasskamrater

Kvinnornas upplevelser av sina klasskamrater samspelar med ålders- identiteter, språk och gränssättningar mellan vi och domandra. Det är ett mönster i beskrivningarna att kvinnorna isolerade sig från andra än den ursprungliga etniska gruppen. Ett återkommande uttalande i Saras, Aminas, Sallys, Miras, Tanjas, Lailas och Zinas beskrivningar var att de i liten eller ingen utsträckning under skoltid och inte alls på fritiden umgicks med någon utanför den egna etniska gruppen. Kvinnorna beskrev att de isolerade sig aktivt, alternativt valdes bort, av klasskam- raterna. Bristen på empatisk förståelse, i dess symboliskt interaktionis- tiska betydelse att kunna förutsäga beteende, förefaller ha medverkat till att interaktionen försvårades eller omöjliggjordes. Det framträdde tydligast i Zinas beskrivning om sina upplevelser i skolan och i klassen. Hon sade, vilket framgår i den inledande fallbeskrivningen i kapitlet, att hon önskat men inte kunnat skapa kontakt med vare sig lärare eller elever.

Mira och Isabelle beskrev däremot ett tydligt avståndstagande till svenskar.

Ja alltså jag, jag som är så mycket intresserad av språk, jag lärde mig inte liksom, det är många som hade svenska kompisar och sådant, det hade jag inte, för jag var inte intresserad av att ha svenska kom- pisar, liksom om jag ska vara ärlig. (Mira)

Mira däremot sade sig inte vara intresserad av att ha svenska kompisar och hon beskrev att hon inte lärde sig svenska fast hon var intresserad av språk. Motståndet mot det ”svenska” tog sig alltså uttryck i både avståndstagande gentemot klasskamrater och att lära sig kommunicera på svenska. Språksocialisation är en komplex process vars grundförut- sättning är interaktion med omgivningen med hjälp av någon form av gemensamma symboliska gester. Symboliska gester förutsätter att vi kan ta varandras roller (Mead, 1934). Det krävs åtminstone ett mini- mum av empatiserande för att interaktion och relationer skall uppstå och för att rollövertagande skall utvecklas. Frånvaron av gemensamma upplevelser och känslan av att ha mycket lite gemensamt kan ha inne- burit att Mira och de flesta av de övriga kvinnorna uppfattade att de inte hade så mycket att tala med klasskamraterna om. De utvecklade inte några relationer till svensktalade klasskamrater. Tvåspråkighet förvär- vas successivt och det blev en ”ond” språkcirkel när kvinnornas tillträ-

de till arenor med svensk språkanvändning motarbetades av dem själva och/eller av omgivningen. Det skedde både individuellt genom av- ståndstagande och strukturellt genom den segregerade bostadsmarkna- den. Viberg (1996) skriver att eftersom andraspråksinlärningen sker i det land där språket talas är det viktigt att elever även använder språket utanför skolan. Kvinnorna talade sitt modersmål i hemmet under hela gymnasietiden och använde i stort sett enbart svenska språket i skolan och då vanligtvis enbart i klassrummet.

Språkmotståndet hade emellertid en komplex grund. Några av kvinnorna sade att de egentligen önskat att lära sig svenska. Sara sade att hon hade valt en skola med få elever med utländsk bakgrund för att hon ville lära sig svenska. I skolan isolerade hon sig emellertid från sina klasskamrater och skolkade för att träffa elever som talade samma språk som hon gjorde.

Men sedan var det så att jag gick på x-skolan. Där var inte många från mitt land så för det mesta skolkade jag från x-skolan och gick till y-skolan. (där det gick många från hennes födelseland förf. anm.) Så gick vi och fika. För jag saknade så mycket. Det var hela dagen bara svenska. Så jag saknade att prata. Du vet, höra någon prata mitt språk. Det kändes som om jag inte har så mycket att säga till dom som pratar svenska. Det var så svårt. Men det var just för att man hade så lite kontakt med svenskar. Man var inte van att prata om små löjliga saker. Det var Hade vi läxa, okej, Vi har tenta eller nåt sånt. Det var det att lära sig att prata om ingenting…Ja men det var inte någon annans fel, det var bara mitt fel att jag kände mig utanför. Det var jag själv som inte bara snacka. Det var inte dom som inte ville lyssna på mig. Absolut inte. Eller lärarna. De ville också alltid lyss- na. Det var jag själv som höll tyst. (Sara)

Sara förlade ensidigt sin isolering till sitt eget beslut att inte tala svens- ka. Hon upplevde att det enbart varit hennes fel att hon kände sig utan- för. Ett annat skäl till att hon isolerade sig, utöver problem med att kommunicera på svenska, var att hon skämdes över att bo i det bo- stadsområde familjen flyttat till. Hon beskrev i intervjun att svenska flickor i klassen upprepade gånger sökt få kontakt med henne men att hon undvikit dem. Hon var rädd att uppfattas som en dålig människa om klasskamraterna fick reda på var hon bodde. Hennes val att isolera sig i klassen sammanhängde alltså med klassproblematik och rädsla för social stigmatisering. Hon ville inte förknippas med ett område som i rapporter och media framställdes som ett socialt belastat ”invandrartätt” bostadsområde.

Laila beskrev att hon varit mycket ensam i skolan. På rasterna umgicks hon oftast ”med sig själv”. Hon uppfattade att hon blev utnytt- jad av klasskamraterna och det var ett av skälen till att hon drog sig undan dem.

Nej alltså liksom det var väldigt svårt för mig att komma in i deras grupp, alltså jag hade jättebra klasskamrater men du vet alla har väl sina kompisar, alltså så fort någon var borta så kom dom till mig, alltså efter ett tag märkte jag, oh nej det vill jag inte, eftersom hennes bästa kompis är sjuk så kommer de till mig och sedan nästa dag när hon kommer tillbaka då glömmer hon mig att jag finns så jag tänkte nej jag orkar inte med sådant så jag för det mesta satt på biblioteket och läste böcker och sådant…Jag var en väldigt duktig elev, så dom kom alltid till mig. Kan du hjälpa mig och det kändes bra för mig. Jag är inte svensk, att en svensk kommer till en invandrare. Kan du hjälpa mig med det och det kändes bra i början men sedan blev jag van vid det. Jag tänkte nej jag ska inte bry mig om detta men ja hur dom såg. Jag vet inte dom var, ja dom ville bli kompisar så jag kunde handla på systembolaget och sedan. Ja vi satt och pratade ibland men jag vet inte faktiskt vad dom tänkte om mig. Jag vet inte…som jag sa de var jättesnälla alltså det var inte så att dom inte ville ha något med mig att göra men det var bara att dom var innan jag och dom hade en annan bild alltså du vet hur det var när man är 15, 16 och kommer på gymnasiet. Då är det bara killar som gäller alltså Ska vi göra det, Ska vi ha de kläder och jag hade alltså vad ska jag säga. Jag hade gått förbi dom tiderna. (Laila)

Laila ville ha kontakt med klasskamraterna men tolkade deras beteende som att de utnyttjade henne. Hon var smickrad men kände sig så små- ningom utnyttjad när de bad henne om hjälp med skolarbetet. De kan naturligtvis ha försökt utnyttja hennes kunskaper. En tolkning är att det kan ha rört sig om samarbetssituationer som Laila tolkat annorlunda. En ytterligare tolkning att det kan ha varit ett sätt för klasskamrater att ta kontakt med henne. Laila trodde också att klasskamraterna ville vara kompisar med henne för att hon skulle kunna handla på systembolaget åt dem, men det är ett tydligt missförstånd. Laila var inte tillräckligt gammal för att få köpa sprit. En tolkning kan vara att klasskamraterna upplevt Laila som äldre än hon var och därför frågat henne. En annan tolkning är att Laila missförstått dem.

Även åldersskillnad har påverkat interaktionen och språkutveck- lingen. Ett ytterligare skäl till att Laila i likhet med Tanja, Mira och

Amina drog sig undan sina klasskamrater utgjordes av åldersskillnaden till klasskamraterna.

Tanja sade att:

Man kunde ju inte prata med dem. (Tanja)

Kvinnorna hade påbörjat gymnasiestudier innan de kom till Sverige men efter skoluppehållet i samband med migrationen återupptog de inte sina skolkarriärer där de avbrutits utan kvinnorna fick börja om sina gymnasiestudier. De var alltså äldre än sina klasskamrater. Åldersskill- naden har de uppfattat som mycket betydelsefull och utifrån denna ska- pade kvinnorna mening för att förstå sina svårigheter att interagera med klasskamraterna. De beskrev att klasskamraterna hade andra intressen än de. Medan de själva var unga kvinnor var klasskamraterna omogna tonåringar som var intresserade av killar, kläder och nöjen. Det var en åldersperiod som de hade passerat och för att uppfattas som respektabla unga kvinnor kan de ha sett det som olämpligt att förknippas med den perioden. Det har medfört viktiga genifierade etniska gränsdragningar. Amina sade, som nämnts i föregående kapitel, att andra palestinska kvinnor i hennes ålder retat henne för att hon ännu inte var gift när hon gick första året på gymnasiet i Sverige. Åldersproblem fanns på olika sätt ”inbäddat” i beskrivningarna av relationsproblem och kommunika- tionsproblem.

Usch för mig var det jobbigt. Alltså man fick bara kanske 4-5 vänner som man kan umgås med, resten är ju bara, ja vi var ju kompisar men alltså man kan ju inte snacka med dom, alltså man har inget gemensamt alltså samtalsämnen och så….Och hon var ju ett år yngre än jag och hon var min bästa vän, där i skolan och hade jättekul med henne men ja, det var ju hon som, vi umgicks hela tiden och vi pra- tade vårt hemspråk i skolan då, alltså vi två. Och det är det som för- svårar också att man pratar sitt eget språk och så för det känns lik- som dumt att prata på svenska och båda två har ett gemensamt språk….Ja om hon inte var i skolan så var det liksom, man får lik- som huvudvärk, bara svenska och svenska och svenska så man får ju huvudvärk. (Tanja)

I likhet med Sara saknade Tanja att prata sitt modersmål i skolan, vilket inträffade när hennes kompis var frånvarande. Även om Tanja upplev- de att hon inte hade så mycket gemensamt med klasskamraterna så ut- tryckte hon vid intervjutillfället en ambivalens till att endast ha kontakt med landsmän och att enbart tala ”sitt eget språk” i skolan med sin kompis. Det underlättade att kunna kommunicera på modersmålet och

de hade något att prata om. Men det innebar också att Tanja och kamra- ten endast umgicks med varandra vilket hon upplevde som ett dilemma.

Tanja och även Sara talade om en annan aspekt av att leva i en svenskspråkig miljö i skolan. De beskrev att de drabbades av huvud- värk när de inte haft möjlighet att kommunicera med någon på sitt eget modersmål utan fått koncentrera sig på att lyssna och förstå svenska under hela dagen.

När familjerna erhållit asyl flyttade de vanligtvis till kommuner där flera av dem hade släktingar som hjälpte dem att hitta en bostad eller där det bodde landsmän. Det hade kommit en stor andel bosnier till Sverige som erhållit asyl undan kriget och s.k. etniska rensningar. Flera hade kommit från samma städer. Härigenom kunde bosnierna i viss mån återupprätta sina tidigare sociala nätverk eller lättare bygga nya. Mira, Lada och Sara sade att släktingar kontaktat dem och hjälpt dem att skaffa bostäder och att de flyttat till orter där de bodde. I nät- verken ingick släkt och vänner men också etniska föreningar. Kvinnor- na talade om ”etniska föreningar” som de redan från början sökt kon- takt med och fortfarande tillhörde och besökte.

Det fanns de som kom hit för länge sedan från mitt hemland…och som bor här i 25 år och sådant. Så det är dom som berättade rätt så mycket för oss…Ja dom sa ni får inte göra så och så, för att få det så och så…vi träffade dom på sådana bosniska föreningar och sådant, så dom sa ni ska göra så och så. Här får man inte göra så och så…men man lär sig också mycket i skolan. (Mira)

Enligt Freyne-Lindhagen (1997) utgör etniska föreningar även norma- tiva centra som kan motverka närmandet mot svenskar, svensk kultur och det svenska språket om nyinflyttade i huvudsak interagerar och kommunicerar med dem. Denna begränsande rörelse framträdde även för kvinnornas föräldrar som enligt kvinnorna enbart umgicks med landsmän. Ett undantag var Ladas familj som hade en svensk kontakt- familj. Enligt Olkiewics (Elmeroth, 1997) söker invandrare relationer med andra invandrare och framför allt landsmän om de upplever att de blir positivt bekräftade av dem. Upplever de dessutom att de blir nega- tivt bemötta i det nya vistelselandet förstärks denna rörelse. Det kan leda till stereotypa och även aggressiva föreställningar om varandra. Samtidigt som nätverken underlättade livet för kvinnorna och deras föräldrar så kan de ha begränsat närmandet till majoritetskulturen och medverkat till uppkomsten av kvinnornas upplevelser av vi och dom

(Carlbom, 2003). Det finns ett mönster i hur indelning vi och dom skett i flera av kvinnornas beskrivningar, där språket förefaller ha varit tude- laren. Det har påverkat hur relationerna till klasskamrater utvecklades i skolan. Kvinnorna hade kvar upplevelser av sina etniska kollektiva identiteter och i Sverige skapade de ett ”vi” som avgränsning till ett ”dom” d.v.s till de andra som inte talade deras språk. I gruppen ”dom” förefaller inte endast svensktalande ha ingått utan även alla andra. Sara sade t. ex. att hon inte var som de andra invandrarna på skolan.

Det var typ, det var många invandrare. Och just det som var så kons- tigt att jag kände mig utanför. Det var så många andra som var in- vandrare. Men jag är inte som dom. Det var inte jag som inte kunde svenska, det var jag som ville vara bäst. Det är just det. Hela jag, hela mitt liv. Jag har för stora krav på mig själv. Om jag inte klarar någonting så blir jag helt nere. (Sara)

Saras beskriver indelningen ”vi” och ”dom” även i relation till andra invandrare. Jag har tolkat det som en strategi för att bevara bilden av sig själv som ”bäst” vilket var möjligt endast om hon inte förknippades med invandrare i allmänhet. Att vara nybörjare i svenska språket och inte behärska det var inte kongruent med hennes erfarenhet av hur om- givningen uppfattade henne och inte heller med hennes självbild. Hon var tvungen att ändra självbilden, till en mer negativ självbild, om hon skulle kunna identifiera sig med andra invandrare. Hon valde istället att isolera sig och att inte identifiera sig med dem för att rädda sin positiva självbild.

Även Elisa beskrev att hon tagit avstånd från svenska klasskamra- ter. I åttonde klass umgicks hon inte med någon av sina klasskamrater och menade att hon upplevt att hon kunde klara sig själv.

Ett gemensamt mönster i beskrivningarna, bortsett från Isabelles, utgörs av att det endast framträder elever med den egna etniska bak- grunden och elever med svensk bakgrund. Zina beskrev t.ex. att hon försökt klä sig som svenska elever för att inte uppfattas som annorlunda utan skapa likhet.

Och allt det andra var ju annorlunda mellan mig och dem. Och jag ville inte göra det värre genom att klä mig på ett annat sätt. Alltså jag ville vara likadan som de. (Zina)

Isabelles beskrivning avviker från de övriga kvinnornas. Hon delade inte in kamraterna i ”vi” och ”dom” utifrån tillhörighet till ”egna etnis- ka gruppen” och ”svensk grupp” utan i hennes beskrivning framträder även kamrater med andra etniska bakgrunder. Hon beskrev snarare en

indelning mellan ”svenskar” och ”övriga” i sin gymnasieklass och på fritiden.

Ett annat mönster i beskrivningarna är att det förekommer i stort sett inga hänvisningar till klasskamraternas könstillhörigheter. Det är en avkönad skolvärld som framställs. När pojkar omtalas så görs det ge- nom att kvinnorna beskrev att deras klasskamrater talade om pojkar. Gränsdragningar gentemot de yngre klasskamraterna har skett genom att kvinnorna beskrev att de ”passerat” detta stadium. Laila och Tanja hade pojkvänner. Amina och Elisa gifte sig under gymnasietiden. Deras pojkvänner eller äkta män gick inte skolan. Zina talade om en iransk pojke som gått i samma klass som hon men som hoppat av utbildningen efter en termin. Hon sade inte att hon umgicks med honom i skolan utan beskrev sig som ensam och isolerad från de övriga. De få hänvis- ningar som finns är till flickor och då som väninnor. Några av kvinnor- na studerade vid könssegregerade gymnasieutbildningar med mycket stor majoritet kvinnlig elever. Isabelle, Ana och Sally studerade på Omvårdnadsprogrammet, Laila på Social linje, Tanja på Barn och Fri- tidsprogrammet samt Lada och Mira på Samhällvetenskapligt program med språklig inriktning. Det kan ha inneburit att de haft få eller inga manliga klasskamrater och en tolkning är att därför refererade kvinnor- na inte till klasskamraternas kön.